Entries from February 2010 ↓

Vill bara helt kort tipsa om lite antiolympisk läsning.

Urbanhistorikern Håkan Forsell driver en läsvärd men lågfrekvent blogg där han senast skriver om undantagstillståndet i Vancouver:

Jag har tittat på ett par CNN-reportage som berättar om att Canada har utkommenderat en truppstyrka till Vancouver dubbelt så stor som den landet har stationerat i Afghanistan. I hela British Colombia, delstaten där Vancouver ligger, kan polisen göra husrannsakningar utan andra misstankar än att det finns ”anti-olympiska” symboler i hemmet(!) Nya lagar mot graffiti och hemlösa ska hålla dylika fenomen i schack. Protester mot spelen får nu endast förekomma i speciella ”safe assembly areas”. En praktik som just introducerade i Beijing 2008.

Detta är olympism i praktiken. Hur kan det komma sig att detta inte har uppmärksammats mer? Antiolympiska symboler!

Bildan ovan visades på ett galleri i centrala Vancouver – tills myndigheterna förbjöd den.

För övrigt så har jag just excerperat ur essän “Olympia i antiken“, skriven av den briljante antikhistorikern Paul Veyne (som i likhet med sin nära vän Foucault är djupt influerad av Nietzsche). Vi lär oss bland annat att grekerna inte fäste någon som helst vikt vid tävlingsresultat – hur långt en diskus kastades var irrelevant, allt som räknades var vem som segrade. Däremot lades stor vikt vid att idrottarna konsekvent följde ett asketiskt livsideal, vilket delvis lade grunden för senare tiders munkväsende.
Exceptionellt intressant är den omvända värderingen av “amatörer” och “professionella” i antikens Grekland. Att som musiker eller idrottsman vara professionell – det vill säga leva på inkomsterna från sin syssla – ansågs i den grekiska kulturen som mindre ärofyllt än att utöva sin syssla amatörmässigt med en ärvd förmögenhet i ryggen.

Paul Veyne drar slutsatsen att Olympens tävlingsspel inte var något idrottsarrangemang, utan en slags skådespel. Men de ska heller inte förväxlas med panem et circenses-jippona i Rom, för det handlade inte om underhållning eller avkoppling utan om någonting mera rituellt. Men man ska heller inte göra misstaget att reducera sådana tillställningar till endast ett syfte. Framför allt bör vi inte projicera någon samtida definition av “religion” på den hedniska antiken.

Under det Bysantinska riket föll den gamla olympiska andan i glömska för att aldrig åter få nytt liv (allra minst av Pierre de Coubertin som år 1896 grundade IOC). Atletiska tävlingar trängdes helt ut av kappkörningar med hästvagn och gladiatorstrider mot rovdjur.
“Grekerna var individualistiska snobbar”, skriver Paul Veyne. Medan det på Olympen var individer som kämpade för sin personliga ära, etablerade Bysans en praxis av lag som markerades av olika färger.

Som vid en modern internationell match tog åskådaren från och med nu parti i enlighet med sitt temperament eller sin sociala härkomst och blev till en trogen anhängare av de gröna eller de blåa. Därmed tog det hellenska elittänkandet slut.

Politiska framtidsvisioner anses i allmänhet vara en fin sak. Danmarks regering presenterade i veckan tiopunktsprogrammet “Danmark 2020 — Viden, väkst, velstand og velfärd”.
Före år 2020 ska Danmark finnas på listan över de tio rikaste länderna och på listan över de tio länderna med längst livslängd. Vidare ska Danmark finnas på en fantasilista över världens friaste länder (att motverka “radikalisering bland unga” är ett av de danska kriterierna på frihet) och “danskarna ska vara ett av världens mest tillitsfulla och trygga folk”, med mera.

Min favorit bland danska bloggar sätter huvudet på spiken (och jag översätter eftersom det skamligt nog finns svenskar som inte kan läsa danska):

Planer som dessa är en slags postmodern version av femårsplanen. Postmoderna i det att de saknar politiskt innehåll – vilket vore synd att säga om Sovjetunionens femårsplaner. De är riktmärken, drömmar, avsiktsförklaringar, idéer om hur vi borde tänka oss att samhället skulle kunna vara.
Därmed rymmer de också en annan postmodern tendens: Det är inte längre staten som föreskriver i detaljer hur samhället ska inrättas och hur dess invånare ska leva. Det är individerna själva som ska klura ut hur de kan leva upp till de drömmar som statsledarna har.

Danmark är givetvis inte ensamt om att tillämpa en postmodern sovjetism. Bäst i klassen är EU-maskineriet, som våren 2000 bestämde att EU år 2010 skulle ha blivit “världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”. “Lissabonstrategin” blev namnet på denna tioårsplan, som under hela nollnolltalen tjänade som motiv för att bland annat hetsa på diverse direktiv om “intellectual property enforcement” (Ipred1, Ipred2, Ipred3…)
Som uppbackning har man från EU:s håll varit frikostig med att stödja all möjlig forskning som resulterar i siffror på “de kreativa industrierna“. Även om det råder stor oklarhet kring hur dessa avgränsas, är nämligen alla överens om att denna grupp av industrier är nyckeln till att uppnå EU:s tioårsplan. Som alltså skulle vara uppnådd nu, år 2010. Vad som händer härnäst är oklart. Ingenting har hörts om att utvärdera resultaten. Undrar om inte rentav Sovjetunionen var bättre på sånt.

Som uppföljning på förra inlägget gör jag ett kort inpass på Aftonbladets kultursida: “Därför hackades Voddler“.

Några ord om hacking och dess anledningar. Till förra inlägget kom en konstig kommentar från “Jack”:

Att bara okritiskt anamma den där gpl-intrångsgrejen som anledning till att hackningen skett känns ju tyvärr inte som någon direkt smickrande uppvisning i kritiskt tänkande. Om de vill hacka tjänsten kommer hackarna självfallet söka de förklaringar som krävs för att ge handlingen en aura av autenticitet. Jag är verkligen inte alls lika övertygad som du om hackares medfödda godhet.

Någon “godhet” har jag verkligen inte hänvisat till. Moraliska egenskaper hos individuella programmerare är fullständigt ointressant ur ett hackeretiskt perspektiv. Vi behöver inte ens spekulera i vilka avsikter som Dark Reverser hade. Och ingen har försökt att “ge handlingen en aura av autenticitet”, vad nu det skulle betyda i ett sammanhang av programkod.
På sådant svammel kan jag bara citera med att citera klassiska rader från AUH:

FÖR DET ÄR JU SÅ JÄVLA UPPENBART.
HACKARE SOM INTE HACKAR ÄR INGA HACKARE.
ALLTSÅ.
HACKARE HACKAR!

För att parafrasera Nietzsche i linje med AUH:s resonemang: Folk skiljer hackaren från hackandet och uppfattar det senare som handling, som verkan av ett subjekt. Men det finns inte något “vara” bakom handla, verka, bliva; “den verkande” är blott tilldiktad verkan – verkan är allt.

Anledningen till att Voddler hackades bör inte sökas i någon hackares hackarhuvud, utan i det som jag försöker sammanfatta i artikelns mittersta mening:

Att varje ström kan förvandlas till en nedladdning är ett ofrånkomligt tekniskt faktum, men enligt de licensavtal som håller Voddler och Spotify vid liv måste det likväl vara omöjligt.

Igår rapporterade Ny Teknik att filmtjänsten Voddler tills vidare håller stängt, efter att de fått sitt kopieringsskydd knäckt. Tidningarna missar dock bakgrunden till hacket – att företaget Voddler systematiskt låser in fri mjukvara, vilket är ett brott mot upphovsrättslagen.

Dark Reverser skriver om Voddler Hack 0.2:

It would probably be cheaper for their business to comply with GPL rules instead, then I wouldn’t have to spend a precious hour on breaking their protection every second day.

Voddlers GPL-brott uppmärksammades i slutet av november, då berörda programmerare fortfarande hoppades att det var ett misstag och väntade på att Voddler skulle släppa en kompilerbar kod, som licensen föreskriver. Men de har väntat förgäves och fortsätter vänta. Även Wikipedia skriver nu om skandalen. Computer Sweden uppmärksammade fallet förra veckan, men i övrigt är det påfallande tyst i svenska nyhetsmedier. Många verkar ha bestämt sig för att Voddler, som hyllats av en rad politiker, ska betraktas som en nationell stolthet.

Ett nytt begrepp myntades i morse: #voddlergate.

Uppdatering: Christopher Kullenberg skriver mer ingående om fallet (och har fått igång en läsvärd diskussion i kommentarerna).

Västerbottens-Kurirens artikel om landstingets nya nätfilter för anställda innehåller en hårresande uppgift. Jag pratar inte om vad som spärras, utan om varför och jag bortser från den allmänt korkade sifferexercisen om vad det kostar för skattebetalarna att anställda “surfar”.

Enligt it-säkerhetschefen Leif Nyström är ett av skälen juridiskt:

landstinget kan bli skadeståndsskyldigt vid olaglig fildelning.

– Det finns något som heter medverkansansvar, säger Nyström.

Så går det bara att resonera efter tingsrättens dom i The Pirate Bay-målet, och om man väljer att se den som slutgiltig. Vem skulle annars komma på den befängda idén att en internetleverantör – som väl landstinget är i detta sammanhang – är ansvarigt för allt som användarna gör?
Leif Nyström är uppenbarligen inte jurist och har antagligen missuppfattat allt. Men han är ändå en företrädare för en farlig utveckling som Stockholms tingsrätt har bäddat för. Nu tror folk på maktpositioner att de är tvungna att censurera nätet. Resonemanget kan inte tolkas annat än som att fria nätkommunikationer redan skulle vara kriminaliserade.

Jag tycker att Leif Nyström har ett medverkansansvar för att sätta en farlig utveckling i rullning. Samt att TT, IDG med flera tidningar gör sig skyldiga till grov försumlighet som inte ens noterar den makalösa detaljen.

Uppdatering: Ett välresearchat inlägg hos Upphovsträtan visar på omfattningen av det hela.

För en vecka sedan lärde sig en del svenskar ett nytt ord: “cyberpessimism”. En sökning i pressarkiven tyder på att ordet inte har använts i tryck förrän nu, i en understreckare av statsvetaren Victor Galaz. Cyberpessimism betecknar en skeptisk hållning mot populära idéer om att digitala kommunikationsmedel skulle hysa en inneboende potential att störta despotiska regimer och skapa en friare värld. Som cyberpessimismens främste banérförare presenteras där Evgeny Morozov, en smart och trevlig skribent från Vitryssland, som jag själv har druckit öl med i Budapest och som jag senast hörde tala i Linz.
Evgeny Morozov har nämnts på SvD:s kultursidor en gång tidigare. Marie Demker skrev förra året skrev ett bra inlägg om hur diktaturers nätpolitik alls inte bara handlar om att stoppa fria informationsflöden.

Ryssland låter medborgarna surfa gratis endast på statligt kontrollerade sidor och Kina avlönar en stor grupp individer för att i eget namn harmonisera debatten på bloggar och forum.
De två sistnämnda mekanismerna har bloggaren Evgeny Morozov döpt till spinternet (från begreppet spin, ungefär att styra diskussionen).

Victor Galaz understreckare, späckad med intressanta referenser, finner jag däremot problematisk. Gång på gång hamrar han nämligen in en polär motsättning mellan “cyberoptimister” och “cyberpessimister”, där pendeln nu uppges svänga.

I svallvågorna av vad som kommit att kallas ”Google vs. China” går det nämligen att skönja ett paradigmskifte bland internet-intellektuella som få uppmärksammat: övergången från troskyldig cyberoptimism till jäsande cyberpessimism.

Problemet med Victor Galaz dualistiska resonemang, som jag ser det, är att pessimism och optimism inte är varandras motsatser. Med risk för att bli tjatig vill jag upprepa vad den gode Ernst Jünger skrev i Över linjen: optimismens motsats är inte pessimismen, utan defaitismen, den fastkörda uppgivenheten.

Om vi ska acceptera begreppen cyberoptimism och cyberpessimism, bör vi komplettera dem med begreppet cyberdefaitism. Typiskt för cyberdefaitismen är att säga att alla som använder Facebook minsann borde hålla tyst om FRA, eller att tolka varje söndertrollat kommentarsfält som ett tecken på att folk i allmänhet inte lyckats visa sig nätmyndiga och därför heller inte bör ha någon talan i nätpolitiska frågor.
Nystartade antipiratlobbyn “Netopia” jobbar medvetet för att etablera en slags cyberdefaitism. Pär Strömbäck har i detta syfte försökt att lyfta fram Evgeny Morozov, trots att den senare är allt annat än antipirat. Medan han manar till skepsis och eftertanke i fråga om nätets politiska potential, står han likväl stadigt i sitt försvaret av fria kommunikationer och sitt motstånd mot censur.

Evgeny Morozov vet att skilja mellan cyberpessimism och cyberdefaitism, men Victor Galaz gör det inte. Morozovs läsvärda text om nätets relativt lilla betydelse för mobiliseringen mot regimen i Iran refereras på klart tendentiöst sätt av Galaz. Morozov ger bra belägg för att både proteströrelsen och regimen har kunnat utnyttja s.k. sociala medier för sina syften. Galaz refererar detta som att “regimen egentligen bara drivits till att bli än mer auktoritär /…/ tack vare informationsteknologi”.

Omskrivningen pekar i cyberdefaitistisk riktning. Utan att det sägs rakt ut, ges intrycket att nätaktivisternas insatser för att återupprätta iraniers nätkommunikationer skulle ha varit meningslösa eller rentav skadliga. Detta kan jag inte se att Evgeny Morozov skulle ha sagt. Allt han säger är att nya medier inte i sig leder till demokrati, utan att det dels kommer an på hur de används och framför allt måste kompletteras med en postdigital aktivism som går bortom nätet.

Samma slags tendentiösa omskrivning görs av Martin Gelin på Netopia, i en text som i övrigt är läsvärd, om än fixerad vid amerikanska förhållanden. Martin Gelin uppger att Evgeny Morozov har hävdat, “att det så kallade twitter-upproret i Iran i själva verket genererade mer skada än nytta”.

Cyberdefaitismen är en bekväm position inte minst för diverse kolumnister, eftersom den tillåter en att peka ut andras handlande som meningslöst utan att så mycket som nämna ett alternativ. Martin Gelin säger inte om alternativet till “twitter-uppror” skulle vara ett uppror som använde Twitter på ett annat sätt, ett uppror som använda andra nätkommunikationer än Twitter, ett uppror utan några som helst nätkommunikationer, eller inget uppror alls. Victor Galaz antyder att regimen skulle ha varit mindre auktoritär om det inte funnes någon informationsteknologi, men är det ens ett alternativ?
Sådana påståenden är inte konstruktiva. Evgeny Morozov kan däremot vara hur skeptisk eller cyberpessimistisk som helst – han landar ändå i taktiska överväganden, just eftersom han inte är defaitist.

Victor Galaz upprepade påståenden om ett “paradigmskifte” gör gällande att en naiv cyberoptimism tidigare skulle ha varit allrådande bland “internet-intellektuella”. Det gäller möjligtvis om den senare kategorin begränsas till en liten klick av iPhone-besatta mediefolk. Hackerrörelsen har däremot aldrig präglats av en naiv teknikoptimism. Jag tänker tillbaka på “We lost the war”-talet på 22C3 i Berlin i december 2005, som Copyriot refererade:

Världsläget har de senaste fem åren hastigt mörknat, Bodströmsamhället är bara början på övervakningens utbyggnad, och pendeln kommer att ta flera decennier på sig innan den kan svänga i en trevligare riktning. Nu handlar det om att bygga en infrastruktur för att i bästa fall kunna hålla huvet över vattenytan, inte om att podcasting är på väg att befria våra tankar. Ingen idé att sikta för högt, för då kommer bara varje reträtt att bli en signal om förlust. Ungefär så kan budskapet sammanfattas.

Både jag och andra hade då invändningar mot delar av det pessimistiska budskapet, men det var fortfarande en handlingsinriktad pessimism. Syftet med talet var ju att mana hackers till att bygga tunnlar!
Defaitismens budskap är tvärtom att det inte är någon idé att bygga, att allt handlande bara gör saken värre, att vi trots allt ska vara tacksamma för en så fin tjänst som Spotify, att vi tyst bör böja oss för påbud om tvångsdatalagring, att det bara är tafatt att värdesätta anonymitet, att ytan är allt och tunnlarna intet…

Svepande fördömanden av hela internet är däremot något annat än cyberdefaitism. Det är snarare en udda version av radikalpessimism som jag kan ha viss respekt för.

Slutligen konstateras att ordet “cyberdefaitism” i och med denna bloggpost av allt att döma tycks etableras för första gången i sökbara sammanhang – när jag nu står i färd att klicka på postknappen dyker det ännu inte upp i några sökningar, vare sig på svenska eller på andra språk!

Uppdatering 1: Evgeny var snabb med sin respons via Twitter:

read your post through Google Translate. I agree: cyber-skeptics vs cyber-optimists juxtaposition is too simplistic.

what we need is a coherent theory of cyber-pragmatism (esp applied to Web/democratization). I count myself in that camp

the problem with both “cyber-pessimist” and “-optimist” labels is that both imply technological determinism, which I reject

Uppdatering 2: För tydlighets skull klargör jag gärna att jag inte vill tillskriva Martin Gelin (eller för den delen Victor Galaz) etiketten cyberdefaitister. Vad jag skriver är att Victor Galaz inte lyckas skilja mellan pessimism och defaitism, samt att båda skribenterna i sina referat av Morozovs resonemang om Iran formulerar sig på ett sätt som lätt kan uppfattas cyberdefaitistiskt.

På den ofta utmärkta kultursidan i stockholmstidningen City skriver Alexandra Sundqvist om hur Hornstulls bibliotek räddats efter att en lokal vänförening lyckats samla över 7000 namnunderskrifter till dess försvar. Politikerna drog tillbaka en plan på att hyra ut två tredjedelar av lokalen till en kaféverksamhet.
En elak fråga som kan ställas är hur stor del av de 7000 undertecknarna som regelbundet besöker biblioteket. Samma fråga kom upp i en kommentar på Copyriot förra året, i samband med att en lång rad författare i Malmö protesterade mot de nya planerna för stadsbiblioteket där. Då bör en motfråga ställas: spelar det någon roll?

På ett större biblioteksideologiskt plan väcks frågan om vem biblioteken är till för. Elisabeth Aldstedt, områdeschef för biblioteken i södra Stockholm, citeras i City:

– Vi vill föra en dialog med låntagarna.

Att föra dialog med låntagarna är givetvis utmärkt. Men vi bör inte oreflekterat utgå från att det är just låntagarna som biblioteken är till för. Biblioteken används i hög grad av besökare som inte lånar någonting, utan som går dit för att läsa en tidskrift eller ett seriealbum, använda en datorterminal eller träffa folk. Utlån är ingalunda bibliotekets primära uppgift utan bara en av många.
Låt vara att ordet “låntagare” på biblioteksjargong kan beteckna alla besökare – det gör knappast saken bättre. Snarare tyder det på vad som inom företagsvärlden skulle kallas för “kundorientering”, vilket sannerligen bör ifrågasättas.

Att biblioteken är till för att tillfredsställa sina låntagare, besökare eller kunder är alls inte självklart. En mer klassisk biblioteksideologi skulle nog hävda att biblioteken är till för medborgarna. Skillnaden är värd att tänka på. Även om jag själv knappt använder de kommunala biblioteken, eftersom jag tillbringar en stor del av min tid på mer akademiska bibliotek, ser jag ett “medborgerligt” värde i att de finns där. Att alla slags människor har möjlighet att besöka ett bibliotek, idealiskt sett när som helst på dygnet, skapar ett mervärde även för mig. Det bidrar till en cirkulation av kunskap i vilken även jag är en del.

Vid sidan av en kundorienterad och en medborgarorienterad biblioteksideologi, funderar jag på om det inte även går att tänka sig en objektsorienterad. Enligt denna existerar biblioteken primärt för böckernas skull (vilket förvisso inte utesluter sekundära syften). Detta kan låta lite magstarkt, men är ändå värt att fundera på.
Bibliotek som har uppdrag att fungera som arkiv, exempelvis Kungliga Biblioteket, är nog i hög grad objektsorienterade. Uppdraget att bevara även till synes trivial litteratur för eftervärlden kan inte motiveras helt utifrån existerande kunders önskemål. Även utifrån ett medborgerligt intresse blir det svårt att argumentera trovärdigt för nyttan av att lagra alla trycksaker i ett centralt arkiv – kan vi vara så säkra på att det inte även finns ett medborgerligt intresse av glömska? Arkivet måste i slutändan falla tillbaka på en objektsorienterad målsättning.

Även folkbibliotek går att tänka i objektsorienterade termer, vilket kanske delvis var vad jag gjorde genom att betona bibliotek som urval i min artikel om det postdigitala biblioteket. Genom att iscensätta ett urval i materiella rum bidrar biblioteken till att det bland alla trycksaker kan urskiljas någonting sådant som “litteratur” och till att det bland all litteratur går att skilja mellan det mer eller mindre angelägna. En sådan urvalsmekanism är i sin tur förutsättningen för vad som brukar kallas en “litterär offentlighet” och som i sin allra enklaste form innebär att människor har en någorlunda möjlighet att prata om litteratur som de har läst.

Kanske kan vi då tänka en triangelrörelse: Från objekt till offentlighet, från offentlighet till individ och sedan från individ tillbaka till objekt. Detta senare steg utförs av författaren som skriver en bok, men också av kritikern, bloggaren eller studenten som skriver om en bok.

Biblioteken har en roll att spela i alla de tre rörelserna. En sund biblioteksideologi, tänker jag, bör därför balansera alla de tre nämnda orienteringarna. Fast besökaren bör då inte betraktas som en “slutkonsument”, utan som en produktiv del i ett litterärt kretslopp. Bibliotekets roll i återproduktionen är och bör vara begränsad, men att tillhandahålla läsplatser och eluttag är inga oviktiga bidrag.

Avslutningsvis kan det passa att citera Niklas Högberg, medlem i föreningen Biblioteket Hornstulls vänner, ur ovan nämnda tidningsartikel:

– Det här är en stor fråga, och en stor valfråga: Vilken sorts stad vill vi ha? Vilken roll ska biblioteken spela?

Bifall gives till Karl Palmås föresats att ladda begreppet “kvasiradikalism” med en positiv definition. Vi är kvasiradikaler – hur vederkvickande låter det inte att kunna säga så?

Begreppet är tänkt som en utveckling av den “naturkulturradikalism” som Kalle började spåna på för ett år sedan, i samband med rättegången mot The Pirate Bay. Konflikten kunde inte förstås i termer av rena subjekt (aktörer, intentioner) och rena objekt (maskiner, protokoll), utan bara som hybridiska “kvasiobjekt” (ett begrepp som associeras till teoretiker som Michel Serres, Bruno Latour och Donna Haraway).

Kalle skriver:

Ja?mfo?r med det a?rtionde som pa?bo?rjades femtio a?r sedan: 60-talets kulturradikaler kanaliserade sin fo?ra?ndringsiver i diktande och livsstilsval. Deras kamp fo?rdes inom kulturen, i syfte att mobilisera ma?nniskor. 10-talets “kvasiradikaler” so?ker omsto?rta samha?llet genom teknologisk innovation.
Mobilisering av ma?nniskor sker via mobilisering av kvasiobjekt, i gra?nslandet mellan kultur och natur.

En kvasiradikalen är alltså någon som handlar med utgångspunkt i monstruösa konstellationer, utan att först behöva dela upp verkligheten i en subjektiv och en objektiv del – oavsett om de benämns som kultur/natur, mening/materia, politik/ekonomi, estetik/teknologi, teologi/geologi eller någonting annat. Detta ligger även bakom införandet av en monsterkategori här på Copyriot.

Quasi kommer från latinets “som om”. På tyska används ordet flitigt i alla möjliga talspråkliga sammansättningar, ofta med en positiv innebörd av “i praktiken liktydig med”. Svenskans kvasi- associeras däremot med oäkthet, lurendrejeri och urartade varianter.

Extra roligt blir beteckningen kvasiradikal genom att den hittills haft en så entydigt negativ laddning. En kvasiradikal har betecknat något som tror sig vara radikal, men som egentligen inte är det. Men den som själv väljer att kalla sig för kvasiradikal gör sig immun mot sådant hån genom att visa att ambitionen inte är att vara radikal. Radikalism handlar, rent etymologiskt, om att “gå till roten”. Kvasiradikalen hyser inga illusioner om att det måste vara just där som förändringar sker – och tenderar dessutom att intressera sig minst lika mycket för rhizom som för rötter.

Kvasiradikaler bör inte ägna kraft åt att distansera sig från radikaler. Om de vid en viss tidpunkt kan te sig omöjliga att skilja åt för en utomstående betraktare så får det väl vara så. Kanske går de åt olika håll vid ett senare läge, om radikalen ser sig tvungen att sortera isär subjektiva och objektiva aspekter medan kvasiradikalen snarare låter sig vägledas av ett tunnelseende anpassat för den monstruösa mitten.

Uppdatering: Christopher Kullenberg bygger vidare med “Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen“. Där som här frodas det av tankar i kommentarsfältet, missa ej!

Jag gillar korta böcker, särskilt när de utges i serie av ett förlag som har en klar idé. Därför är jag oerhört nyfiken på alla de böcker som Ink Manifest kommer att bjuda på i år: Det nätpolitiska manifestet av Christopher Kullenberg, Det anakronistiska manifestet av Sara Edenheim och ett par till som är på gång men ännu inte har offentliggjorts.

Turbobloggande filosofen Graham Harman skriver:

A short book is long enough to be able to present memorable general views on a topic, but brief enough that reading it doesn’t feel like a chore or a major commitment. /…/
shorter books will result in a positive feedback loop. We may see a return of an earlier atmosphere in the history of printed books, in which it was far more common to have books published quickly in response to other books.

Graham Harman utkommer i vår med den lovande Circus Philosophicus på det nya förlaget Zer0 books som ger ut en serie av korta böcker, flertalet skrivna av bloggande brittiska akademiker utan att vara akademiska publikationer. Tilltalande och inte helt olikt vad Ink håller på med. Jag tänkte beta av några av Zer0-böckerna och börjar med den här:

Dominic Fox har författat boken Cold World. The aesthetics of dejection and the politics of militant dysphoria. Redan titeln antyder en koppling till den här aktuella frågan om pessimismens filosofi. Därtill passar boken alldeles uppenbart till det nu rådande snövädret (och jag brukar lägga stor vikt vid att synkronicera min läsning med årstidernas växlingar).
Ändå är Cold World i hög grad en besvikelse. Av bokens fem kapitel har de tre första en alltför litteraturvetenskaplig karaktär för att jag ska känna att boken driver mig som läsare i någon egen riktning. Dominic Fox gör tolkar texter av T.S Eliot, Samuel Beckett, Gerald Manley Hopkins, Samuel Coleridge samt låttexter av det lite oförtjänt bortglömda bandet Codeine. Associationerna är behagligt hastiga och en mängd fascinerande resonemang påbörjas, men bara för att åter ta skydd av textanalysen. Oljekrönet nämns i förbifarten men de återkommande ansatserna till naturfilosofi blir inte ens halvgjorda. Riktigt vad Dominic Fox vill säga förblir oklart.

Boken lyfter lite i sina två sista kapitel, som kretsar kring black metal respektive RAF. Svartmetallen i fråga är inte främst den tidignorska utan den samtida strömning som brukar betecknas som “depressiv” eller “suicidal“. Dominic Fox väljer att kalla den för belated black metal, “senkommen svartmetall” (jämför med ett uttryck som “senmodernitet”), och betraktar den som en inåtvänd återestetisering av de tidiga årens våldsamma utbrott. Enligt honom handlar det inte om en simpel nihilism, när exempelvis Xasthur ger sina låtar titlar som “Worship (the war against) yourself”.

to wage war on oneself, and especially to worship the forces which war within and against the self, is to uphold an ethic of inner conflict and self-overcoming (not self-realisation) which is by no means simply nihilistic.

Senkommen svartmetall, menar Dominic Fox, radikaliserar den tidiga scenens misantropi på ett sätt som ställer frågan om det är möjligt att hata hela mänskligheten. Svaret måste vara nej: hat en mänsklig affekt, som bara kan yttra sig mot bestämda objekt (grupper eller individer). Misantropen måste välja en av två vägar: antingen att kompromissa genom att undanta sig själv och en liten elit från sitt hat, eller att odla en misantropi som kommer från en “omänsklig” ståndpunkt. Ren misantropi måste göra upp med det mänskliga subjektet vilket kan göras genom att “frysa” världen och bejaka kriget inom en själv.

Suicide is a recurring theme in Xasthur’s music,; but it is suicide viewed not as a “solution”, a resolution of life’s problems, but as capitulation, the obedient response to a deadly interpellation. /…/
the affect it aims to induce is one of overwhelming despair. The listener who endures this “arcane and misanthropic projection” of unsparing negativity and is not moved to slef-harm will thereby have demonstrated a certain resilience, albeit the resilience of self-delusion. For in spite of the opposition of authentic inner “strength” to corrupt, worldly “weakness” that often characterises depressive black metal artists’ statement of intent, it is not inner resolve that protexts the listener from despair but a failure of rational consistency. The purpose of Xasthur’s music is to hold up a musical mirror to the world, revealing life as a hopeless situation in which suicide is the only logical course of action.
It is a distorting mirror, and the suicidal logic of the world it reflects is a distorted logic: that of depressive thinking, a surpemely logical mode of thought. Depressive thinking is driven not by affect but by its own detached automatism. It is neither a reflection on, nor an obsession with, the thinker’s own sadness, which is on the contrary invisible to it (the realization that one is in fact grief-stricken or unbearably sad is often the first emotional touchstone of a person emerging from depression).

Ett kul inslag i analysen är analysen av Britney Spears-videon Everytime (2005), som föranledde skivbolaget att förneka att artisten skulle “förespråka självmord som en lösning“. Någon gjorde en remix där Britney-videon kombinerades med depressiv svartmetall av Xasthur, men remixen har tyvärr plockats bort från YouTube. Kan någon hitta den?

Sista kapitlet handlar om RAF i allmänhet och Ulrike Meinhof i synnerhet, med utgångspunkt i den senares berömda distinktion mellan protest och motstånd. Motståndet framställs där inte som ett värn mot en framryckande fiende, utan som ett förnekande av att någonting oönskat upprepas – det tänks i den levda tiden snarare än i det militära rummet. Ulrike Meinhofs idé om stadsgerillan separerar handlandets tid från tänkandets tid. Dominic Fox fortsätter referatet, i sin litteraturvetenskapligt anlagda textanalys av “Das Konzept Stadtguerilla“:

The revolutionary is not greatly concerned with evils that have yet to occur, being primarily engaged in combating those evils which have already occured and whose recurrence, if they are not opposed, is guaranteed.

Ointresset för framtida ondskor är karakteristiskt för en filosofi som är spekulativ, i motsats till pessimistisk. Som tidigare konstaterades: medan den spekulativa tanken på revolution går ut på att ta över, handlar den pessimistiska tanken på att undkomma. Vi ska alltså inte låt oss luras av att Ulrike Meinhof fastslår att RAF “inte grundar sig på en optimistisk bedömning av läget”. Hennes maoism förblir fast förankrad i Hegels spekulativa filosofi. Dominic Fox väljer att bortse från detta, till förmån för en rad antydda paralleller mellan RAF och svartmetallscenen. Det är i viss mån suggestivt och det kombineras med en någorlunda givande teoretisering av den ontologi som gör det möjligt att frånkoppla sitt eget ansvar från oskyldiga civilas död.
Annars bjuder RAF-analysen inte på mycket av politisk relevans. När boken sedan är slut har dess suggestiva begrepp om “den kalla världen” fortfarande inte lyfte från antydningarnas plan. Att det inte teoretiseras är riktigt trist.

Om jag ska ställa en diagnos på svagheten i Cold World, finner jag den redan i den konjunktion som håller samman bokens undertitel: “The aesthetics of dejection and the politics of militant dysphoria”. Undertitlar i två led, sammanhållna av ett “och”, är ett typiskt akademiskt fenomen som brukar tyda på att boken inte håller som helhet. Att en akademisk avhandling inte håller som helhet behöver inte vara något större problem, för sådana böcker kan lämna viktiga bidrag ändå. Men när vi nu snackar om genren “korta böcker” vill det till att de håller samman utan konjunktioner.
Problemet med Cold World är kort sagt att Dominic Fox aldrig ser sig tvungen att sammanföra “modlöshetens estetik” med “den militanta nedstämdhetens politik”, utan nöjer sig med att vagga fram och tillbaka mellan estetiska och politiska resonemang. Därmed försvinner författarens egna eventuella driv ur texten. Kanske vore lösningen helt enkelt att ändra undertiteln, vilket borde framtvinga en annan slags text.

Om vi avfärdar undertitlar med konjunktionen “och”, vad är då alternativet? Mitt preliminära förslag: undertitlar som hålls upp av frågande ord, såsom “varför”, “vem”, “var”, “när” eller “hur”. Som föredömligt exempel vill jag lyfta fram min egen bok, vars undertitel “Hur musik äger rum” inte lämnar utrymme för någon klyvning av texten i två-tre pseudoseparata aspekter. Härmed måste jag även lova att följa principen när jag såsmåning om väljer undertitel till min doktorsavhandling.

Antipiratbyrån kräver idag, via ett TT-telegram, ytterligare beställningsparagrafer i upphovsrättslagens sjunde kapitel. Detta innan förra årets nytillskott, § 53c-h (Ipred-lagen), ens har fått en rättslig prövning som klargör vem som har rätt att använda den.

Förra månaden meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i det mål där parterna heter Antipiratbyrån och Ephone, där saken gäller en sluten FTP-server som Antipiratbyrån uppger sig ha fått tillgång till. Hovrätten avslog Antipiratbyråns begäran om att få ut abonnentuppgifter, med hänvisning till att de inte velat visa hur de fick tag i inloggningsuppgifter, inte heller påvisat hur stor krets som haft tillgång till FTP-servern. Fallet är nog för mystiskt för att kunna bli prejudicerande. Av större vikt är nog Antipiratbyråns andra fall där motparten är Telia och det påstådda upphovsrättsintrånget består i länksidan Swetorrents, ett fal som snart når hovrätten.
Om Antipiratbyrån avgår med segern i det målet, tänker piratpartisten Mikael Nordfeldth återuppta sitt praktiska försök att själva använda lagen på samma sätt. Antingen är rättsordningen konsekvent och litar på varje rättsinnehavare som uppger att en IP-adress använts för intrång, eller så utvecklas en praxis där domstolarna bara litar på de anmälningar som kommer från Antipiratbyrån, Ifpi och liknande branschorganisationer. Innan detta vägval har gjorts är det svårt att uttala sig om vad Ipred-lagen är för slags institution.

Ändå kräver nu Henrik Pontén en ytterligare institution, parallell med Ipred-bestämmelsen om informationsföreläggande. Syftet presenteras som att ta sig de fall där det bara kan bevisas att någon enstaka fil har delats, eftersom det använda protokollet är bittorrent. Uppenbarligen litar inte Antipiratbyrån på att domstolarna kommer att bevilja informationsförelägganden i sådana fall.

I stället efterlyser Pontén en oberoende organisation som i samarbete med internetleverantörerna kan skicka ut varningsbrev.
– Vi kräver inte att få ut identiteten, vi vill bara att varningsbrevet ska nå fram till rätt adress. En oberoende instans ska kunna skicka information till den som bryter mot lagen, möjligen en statlig instans eller en tredjepartsorganisation.

Henrik Pontén vill alltså inrätta en organisation vars främsta syfte är att skicka spam? Nja, vi kan nog utgå från att han även tänker sig tyngre artilleri: avstängning från nätet. Vad han begär är ju en svensk version av Frankrikes nyinrättade myndighet Hadopi. Åtminstone om spam-maskinen ska få formen om “en statlig instans”. Vad “tredjepartsorganisation” skulle innebära i sammanhanget kan vi bara spekulera i, medan det däremot står klart att “oberoende” är ett skämt.

Antipiratbyråns förslag påminner om en tankegång som socialdemokraterna har varit inne på, nämligen att man måste samla “branschen” i en enda korporativ koloss för att garantera att inte vilka rättighetshavare som helst, bara de viftar med en påstådd skärmdump, kan utöva sin lagliga rätt att spamma och hota.
På sätt och vis är det ärligare. Staten erkänner då öppet att lagen är till för att skydda vissa företag, inte för att skydda “kreatörer” eller någon annan snömoskategori. Samtidigt är det läskigt att Sveriges politiska partier inte tycks inse att korporativism står i motsättning till parlamentarism.
Henrik Ponténs förslag på en ny bransch/myndighet-hybrid kan nämligen bara betecknas som radikalkorporativt. Nu väntar vi på att han utvecklar sin tanke om vilka som ska representeras av den nya organisationen och hur den ska styras. Därtill är vi nyfikna på vilka “internetleverantörer” som Henrik Pontén vill tvinga till “samarbete”, det vill säga till att logga sina användares identiter.