Entries from February 2014 ↓
February 22nd, 2014 — Uncategorized
Satt en stund och försökte läsa ikapp om månadens upprorsvåg i Bosnien-Herzegovina. Särskilt intressanta vinklar fann jag i följande tre artiklar:
Därtill kommer den rikhaltiga samlingssajten Bosnia-Herzegovina Protest Files.
Här följer några lösa anteckningar om läget. Det är inget försök till sammanfattning. Här ryms t.ex. inget om den intressanta plenum–organiseringen.
Allt började som en protest bland arbetarna vid fem fabriker i Tuzla, som en gång var ett centrum för den kemiska industrin i Jugoslavien. Fabrikerna har privatiserats och sålts till ägare som lovat att investera och anställa, men som snarare tycks ha plundrat dem på tillgångar för att sedan låta dem gå i konkurs – ofta efter att arbetarna jobbat åtskilliga månader utan lön. (Processen är typisk för många privatiseringar av industrier i ex-Jugoslavien.)
Tuzla-arbetarnas protester möttes med polisvåld och massgripanden. Detta blev gnistan som fick protesterna att sprida sig och den 7 februari exploderade det över stora delar av Bosnien. Polisen i Tuzla kapitulerade och lät folkmassan storma rådhuset, som även sattes i brand. Samma sak hände i Mostar, där demonstranterna – från “båda sidor av floden”, alltså både bosniaker och kroater – även brände ner partihögkvarteren för de två stora marknadsliberala partierna (ett bosniakiskt och ett kroatiskt).
Även i Sarajevo brändes myndighetsbyggnader. Därtill krossades fönster på den österrikiska banken Hypo, som i sig är en symbol för grov korruption, med uppmärksammad inblandning i en lång rad skumraskaffärer. Bankkrisen ledde år 2009 till att Hypo kollapsade Hypo och togs över av österrikiska staten. Österrike har starka ekonomiska intressen i ex-Jugoslavien och därtill en militär närvaro. Notera att Bundesheer har förlagt nästan alla utlandstrupper just i det Balkan som en gång var en del av det österrikiska imperiet!
Så det förvånar knappast att det var just en österrikisk diplomat som började tala om att sätta in EU-trupper mot demonstranterna i Bosnien.
Det är tydligt att protesterna i Bosnien riktar sig mot symboler för politisk-ekonomisk korruption, vilket kanske är typiskt för 2014 års krisprotester. Samtidigt är protesternas grund i hög grad densamma som revoltvågen 2011 (arabiska våren, Occupy, torgprotester i Sydeuropa). Grunden består inte minst i en hög arbetslöshet och en skyhög ungdomsarbetslöshet, en utbredd skuldsättning och en allmän känsla av att sakna framtid.
En bosnisk anarkist förklarar:
The society that was one of the most egalitarian in Europe 25 years ago now has a huge social gap.
Capitalism and the process of privatization have completely destroyed the local economy; all the big factories and companies that were saved during the war have been privatized and shut down. All the wealth is concentrated in the hands of a few. There is no production in Bosnia any more, only import. The authorities are taking bigger and bigger loans from the IMF, knowing that they have no way of paying them back—so we can expect to be forced to privatize Bosnian Telecom and Electro-energetic system, the last viable pubic companies.
Allra mest slående är hur protesterna har vänt sig mot den nationalism som omfamnas av den politiska, ekonomiska och massmediala eliten i Bosnien (liksom i Serbien och Kroatien). Vi har fått se bilder på myndighetsbyggnader där någon sprayat SMRT NACIONALIZMU (“död åt nationalismen”) innan de stacks i brand. Från de nämnda eliternas sida sätter man nu sitt hopp till nationalistiska myter.
a wide array of conspiracy theories have gained some popularity. Thus, Bosniak nationalists and politicians claim that this is all a plot against Bosniaks; Croat nationalists and politicians claim that it’s all a plot against Croats; and Serb nationalists and politicians claim that it’s all a plot against Serbs.
Fortfarande utgör nog nationalismen en tröskel som hindrar protesterna från att spridas till Bosniens grannländer. Men alla förutsättningarna verkar finnas även där.
February 21st, 2014 — Uncategorized
Några av nazisterna har nu åtalats för överfallet mot en manifestation i Kärrtorps centrum i december. Förundersökningsprotokollet finns ute på internet (torrent) och rymmer tydligen en hel del beslaget material från Svenska motståndsrörelsen (SMR). En som orkat gå igenom detta är en bloggare vid namn Rikard, som lyfter fram några ganska underhållande detaljer.
Bland världens alla nazistorganisationer, är det möjligt att SMR tar rekordet i marknadsanpassad byråkrati. Likt en tidstypisk myndighet strävar de efter att kvantifiera allt. Själva förklarar de:
2010 infördes det sk AMA-systemet över hela landet efter att ha prövats ut i Stockholm. AMA betyder aktivistmarkeringar, och är ett system som räknas i poäng. Exempelvis ger 1 timmes aktivism 6 ama-markeringar. Alla aktivister, från ledningen till aktivister på gatan fyller kontinuerligt i en ama-rapport som sedan rapporteras in till Riksorganisationen vid månadens slut. Riksorganisationen kan sedan framställa statistiska rapporter om aktivismen i organisationen varje månad som ett analysverktyg.
Bland papprena som polisen beslagtagit finns även ifyllda AMA-rapporter där nazisterna rapporterar in hur många poäng de har fått:
Associationerna går, som Rikard skriver, till studiecirklar och rollspelsföreningar. Man kan även ana att det gått viss inflation i poängtilldelningen.
En halvtimmes planeringssamtal: 3 poäng. En halvtimmes inventering av förråd: Sex timmars filmredigering: 27 poäng. Lägenhetsvakt i två dagar: 225 poäng.
Alltsammans verkar räknas som “beordrat kamparbete” vilket innebär att en ny poäng tickar in var tionde minut. Bland dokumenten finns också en rapport från en kvinnlig SMR-medlem. Hon får 30 poäng med motivet “barn”.
February 21st, 2014 — krisen
Regeringstrogna prickskyttar mot en proteströrelse vars frontlinje tagits över av nazister. Vad som hände i Europas typ största land är så oerhört deprimerande.
För att förstå utveckling räcker det inte med att lyfta fram de unika faktorer som gäller just i Ukraina: landets språkliga och ekonomiska tudelning, dess förflutna i Sovjetunionen etc. Ukraina är ju i någon mån samtidigt ett uttryck för den globala krisens nya fas då den största dramatiken utspelar sig i världsekonomins semiperiferi. Därför är det oerhört angeläget att dra paralleller med det senaste årets proteströrelser i Turkiet, Brasilien, Thailand och annorstädes.
Protesterna i Maidan kretsade aldrig kring EU. Det började snarare som protester mot korruptionen – i länder som Ukraina tenderar begreppen “korruption” och “näringsliv” till att bli synonyma. För många ukrainare framstod ett EU-närmande som ett hopp om minskad korruption och därmed en bättre levnadsstandard. Associationsbanan är väl lite naiv, men inte helt orimlig: krishanteringen i EU utgör en helt annan typ av korruption än den i Ukraina.
Om det började i antikorruption, har protesterna breddats och intensifierats. Mönstret för protesternas utbredning beror helt klart på hur Ukraina ser ut, men inte heller här kan det reduceras till en nationell konflikt mellan ukrainsk- och rysktalande, eller till en geopolitisk konflikt mellan EU och Ryssland. Det hela har uppenbarligen mycket fler lager (och i varje lager, i varje läger, finns korruptionen närvarande, helt enkelt för att det finns ekonomiska intressen som backar upp de olika parterna i upptrappningen).
Så här uttrycker sig nån slags vänstergrupp som deltar i protesterna:
Det greppet oligarkerna har över politiken har resulterat i ett skattesystem där de stora företagen inte betalar någon skatt. Alla skatter betalas av arbetare och småföretag. Och nu är skattekistorna tomma, trots det faktum att det finns tillräckliga med resurser i landet. Detta problem kan inte valet av integrering med det ena eller andra blocket [EU eller Ryssland] lösa.
Det här inlägget blir inte mycker mer än en möjlig inledning och en djup suck. Hinner inte skriva mer just nu, men kanske återkommer.
February 17th, 2014 — Uncategorized
År 1857–58 gjorde ekonomijournalisten Karl Marx en serie ekonomikritiska anteckningar, som i efterhand framstår som ett förarbete till hans oavslutade verk Das Kapital. Åttio år senare skulle dessa anteckningar publiceras i bokform under titeln Grundrisse. Efter ytterligare trettio år ombesörjde Sven-Eric Liedman att ett urval utgavs i svensk översättning. År 2010 kom en nyupplaga på Tankekraft förlag.
Som vi tidigare konstaterat, rymmer den svenska utgåvan en katastrofal felöversättning. En av bokens viktigaste utsagor har fått omvänd innebörd på grund av rent slarv och tyvärr rättades felet inte heller till nyupplagan. Det rör sig om det avsnitt som i den internationella diskussionen blivit känt som “Maskinfragmentet” och som i den svenska utgåvan återfinns under rubriken “Upphävandet av det omedelbara arbetet” (s. 203–206 i nya utgåvan).
Nu noterar jag att det ryms ännu ett fatalt fel på dessa korta sidor. Ett fel som inte kan skyllas på Liedman, utan härrör ända från Sovjetunionen. Första utgåvan av Grundrisse, som kom kring 1940, preparerades nämligen av “Institutet för marxism-leninism” i Moskva. Ett institut som givetvis var underställt Stalin och företrädde en grotesk, arbetsideologisk Marx-tolkning.
Alltsedan första upplagan på originalspråk har följande stått att läsa i Grundrisse:
Sobald die Arbeit in unmittelbarer Form aufgeho?rt hat, die große Quelle des Reichtums zu sein, ho?rt und muß aufho?ren, die Arbeitszeit sein Maß zu sein und daher der Tauschwert [das Maß] des Gebrauchswerts.
Redaktörerna petade alltså in ett ord, das Maß, som de antog att Marx hade råkat glömma. Fast de markerade åtminstone inpetningen med hakparenteser. Det nya ordet innebär att hela meningen får en annan innebörd.
Svenska utgåvan har valt att acceptera Moskva-redaktörernas ändring, utan att alls tydliggöra att en ändring har skett. Så här lyder stycket där:
Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått.
Om vi i stället ska följa vad Marx faktiskt skrev, får den svenska översättningen korrigeras till följande lydelse:
Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bruksvärdets bytesvärde.
Nu tänker ni kanske: vadå “bruksvärdets bytesvärde”? Så tänkte nog även redaktörerna i Moskva när de valde att ändra formuleringen. Men just så ska det faktiskt stå! Åtminstone enligt W.F. Haug, som tydligen har tagit upp detta i förbifarten i en bok. Haug refereras i sin tur av Philipp Metzger i en fotnot i dennes bok Die Werttheorie des
Postoperaismus. Låt mig nu referera denna fotnot:
Bytesvärdet är enligt Marx ett uttryck för värdet. Värdets substans är “abstrakt arbete”, alltså den abstraherade nödvändigheten av den kvantitet mänsklig tid som krävs för att tillverka en vara. Bytesvärdet är alltså inte något mått på varans bruksvärde, vilket alltsedan Stalintiden har hävdats i de olika utgåvorna av Grundrisse. Ur den vidareförda felskrivningen “har postoperaisterna kunnat utveckla de mest stolliga teorier”, menar W.F. Haug.
Postoperaister som Antonio Negri menar ju, med stöd i Grundrisse, att den postmoderna kapitalismen har muterat sig så att värdet inte längre är mätbart, att det inte längre har någon substans. Med andra ord menar de att värdet har varit mätbart i en äldre form av kapitalism. När postoperaisterna kontrasterar nu mot då, antyder de gärna att värdet gamla substans skulle ha varit konkret arbete, alltså att den enskilda varans värde skulle ha bestämts av den faktiskt nedlagda arbetstiden i dess produktion. Här har de kunnat luta sig på Moskvaredaktörernas idé om bytesvärdet som ett mått på bruksvärde.
Marx beskriver alltså här en situation där produktivkrafternas utveckling har avancerat så långt att “rikedomens huvudkälla” inte längre utgörs av arbete. Han syftar uppenbarligen på det som han här kallar för “verklig rikedom” (senare utbytt till “stofflig rikedom”) och som syftar på bruksvärdesdimensionen. Någonting händer “med nödvändighet” när maskinerna kan fixa bruksvärden åt oss utan att det krävs så mycket arbete, menar Marx. Frågan som återstår är vad som händer.
En tolkning är att Marx menade att bytesvärdet helt enkelt upphör “med nödvändighet” i detta läge. Alltså att kapitalismen skulle avskaffa sig själv när produktivkrafternas utveckling nått en viss nivå. Då fick han uppenbarligen fel (och släppte nog den optimistiska idén ganska snabbt). Men med den Moskvaredigerade omskrivningen blir det dubbelfel: förutom den felaktiga förutsägelsen om bytesvärdets upphörande görs även en felaktig analys av bytesvärdets historiska funktion.
February 16th, 2014 — Uncategorized
I samband med avhyvlingen av Guy Standing framkastades en allmän diss mot samhällsvetare som gör listor. Alltså de som hävdar att någonting existerar i X former eller att det finns Y orsaker bakom ett visst fenomen. Att upprätta sådana listor resulterar ofta i en någorlunda slagkraftig text som är lätt för andra att hänvisa till. Men, som jag skrev:
Listandet sker alltid på bekostnad av resonemangens klarhet.
Så fort en samhällsvetare listar mer en 2–3 av någonting, börjar det bli grumligt vad som listas.
Att räkna upp två punkter utgör knappast någon lista. Men om jag provoceras av längre listor, varför finner jag det då ändå vara i sin ordning med teorier som uppställer två eller möjligtvis tre punkter? Helt enkelt för att jag tror att motsatsställningar mellan två storheter bör begripas som motsatser, om så bara inom ramen för en större storhet som är historiskt uppkommen, inte evigt giltig.
Motsatserna måste alltså bearbetas av teorin – de ska inte teoretiseras bort med hjälp av mångfaldsbegrepp à la Deleuze. Och där vi har en motsats mellan två element, är det omöjligt att bortse från det tredje. Fast om vi låter det tredje få plats i samma lista som de två första, då har vi kanske redan hamnat hos Hegel, den historiska listens filosof som även är det historiska listmakandets filosof. Negativ dialektik betyder kanske just att sätta stopp för integrerandet av det tredje i ett totalsystem.
Två gånger två är fyra och s.k. fyrfältare är oerhört populära inom vissa samhällsvetenskaper. De må fungera som pedagogiskt redskap, men som teoretiskt medium förtjänat fyrfältaren enbart förakt. (En sådan åtskillnad mellan pedagogik och teori är nog tveksam i sig.)
Systemteorier som listar fler punkter än så – typ fem eller sju – bör uppfattas som parodier. Som parodiskt grepp kan listandet ge strålande resultat och ofta blir det bara bättre ju längre listan görs.
Har jag rätt? Ge mig gärna exempel på motsatsen, alltså på teoretiker som upprättar listor på ett försvarbart sätt. På rak hand kommer jag inte på några.
Däremot kommer jag att tänka på geografen Nigel Thrift som har för vana att upprätta halvlånga listor i varje artikel han skriver. Men om jag minns rätt så gör dessa listor inte sken av att vara uttömmande – och så länge detta görs tydligt, tänker jag att listandet kan vara okej. Snarare handlar det i hans fall om att peka ut ett antal aspekter som forskare borde ta hänsyn till, eller några möjliga riktningar för framtida forskning. Men då är det ju strikt talat inte teoretikern som använder listor som medium för teori, utan det är praktikern som gör listor som ska vara till hjälp i en forskningspraktik. Om nu en sådan åtskillnad kan göras.
February 9th, 2014 — Uncategorized
Kring 1900-talets mitt tillverkades det mängder av reseskrivmaskiner. Man får alltså anta att det fanns en hel del folk som tog med sig skrivmaskin på kortare eller längre resor. Jag är nyfiken på hur omständigheterna kring själva maskinskrivandet.
Maskinskrivande äger ju rum på ett ganska ljudligt vis. Knattrandet från nedslående bokstäver nedslag ger skrivmaskinen en markant närvaro i rummet och går ofta även genom väggar. En maskinskrivare är sällan ensam. Andra kan höra om den skriver och hur: snabbt eller långsamt, i jämnt flödande takt eller ryckigt.
Jag undrar alltså vilka konventioner som omgärdade bruket av skrivmaskiner på t.ex. 1970-talet. Var det verkligen okej att skriva maskin på natten om man bodde i lägenhet? Och var användes alla dessa reseskrivmaskiner? Hotellrum, får man väl anta – men därutöver?
Reseskrivmaskinen är ju en av många föregångare till vår tids s.k. laptops (som rimligtvis borde kallas för resedatorer). Med de senare kan vi skriva i tågvagnar och på flygplan, i vänthallar och på kaféer, eller i bibliotekets läsesal. Jag misstänker att det fanns normer som förbjöd bruket av skrivmaskiner i alla dessa miljöer. Men jag är inte säker. Kanske var det ändå accepterat att ta upp sin reseskrivmaskin under tågresan!
Och hur hög var toleransen för skrivmaskinsknatter i det offentliga utomhusrummet? Har det t.ex. förekommit maskinskrivande i parkerna sommartid?
Jag hoppas att någon kan hjälpa mig att besvara dessa frågor. I första hand någon som hör till en äldre generation än jag, någon som kanske själv använde reseskrivmaskin på 1970-talet. Av stort intresse är även hänvisningar till film, litteratur eller bilder som skildrar bruket av reseskrivmaskiner i det offentliga rummet.
February 4th, 2014 — Uncategorized
Min samlingsvolym Tapirskrift har nu blivit föremål för tre recensioner av det mer djuplodande slaget:
Alla de tre texterna är så uppslagsrika att jag nog måste idissla dem ett tag innan jag kan plocka upp de trådar som kastats till mig. Det är en ynnest att få sådan respons på en samling texter som (med något undantag) redan har publicerats på andra håll! Att recensera en samlingsvolym av detta slag, som ju spretar rätt friskt, kan inte vara så lätt.
En text som alla tre recensioner lyfter fram är “Flygplatssamhället” från 2010. En text som börjar och slutar i frågan om flygtrafikens framtid, men som däremellan handlar mer om samtiden i allmänhet och det verkar vara detta som nu finner resonans.
Alla tre recensenter verkar också överens om att de avslutande texterna i Tapirskrift är betydligt mer tunglästa. Så är det onekligen. Det var därför jag valde att lägga dem sist.
Onsdag denna vecka blir det ett samtal kring Tapirskrift på Aspuddens bokhandel. Boken kan köpas för strax under hundralappen på nätbokhandlarna. Eller tipsa ditt lokala bibliotek om att ta in den!
February 3rd, 2014 — English, krisen
A few days ago at Transmediale in Berlin, I took part in a panel discussion under the fuzzy title “After the revolution(s): Internet freedoms and the post-digital twilight“.
What follows is an attempt to summarize my input to that panel. It has already been posted at Nettime.
# # #
“The revolution is over“, stands as a motto for this year’s Transmediale. I guess that I share the feeling, but I think the statement is wrong. Instead of talking about some revolution in the past, I think we should talk about the ongoing counter-revolution and situate that in history.
When thinking about the direction in which the internet is developing, we must go beyond the simplified opposition of “old times” versus “new times”. In order to do that, we must periodize the history of the internet.
When trying to do that, I have come to regard year 2007 as a turning-point. That was when the counter-revolution took over. And on its flags, the counter-revolutionary forces had written words like: social, share, mobile, stream, access, open…
For now, we don’t need to name these counter-revolutionary forces. Although it is obvious that the counter-revolution on the internet is largely about centralization and monopolization, it would be wrong to reduce this process with a few giant corporations.
The monopolizing tendency has been a much broader thing and has also ruined the potential in projects like The Pirate Bay and Wikileaks. If such projects initially had the ambition to set examples, to be copied and multiplied, they were caught in a dynamic where they seemed to have no alternative but to stage a new riot every week, or to fade away. Or take the Pirate Parties, which have tended to monopolize internet-related issues which are then re-encoded in the language of rights, endlessy re-enacting the immanent contradictions of liberal ideology: copyright vs. privacy, privacy vs. transparency, etc. etc.
Nowadays, I feel that the very concept of “internet freedom” is caught in the same kind of double-bind, making it increasingly hard to use. And this feeling of mine is probably just another aspect of the counter-revolution.
Hito Steyrl is to the point: “The internet is not dead. It’s undead and it’s everywhere.” It feels awkward, she writes, “obviously completely surveilled, monopolized, and sanitized by common sense, copyright, control and conformism.”
But there was never any digital revolution in the past. If we could ever talk about a digital revolution, it could only mean the third industrial revolution, which has been going on for decades and which is definitely not about to end. But as an industrial revolution, that is simply an acceleration in the continuous process of minimizing the need for human labour in the production of commodities. That process is driven by the competition over profits on the market, and the current crisis is only intensifying that competition, pushing all kinds of corporations towards Big Data and threatening to eliminate those who fail to live up to the new standards of data mining.
But during this long process, during the third industrial revolution, there has been times when the uses of digital technologies has tended to break away from this industrial logic.
There were a few interesting years in the 1990s, before the dotcom bubble.
And there were a few interesting years after the dotcom crash, in the beginning of our century.
These two episodes in the history of the internet were indeed no revolution. But these times saw the multiplication of autonomous innovation, and of new forms of collective practice which where not easily integrated in any economy, and not very suited for data mining.
I think it makes more sense to talk about a digital counter-revolution than to talk about a digital revolution. But the current counter-revolution did indeed react against something, against a subversive or revolutionary potential which were building up in the years following the dotcom crash.
If the internet tended towards a decentralized or even revolutionary direction between 2001 and 2007, this must somehow be related to the financial dynamics in global capitalism. The afterglow of the dotcom bubble began in one crisis, but ended with the onset of the next crisis. How come?
In the very beginning of this century, capital fled from the dotcom sector. For capitalism as a system, the dotcom crash revealed a serious threat of deflation, but central banks injected enormous amounts of stimulative liquidity, credits which rushed towards other sectors, most notably housing, building up a new and even larger bubble. However, on the internet of 2001–2007 there was a relative lack of venture capital.
The dotcom crash had revealed a surplus of bandwidth, of hardware and of highly skilled hackers. Many of these hackers which had been working in the dotcom sector were no longer employed (or working as consultants effectively on part-time), meaning that they had free time to experiment with available resources.
Out of the early 00’s recession grew a boom for free software and file-sharing. Innovation tended to be about new protocols (from RSS to bittorrent) rather than new platforms. The new standards for sociality on the www – the blog, the wiki, the threaded forum – could all be run DIY on simple servers with open-source software.
The afterglow of the dotcom bubble, in other words, allowed for a certain degree of autonomous innovation on the internet. It resulted in a net characterized with a plurality of interfaces: the older duality of horizontal hypertext (HTTP) and hierarchical folders (FTP) was complemented by various kinds of feeds and flows, not to forget the tag clouds and the virtual realities, as well as the search engines.
This amounted to a plurality of speeds: many degrees of fast and slow communication could co-exist in the everyday use of the net. We don’t have that plurality anymore. Since 2007, time on the internet is being homogenized.
The counter-revolution is slowly abolishing hypertext as well as folder hierarchies, in favour of a new monoculture. Today’s undead internet has a universal interface based on only two functions: the search and the feed.
The search is there for you when you already know what you’re looking for. When you don’t know, you can always get fed by your feed, the singular and personalized home feed, whose function is to homogenize time, synchronizing our attention at one singular speed. What could a concept like “internet freedom” posibly mean in such an environment?
Of course I agree that decentralization is the way to go. But by now it should be obvious, that they way to go is not to build decentralized copies of Facebook or Twitter. We need something else, and we can’t say what it is without lots of more experimentation. But who will do all this experimentation? The hacker surplus do not exist any more. The skilled hackers are now employd to develop platforms and apps which conform to the new monoculture and with the new standards of data mining. Some years ago, young programmers in Sweden were swarming to promote P2P file-sharing in solidarity with the Pirate Bay – soon after, they were all employed by Spotify.
I don’t know if we are now entering a second dotcom bubble to be followed by a second dotcom crash. But to me, it’s clear that the counter-revolution began when venture capital once again began to rush towards the internet.
February 3rd, 2014 — Uncategorized
“Tittarna segrar i tv-kriget” står som rubrik på ett långt reportage i söndagens SvD. (Just nu hittar jag inte texten på nätet, inte ens i de inlåsta artikelarkiven.) Intressant läsning, men jag blir inte klok på slutsatsen som dras av skribenten, Anders Rydell.
Det handlar om den kommersiella tv-boom som exploderade i Sverige år 2013. En situation som Anders Rydell vill jämföra med när TV3 började sända den 31 oktober 1987.
I dag befinner vi oss i ett ögonblick som liknar det då tv-monopolet bröts. Övergången till webb-tv kommer att skaka om de gamla maktstrukturerna i grunden. /…/
Från ena hållet utmanas de traditionella tv-bolagen av internationella aktörer som Netflix om rättigheterna till film och tv-serier. Från andra håller av lokala tv-aktörer som Schibsted-ägda Aftonbladet, som inte bara konkurrerar om nyheter utan även om sport och nöje.
Uppenbarligen har Schibsted investerat enorma belopp i Aftonbladets tv-satsning. Men även på Expressen, DN och SvD menar ledningen att tv-sändningar är en viktig del av företagens framtid. “Det är viktigt att ha foten på gaspedalen i den här utvecklingen” säger en chef på TV4.
Alla vill maximera sitt utbud av rörlig bild med sikte på bärbara skärmar. Frågan är bara hur mycket det finns plats för. Rörlig bild tar tid att konsumera och människors tid är trots allt begränsad. Känns det inte som att denna tv-boom börjar likna en smärre bubbla?
Denna fråga ställs inte i SvD-reportaget. Där drivs i stället en Jan Stenbeck-influerad, teknikoptimistisk tes: digitaliseringen av tv-mediet är ostoppbar och kommer med nödvändighet leda till ett större utbud av tv-innehåll samt en nedbrytning av gamla hierarkier, vilket i slutändan leder till att “det är tittarna som bestämmer”.
Hela 1900-talets medieindustri byggdes upp kring möjligheten att bestämma var, när och hur vi skulle lyssna, titta och läsa. /…/
Men faktum är att vi till stor del fortfarande lever kvar i 1900-talets mediala maktstrukturer. De vittrar, men inte så fort som ibland görs gällande. /…/
medan tv-bolagen vrider sig i förändringskval så stundar en gyllene era för tv-publiken. Aldrig lär så många anstränga sig så mycket för att få vår uppmärksamhet som under de kommande åren.
Slutsatsen är ganska underlig. Leder en skärpt konkurrens om uppmärksamheten nödvändigtvis till bättre underhållning? Det verkar inte ens Anders Rydell själv tro på, för sedan jämför han framtidens tv-utbud med “plockgodis”, till skillnad från det traditionella tv-tittande som var mer att likna vid mat. Vad man än säger om den metaforen, så är det nog få som hävdar att godis är bättre än mat, även om valfriheten i formell mening är större i en godisbutik än på en lunchrestaurang.
Därtill är jämförelsen med 1900-talet ganska orättvis. För det första stämmer det väl knappast att dagstidningar eller bokförlag, för att ta två exempel ur medieindustrin, försökte att kontrollera “var, när och hur” vi skulle läsa olika trycksaker. Kontrollen är snarare större på 2000-talet, då nästintill varje “snackis” är resultatet av noggrann planering uppifrån samt synkronisering via s.k. sociala medier.
Vad som utelämnas i beskrivningen är hur 2000-talets nätmedier möjliggör en ny form av kontroll som bygger på Big Data. Medan traditionella etermedia är enkelriktad och inte ger någon återkoppling till sändaren, är webb-tv en digital kommunikation som alltid går åt två håll.
Hela 2000-talets medieindustri byggs upp kring möjligheten att övervaka var, när och hur vi väljer att lyssna, titta och läsa.
February 2nd, 2014 — English, krisen
It was six years since I last visited Transmediale, the annual festival for Medienkunst (new media art) in Berlin. Already last time, in 2008, it was obvious that the concept of new media art is in a crisis, simply because the artistic interest in new media is no longer limited to a distinct current within the art world. Instead of using the label “new media art”, Transmediale now has a much looser self-definition.
“The revolution is over. Welcome to the afterglow.” That was the motto for this year’s Transmediale, with lots of discussion about the “post-digital”, a concept which now has a myriad of definitions. More specifically, many participants talked about the post-Snowden depression and whether artistic practice is able to provide relevant reflections on the arcane levels of surveillance on today’s internet.
Compared to earlier years, it is clear that futurity and optimism is out in this scene. Instead, the attempts to reflect over the state of the net and the state of the world are now permeated by a sense of crisis.
In other words: a crisis of the form, and crisis as a main content. These are two aspects of crisis which are explicitly and thoroughly discussed at an event like Transmediale.
But there is a third aspect of crisis which you don’t hear much about. That is the much more boring fact that the economic crisis is resulting in budget cuts also for events like this. Last time I was at Transmediale, in early 2008, that global crisis was just about to break out. When comparing that year’s festival and this year’s, I can sense the shrinking economy.
In 2008, the exhibition at Transmediale was not exactly great. But it did feature artworks from a lot of the big names in the new media art scene, selected by a curator. Most of these artworks were based on thorough research and it was clear that the artists had been working on their projects for a long time. I take for granted that the featured artists was paid by Transmediale.
In 2014, Transmediale has abolished that kind of curated exhibition in favour of a so-called Art Hack Day. This was presented as a collaborative “grassroots event”, intented to “make transparent the production process of art”. I don’t buy that talk about transparency, as long as they aren’t explicit about the economy behind the exhibition. As far as I understand (from talking with several participating artists) the concept of Art Hack Day boils down to this: artists work for free.
More than 80 artist/hackers have been invited to create an exhibit from scratch during 48 hours
And they get paid zero. It’s actually the artists who pay to participate in the exhibition at Transmediale, as they have to finance their materials themselves.
That the artworks were produced in 48 hours is obviously a myth. Some of the best installations were made with e-waste that the artists had made considerable efforts to collect. Nigerian dumps provided material for “Data retention – the resurrection” (by Bengt Sjölén & Nicklas Marelius), in which flashes from the web cache of a found hard disk are presented on a screen, as well as for the installation “Back to sender” (by Dani Ploeger & Jelili Atiku). Neo-colonialism was also thematized in relation to the mining boom in northern Sweden in “Mobile mining” (by Kristina, Lindström, Åsa Ståhl & Nicklas Marelius), yet another work which involved the process of collecting e-waste on another place.
These and other examples makes it obvious that the “Art Hack Day” was not the spontaneous creation of art during two days. Rather, it was an exhibition of artworks which were already finished before the start of the “hack”. Many of these works took lots of time for the artists and also involved significant costs for materials and travels. If the aim is to “make transparent the production process of art”, this should have been made clear. The glossy talk about art as a spontaneous “hack” is rather concealing the real process.
So let’s be honest: “Art Hack Day” is a way for art institutions to get artist to work for free.
I am not saying this to condemn neither the Transmediale arrangers, nor the participating artists. But if an art festival which talks about transparency on the one hand, and crisis on the other hand, it should first of all be transparent about its own austerities.
And what happened with those big names of new media art, formerly featured in exhibitions like Transmediale’s? My impression is that many of these have been moving from art to academia during the years of crisis. They are probably spending more time teaching and researching at universities, less with presenting stuff at exhibitions. They still participate at festivals like Transmediale, but not in the exhibition part but the conference part. While their art students are the ones who are expected to work for free to produce artworks that fill the exhibition.
Update: I have now changed the subtitle of this post. “How to get artists to work without pay” is not only a boring title, but also misleading. My aim was not to scandalize the fact that artists and others are working without pay for art institutions; that is routine, after all. I may add that I myself accepted to give a small talk at Transmediale for no pay (and only some expenses covered).
The reason that I bothered to write this post was rather how this administration of austerity is rationalized. The language of “hacking” is used to present the art production as way more spontaneous than it really is, which adds another level of hypocrisy in the talk about transparency. For these reasons, I instead choosed to subtitle this post “how to present austerity as spontaneity”.
