Entries from August 2022 ↓

Nationalekonomins kapitalbegrepp är transhistoriskt och tämligen vagt. Kapitalet sägs vara en “produktionsfaktor” vid sidan av arbete och jord. (Marx lustmördar som bekant denna ideologiska “treenighetsformel” i Kapitalet, band 3).

För Marx är kapitalet däremot inte en viss sorts ting, utan ett visst sätt att bruka tingen. Kapitalbegreppet hänvisar till rikedomens sociala form, inte till dess materiella innehåll. (En analogi kan dras till hur formallogiken handlar om tankeformer utan hänsyn till tankarnas innehåll.)

Kapitalet kan bara begripas som rörelse, aldrig som stillbild. Allt som kan stöpas i varuform kan dras in i denna rörelse och kommer då att fungera som kapitalets tillfälliga “kropp”, som tillväxtens materiella bärare.

kapital = valorisering [Verwertung des Werts] = värdetillväxt

I denna mening har kapitalet funnits långt före kapitalismen. Begreppet överlappar med vad Aristoteles betecknade som en naturvidrig “kremastik“.

Det som skiljer kapitalismen från de förkapitalistiska samhällena är inte kapitalets blotta existens utan dess sociala funktion.

Från 1500-talet och framåt börjar kapitallogiken “att väva in sig i det sociala livets elementära strukturer tills punkten nåddes då mycket stora grupper av människor [alltså inte bara kapitalisterna] började bli beroende av kapitalets kretslopp för sin överlevnad.”
Annorlunda uttryckt: samhället blev kapitalistiskt. Men ytterst är det en gradfråga och därför är det kanske meningslöst att söka precisera den historiska tidpunkt då det kapitalistiska produktionssättet föddes. Oftast är det nog, i ett givet sammanhang, bättre att börja med denna enkla fråga: är människorna beroende av kapitalets kretslopp? Vilket är ungefär samma sak som att fråga: behöver de få in pengar för att överleva?

Om alltså kapitalet är en “social logik”, går det då att på meningsfullt sätt tala om “kapitalets makt”? Søren Mau konstaterar att ja, det går, på två olika sätt.
Antingen får vi acceptera att kapitalet inte är en aktör och alltså ge upp idén om att makt förutsätter agens. (Detta är den linje som Mau förordar.)
Eller så håller vi fast vid idén om att makt förutsätter agens, men vidgar istället aktörsbegreppet till den grad att nästan vad som helst kan kallas för en aktör. På köpet kommer vi då att tvingas upphäva distinktionen mellan det sociala och det naturliga. (Exempel på detta går att finna hos Bruno Latours ANT, Graham Harmans OOO och andra närbesläktade “nymaterialismer” som var heta för tio år sedan. Gemensamt för dessa är deras insisterande på att “ickemänskliga objekt är viktiga politiska aktörer”. Søren Mau hänvisar till Andreas Malms kritik av nymaterialismerna.)

Nästa fråga som ska ställas: är kapitalet ett subjekt?

Antiekonomismen “ställer Marx i skarp motsättning till nästan alla ekonomer”, skriver Søren Mau. Ett påstående som kan retar upp en och annan, inte minst många marxister, som bestämt menar att Marx var ekonom. Vilket han dock inte var. Åtminstone ingen nationalekonom.
(Här tycker jag att Mau kunde ha varit lite mer precis. På flera ställen i boken uttrycker han sig ganska svepande om “ekonomivetenskapen” när han i själva verket verkar syfta på nationalekonomin. Det finns även andra ekonomivetenskaper med delvis andra premisser, inte minst företagsekonomin, som förtjänar att kritiseras i egen rätt, precis som alla andra samhällsvetenskaper.)

De flesta som har kallat sig marxister har utgått från att Kapitalet är en nationalekonomisk skrift där Karl Marx meddelat sina insikter i hur “ekonomin” fungerar. Samhällsvetare som hänvisat till Marx, oavsett om de velat hylla eller avfärda, har delat samma missförstånd; de har tagit för givet att Marx var en “ekonomist”.
Många nyare marxläsningar – inklusive denna – understryker i stället att Marx ägnade sig åt ekonomikritik. En sådan kritik har flera dimensioner, den riktar sig mot ekonomins brutala verklighet, men också mot det ekonomiska vetandet som sådant. Søren Mau betonar den sistnämnda dimensionen, hur Marx avvisar all “ekonomism”.

Ekonomism syftar här på idén om att “ekonomin” är en ontologiskt separat sfär av samhället, styrd av en särskild logik. Ekonomerna vill förvandla sociala förhållanden till abstrakta, kvantifierbara enheter, till variabler i modeller, fortsätter Mau. Vi befinner oss fortfarande i det första kapitlet av Stum tvang och börjar ana en tendens hos författaren att avvisa kvantitativa resonemang i allmänhet, eller åtminstone inte tala om kvantifiering i positiva termer, som ett hjälpmedel för mänskligt samhällsliv. Detta är kanske symptomatiskt för många filosofer. Men riskerar det inte att grumla förståelsen av “ekonomism”? Vi får väl se längre fram i boken.

I borgerligt tänkande tenderar ekonomin att definieras som den sfär där makten är frånvarande. Ekonomin definieras nämligen utifrån marknaden (en del av ekonomin som får representera helheten) och marknaden består per definition av frivilliga överenskommelser.
Med antagandet om en transhistorisk ekonomisk rationalitet framstår kapitalismen som den naturliga konsekvensen av att undanröja sådant som står i vägen för den mänskliga naturens förverkligande.

Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx. De reducerar också Marx maktanalys till en fråga om klass, om en klass makt över en annan klass, trots att den även visar hur kapitalets makt kan skära tvärs igenom klassuppdelningen och i slutändan riktar sig mot alla som lever i detta samhälle.