Entries from October 2010 ↓

Ungern åt höger, del 2: Viktor Orbán

Förra inlägget i serien presenterade partiet Fidesz, som sedan vårens val regerar Ungern med två tredjedels majoritet. Detta ger en närmast oinskränkt makt till den sittande regeringen och premiärminister Viktor Orbán, bland annat makten att på egen hand skriva om landets författning. Han beskriver nu sin valseger som en “två tredjedels-revolution” och gör klart för alla att enpartistat är det nya idealet.
“Vissa ser Viktor Orbán som en ungersk version av Vladimir Putin”, skrev nyligen The Economist. Han tar över ett land som under ett antal år har sjunkit djupt ner i korruption och använder sitt mandat till att stoppa korruptionen för att samla all makt i sin egen hand.

Ungerns regering utfärdade i somras en “deklaration om nationell enighet” som enligt ett dekret hädanefter måste anslås synligt i alla myndighetslokaler. Syftet är att “ingen statsanställd ska tro att saker kommer att fortsätta som förr”, uppgav Viktor Orbán som även menar att alla ungrare bör “se dokumentet varje dag”.
Stora delar av innehållet kan beskrivas som en remix på Fidesz’ partiprogram. Slagord med karaktär av snömos: “Arbetet, hemmet, familjen, hälsan och ordningen ska bli de pelare som vår gemensamma framtid vilar på.” Det verkligt anmärkningsvärda – bortsett från själva grejen med politiska deklarationer som enligt lag måste anslås överallt – är hur målmedvetet Viktor Orbán skriver in sig själv i Ungerns historia. Deklarationen om nationell enighet fastslår att Fidesz valseger i april utgjorde en “revolution”, jämförbar med 1956 års revolution i Ungern.

Förra veckan firade Ungern sin nationaldag och Viktor Orbán talade (skrek, enligt vissa) åter om Fidesz valseger som en “revolution“. Smaka på några utdrag ur talet:

We who stood in line in 1990 in order to drive our own nails into the coffin of communism, we who took part in the two-thirds revolution of the election this April know the feeling /…/ We know what it is like when somebody leads us through events that are chaotic, inscrutable and entangled and who directs us toward the fulfillment of our mission /…/ and who unites the life of the masses with a thousand faces in a common fate. And this is what happened in 1956 with arms in hand, in 1990 with a constitutional revolution, and in 2010 with the two-thirds revolution. This is how history is being born, this is how a nation is reborn.
/…/
The nation said yes to complete change: the constitution, the laws, public morality, the taboos, the commands, the goals, the circumstances, the values, the media, the protection of the environment, the schools, and the procurement. Everything which is against man and against the nation. Everything that is irrational, immoral, everything which is against life
/…/
There will be a country before us where things happen according to our reckoning, according to our standards. Where a strong state will defend the public good and will cut the hydra’s arms, tear the nets of masks and traps. /…/ A country where those succeed who do an honest day’s work, not those who earn their living by trickery and speculation.

Vilken “hydra” är det som måste besegras? Vilka är de “spekulanter” som antyds? Givet det politiska klimatet i dagens Ungern är det omöjligt att bortse från hur sådant språk resonerar med den öppna antisemitism som företräds av landets tredje största parti, nyfascistiska Jobbik. Detta betyder inte att Viktor Orbán skyller på judarna, bara att han använder samma slags ekonomisk analys som antisemiter alltid har gjort – där arbetsmoral ställs mot spekulation, det goda nationella kapitalet mot det rotlösa finanskapitalet.

För att förstå vad Viktor Orbán menar med sitt tal om att besegra en hydra är det intressant att titta närmare på sommarens ideologiska deklaration som först hölls som tal i Tusnádfürdő och sedan vidareutvecklades till en artikel som publicerades i Magyar Nemzet under rubriken “Högerns epok i Europa”.

Viktor Orbán låter delvis som Nicolas Sarkozy lät för två år sedan när han går till frontalattack mot “nyliberalismen” som han menar har tappat all trovärdighet. Även vänstern är nyliberal, förklarar han med styltiga metaforer: “Vänstern styrde in sitt skepp i den nyliberala antropologins hamn och där satte den ankar.”
Ännu frodas en ekonomisk elit som lever på spekulation, skriver Viktor Orbán och kopplar samman denna elit med vänsteridéer och liberalism vilket framställs som ungefär samma sak. Retoriken syftar till att utmåla vänsterliberalerna som en politiskt extrem grupp på samma sätt som fascisterna är det.
Liberaler och fascister “kastar verbala pajer” på varandra, skriver Viktor Orbán och fortsätter: “I själva verket dansar de i enlighet med en noga utformad koreografi. /…/ Mardrömmen för båda dessa grupper är en Fidesz-regering som kan bringa lugn, stabilitet och säkerhet.”
Tanken på en konspiration mellan vänster och höger får som konsekvens att bara ett enda parti återstår: Fidesz, som han menar står bortom alla “ideologier”. Alternativet till ideologier är “värderingar”.
På senare tid har Viktor Orbán börjat framhålla Kina som exempel på ett land där marknaden på framgångsrikt vis hålls i schack av moralen. Nu hävdar han att enda chansen för Centraleuropa är att närma sig Ryssland i en allians grundad på kristna värderingar. En lite oväntad svängning från en politiker som för bara ett par år sedan betraktades som antirysk, men kappvändningar definierar Viktor Orbáns politiska liv. Vid de första demokratiska valen i Ungern år 1990 var Fidesz ett litet liberalt parti vars främsta motståndare var konservativa MDF – tjugo år senare är Fidesz ett stort nationalkonservativt parti som både uppslukat MDF och eliminerat det mesta utrymmet för liberala krafter i Ungern. Viktor Orbán agerade målmedvetet för att ersätta mängden av partier till en polarisering mellan ett höger- och ett vänsteralternativ. Efter att detta mål uppnåtts kollapsade vänstern och manegen tycks krattad för ett enda partis totala dominans, som bara hotas av fascistiska Jobbik som i snabb takt har ryckt framåt i skuggan av Fidesz.

Den framväxande enpartistaten går bara att förstå mot bakgrund av den enorma korruption som accepterades av den förra, socialistledda regeringen (2002-2008). Under de senaste fyra åren har Viktor Orbán kunnat planera sitt maktövertagande, förvissad om att socialisterna inte skulle ha en chans vid valet. Den 17 september 2006 läcktes ett smyginspelat uttalande av premiärministern vilket ledde till omfattande protester.
Viktor Orbán kom till makten för att göra upp med korruptionen och såg snabbt till att utvalda myndigheter utsattes för razzior där polisen beslagtog dokument och datorer. Därtill stiftades en särskild lag som gör det möjligt att häkta korruptionsanklagade på obestämd tid, fram till rättegång. Vid normala brottsutredningar måste särskilda skäl finnas för häktning och dessa ska omprövas var tredje månad, men kampen mot korruptionen får alltså motivera att rättssäkerheten körs över. Fidesz har nu redskapen för att bura in politiska motståndare i åratal, enbart på grundval av vaga misstankar.

Även den nya medielagstiftningen måste förstås mot bakgrund av den allmänna uppfattningen att nyhetsmedierna i Ungern under det senaste årtiondet urartade i slafsiga spekulationer. Få ifrågasätter att en uppryckning är vore önskvärd – däremot har metoderna väckt internationell oro. Visserligen verkar den del av lagförslaget som föreskrev att bloggar måste registrera sig hos myndigheterna ha dragits tillbaka. Men vad gäller press, radio och teve ges ökas den sittande regeringens inflytande drastiskt.
Medielagen föreskriver att nyhetsmedierna inte bara måste rapportera “ansvarsfullt” utan även på ett sätt som “stärker känslan av nationell enighet”. Myndigheter som kritiseras ges en ovillkorlig replikrätt. För att se över att reglerna följs etableras en ny myndighet, Medierådet, vars ledamöter tillsätts på ett mandat som löper i hela nio år, plus en ordförande som tillsätts direkt av Viktor Orbán. Även om Fidesz mot förmodan skulle förlora valet 2014 så kommer partiet fortfarande att ha kontrollen över Medierådet under 2018 års valrörelse.

Konsekvent handplockar Viktor Orbán lojala personer till viktiga poster. En av två nya domare till författningsdomstolen blev István Stumpf, en känd politiker som var chef för regeringskansliet under Viktor Orbáns förra regering. Han har visserligen juristexamen men noll erfarenhet av domstolsarbete, trots att domare enligt föreskrifterna ska utses på grundval av juridisk kompetens.

Åter till den “Deklaration om nationell enighet” som nu ska hänga uppe på alla myndigheter i Ungern. Många skrattar åt just detta tilltag, som påminner om åren då Ungern var en lydstat till Sovjetunionen. Några av den kvarvarande oppositionens ledamöter i parlamentet har lämnat in en ironisk motion om att gå ännu ett steg längre. Enligt detta förslag räcker det inte att hänga upp själva deklarationen utan även ett porträtt på Viktor Orbán, “personen som förkroppsligar det nationella samarbetets regim”, samt hans CV. Med mera.
Även utanför parlamentet har deklarationen blivit föremål för parodier. Regeringen föreskrev att tavlorna som ska hänga uppe måste vara minst 50×60 centimeter stora, men ingenting anges om hur texten ska ramas in eller illustreras. En medborgarrättsorganisation har därför tagit fram några förslag:

Från den 1 januari 2011 kommer för övrigt Ungern att vara EU:s ordförandeland. Möjligtvis kan det leda till att Viktor Orbán och hans politik i någon mån börjar uppmärksammas även här i Sverige, där väldigt lite hittills har hörts.

Det blir fler bloggposter i serien om Ungern, men innan vi kommer till nyfascisternas frammarsch krävs lite tillbakablickande i ungersk historia.

Musik är ingen bransch och flera röster är bättre än en

Ett sätt att tydliggöra skillnaden är att skåda 35 år tillbaka i tiden, till protesterna mot 1975 års schlagerfestival, kulminerande i en alternativfestival som direktsändes av SVT parallellt med det “schlagerjippo” som musikrörelsen anklagade för att likrikta kulturen.
Vid den tidpunkten var det svårt att tala om ett enat “Musiksverige”. Snarare fanns det två olika Musiksverige, ett “kommersiellt” och ett “alternativt”, skilda åt av en djup klyfta. På den kommersiella sidan stod Ifpi, Stim och Abba. På andra sidan fanns Kommittén för en alternativ festival som år 1975 sammanförde en brokig skara: föreningarna för körer, trubadurer och jazzmusiker, Rikskonserter och Teaterförbundet samt partipolitiska grupper från CUF till SKP.
Få gånger har engagemanget i musikfrågor varit lika starkt som kring 1975. Samtidigt var polariseringen i två sidor kanske inte så befrämjande för debattens mångfald. Under 1970-talets slut blev det betydligt mer komplext, när musikrörelsen gradvis föll sönder. Musiker stod mot musiker medan arrangörer och skivbolag bildade olika fraktioner i vilda tvister om framför allt amatörism kontra professionalism. Även ljudkomprimering, folkmusik, disco och punk blev tema för omfattande debatter där Rikskonserters tidskrift Tonfallet blev ett viktigt forum.

Oerhört många dumheter sades under dessa år. Men det är i sig inget skäl att förkasta tanken på att konflikter inom musiklivet kan vara produktiva. Förutsättningen för en diversifierad kultur är ofta att människor gemensamt tar spjärn mot en dystopisk likriktning (jämför gärna med begrepp som spotifiering, flygplatssamhälle eller kabel-teve-internet). Detta gäller inte minst på musikens område. Även skivbolagen arbetar utifrån den premissen, men försöker stöpa om den i form av trender – när vi är trötta på en likriktande trend ska vi hoppa på nästa, som snabbt blir lika likriktad, vilket efter några år möjliggör en “revival” där man åter kan tjäna pengar på den första trenden. Ett alternativ till sådana trendkalkyler är att låta musiken att äga rum – bokstavligt talat – så att vi gemensamt kan beröras av den på sätt som vi aldrig tidigare berörts. Positivt såväl som negativt. Vi måste både kunna älska och avsky olika slags musik och känna dessa känslor tillsammans med likasinnade. Då möjliggörs även ett urval som utförs av dem som musiken berör.

Vad jag vill ha sagt är, kort sagt, att en mångfald av röster är bättre än en enda. Att ett genuint engagemang för musikens framtid förutsätter att musik, precis som politik, är en arena för motsatta visioner som bryts mot varandra. Att det därför är någonting djupt suspekt med idén om att “Musiksverige” bör tala med “en enad röst”.

Nya paraplyorganisationen “Musiksverige” uppger sig inte tala för hela Musiksverige men det är givet att namnet valts just för att ge intryck av detta. Man vill vara “en organisation som kan föra musikbranschens talan med en röst”. En röst. Är det bara jag som känner visst obehag inför att det blankt förutsätts att en röst är bättre än flera? Vi behöver kontrapunkt, inte bara monofoni, för att uttrycka saken musikaliskt.

Apropå allt detta skriver Tobias Nielsén en lång och intressant bloggpost om branschorganisationer. Vissa jämförelser görs mellan “musikbranschen” och verkstadsindustrin. Om musik är någonting annat än industri är ingen fråga som han går in på, men han bjuder på en institutionell fundering kring förutsättningarna för att organisera en bransch:

Från ett externt perspektiv måste organisationen och/eller branschen betraktas som naturlig av omvärlden, inte minst av media men också av andra organisationer, särskilt motparter. Verkstadsindustrin bildades som ett svar på de fackliga rörelserna och det gemensamma intresset handlade då om kollektiva förhandlingar.

Här finns en oerhört viktig skillnad: tillverkningsindustrins branschorganisationer är parter som har fackföreningar som motpart. “Musiksverige” är däremot en förening som inkluderar såväl skivbolag som fackföreningar, utifrån en idé om gemensamma intressen. Tanken är i grunden anti-facklig och korporativ.

Dessutom är det aldrig självklart vad som utgör en “bransch”. Varje avgränsning av branscher är fördold politik. Just i detta fall är det ganska uppenbart vad som utesluts ur “Musiksverige”: livekulturen. Tobias Nielsén skriver även om detta och nämner som en förklaring att giganten Live Nation kanske inte har incitament att samarbeta. Däremot nämner han inte Kontaktnätet som sedan 1975 organiserar ideella kulturföreningar och organiserar turnéer. Dessa är minst lika mycket en del av Musiksverige som någonsin Musikförläggareföreningen är, men de är inte och lär aldrig bli en del av “Musiksverige”, den organisation som i praktiken ägnar sig åt att göra “musik” synonymt med en vara som kan licensieras till olika “tjänster”.

Anders Mildner skriver också mycket tänkvärt i ämnet. Läs!

Wikipedia i motionsfloden

Motionsfloden.se briljerar som politisk blogg just för att den i stort sett inte skriver någonting, utan nöjer sig med länkar till riksdagsmotioner vilka illustreras med väl valda bilder.

Där återfinns bland annat en motion från fyra moderater som vill lagstifta om “förbud mot diskriminering enligt jantelagen”. Staten bör enligt dessa moderater även aktivt “motverka jantelagsbeteende till förmån för stöd för Gnosjöandan”. En hel del kan sägas om motionens innehåll – om “antijantismen” – men det får i så fall vänta till ett senare inlägg. Här ska jag i stället ta upp ett motionens form.

Aldrig tidigare har jag sett en riksdagsmotion som innehåller hyperlänkar, men här kryllar det av dem. Både i html- och doc-versionen, de två format som Riksdagens hemsida använder.
Frågan är hur det kommer att se ut i riksdagstrycket, det vill säga de pappersversioner som arkiveras på bibliotek och som rent arkivariskt är ett pålitligare lagringsmedium. Kommer länkarna då att skrivas ut som fotnoter, eller kommer de att negligeras? Det är oklart om länkar i riksdagsmotioner ska betraktas som relevant bakgrundsinfo eller redundanta gester. Om länkarna betraktas som relevanta för riksdafsarbetet är de länkade sidorna närmast att betrakta som ett slags bilagor och borde då även arkiveras som sådana av Riksdagen. Annars kan stor förvirring uppstå om en motion förlitar sig på information som hänvisas till en sida vars innehåll förändras innan omröstning, eller som försvinner innan historikerna tar sig an beslutsprocessen.

Just i detta fall är det dock knappast så att länkarna tillför något substantiellt. Samtliga länkar i den moderata motionen hänvisar till svenska Wikipedia, där förklaringar ges till ord som arbetare, 1970-talet och Sverige. Moderaternas pedagogiska iver framstår som smått rörande – tills man inser att de inte manuellt har lagt in länkarna. De har kopierat text rakt från Wikipedia in i sin riksdagsmotion.
Motionen om förbud mot Jantelagen är till stor del rippad direkt från följande Wikipedia-sidor: Jantelagen, Gnosjöandan och bruksmentalitet. Längst ner på var och en av sidorna på svenska Wikipedia anges gällande Creative Commons-licens, som tillåter kopiering och remix – men bara på villkoret att källa anges och att resultatet läggs under samma licens.
De motionerande moderaterna inte uppfyllt licensens krav. De anger inte Wikipedia som källa och genom att inte specificera någon annan licens på sin motion försöker de själva lägga beslag på de exklusiva rättigheterna till dess innehåll. Utgör detta då ett brott mot upphovsrättslagen? Svaret på den frågan beror nog på hur man tolkar begreppet verkshöjd. Hur långa stycken som har kopierats, hur mycket som har förändrats i redigeringen. Men om en motion till Sveriges riksdag skulle finnas kränka upphovsrätten kan man lugnt säga att knepiga frågor väcks. Eventuellt kan då även Riksdagen ställas till ansvar för att motionen publiceras på nätet och i riksdagstrycket.

Annars är det ju inget som i princip förbjuder riksdagsledamöter från att kopipejsta till sina motioner. Det görs hela tiden. Sommaren 2006 granskade SVT samtliga det gångna årets motioner, vilka kördes genom Urkund som är en privat tjänst som anlitas av skolor för att upptäcka plagiat. Då hittades en rad exempel på hur riksdagens ledamöter utan att ändra ett ord kopierar text från olika intresseorganisationer. Även om det tyder på en politisk slapphet behöver det inte i sig vara förskräckligt. Däremot vore det intressant att upprepa undersökningen idag.
Kom ihåg att Wikipedia år 2006 ännu var relativt litet. Min gissning är att en inte obetydlig andel av årets motioner bär synliga spår av Wikipedia som källa. Gissningsvis svenska Wikipedia, denna usla produkt som knappt kan jämföras med sin engelska motsvarighet. Det är heller inte osannolikt att det skulle gå att hitta flagranta exempel på upphovsrättsintrång.

En ny front för Ifpi & co.: “Musiksverige”

Westander PR verkar ha gjort det igen. Först gav de Stim en ny profil som “musikskaparnas intresseorganisation“. Sen konstruerade de “Kulturskaparna” som ny front för Klys. Och idag presenteras “Musiksverige” som är namnet på en ny förening som är tänkt att fungera som en enad röst för “musikbranschen”.

Branschtänk är korporativism. Initiativ som bygger på att alla verksamma i en viss “bransch” ska tala med en enad röst handlar samtidigt om att lägga locket på intressekonflikter inom “branschen”, exempelvis mellan musiker (arbete) och skivbolag (kapital), eller mellan större och mindre aktörer. Nio organisationer uppges delta i “Musiksverige” men i grunden är de tre: Ifpi (inklusive SOM), Stim (inklusive sina tre medlemsorganisationer FST, Skap och Musikförläggareföreningen) samt Sami (inklusive de kontrollerande fackföreningarna Symf och Musikerförbundet).

Styrelsens ordförande är Ludvig Werner från Ifpi. Av de inblandade organisationerna utmärker sig FST för att inte alls figurera i styrelsen (medan däremot Ifpi utöver ordförandeplatsen även har en suppleant vilket ytterligare understryker vem som har mest att säga till om).
“Musiksverige” uppger att man “arbetar aktivt för att inkludera fler organisationer”. Det vore intressant att få reda på vilka andra delar av Sveriges musikliv som är välkomna. Jag tänker på den levande musiken: från folkmusiker till festivalarrangörer. Nog är även dessa delar av Musiksverige? Liksom även musiklärarna givetvis är. Men sådana grupper befinner sig tveklöst bortom intressehorisonten för lobbygruppen “Musiksverige”, vars främsta intresse är upphovsrätt och som således knappast är intresserad av levande musik.
Det är inte särskilt svårt att redan nu konstatera vad “Musiksverige” kommer att ha som huvudsakligt budskap: människors utbyte av musikfiler på nätet är en katastrof, därför måste politikerna öppna hårdare reglering och övervakning av våra kommunikationer samt positivt särbehandla de nättjänster som “branschen” gillar. Vid sidan av detta kräver man större statligt stöd till “musikexport“, samt “branschanpassade utbildningar”. Att musikutbildningarna i högre grad ska anpassas till “branschen” innebär i klartext att de i lägre grad ska följa de konstnärliga prioriteter som hittills fått råda.

Skilda budskap kommuniceras om vilken “musikbransch” det är som den nya organisationen vill representera. Enligt webbsidan och Facebook är det “den samlade musikbranschen”. Men enligt bloggen och Twitter är man “den kommersiella svenska musikbranschens intresseorganisation”. Om det senare är fallet kan man fråga sig vad FST och Symf har att göra i sammanhanget. Dessa organisationer representerar kompositörer respektive musiker inom det konstmusikaliska fält som till överväldigande del finansieras av skattepengar. Svaret är nog att FST är med på allt som Stim gör medan Symf är med på allt som Sami gör. Fackliga organisationer ville en gång i tiden använda upphovsrätten som redskap, men är idag på väg att reducerats till dekorationer på de upphovsrättsliga kolossernas fasad.

“Branschen behöver samarbeta så att man kan tala med en röst och lägga energin på att se framåt”, twittrar “Musiksverige”. Sådan korporativistisk retorik går inte bara på tvärs mot allt vad fackliga traditioner heter. Det är också genuint fördummande, för att inte säga antimusikaliskt. Vi som på allvar intresserar oss för musikens framtid gör bäst i att slå dövörat till varje gång en “bransch” försöker tala “med en röst”.

För exakt ett år sedan rekryterades Elisabet Widlund till Westander PR och idag kommer hon ut som talesperson och vd för “Musiksverige”. Därav antagandet att den nya organisationen i hög grad är en Westander-skapelse, som bäst förstås som en del i en större strategi där “Kulturskaparna” är en annan del. Enligt organisationens egna uppgifter har även PR-konsulten Lina Thomsgård medverkat.

Slutligen kan vi citera en ordväxling på Twitter mellan Hannes Mannerheim (HM) och Elisabet Widlund (EW):

HM: Hah, kul att “Musiksverige” i sin retorik inte talar om att skivbolag och musikförläggare behövs för musikens skull, utan för tillväxtens.
EW: Med tillväxt menar vi både i pengar och musik, så klart.
HM: Vad är tillväxt i musik?
EW: Mer musik, bättre musik och större, bredare och mer varierat utbud av musik.
HM: Hur mäter ni mängden, braheten och variationen?
EW: Det har vi inte nån modell för än, vi har varit igång mindre än en månad. Tar gärna emot tips, om du har.
HM: Om ni inte vet hur tillväxten mäts antar jag att ni inte har mätt den. Så hur vet ni då att skivbolagen behövs?

Så var vi tillbaka på startpunkten: “Musiksverige” är en intresseorganisation och representerar således inte musiken, för musiken är inget intresse.

Om samtidskonstens flygberoende

Min artikel om “flygplatssamhället” i senaste Brand har uppskattats av åtminstone några läsare, inte bara i Sverige utan även i grannländerna. Den citeras utförligt av Mikael Brunila i finlandssvenska Ny Tid och har även översatts till danska. Fördanskningsmaskinen blev visserligen genast hackad men “Lufthavnssamfundet” finns kvar i Googles cache.
Jag gillar tanken att den danska versionen kommer upp på nätet före det svenska originalet, men jag kommer som utlovat att scanna in och lägga upp min artikel, tillsammans med de andra två texterna i Brands minitema om transporter. Har bara inte gjort det ännu.

Däremot har jag scannat in en annan artikel om flygfrågor som publicerades ungefär samtidigt i tidningen Konstnären. Under rubriken “En globetrotters död” skriver jag om samtidskonstens beroende av flygtransporter och hur det hänger samman med konstobjektets avmaterialisering. Jag ger exempel på konstnärer som i sin konst kritiserat detta flygande och ställer frågan om vad det innebär för konsten att flygresor förr eller senare kommer att bli radikalt dyrare än vad de är idag. Kommentarer till texten mottages hemskt gärna.
Här finns den inscannade tidningssidan [jpg, 800 kb] som ser lite skevt ihoplappad ut eftersom tidningen var för stor för att få plats i min scanner.

Ungern åt höger, del 1: Fidesz

“Det är formidabelt”, skrev Gunnar Hökmark (m) om storsegern för högerpartiet Fidesz i det ungerska valet i våras. Andra valomgången gav två tredjedelsmajoritet till alliansen Fidesz-KDNP, vilket de nu använder till att skriva om konstitutionen för att underlätta fortsatt maktinnehav. Listan på ändringar växer ständigt men det handlar bland annat om skärpt kontroll över massmedierna och ökade möjligheter för polisen att utan särskild order ta sig in i privata utrymmen.
Nyligen hölls lokalval som bekräftade den totala dominansen för Fidesz. Nu har partiet 22 av 23 borgmästare i Ungern och egen majoritet i alla regionfullmäktige. “Ungern är det närmaste det demokratiska Europa kommer en enpartistat”, konstaterar statsvetaren Andreas Johansson Heinö.

Ágnes Heller, en världsberömd politisk filosof från Ungern, målar en mörk bild av situationen i en intervju i tyska vänstertidningen Jungle World. “Fidesz är ett demokratiskt parti, men inte ett liberalt”, säger hon, för vad de ägnar sig åt är att avlägsna de sista spåren av maktdelning. Såväl rättsväsende som nyhetsmedier hamnar under majoritetspartiets kontroll.

Gunnar Hökmark finner detta formidabelt. Kanske för att han som moderat i Europaparlamentet tillhör samma partigrupp som Fidesz. Eller möjligen för att han inte hängt med i partiets förändring. “Den ursprungliga liberala studentrörelsen”, kallar han dem. Men som Ervin Rosenberg skriver i en viktig essä från i våras:

Från sitt grundande redan före regimskiftet var Fidesz ett resolut antikommunistiskt men samtidigt – det är en i dag knappt fattbar sanning – ett liberalt sinnat, reformvänligt, sekulärt, och framför allt klart antinationalistiskt parti. Från mitten av 90-talet kom dock dess ledarskikt att inse att det med sitt dåvarande politiserande inte kunde erövra regeringsmakten. Då påbörjade partiet en resolut högersväng och förvandlade sig till ett populistiskt, paternalistiskt, auktoritetsbejakande, nationalistiskt parti.
När Fidesz år 1998 erövrade regeringsmakten fördes en maktfullkomlig politik, människor som tidigare varit aktiva i partiet placerades på förtroendeposter inom stat, förvaltning och medier, befattningar som borde ha beklätts av oavhängiga fackmän; parlamentet fick sammanträda var tredje vecka, regeringen vägrade att tillsätta parlamentariska undersökningskommissioner varje gång initiativet kom från oppositionen.
Men framför allt började det hagla obehagliga uttalanden om “landsförrädare”: människor som inte sa ja och amen till Fidesz politik stämplades som opålitliga ungrare.

Jungle World, som skriver en hel del om ungersk politik, betecknar konsekvent Fidesz som Völkisch. Här följer ett snabböversatt utdrag ur artikeln “Ungarns völkische Wende”, skriven av Magdalena Marsovszky, forskare vid ungerska vetenskapsakademien:

Efter 2002 års parlamentsval, då Fidesz förlorade mot den socialliberala koalitionen, började det völkisch-nationalistiska “motståndet” att organiseras framför allt i form av s.k. medborgarkretsar, grundade efter uppmaning från oppositionsledaren Viktor Orbán. Till den medborgarkrets som Orbán själv ledde inbjöds även den senare partiledaren för Jobbik, Gábor Vona.
“Vi behöver ett parti till höger om oss”, ska Orbáns tidigare minister István Stumpf ha sagt i slutet av 2002, “som tillåter sig ståndpunkter som inte ett seriöst parti kan inta, fast samtidigt utan att skada moderpartiet”. Jobbik skulle alltså fungera som språkrör för allt det som många tänker men som officiellt är tabu. Så kom det sig att den politiska debatten i Ungern blev allt mer rasistisk, särskilt i de massmedier som stod nära Fidesz och Jobbik. Genom samarbeten mellan lokalgrupperna växte efter hand en massrörelse som kallar sig “motkulturell” och fungerar som antidemokratisk, utomparlamentarisk opposition.
Inofficiell talesperson för medborgarkretsarna är sedan en tid den “oberoende” högerinriktade statsvetaren Tamás Fritz. Han är forskningschef på “Terrorhuset” i Budapest, det omdiskuterade minnesmuséet över offren för fascism och sovjetkommunism i Ungern. Fritz talade om ökande “zigenarkriminalitet” och “ungrarfientlighet” som den socialistiska regeringen skulle understödja i syfte att avleda uppmärksamheten från landets problem.

Magdalena Marsovszky skriver att Fidesz tänker “ungerskhet” i biologiska termer. Detta visar sig i dess omsorg om “utlandsungrarna” som sedan länge är medborgare i omgivande länder som Rumänien, Serbien och Slovakien. Men även i ett återkommande bruk av den gamla stereotypen om “judebolsjeviker”. Formuleringar om “främlingar” och “landsförrädare” används för att antyda att socialisterna i Ungern är delar av en internationell judisk sammansvärjning. Men även liberalismen stämplas som en judisk ideologi av Ungerns nationalkonservativa höger.

En anonym kommentator på Andreas Johansson Heinös blogg verkar vara initierad men tyvärr inga källor till de intressanta uppgifter som framförs. Kommentaren avslutas:

Slutligen kan erinras om ett av de traditionella sommartal Orbán höll i Transsylvanska Tusnádfürdö sommaren 2006: den ungerska vänstern är “genetiskt determinerad” till att “falla den ungerska nationen i ryggen…”

Så är då Orbán antisemit eller bara en skrävlande populist? Fan vet!

Fidesz är framför allt ett kameleontparti och dess relation till extremhögern är komplex, vilket för övrigt har vissa paralleller i Ungerns mellankrigshistoria. Här blir det dags att sätta punkt för första delen i vad som måste få bli en serie av inlägg om den politiska utvecklingen i Ungern. Ännu har vi inte mer än nuddat vid partiet Jobbik (allierade med svenska Nationaldemokraterna) som i valet i våras blev tredje största parti.

Oerhört mycket bakgrund till situationen i Ungern, med särskild tonvikt på kritiska betraktelser av Fidesz, erbjuds i bloggen Hungarian Spectrum. Den drivs av drivs av Eva S. Balogh, en ungerskfödd historiker som lämnade landet 1956 efter att Sovjet slog ner upproret, och nu är verksam i USA. Eller som hon en kommentarsfältherre beskriver henne: “an obsessive hater of Hungarians, Christianity and the family unit“, tillika “a Jewish communist lesbian“.

Lasermännens riksförbund

Vi vet ännu inte vem, vad eller vilka som ligger bakom skjutningarna i Malmö. “Lasermannen 2” får fortfarande betraktas som en teori. Denne tänkte seriemördare skapar emellertid inte bara fruktan och bestörning, utan i vissa kretsar även beundran och sympati.
Open Facebook Search är en sökmotor som visat sig formidabel när det gäller att skåda Sveriges folkdjup. Nu har någon sammanställt ett fotoalbum på Facebook (tillgängligt utan inloggning) betitlat “Facebookare för den s.k. SD-mannen“.
Där bjuds ett antal exempel på statusrader som hyllar den påstådde Lasermannen, varav vissa som verkar tänkta som någon slags plump provokation. Andra lämnar inget tvivel om att de på blodigaste allvar önskar att fler seriemördare ska agera i Sverige – förutsatt att offren väljs utifrån rasistiska kriterier.

Jimmy Reinhold Andersson, en 48-åring från Falun, skriver att “Sverige behöver en laserperson i varje stad”. Han och menar att det vore “olyckligt” om seriemördaren i Malmö grips av polis men hyser gott hopp om “att polisen låter personen vara och att det de sysslar med, som avspärrningar och jakt på personen endast är ett spel för gallerian” [sic].
Som kuriosa kan tilläggas att Jimmy Reinhold Andersson tillsammans med Rolf Hallén i Landskrona driver “Hallén & Anderssons detektivbyrå AB”, även om det är oklart om de verkligen tagit på sig några detektivuppdrag.

“Lasermännens riksförbund”, som vi kan kalla denna skara av sympatisörer, bär på vissa sociologiska kännetecken. Ni kan nog gissa dem, för det är ganska klyschigt. Nästan alla är skåningar. Flest män men även kvinnor. Ett slående flertal verkar ha bilar som största intresse. Utbildningsnivån verkar inte vara särskilt hög. Gissningsvis är dessa människor inte medlemmar i Sverigedemokraterna, men det råder inget tvivel på hur de röstade i senaste valet.

käre herr laserman! tack för din insats för Sverige! keep up the good work

Så skriver Linda Parkstedt (20 år, Lund) på sin statusrad. Genast får hon tummen upp av Annyca Löwendahl (37 år, Trelleborg). Den senare har en blogg som ger en intressant inblick i tankevärlden hos en typisk medlem av Lasermännens riksförbund. Bland annat bjöd hon förra månaden på en eftervalanalys ur vilken vi citerar utan att korrigera ett enda skiljetecken:

Tycker det var ett klockrent val faktiskt.. Det gick som väntat. man kunde räkna ut att Sverigedemokraterna skulle gå långt. Detta har ju lett till en massa både på gott o ont..
Sen detta med… SD. Tycker att det var skoj dom blev invalda. Detta e ett ämne man hör på allas läppar varje dag, men så få vågar stå för. Varför tror du själv att så många valde att rösta på SD?? Jo för här kan man göra ett val, utan att bli kallad RASIST.. För det är just det vi svenskar blir anklagade för hela tiden. Ja använder nog heller ordet realist, att folk vaknat upp. Anser att dom gör en hyftsad politik, alla har vi varit nya på jobb, sen vad dom skriver i bloggar , hänger ut folk m.m. E där tusentals människor som gör i detta landet. Allt handlar inte bara om stoppa invandringen dom pratar om, men jag håller med på den punkten, för har vi inte råd att ta hand om vårt eget folk först så ska vi inte “rädda” resten av världen heller. Sen tar vi ett exempel. Programmet efterlyst.. berätta för mig hur många procent i det som begått ett brott som e svenskar??? Titta på våra överfulla fängelse, hur många procent e svenskar där???
/…/
Näee.. Här behövs vekligen någon som rör runt i grytan i detta landet.

Så kort är steget från att klaga på att man blir kallad rasist, till att hylla seriemördares rasistiska motiv.

Historien har ingen sophög

Ofta hävdas att diverse företeelser har kastats “på historiens sophög“. Nästan alltid antas detta betyda att de även “hör hemma” där. Maken till missledande metafor är svår att finna.

För en månad sedan hölls exempelvis ett seminarium på bokmässan betitlad “Antisemitism – på historiens soptipp?” Björn Wiman gav ett kort referat:

På ett av de sista seminarierna under årets bokmässa i Göteborg talade historikern Steven Beller om antisemitismens ställning i det moderna Europa. Hans tes var att antisemitismen, i den tappning som vi såg den före och under Förintelsen, var kastad på historiens soptipp, men att den inte var uppbränd. Vem som helst kan gå dit och plocka upp den.

(Kolumnen i DN fortsätter med att ett reportage i Der Spiegel om nyfascismens framryckningar i Ungern. Det är ganska hårresande.)

Vad är det för mening med att lokalisera en företeelse till “historiens soptipp” om det likväl är möjligt för den att återkomma därifrån? Allt man då har sagt är att företeelsen är unken, rutten, stinkande. Kanske anser man sig vara för fin för att ta sådana ord i sin mun.
Den som deklarera att någonting bör “förpassas till historiens soptipp” är att gömma sitt eget omdöme bakom ett pompöst fluff som man kallar för Historien. Förvisso finns det ett värde i att skriva universell historia, men det är högst tveksamt om sådan historieskrivning är betjänt av en metaforisk soptipp. Ännu mer tveksamt är det underförstådda antagandet att Historien har en egen kår av renhållningsarbetare vilkas omdöme aldrig kan fela.

Föga förvånande härstammar metaforen från den ortodoxa marxism som skapades av Friedrich Engels. Närmare bestämt uppges det ha varit Trotskij som för första gången talade om “historiens soptipp“. Det var i oktober 1917 och han adresserade mensjevikerna som hade förlorat striden mellan partiets fraktioner. Enligt sin egen självbiografi yttrade Trotskij följande ord:

Ni är ynkliga, splittrade individer, ni är bankrutt, er tid är slut. Gå dit ni hör från och med nu – gå till historiens sophög!

Det är ett välbekant faktum att ex-trotskister spelade en viktig roll i framväxten av en amerikanska “neokonservatism”. Ett talande exempel på denna affinitet är hur Ronald Reagan valde att plocka upp Trotskijs uttryck vid ett statsbesök i London år 1982. Han förkunnade:

The march of freedom and democracy will leave Marxism and Leninism on the ash heap of history.

Så kortslöts en politiska historien genom att den ortodoxa marxismens egna historieuppfattning började användas för att dödförklara densamma. Efter 1989 blev soptippsmetaforen ännu mer populär. Men då som nu har talet om “historiens sophög” varit ett förklätt önsketänkande som står i vägen för politiska överväganden om hur vi gör oss av med sådant som vi finner ruttet.

Det är fascinerande hur Friedrich Nietzsche tycks föregripa allt detta i Mänskligt, alltförmänskligt, där han skriver:

Den som vill ta från människor en vanföreställning nöjer sig oftast inte med att vederlägga den och dra ut den mask av ologik som suttit dold i den, dessutom kastar han när masken väl är dödad hela frukten på sophögen, för att göra den oaptitlig och inge människor vämjelse vid den. Det tror han är ett säkert sätt att omöjliggöra den vad gäller vederlagda föreställningar så vanliga “återuppståndelsen på tredje dagen”. – Han tror fel, för just ur föraktets mull, mitt bland avfallet, börjar vanföreställningens kärna snart åter gro. – . Alltså: inte förhåna och besmutsa vad man slutgiltigt vill undanröja, utan försiktigt lägga det på is, om och om igen med tanke på att vanföreställningar är ytterst seglivade. Här får man gå fram efter maximen: “En vederläggning är ingen vederläggning.”

Detta “lägga på is” är besläktat med att “spela död”, en metod som Nietzsche i vissa lägen rekommenderar som enda utväg ur ressentimentets klor. Fredrika Spindler utvecklar detta tema i sin nya bok om Nietzsche, som för övrigt är en fröjd att läsa. Till den ska vi återkomma.

Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv

Tidigare i samma serie:

Nu kommer den enklaste av fallstudierna. Bara att citera främsta argumentet från Piratpartiets företrädare:

“Det enda sättet att beivra brott mot dagens obalanserade upphovsrättslagar är att övervaka och avlyssna all privat kommunikation på Internet. Dagens upphovsrättslagstiftning kolliderar med det öppna samhället som garanterar rätten till privat kommunikation. Det är själva brevhemligheten och meddelarskyddet som står på spel.”

Om man vill försöka begränsa fildelningen av copyrightskyddat material, då är enda sättet att inskränka möjligheterna till fri och oövervakad kommunikation mellan människor. Någon annan väg finns inte. Så länge människor kan kommunicera utan övervakning kommer den möjligheten också användas till att sprida copyrightskyddad kultur.

Inget dåligt argument. Tvärtom, det är förbannat starkt och därför helt rätt av Piratpartiet att ihärdigt framföra det. Men är det en tillräcklig grund för rörelse? Nej, det kan jag inte se.
Argumentet förutsätter ju även en värdering: individens rätt till privat kommunikation är viktigare än individens rätt att kontrollera det offentliga spridandet av upphovsrättsliga verk. Alla håller inte med om det. Inte så få människor uppfattar upphovsrättens ovillkorliga skydd som en förutsättning för att Konsten ska existera och bland dessa finns de som går så långt som att Konsten är en förutsättning för ett meningsfullt liv och för att på längre sikt kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle. Utifrån dessas perspektiv är det helt rimligt att offra lite privatliv för att vinna någonting större.

Så länge vi nöjer oss med att ställa en individuell rätt mot en annan individuell rätt befinner vi oss inom det realliberala komplexet. Och ja, även upphovsrätten hör dit. Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.

Just för att upphovsrätten och privatlivet är besläktade rättigheter är de extra tacksamma att ställa mot varandra. De försöker samspela men det skär sig förskräckligt, den som inte hör det är döv. Men den som är alltför upptagen på att lyssna in dissonanserna mellan upphovsrätt och privatliv blir lätt döv för alla ljud som inte ens spelar i den liberala melodin. För hela den verkligen av gråzoner som inte kan reduceras till de två sfärerna privat och offentligt.

Om man alltför envetet insisterar på privatlivets helgd så övertygar man till slut sig själv om att det där “privatlivet” liksom bara finns där, som en bubbla kring varje individ. Att det inte är något vi gör gemensamt och ständigt omförhandlar. Att apellera till ett skyddat privatliv är samtidigt att bekräfta en av liberalismens – och även upphovsrättens – grundantaganden.

Dessbättre är det även möjligt att uppnå allt detta även på andra sätt. Upphovsrätten kan kompliceras, kritiseras, kringgås och krossas på mer praktiskt orienterade sätt: kopimi, hacktivism eller vad man nu hittar för ord. Det handlar i förlängningen samtidigt om att utveckla nya etiska normer, mer finkänsliga än den moral som bygger på grovhuggna uppdelningen i privat och offentligt.
Inte heller motståndet mot övervakning behöver baseras på ett värnande av individens rätt till privatliv. Christopher Kullenbergs nätpolitiska manifest handlar delvis om just detta. Om en aktivism som inte utgår från tanken på universella rättigheter, utan från nätvaro – den gemensamma erfarenheten av att gå till näts i olika gråzoner av öppenhet och slutenhet.
Därför vill jag beteckna även Det nätpolitiska manifestet som en utpräglat icke-liberal bok, vilket inte betyder att den är antiliberal. Den utpräglat antiliberala hållningen kan förknippas med fascismen, som gör anspråk på att genom att gordiskt hugg avverka alla liberala rättighetskonflikter. Fascismen erkänner nämligen varken upphovsrätt, privatliv eller för den delen yttrandefrihet som universell rättighet. Allt handlar i stället om vad som anses tjäna nationens organiska gemenskap.
Fascismen erkänner verken gråskalorna eller liberalismens svartvita sfärande. Allt ska vara vitt. Inte nödvändigtvis vitt som i vit hud, men vitt som mjölet i påsen.

Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism

Detta är en kort uppföljning på fallstudien om pressetik som i sin tur utgår från inlägget “Tolv teser om liberalismen“. Uppföljningen ska handla om ett fenomen som kan benämnas anti-PK eller varför inte inkorrektism.
Utgångspunkten får bli nyhetsbloggen Politiskt Inkorrent (PI) som står nära Sverigedemokraterna (SD) utan att vara officiellt knuten till partiet. Obekräftade uppgifter gör dock gällande att det inom SD finns planer på att använda delar av partistödet åt att stödja PI, vars skribenter är anonyma. Såhär beskrivs PI i ett av kapitlen i den snart utkomna boken Svensk, svenskare av journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford:

PI har i stor utsträckning tagit över Flashbacks roll som källa för att berätta vilka som begått brott som det rapporteras om i medierna. Dock med en skillnad. Flashback har alltid varit en libertariansk sajt, en plats där allt får sägas. /…/
Politiskt Inkorrekt har en annan agenda. De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen “öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk.
PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer.

Frågan är vilken relation som PI har till den liberala idén om pressetik, som inte minst handlar om att balansera allmänintresse mot personlig integritet. Klart är att PI valt att spela utanför den frivilliga överenskommelsen “Etiska regler för press, TV och radio” genom att systematiskt hänga ut personer som inte ens är dömda för brott. Men detta behöver inte utesluta att de förkastar pressetikens grundtanke – bara att de gör en helt annan (inomliberal) avvägning utifrån en idé om det oerhörda allmänintresset. “Allmänheten” (definierad i termer av etnisk svenskhet) hyser enligt PI ett så starkt behov av att få tillgång till viss information om vissa brottslingar att den personliga integritetet måste stå åt sidan. Så länge de spelar på pressetikens plan går det heller inte helt att utesluta att deras publiceringar på sikt bidrar till att förskjuta den tolkningen av “allmänintresset” som görs inom den etablerade pressen.

Gentemot den pressetiska idén om “korrekt och allsidig nyhetsförmedling” ställer sig PI mycket ambivalent. Dubbla standarder tycks gälla: å ena sidan kritiseras dagstidningarna för att inte leva upp till sitt ideal av allsidighet, å andra sidan gör knappast PI några försök att vara bättre. Att vara “politiskt inkorrekt”, genom att systematiskt lyfta fram brottsmisstänkta med utländska namn, ska tjäna som korrektiv gentemot den etablerade pressen. Sympatisörerna kan då hävda att PI i det större perspektivet bidrar till allsidighet just genom att inte rapportera allsidigt.

Dessa dubbla standarder blir tydliga när PI kommenterar det ovan citerade bokkapitlet:

Först av allt, dessa två är på intet sätt objektiva eller opartiska. /…/
Annika Hamrud är journalist och jobbat på DN i 21 år. Knappast en tidning som är positiv till SD.

Tydligen är det mer suspekt att skriva en bok om SD om man kommer från en tidning som inte är uttalat “positiv till SD”. Vad PI verkar ha missat är att vad Annika Hamrud och Elisabet Qvarford sagt sig vilja skriva är en saklig och granskande bok, inte en “objektiv” och “opartisk”.
Pressetik handlar dock inte om att all journalistik borde vara “opartisk”. Den säger att journalistiken ska vara korrekt och ger vissa särskilda riktlinjer för nyhetsrapportering, men vad som gäller för nyheter gäller inte nödvändigtvis för ledarsidor eller reportageböcker.
Inkorrektisterna bortser från detta. De låtsas som att det funnes en pressetisk regel om att alla journalister i varje läge måste vara “objektiva”. Sedan konstaterar de att ofta inte är så. Detta påstådda övertramp tar de sedan till intäkt för att utlysa ett slags undantagstillstånd, där de själva får rätten att bryta mot pressetiska regler i namn av ett pressetiskt ideal.