Entries from September 2011 ↓

Syftet med det här inlägget är egentligen inte att tjata mer om Boken & biblioteket. Vill bara lufta några saker som rör böcker i allmänhet – fast med utgångspunkt i den här bokens katalogdata och kolofon.

Tryckort. Jag fick höra att min bok skulle tryckas i Halmstad. Coolt, tänkte jag, som är född i samma stad. Sen fick jag höra att tryckeriet Bulls Graphic visserligen är baserat i Halmstad men inte alls är något tryckeri utan snarare något slags förmedlingsbyrå för tryckeritjänster. Själva tryckningen sker i Litauen. Likförbannat står det “Halmstad” som tryckort i min bok.
Tryckfrihetsförordningen kräver, för att tryckfrihet ska gälla, att trycksaken “skall innehålla tydliga uppgifter om vem som har tryckt eller eljest mångfaldigat skriften samt om ort och år för mångfaldigandet”. Uppenbarligen har en säregen rättspraxis etablerats för hur mångfaldigandet ska lokaliseras. Branschorganisationen upplyser: “Tryckfrihetsförordningen säger att en tryckare, som anlitar ett annat tryckeri till underleverantör, har rätt att sätta ut sin egen tryckort.” Nåväl – för oss som inte är jurister förefaller begreppet “tryckort” tämligen meningslöst.

Förlagsort. Såvitt jag förstår kräver inte lagen att böcker ska ange sin förlagsort. Däremot kräver vissa akademiska normer att förlagsort anges på böcker som refereras (vilket enligt min mening är trams och blir särskilt fånigt av att många akademiska förlag av skattetekniska skäl låter varje bok ha tre olika förlagsorter på olika kontinenter).
Såvitt jag kan se uppges ingenstans i Boken & biblioteket vilken förlagsort som gäller för Ink. De har haft en rad adresser under åren, så det kan lätt bli fel (Stockholms stadsbibliotek har redan hunnit katalogisera boken och verkar ha hittat en gammal adress i Enskede och skrivit in denna som förlagsort).

Signum. Hur biblioteket ska klassificera ens bok är spännande. Min förra bok fick signum Ij:oa (musiksociologi), vilket betyder att den oftast återfinns på hyllan Ij (musik).
Även om Stockholms stadsbibliotek ännu inte har fått in Boken & biblioteket så har den redan blivit virtuellt placerad på en viss hylla, den som är vigd åt signum Ae (bokväsen). Rimligt, åtminstone på den ena av böckerna. Den andra borde väl snarare klassas som Ab (bibliotek). Och om de ska katalogiseras tillsammans tycker jag gott att dubbelboken förtjänar enklast möjliga signum: A.
På nätbokhandeln Adlibris gäller en helt annat klassifikation: “Samhälle & kultur“. Säkert korrekt, men ganska vagt.

Datum. Något hundratal människor har Boken och biblioteket i sin ägo, trots att den ännu inte är “utgiven”. Officiellt utgivningsdatum är 15 oktober. Jag är tveksam till om tidningarna kommer att vänta tills dess med att trycka recensioner.
Lagen kräver att tryckår ska anges i böcker och alla akademiska sammanhang kräver årtal i referenser. Ibland kan jag tycka att år är lite grovhugget, mot bakgrund av andra mediers hastighet. Som samtidshistoriker vill jag inte sällan veta om en viss bok utgavs på hösten eller på våren. Varför inte ange månad?

Upplaga. Jag noterar att det både här och där uppges i katalogerna att Boken & biblioteket är tryckt i en upplaga av 1500 exemplar. Det är nog första gången jag sett att bibliotek och nätbokhandlar förmedlar en sådan uppgift. Transparensen tycks mig sympatisk – fast jag misstänker att någonting har blivit fel.
“Upplaga: 1500” kan ju tolkas på två sätt. Antingen att denna upplaga omfattade 1500 exemplar, eller att boken trycks i sin 1500:e upplaga. Vid renodlad print-on-demand är detta förvisso samma sak, men print-on-demand innebär ju (likt e-böcker) att begreppet upplaga förlorar sin gängse innebörd.
Efter att ha tittat närmare på en maskinläsbar katalogpost ser jag att “upplaga” i dessa sammanhang syftar på fält 250 i Marc, ett standardformat för bibliografisk metadata. På engelska heter detta fält “Edition statement” och verkar vara tänkt att informera om eventuella revideringar i den aktuella upplagan. När mitt kära förlag fyllde i upplagans antal exemplar verkar de alltså ha fyllt i ett formulär hos Bokrondellen på annat sätt än vad det var tänkt. Icke desto mindre är det sympatiskt. Uppgiften om hur många exemplar som tryckts har större relevans än var.

Kopimi. Kolla närmare på bokens kolofon och där återfinns inget copyright-©, utan ett kopimi-K. Det är ingen upplysning, det är en uppmaning. Precis som med min förra bok hoppas jag att någon – gärna flera – hittar sina sätt att sprida kopior. För två år sedan dröjde det inte många timmar innan Det postdigitala manifestet hade scannats in och spreds på nätet. Jag hoppas på någonting liknande den här gången. Gärna flera olika versioner, för det är inte helt självklart hur en pappersbok ska digitaliseras. Särskilt inte en dubbelbok. Därför släpps det inte heller nu någon “officiell e-bok”. Om det sker senare, så blir det snarare flera olika reviderade upplagor som samtidigt kommer att släppas i olika digitala format. Men kan lova att det inte sker förrän någon eller några har sett till att sprida minst en scannad version!

Just tillbaka från Göteborg. Nu finns den (eller de), Boken & Biblioteket. “Mässans snyggaste bok” sade många och sannolikt hade de rätt, om vi alltså snackar om den yttre formgivningen. Därtill var det nog den trevligaste festen. Och till råga på allt har Boken & Biblioteket under mässdagarna rönt en hel del uppmärksamhet i pressen.

Pelle Snickars skrev en understreckare i SvD om bibliotekens dilemma i digitaliseringen. Den publicerades i torsdags, samma dag som han, Annina Rabe och Nina Lekander talade med mig i en mycket välbesökt seminariehall. Lördagens DN ägnade sedan ett tidningsuppslag åt att referera just detta samtal:

Ytterligare tre kulturskribenter som bjöd på nyfikna referat av seminariet var Maria Ripenberg i UNT, Per Svensson i Sydsvenskan och Nils Svensson i Västerbottens-Kuriren. Därtill kommer Hallandsposten, som även intervjuade mig för ett tidningsuppslag:

Roligast hittills i pressen är emellertid stavfelet i söndagens SvD. En allmänt hållen artikel om bokmässan sticker även in en referens till en bok som bär titeln “Bocken och biblioteken”.

Ännu så länge räknas Boken & Biblioteket i strikta termer som en outgiven bok. Visserligen har något hundratal köpt den och en handfull rentav läst den, men såvitt jag förstår kan det dröja det ytterligare någon dag innan den postburna distributionen inleds. Det inkluderar beställningar direkt från förlaget såväl som de aningen dyrare nätbokhandlarna. Så småningom lär den väl även uppmärksammas genom recensioner, vilket ska bli spännande. Fast allra mest ser jag fram mot vissa utlovade bloggposter, samt mot de icke-skriftliga samtal som kommer att föras med boken som utgångspunkt.

Om man klagar på “sitt” operativsystem är det inte ovanligt att den där självgoda typen ger sig tillkänna på nätet. Hans budskap (för det är alltid en man): men sluta klaga, bara byt till Linux!
Bakom detta ligger ett antagande: en man – ett operativsystem. Envar antas ha valt sida. Just därför kan man tala om “sitt” operativsystem i singularis. Och så brukade det väl se ut förr. Inte idag. Förutom att många individer har mer än en dator (telefoner inräknade), har varje dator i praktiken flera lager av operativsystem. När även www används som ett operativsystem håller det inte längre med att klamra sig fast vid det ideal om renlärighet som en gång var självklar bland dedikerade förespråkare för fri mjukvara. Men det betyder inte att vi kan acceptera vad som helst, bara att det förhållandet mellan mjukvara och subjektivitet måste bli mer komplicerat.

Jag hade tänkt förtälja om ett vardagsbekymmer. Ovanstående var bara en liten introduktion.

Apples program iTunes har nu funnits i drygt tio år och jag har nog använt det nästan lika länge för att lyssna på mp3-filer. Jag har ingalunda varit omedveten om programmets nackdelar, såsom att det inte gillar det fria filformatet ogg.
Jag är heller inte omedveten om de alternativ som kommit fram på senare år utan har i viss mån använt såväl Songbird som Amarok. Ändå har jag lika motvilligt som envetet klamrat mig fast vid iTunes som huvudsaklig mp3-hanterare. Varför?

Det handlar om metadata och det handlar om hårdvara. Särskilt i kombination. För min personliga del sträcker sig komplexet tillbaka till 2003, då jag för första gången införskaffade en iPod. Det bör ha varit i samma veva som antalet mp3:or på min hårddisk gick från hundratals till tusentals. För att sålla i ett sådant överflöd ställdes högre krav på mjukvaran och iTunes lyckades ganska bra med att uppfylla dessa krav. Att hantera spellistor, även automatiska spellistor som väger in om och när ett spår har spelats, är i sig föga märkvärdigt. Men i synkroniseringen mellan iTunes och iPod blir det ganska kraftfullt.
Snart märkte jag att jag var fast. Min hårdvara höll mig kvar i mjukvaran och min mjukvara höll mig kvar i hårdvaran. Och synkroniseringen av metadata mellan iPod och iTunes blev ännu viktigare av att jag hösten 2004 började använda Last.fm. Ingen annan lösning verkade fungera lika bra för att registrera metadata om lyssningarna där.
Hur mycket jag än har att invända såväl mot ägarna som mot mitt eget fetischförhållande till musikstatistik, så kan det inte förnekas att utbytet av metadata mellan iTunes, iPod och Last.fm har hjälp mig att hitta nya förmågor för orientering i ett mp3-universum. Utan detta vore min musikaliska subjektivitet en annan i dag. Och utan att ändra min musikaliska subjektivitet blir det svårt för mig att lämna Apples järngrepp. Det är det värsta av allt.

Visst har jag försökt. Särskilt den senaste “uppdateringen” av iTunes har gjort mig besvärad. Exempelvis att man plötsligt inte kan dra en filmapp till en spellista utan att alla .m3u-filer i mappen blir till nya spellistor och att dessa genast börjar spelas. En funktion som jag inte frågat efter och som inte går att stänga av. När jag letade efter den tidigare versionen av iTunes insåg jag att den var omöjlig att få tag i. Apple ser till att bara den senaste finns tillgänglig, vilket utgör en extra störig kontrast till den goda traditionen i fria mjukvaruprojekt att låta den som vill köra en äldre version.
När dessutom den externa hårddisken började visa tecken på att lägga av, gjorde jag slag i saken. För när man överger en disk, förlorar man också all metadata och alla spellistor – så funkar iTunes och jag är inte kinkigare än att jag kan uppskatta ett tillfälle till nystart.

Att på allvar börja lyssna på musik i Songbird var ingen dum upplevelse. Programmet är visserligen en ren kopia av iTunes, vilket kan kännas lite tråkigt. Men det låter en också använda diverse tillägg som gör att det i slutändan håller betydligt högre klass – för sig betraktat. Problemet uppstod när jag ville koppla samman Songbird med omvärlden, närmare bestämt med min iPod.

Tidigare fanns det ett tillägg, “iPod Device Support“, som lät Songbird synka med iPod. Sedan ett par år fungerar det inte längre, åtminstone inte med nyare versioner. Värst av allt är att ingen förklaring ges från Songbird-håll, trots att de annars är bra på att informera.
Min enda tolkning av detta är att Apple har förbjudit Songbird att erbjuda stöd för iPod och förbjudit dem att berätta om förbudet. Det vore helt i linje med vad man kan förvänta sig från Apple. Och fyller mig med än mer obehag när jag märker hur jag själv kommer krypande tillbaka. För jag är uppenbarligen inte helt redo att släppa tanken på att min bärbara mp3-spelare ska uppdateras med halvautomatiska spellistor vars innehåll i sin tur påverkas av vad jag har lyssnat på i den – något som jag hittills bara lyckats med när både hårdvara och mjukvara kommit från Apple.

Var finns vägen ut ur Apples järngrepp? För det första vore det bra om det gick att trolla fram modigare mjukvara, som siktar högre än på att klona iTunes och som framför allt inte ger upp när Apple skramlar med en patentportfölj (eller hur de nu gör för att verka läskiga). För det andra vore det utomordentligt om det kunde dyka upp en hårdvara som kan konkurrera med iPod inte genom sin yttre design utan genom sin öppenhet för synkronisering av metadata just med annan mjukvara än iTunes.
För det tredje är det uppenbarligen så att min personliga subjektivitet behöver konfigureras om så att jag kan uppskatta andra sätt att cirkulera metadata, som inte får mig att ständigt krypa tillbaka till det monopol som jag hatar. Min känsla är att dessa tre faktorer betingar varandra, vilket gör det hela en aning krångligare.

Frankrike exporterar inte bara ost, kärnavfall och poststrukturalism. Med jämna mellanrum översköljer de även sin omvärld med vänsterborgerliga ikoner. För tretton år sedan var det Attac. Nu är det Stéphane Hessel, som har skrivit en text som mest av allt liknar en långrandig insändare, men som av vissa vänsterintellektuella nu lyfts fram som årets bok. Det är ganska tragikomiskt.

Indignez-vous! heter pamfletten, som utkom på franska för ett knappt år sedan. Den vill frammana en viss affekt: indignation. Även den tyska översättningen tar fasta på detta: Empört Euch!. Lite friare förhöll sig de engelska och svenska översättarna, som valde titlarna Time for outrage! respektive Säg ifrån!.
Det senare låter mest av allt som ett statsproducerat läromedel, ett intryck som förstärks av att Louise Lindfors Förlag har givit ut pamfletten med “unika textkommentarer av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori”. Och att den hyllas av SvD:s ledarsida. Till detta kommer Stina Oscarsons light-brechtska uppsättning i Radioteatern (en ganska plågsam upplevelse, om ni frågar mig).
Men låt oss lämna den svenska vänsterborgerligheten därhän. Om något förtjänar att utsättas för kritik så är det själva den affekt som Stéphane Hessel vill utnämna till grunden för positiv samhällsomvandling.

indignation. (moraliskt) upprörd, förtörnad, uppbragt (över någonting lågt eller skamligt, en oförrätt eller dylikt)
vara eller känna sig indignerad: känna sedlig harm (över någonting)

indignation. c.1200, from Old French, indignacion or directly from Latin, indignationem, “indignation, displeasure”, indignari, “regard as unworthy, be angry or displeased at”, from indignus “unworthy”, from in- “not, opposite of” + dignus “worthy” (see dignity).

Vi behöver här inte gå in på den kritik av indignationen som Marx/Engels formulerade i Den tyska ideologin. Vi behöver inte heller dra filosofiska växlar på hur Stéphane Hessel försöker att ge en ny, indignerad glans åt sina husgudar Hegel och Sartre. Det räcker nog att kontrastera de två begreppen indignation och kritik.

Indignationen är till sitt väsen moralisk och självgod. Den utgår från ett bestämt begrepp om “anständighet” (dignity) och riktar ilskan mot dem som anses bryta mot anständighetens regler. “Penningväldet är mäktigt, oförskämt och egoistiskt”, för att ta ett av otaliga exempel som kunde höras i Radioteatern. Därigenom kan de indignerade friskriva sig från deltagande i det som kritiseras.
Indignationen är en affirmativ affekt. Den utgår från att vi kan veta hur en bättre värld skulle arrangeras. Den skyddar vissa begrepp och föreställningar från att ifrågasättas. Till dessa hör inte minst begreppet “ekonomi”, vars status som särskild sfär inte rubbas av krav på en rättvisare fördelning inom denna sfär. Stéphane Hessel skriver tårögt om hur han vill återuppliva tanken på “en rationell organisering av ekonomin som ska garantera att individuella intressen underordnas det allmännas bästa” – vilket är helt inom ramarna för kapitalets logik (arbete, varuform, värde, allmän ekvivalens).

För att ifrågasätta arbetet och varuformen räcker det inte med indignation. Då krävs kritik. Inklusive en kritik av själva indignationen, som inte tvekar inför att förgöra de kategorier som ligger till grund för den egna subjektiviteten. Kritik i denna mening kan inte vara det minsta affirmativ och inte utgå från någon som helst idé om “anständighet”. Men vi återvänder nog snart till den frågan, via Fronesis och Robert Kurz.

Även det senaste numret av Brand säger sig ha “indignation” som ett slags tema, men dessbättre slipper vi nästan helt den hesselska moralismen. Snarare refereras till de sydeuropeiska proteströrelser som (troligtvis av vänsterborgerliga journalister) har givits namnet “de indignerade“. Men även i dessa fall är det nödvändigt med en kritik som förmår att röja undan de frasradikala kraven på “verklig demokrati” för att se de betydligt mäktigare sammanhangen mellan kris och revolt.

Även om mitt främlingskap inför partipolitiken är kompakt, kan jag inte avhålla mig från några ord om delstatsvalet i Berlin. Med buller och brak åkte det marknadsliberala FDP ut, medan Piratenpartei åkte in. Delstaten kommer även fortsättningsvis att regeras av socialdemokraterna, fast inte längre i koalition med Die Linke utan troligtvis med Die Grünen, som gick fram men inte lika starkt som alla hade räknat med i våras.
Det råder inget tvivel om att att förlorade många f.d. väljare till piratpartiet, särskilt i det traditionellt djupgröna distriktet Friedrichshain-Kreuzberg. Där fanns det många som inte uppskattade att de gröna sade sig vilja regera ihop med kristdemokraterna. Just dessa sökte sig, i protest, vänsterut till piratpartiet.
För i Berlin råder det inget tvivel om att Piratenpartei har en vänsterprofil. Deras program har slående likheter med det parti som Die Grünen var i början av 1980-talet. Det berlinska piratpartiet förordar nolltaxa i kollektivtrafiken, medborgarlön, kostnadsfri utbildning, gratis internet och legalisering av cannabis, samt ställer sig kritiska till privatisering av bostäder och mark. Frankfurter Allgemeine karakteriserar (obegripligt nog) detta program som “diffust”.

Observera att detta är det berlinska piratpartiets inriktning. Skillnaden mellan “Kernis” och “Vollis” blev tydlig förra året. I många andra tyska delstater verkar Piratenpartei ha en mer liberal profil. Kanske var det detta som fick Christian Engström att tro att Berlins piratparti skulle ha profilerat sig som ett liberalt alternativ till FDP, när det snarare var Die Grünen som gick åt höger för att äta upp FDP samtidigt som deras vänsterflank åts upp av Piratenpartei.

Det verkar som att Piratenpartei blev starkast i samma distrikt som Die Grünen är starka, men det är också slående hur deras stöd är jämnare fördelat mellan olika stadsdelar än stödet för andra partier. Fenomenet har även tidigare noterats i Sverige.

Nej, jag tänker inte spekulera i vilka de eventuella konsekvenserna kan bli av att Piratenpartei har valts in i Berlins delstatsparlament. Där slutar mitt begränsade intresse för partipolitik. Men vad som här har sagts kanske kan vara bra att tänka på innan alltför snabba paralleller dras till det svenska Piratpartiet. Eller till frågor om upphovsrätt, som i sammanhanget verkar ha varit nästintill obetydliga.

Bokmässan närmar sig. Där kommer min nya bok, Boken & biblioteket, att inleda sin cirkulation. Närmare bestämt kan den köpas av Ink som återfinns i Vertigo-montern.
Boken & biblioteket blir även ämne för två programpunkter, båda torsdagen den 22 september. Ett större seminarium klockan 12, som en del av mässans officiella seminarieprogram. Och sedan ett kortare samtal på Forskartorget klockan 14.15.

Men framför allt ordnades det en releasefest på lördagen. Här följer information som kopierats från Facebook, där den legat inlåst sedan igår.

Tid: Lördag 24 september, klockan 20–03.
Plats: Gårdaskolan, Fabriksgatan 32, Göteborg
Kostar: 80 kronor.
Bar och mat finnes.

Koloni och Ink bokförlag slår återigen ihop sina påsar och har bokreleasefest under Bokmässan i Göteborg. Denna gång blir det release för Rasmus Fleischers nya dubbelvolym “Boken & Biblioteket”.
Festen äger rum lördag 24/9 på Gårdaskolan, en gammal nerlagd skola som ligger 900 meter från mässan.

Live: VED (Malmö)

DJ’s:
NO DAUN (Malmö)
JULIEN DECHERY (Paris)
SCOUT KLAS (Göteborg/Paris)
DJ WOLODARSKI (Stockholm)

Om boken:
Rasmus Fleischers nya dubbelvolym “Boken & Biblioteket” är en samling fascinerande och provokativa essäer om hur digitaliseringen på gått och ont har förändrat vårt förhållningssätt till texter och böcker. Den handlar om läsplattor och print-on-demand och Heinz Duthel och bokrobotar och sidnumreringens historik och xerografin och momssubventioner och Linda Skugge och hjärnbarken. Den tar med dig från Alexandriabiblioteket till Bonniershuset, från Gutenberg till Google. Den är det hittills mest djupgående försöket att bemöta de utmaningar som bokbranschen ställs inför.

Om bandet:
VED är ett instrumentalt rockband som kombinerar surfgitarrmusik med influenser från progressiv och psykedelisk rock, orientalisk och europeisk folkmusik, sjuttiotalets skräckfilmmsoundtracks, frijazz och samplat brus och subtilt oväsen (ofta ljud från upphittade kassettband) till ett hypnotiskt och funkigt maskineri. Dom har byggt upp en entusiastisk publik som liveband och agerat förband åt bland andra Michael Rothers NEU! och svenska legendariska proggrockarna Fläsket brinner.
Musiken av Philippe Sarde och Krzysztof Komeda finns här någonstans i mixen, Roman Polanskis visioner och scenarion likaså. Bilder från ett barndomens Grekland ur minnet blandas upp med intresset för den folkmusik som funnits med sen dess. Loppiskassetter utan titlar har betytt och inspirerat lika mycket som det gamla slitna exemplaret av My Life In the Bush of Ghosts av Brian Eno och David Byrne. Goblin finns här liksom dussintalet andra atmosfäriska band från 70-talets Europa.

Vulgärmarxistisk tes: Om megafonen är den materiella basen, är trotskismen dess ideologiska överbyggnad.

Vulgär-historicistiskt belägg: Lev Trotskij uteslöts från bolsjevikpartiet år 1927, samtidigt som elektriska högtalare började massproduceras. Den elektriska megafonen introducerades omkring 1940, samtidigt som den trotskistiska rörelsen formerade sig (år 1938 grundades den första “fjärde internationalen“).

Empiriskt belägg: “Septemberalliansen” ordnade tydligen en demonstration härom dagen, i samband med riksdagens öppnande. Folk som var på plats vittnar om ett fiasko, med bara några hundra som orkade lyssna på de talare som avlöste varandra i halvannan timme. Ritualen leddes givetvis av trotskister.
Vem kunde vänta sig annat? Demonstrationens minsta gemensamma nämnare – att döma av affischernas bildspråk – utgjordes trots allt av megafonfetischism.

Citat:

Politiken ligger dock inte bara eller ens främst i fanornas färger eller talkörernas ord. Själva organiseringen är politik, vilket blir tydligt i frågan om högtalarmembranen. Förekommer det megafoner, eller är det upp till initiativkraftiga demonstranter att initiera slagord? Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Det postdigitala manifestet, § 22

Slutsats: Att diktera slagord i megafon, liksom att använda megafonen som visuell identitetsmarkör, är strukturell trotskism. Detta gäller oavsett om det verbala budskapet är trotskistiskt.
Faktum är att den strukturella trotskismen nuförtiden är hegemonisk inom den den vänster som klamrar sig fast vid olika varianter av “arbetarrörelsemarxism” (vilket med Robert Kurz kan definieras som en “sociologiskt förkortad” marxism, känntetecknad av fixering vid fördelningspolitik och ett bejakande av arbete).
Omvänt så kan det finnas individer eller grupper som är trotskister i ideologisk mening, utan att ägna sig åt strukturell trotskism. Men dessa framstår ofrånkomligen som “teoretiker” i avsaknad av “praktik” – och inom ramarna för den ruttnande arbetarrörelsemarxismen går det knappt att tänka sig “praktik” utan megafoner som materiell bas.

Brasklapp: Trotskister är relativt harmlösa. Megafoner kan t.ex. inte användas till massmord, så som t.ex. AK-47 (den materiella bas vars ideologiska överbyggnad utgörs av maoistiska och nationalrevolutionära idéer). Allt den strukturella trotskismen gör är att suga musten ur de få som lockas av dess fetischer, samt att avskräcka alla övriga.

I samband med nästa veckas bokmässa trillar det fram ett gäng titlar som har extra stora förutsättningar att öppna för angelägna samtal under hösten. Jag räknar till åtminstone fem:

• Ätstört – en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt.
  Rör sig på ett territorium där ett begrepp som “queer” tvingas behålla sina ambivalenser i stället för att, som ofta annars, urarta i “normkritisk” moralism. Teorin kan liksom inte sväva alltför långt från skildringarna av erfarenheter vid toalettstolen.
  Jag har kommit över ett exemplar men bara hunnit läsa några få av bidragen. Nöjer mig därför med att flagga för Samira Ariadads text “Begäret till antibegäret” (som jag har läst i ett antal tidigare versioner). Där ifrågasätts den gängse förklaringsmodellen att anorexi beror på skönhetsideal och i stället ställs en lång rad frågor som återstår att besvara.


• Isobel Hadley-Kamptz: Frihet och fruktan: Tankar om en ny liberalism.
  Utkommer i oktober. Jag fick i våras förmånen att få läsa manus och kan lova att dessa essäer ställer frågor – inte minst frågor om kroppen och individen – som problematiserar inte bara liberalismen som ideologi, utan politiken som sådan.


• Planka.nu: Trafikmaktordningen.
  För ett par år sedan myntade Planka.nu begreppet “trafikmaktordning”, som senare har legat till grund för ett antal kritiska analyser av mobilitet, vilka nu sammanställts till en bok som utges av Korpen Koloni.
  (Jag kan inte låta bli att minnas år 2005, då Piratbyrån utgav boken Copy Me. Trots att alla texterna redan funnits på nätet, öppnade detta för att frågorna behandlades på annat sätt i en offentlig debatten, bortom den uttjatade frågan om gratis eller inte.)


• Fronesis #36-37: Kritik
  Kan knappast tänka mig ett bättre tillfälle att reda ut vad “kritik” ska betyda och blir mycket entusiastisk av att se listan på bidrag.


• Rasmus Fleischer: Boken & Biblioteket.
  Ursäkta att jag åter påminner om min egen dubbelbok. Men jag ser sjukt mycket fram mot de samtal som den kommer att väcka. Först ut blir två snack på bokmässan.

Fyll gärna på med fler angelägna titlar!

Min artikel i Aftonbladet (9 aug) om Europas två extremhögrar verkar ha blivit polisanmäld av ett gäng som kallar sig “Tankesmedjan Mänsklighet“. De har (eller är) en blogg, inriktad på konspirationsteorier kring 9/11 och Bilderbergklubben. De kan kort sagt räknas till den s.k. Sanningsrörelsen, som jag beskrev i Aftonbladet med följande ord:

en brokig konspirationsteoretisk miljö, präglad av en viss typ av amerikansk högerpopulism korsat med fascination för alternativ teknik och ekonomi, men också med stort utrymme för ohöljd antisemitism.

Detta är en karakteristik av en miljö – inte av alla enskilda individer som identifierar sig med denna miljö. Allra minst handlar det om att stämpla dessa individer som antisemiter. (Jag hoppas snart kunna återkomma till frågan om antisemitismen och det beklagliga i att denna vedervärdiga krisideologi reduceras till en summa av individuella vanföreställningar.)

“Tankesmedjan Mänsklighet” har nu publicerat en nästintill obegriplig bloggpost, där de bland annat meddelar:

Tankesmedjan Mänsklighet har också beslutat oss för att avvakta en vecka, och om inte Aftonbladet har tagit avstånd från Fleischers rasistiska anklagelser, så kommer vi att polisanmäla Aftonbladet och Fleischer. Vi har informerat förståndaren [sic!] för Institutionen för Samtidshistoria [sic!] vid Södertörns Högskola, som är Fleischers arbetarsplats [sic!] om att de kan komma att bli inblandade i en polisanmälan om förtal

Jag vet inte om de har lämnat in någon polisanmälan, men skulle roas av att få läsa den – även om jag har svårt att tro att den klargör vad i min artikel som skulle utgöra “rasistiska anklagelser”.

Bloggposten på “Tankesmedjan Mänsklighet” är undertecknad “Lasse W”, Lasse Wilhelmson, en figur med bakgrund i maoistiska SKP och FiB/Kulturfront. Vid någon punkt blev han frälst av den antisemitiska världsåskådningen och nu predikar han uppfattningen att den judiska konspirationen ligger bakom marxismen. Nu skriver Lasse Wilhelmsson på “Tankesmedjan Mänsklighet”:

På tidningen Folket i Bild/Kulturfront är det gamla maxister som styr. Eftersom de ännu inte gjort upp med kopplingen mellan sionism och marxism – och det faktum att “ryska revolutionen” i själva verket var en “judisk statskupp” (bolshevikerna), så förnekar de den judiska makten och väljer bort 911, Bilderberg med mera. /…/
Dessutom är de lata och orkar inte sätta sig in i vad som sker bakom det som synes ske.

På något vis ska detta motivera att jag måste polisanmälas. Det är inte helt lätt att begripa. Däremot demonstrerar citatet hur antisemitismen kan fungera som en sekulär religion. Observera också anklagelsen om lathet. Alla som “väljer bort” viss information anklagas för att delta i en mörkläggningsmanöver.
Enda sättet att göra rätt är att ständigt söka sig “bakom det som synes ske” – fast fortfarande inte gå bakom de medvetet sammansvurna individerna. Varje försök att kritisera subjektlösa maktförhållanden med hjälp av kategorier som värde, varuform och kapital uppfattar antisemiterna som ett medvetet försök att mörklägga den subjektiva viljan bakom en påstådd sammansvärjning och därmed som medskyldighet i allt som denna sammansvärjning påstås utföra.

Avdragspolitiken – en politik som inte vill stå för att den är politik – går mot nya nya höjder. Regeringen får tänker införa avdragsrätt för “gåvor till ideell verksamhet.

För ett år sedan frågade vi oss: vilken ideell verksamhet? Partierna som lovade detta inför valet undvek att klargöra saken. Men det talades om att inkludera alla ideella föreningar. Åtminstone idrottsföreningar. Kanske även s.k. kultur.
När det kom till kritan drog dock regeringen snävare linjer. Avdragsrätt ska bara ges till organisationer “som har som a?ndama?l att bedriva hja?lpverksamhet eller fra?mja vetenskaplig forskning”. De måste även ha rätt juridisk form samt få ett särskilt godkännande av Skatteverket – en myndighet som alltså får ansvaret att definiera “hjälp” och “vetenskap”.

Utanför avdragsrätten hamnar “t.ex. a?ndama?len konst, kultur, idrott och religion”, förklarar Lagrådsremissen och listar ouppfyllda önskemål från remissinstanser:

Konstnärsnämnden anför att förslaget stimulerar gåvor till områden som redan får mest gåvor och till och med troligtvis minskar konst- och kultursektorns andel av gåvor p.g.a. negativa skatteeffekter. /…/
Uppsala universitet och Lunds universitet anser även att gåvor för kulturarvets bevarande ska ge rätt till skattereduktion. Chalmers anser att det bör skapas skatteincitament för gåvor till stöd för innovation. Konsthögskolan anser att konstnärligt utvecklingsarbete bör vara ett godkänt ändamål. Civilförsvarsförbundet anser att säkerhetsfrämjande insatser bör vara ett godkänt ändamål. /…/
Riksidrottsförbundet vill inkludera idrottens organisationer bland de godkända mottagarna. /…/
Pingst – fria församlingar i samverkan, Svenska kyrkan och Svenskt Näringsliv förordar ett användande av inkomstskattelagens avgränsning av “allmännyttig verksamhet”.

År 2012 kommer fler lycksökare än vanligt att pröva gränserna för vad som kan räknas som “hjälpverksamhet”. Räkna med att bl.a. scientologierna kommer att starta nya frontorganisationer som raskt lämnar in en ansökningar till Skatteverket.
Vad gäller att “främja vetenskaplig forskning” förefaller kriterierna åtminstone lite snävare. Lagrådsremissen konstaterar:

Som vetenskaplig forskning anses i detta sammanhang i första hand sådant som utövas vid akademier, universitet och motsvarande institutioner. Vetenskaplig forskning kan handla om såväl ren grundforskning som mer tillämpad forskning men däremot inte forskning som är alltför företagsanknuten. Verksamheter som inte har fått allmänt erkännande som vetenskap, t.ex. astrologi och spiritism, har inte godtagits. I den vetenskapliga forskningen innefattas även sådan verksamhet som avser information och upplysning om den bedrivna forskningen

Upplysning om forskning är emellertid ett mycket brett ändamål, som mycket väl kan inkludera politisk propaganda. Vi kan tänka oss organisationer som, utifrån en viss agenda, vill “upplysa” om allt från folkmord till droger, för att inte tala om psykologi, filosofi och teologi. Information om matematisk forskning kan i vissa fall innebära medhjälp att knäcka krypteringar och kringgå kopieringsspärrar.

Regeringens förslag verkar innebära att Skatteverket måste ge sitt godkännande till sådana organisationer. Vi kan åtminstone se fram mot att granska statens lista på godkända gåvomottagare. Det vore fint om de även ville offentliggöra listan på de som får avslag.