K-serien har nu pågått här på Copyriot i snart fyra år. Redan på ett tidigt skede användes begreppen vänsterborgerlig och högerborgerlig för att skilja på de två positioner som dominerar i den offentliga debatten om eurokrisen. Poängen med dessa begrepp är att de samtidigt visar på en gemensam grundförståelse av krisen som en avvikelse från ett ekonomiskt normaltillstånd, präglat av tillväxt. Skiljelinjen mellan “vänster” och “höger” i den politisk-ekonomiska debatten är alltså underordnad en mer djupgående åtskillnad mellan tre sätt att begripa ekonomiska krisfenomen; genom hela K-serien har skisserats en åtskillnad mellan borgerlig, tragisk och kritisk kristeori.
Samtiden surrar av kristeorier, av olika prognoser på hastigt eller långsamt förfall i olika samhällsfunktioner. Vissa kristeorier tas för givna i den politiska offentligheten, andra är utmärkande för olika motkulturer eller sekter. Ofta motsäger teorierna varandra diametralt. Alla kan alltså inte stämma.
Tvärtom – om det finns en sak som vi alla kan enas om, är det följande: det stora flertalet av alla tillgängliga kristeorier bygger på överdrifter, hjärnspöken eller lögner.
Mot bakgrund av denna insikt finns det vissa som skapar sig en identitet som krisförnekare. Som helst vill psykologisera allt tal om Krisen, varje ifrågasättande av Framsteget eller tanke på ett stundande sönderfall. Krisförnekarna påminner lite om nyateisterna i sin attityd. Precis som nyateisterna i själva verket gör sin humanism till religion, kan man säga att krisförnekarna har byggt en egen kristeori, där det är själva krismedvetandet som utgör krisen.
Det är inte möjligt att avfärda en kristeori enbart genom att peka på faktiska framsteg, för på något sätt måste man ändå förklara varför ett smygande krismedvetande har brett ut sig, eller de ständiga utbrotten av politisk och ekonomisk panik. En kristeori kan bara vederläggas av en annan kristeori. Så lyder en hypotes som funnits med i bakgrunden till de senaste hundra inläggen i K-serien: ingen kommer undan kristeorin. Alla människor är kristeoretiker.
Jag fann det intressant att studera de positioner som intogs i kommentarerna till ett tidigare inlägg i serien (K196). På den högerborgerliga flanken återfanns signaturen “Anon“, som influeras av Ludwig von Mises. Anon hävdade att länderna i Sydeuropa bara “vill slippa betala för sin kreditkonsumtion och låta Tyskland bära bördan för deras oansvariga beteende”; därtill jämförde hen Grekland med en heroinist, vars liv endast kan räddas genom att tillflödet av drogen stoppas. “På samma sätt kan inte den kreditdopade ekonomin förbättras genom en mer expansiv penning- och finanspolitik.”
Ur helt annat perspektiv kommenterar signaturen Bengt O, som även driver bloggen Euroflarn. Att han skyller eurokrisen på “en finanspolitik grundad på urmodiga idéer från 1930-talets Tyskland”, tolkar jag som en rätt typiskt vänsterborgerlig kristeori.
Det intressanta är att Bengt O själv inte verkar anse att det är fråga om kristeori. Han driver linjen att det intefinns någon ekonomisk kris i Europa:
tänk om krisen i allt väsentligt skulle visa sig vara ett hjärnspöke hos marknadskasinots spelare och nationalister som till varje pris vill sabotera ett överstatligt samarbete?
/…/
Vad är det för “kris” vi diskuterar? Aktiekurser går upp och ner beroende på vad marknadskasinots aktörer för tillfället tror att andra tror att de tror skall hända osv. Gissar man rätt kan man göra ordentliga vinster. Men allt det där har ju föga att göra med den verkliga, reala, ekonomin där folk tillverkar saker eller erbjuder tjänster, köper och byter.
/…/
Hela krisdiskussionen rör sig alltså i skenvärld långt avlägsen från den reala ekonomin. Den “kris” vi kan se i Europa exemplifierad t.ex i Sverige med en orimlig “naturlig” arbetslöshetsnivå, negativa räntor och deflation, minskande handelsöverskott och erbarmlig tillväxt är en politisk kris. I land efter land för man en finanspolitik grundad på urmodiga idéer från 1930-talets Tyskland utan större relevans i dagens samhälle.
Ja, tänk om krisen bara skulle vara ett hjärnspöke som brett ut sig i samhället? Intressant tanke! Men frågan kommer genast i retur: vad är orsaken till att en misstro på tillväxten och/eller välfärdsstaten har brett ut sig? Varför har det skett just nu? Bengt O antyder att det är finanskapitalister och nationalistgrupper som avsiktligt, kanske i en hemlig allians, har planterat tanken på en ekonomisk kris i syfte att få driva igenom sina intressen. Analysen glider bort från ekonomikritik, några snäpp i riktning mot konspirationsteorin. Men det är fortfarande fråga om kristeori. Bara det att krisen, enligt Bengt O, inte är “ekonomisk” utan “politisk”.
I ett inlägg raljerar Bengt O över “alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister”. Även i andra sammanhang har han velat klistra etiketten “paleomarxistisk” på just Copyriot. Det är oklart vad han menar med begreppet. Om han har läst vad som skrivits på Copyriot om ekonomikritik ryms förvisso en hel del hänvisningar till Marx, men med en konsekvent distans till den traditionella marxismen. “Paleomarxism” verkar för Bengt O syfta på alla slags analyser som tar fasta på att kapitalismen rymmer en inneboende motsättning som kommer till uttryck i kriser.
Må vara att Bengt O tänker sig kapitalismen som ett i grunden stabilt tillstånd som kan vara för evigt (förutsatt att tillståndet inte störs av “marknadskasinots spelare och nationalister”). Detta är det synsätt som dominerar både till vänster och till höger. Men även om han vill skylla eurokrisen på politiska sammansvärjningar i stället för på kapitalets inre motsägelse, är analysen för den skull inte mindre kristeoretisk. Allt han gjort är att ta ställning för en kristeori mot en annan.
Nu tar jag semester ett tag, så det kan dröja innan jag läsa eller besvara nya kommentarer. Däremot har jag skrivit ut en hel del gamla inlägg ur K-serien, inklusive spännande kommentarstrådar, som jag ser fram att bearbeta under kommande veckor.
Härom dagen skrev jag att Greklands regering ställts inför “ett falskt val mellan två slags devalvering: antingen en intern devalvering (austerity). eller en valutadevalvering (grexit)”. Mot detta påstående invända Gustav Ingman:
Men skillnaden är ju högst påtaglig. Det spelar roll om landet är med i EMU eller inte och det är inte obetydligt under vilka former ett utträde skulle ske.
Så låt mig förtydliga. Grekland hade kunnat lämna euron vid en rad tidigare tidpunkter och på olika sätt, mer eller mindre väl förberett, med eller utan att bilda nya allianser med länder utanför EU. När och hur det hade gjorts skulle ha spelat roll. Men det gjordes inte. Av allt att döma gjorde Syriza-regeringen inte ens upp någon “plan B” för utträde ur euron; detta eftersom varje rykte om sådana planer skulle äventyra “plan A”, som var att stanna i euron och förhandla till sig skuldavskrivningar.
Till slut, i juli 2015, när saken förra veckan ställdes på sin spets, då återståd det inte längre något verkligt val. Greklands regering hade att välja mellan två lika förnedrande och förödande former av devalvering. Nu valde de att böja sig för trojkan. Det är lätt att säga att alternativet, att lämna euron, skulle ha varit bättre. Men det är lite för lätt att då tänka sig att en sådan åtgärd skulle ha blivit förberedd på ett sätt som faktiskt inte har skett.
Gustav Ingman skriver:
Med en valuta i fritt fall skulle importprodukter bli alt svårare att få tag på. Vi talar här om brist på grundläggande varor som medicin, mat och bränsle. Detta är inte oöverstigliga hinder. Den stora ekonomiska nedgången som Trojkans skuldvillkor har skapat stora outnyttjade arbetskraftsreserver och produktionsmedel vilka snabbt skulle kunna mobiliseras igen. Och till stora delar kommer produktion av mat och medicin gå att skapa med inhemska resurser. Men ransonering skulle antagligen krävas.
Har verkligen Grekland de produktionsmedel som krävs för att, på kort varsel, bli självförsörjande på mat och mediciner? Jag har inte titta närmare på saken, men har mycket svårt att tro det. Och eftersom bränsle måste importeras, lär det bli fruktansvärt hårda bränsleransoneringar om Grekland ska devalvera sin valuta.
Från brittiskt vänsterhåll lanseras slagordet “lexit“, left exit, men det syftar på en allmän inriktning på att efter hand bryta upp valutaunionen – vilket är något helt annat än att rädda ett euroland som står inför en akut skuldkris. Av alla tänkbara EU-utträden skulle nog ett brittiskt vara det minst dramatiska. Just därför är de brittiska debattörerna som diskuterar “brexit” också de minst intressanta i det större sammanhanget, även om de råkar debattera på ett språk som alla förstår.
Parallellt med alltsammans bubblar frågan om Tysklands möjliga utträde ur euron, som är notoriskt svår att bli klok på. För utanför Tyskland hävdar nu en hel del att det skulle vara bra för alla om Tyskland bara kunde lämna skiten, men i Tyskland är detta alternativ kraftigt förknippat med en självgod, aggressiv högernationalism.
Kriminaliteten eskalerar! Så lyder en av de mest välkända kristeorierna. Genom hela det moderna samhället, nästan oberoende av ekonomiska konjunkturer, löper varningsropen om att samhället är på väg att upplösas i laglöshet. Känslan av en ökande brottslighet ligger till grund för såväl politiska som litterära succékoncept. Och i dag har snart sagt varje svensk små- eller förort en egen Facebookgrupp för de småborgerliga element som älskar att vältra sig i sina egna fasor över kriminalitetens upplevda frammarsch. Ständigt går ryktet om att ordningsmakten står handfallen inför buset. Här krävs en upprensningsaktion!
Det råder inget tvivel om vilka politiska krafter som är bäst på att spela ut dessa känslokort. Det går nästan att använda som alternativ grundval för en höger-vänster-skala; det är kort sagt högern, särskilt den radikala eller extrema högern, som vill sätta kampen mot kriminaliteten i centrum för all slags politik. (En kamp som i extremfallet innebär att man även bildar stormtrupper som använder kriminella metoder i kampen mot “de kriminella”; fascismen som undantagstillstånd.)
Vänstern, å andra sidan, tenderar att se olika slags brottslighet som symptom på missförhållanden i samhället. Ur ett vänsterperspektiv framstår “brottsbekämpning” alltid som otillräckligt eller missriktat. Det är tveksamt om någon vänsterrörelse någonsin har vunnit någonting på att varna för “den ökande brottsligheten”.
Politikerna varnade under hela 1990-talet, och ännu i denna dag, för att västvärlden var på väg att sjunka ner i ett träsk av droger och våldsbrott. Från höger drev man på för fler poliser och längre straff. Radikalhögern varnade som alltid för de kriminella utlänningarna. Och vänstern luftade sin klassiska tes om hur ekonomisk nedgång och ökad fattigdom driver fram brotten.
För ett år sedan kritiserade jag Petter Larsson för “kristeoretisk positivism”. Nu ska jag göra något liknande. Jag vill ifrågasätta grunden för hans tvärsäkra påstående om att “kriminaliteten minskar”. Det betyder inte att jag menar att “kriminaliteten ökar”. Vad jag vill ifrågasätta är själva frågeställningen, själva möjligheten att kvantifiera något som kallas “kriminaliteten”. Kort sagt tror jag att kriminaliteten kan öka och minska på samma gång, beroende på hur man mäter.
Först det triviala påpekandet: att antalet anmälda brott ökar (och har ökat stadigt sedan 1950-talet) betyder givetvis inte att att den faktiska brottsligheten ökar. Det kan även bero på att fler brott blir anmälda. Det kan handla om försäkringsbolag som kräver en anmälan för att betala ut ersättning. Eller om hur skolor numera har infört regler om att polisanmäla varje gång en elev misshandlar en annan elev. Eller om hur väktarbolagen alltid slänger in en motanmälan om “våldsamt motstånd” när någon anmäler våldsamma väktare.
Ändå fortsätter nyhetsjournalister att i vissa lägen tolka anmälningsstatistik som om den var brottsstatistik. Valrörelsen 2014 påstods t.ex. ha varit “våldsammare än någonsin”, men som GustavIngman har påpekat grundades detta i att polisen infört en ny taktik byggd på att man delar ut en ”ordningshållande befallning” till en folkmassa som t.ex. buar ut nazister, varpå alla som fortsätter att bua genast kan räknas som brottslingar.
Lagen skapar brottet. Eftersom lagen ständigt ändras, blir vissa handlingar kriminaliserade medan andra blir legaliserade. Detta går inte att bortse ifrån om man vill jämföra brottslighetens utveckling över tid. (Jag har förresten alltid undrat hur kriminologerna ställer sig till att upprätthålla en vetenskaplig disciplin vars början och slut bestäms av lagen och kan ändras när som helst.)
Till detta kommer frågan om hur man ska väga olika brott mot varandra. Både ett snatteri och ett mord räknas som ett brott, men betyder det att de ska väga lika tungt i en brottsstatistik? Den som påstår att brottsligheten ökar, eller att den minskar, måste klargöra vilken viktning som gäller.
Åter till Petter Larsson. Han lutar sig i första hand på två mått. Å ena sidan hur många människor som i enkäter uppger att de har blivit utsatta för brott (vilket missar brott mot juridiska personer, som han själv påpekar). Å andra sidan tittar han på antalet dödsfall till följd av våldsbrott. Det är förvisso möjligt att färre döda även kan bero på en förbättrad sjukvård, men Petter Larsson visar ändå övertygande på att våldsbrotten i Sverige har avtagit:
Förklaringen är förmodligen att vi inte längre råsuper på nordiskt vis och dödar varandra på fyllan lika ofta. Och att föräldrar inte längre slår ihjäl sina barn – det dödliga våldet mot barn har halverats, tack var tidigare och bättre sociala insatser.
Andelen personer som misshandlats har i stort sett legat still sedan 1990. Men sjukvårdsdata tyder på att den grova misshandeln, där offren hamnar på sjukhus, har minskat.
Vidare skriver Petter Larsson att egendomsbrotten har minskat under 2000-talet, vilket anses kunna förklaras genom bättre lås, larm och övervakningsutrustning. Men definitionen av “egendomsbrott” är snäv; dit räknas bara stölder och inbrott, inte bedrägerier och ekobrott där det finns en klar ökning i antalet som anser sig utsatta.
Inte heller räknas överträdelser mot upphovsrätten som “egendomsbrott”, trots att det ofta har påståtts att upphovsrätten är en äganderätt. Oavsett vilket, kan det noteras att hela fildelningsfenomenet verkar ha hamnat utanför diskussionen om brottslighetens eventuella ökning eller minskning. Kan man verkligen bortse från att ett antal miljoner medborgare under 2000-talet regelbundet har ägnat sig åt en handling som efter hand klassades som brottslig?
Förvisso kan det ha skett en minskning under 2010-talet, med skiftet från lagringskultur till streamingkultur. Likväl utgör den otillåtna kopieringen på internet, om man ska vara petig, en masskriminalitet som saknade motsvarighet under 1900-talet. Förvisso är det inte sådana förseelser som vi tänker på när vi talar om “brottsligheten”. Men det är nödvändigt att ställa frågan om dess plats eller icke-plats i brottsstatistiken.
Något liknande kan sägas om bruk av narkotika. Här saknas brottsoffer, så det dyker inte upp i statistik över upplevd utsatthet. Och endast en liten bråkdel av allt knarkande blir någonsin polisanmält. Är detta relevant eller irrelevant när man talar om den ökande eller minskande brottsligheten?
Petter Larssons artikel verkar alltså inte handla om “brottsligheten” i allmän mening, utan om vissa typer av brott, främst stölder (av materiella objekt) samt våldsbrott. Om vi bara accepterar denna avgränsning (och bortser från oklarheten i hur brottens grovhet ska viktas), har han rätt övertygande argument för sin tes: den totala omfattningen av dessa brott i Sverige och västvärlden verkar inte alls öka, utan minska.
Varför minskar då dessa brott? Petter Larsson nämner den demogratiska faktorn som en viktig del:
Med en åldrande befolkning och färre tonåringar och unga vuxna, begås alltid färre brott. Det har, det erkänner de flesta, antagligen spelat roll, men kan knappast förklara mer än en del av utvecklingen.
Till de mer populära teserna i USA hör också att massfängslandet av unga svarta män har haft effekt. Fångpopulationen i USA har femdubblats sedan 1970-talet. 40 procent av dem som fängslas är svarta – samtidigt som de utgör 13 procent av befolkningen. Var tredje svart man utan collegeutbildning har suttit inne innan han fyllt 35. /…/
Som förklaring låter det kanske ändå rimligt? Med fler poliser och fler bakom lås och bom, sjunker brottsligheten. /…/
Men varför, i så fall, faller brottsligheten också i länder som Tyskland, Holland och Sverige, där antalet fångar minskat?
/…/
Svårigheten att reda ut orsakerna, i synnerhet om man vidgar perspektivet till flera länder, har fått många forskare att tala om en bred trend av kulturell civilisering som den felande faktorn. Våra samhällen blir undan för undan fredligare, vi accepterar inte våld och brott, de kulturella normerna har förändrats.
Det låter ju onekligen hoppfullt. Men hur mäter man egentligen sådant? Och hur hänger det ihop med det faktum att brottsligheten steg under hela efterkrigstiden – för att sedan plötsligt falla de senaste 20 åren? Varför just nu?
Civiliseringsteorin lanserades år 1939(!) av sociologen Norbert Elias och har förblivit vetenskapligt omstridd. Härom året populariserades teorin på nytt av Steven Pinker. Till stöd för tesen om en allt fredligare mänsklighet anfördes då “den långa freden” efter 1945. Det ska nämnas att boken utgavs precis innan den senaste våldsexplosionen i Mellanöstern, innan konflikten i Ukraina. Den fick kritik för faktafel och för att ha bortsett från våldets centralisering i statsmakten. Steven Pinkers förklaring av massfängslandet av svarta män i USA – att det skulle bero på sönderfallna familjer – kritiserades av John Gray, som påpekade att de sönderfallna familjerna snarare är en konsekvens av att så många svarta män kastas i fängelse, framför allt för narkotikabrott.
Åter till saken.
Det är inte fel att påstå att “brottsligheten minskar”.
Det är heller inte fel att påstå att “brottslighen ökar”.
Båda påståendena kan stämma på samma gång. Allt kokar ner till den godtyckliga innebörden av “brottsligheten”. Det finns mer än ett sätt att kvantifiera denna storhet.
Den grova organiserade brottsligheten består av individer som organiserar sig i hierarkiska strukturer eller föränderliga nätverk. De ägnar sig åt brottslighet såsom narkotikahandel, rån och bedrägerier satta i system, planmässiga grova stölder, rå utpressning och hänsynslös människohandel.
År 2008 beslutade regeringen om en “en bred mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten“. Även här finns det ett stort godtycke i avgräsningen, precis som i snacket om “organiserat tiggeri”. En organisationsforskare skulle nog säga att all brottslighet är “organiserad”, möjligen med undantag för rena impulshandlingar. En fördel med att tala om “organiserad brottslighet” kan vara att begreppet är alltför luddigt för att kunna bli en statistisk kategori i kriminologisk forskning – vilket innebär att polisens egna experter kan behålla en större auktoritet.
Ändå finns det siffror som pekar i tydlig riktning. antalet stora rättegångar ökar kraftigt. Det kan delvis bero på att bevisning som bygger på digital övervakning tar mer tid att granska, men också på att brotten har begåtts av stora organisationer.
Att “den organiserade brottsligheten ökar”, samtidigt som brottsligheten i allmänhet eventuellt minskar, skulle betyda att det som sker är att en amatörmässig verksamhet har blivit mer professionell. Vilket knappast är ägnat att förvåna.
Vad hände just i Kina? Börsenstörtdök med start 15 juni, vilket framåt månadsskiftet utlöste något av en panik. Staten svarade med drastiska åtgärder. Förra veckan konstades att börsfallet bromsats. Och nu är… faran över?
Under någon vecka cirkulerades jämförelserna med kraschen 1929. Det hojtades om att nu faller allt samman, i en finansiell kedjereaktion med start i Shanghai. Vilket inte skedde. Spekulationerna var förhastade. Kanske överskattades även aktiebörsens roll i Kina.
Likväl finns det skäl att vänta sig fortsatt turbulens i Kina. Åtgärderna som sattes in för att dämpa börsfallet är talande i sig: stimulansinjektioner, säljförbud och köptvång. Till detta kom politiska utspel från Kinas regering, som skyllde börsraset på utländska spekulanter och “ryktesspridare”. Det ryktas om tillslag mot folk som spridit vidare uppgifter om att ett antal kineser tog livet av sig genom att hoppa från byggnader, efter att ha förlorat sina sparade tillgångar.
Kinas myndigheter talar i många sammanhang om “rumourmongers” som ett hot mot nationen. Begreppet förekommer även i de officiella planerna på att poängsätta alla medborgares redbarhet. Vilka är dessa onda ryktesspridare? Vilken hotbild är det som regimen vill måla upp?
Enligt vissa sprider sig nu en paranoid atmosfär i Kinas finansiella värld. Statskontrollerade medier lanserar en rad konspirationsteorier om hur nedgångar på marknaden i själva verket är planlagda försök att skada nationen. Detta trots att utländska investerare står för en minimal del av Kinas aktiemarknad.
En klassisk projektionsyta för finansiella konspirationsteorier är “judarna”. När asienkrisen slog mot Malaysia, sommaren 1997, gjorde landets president Mahathir Mohamad en serie öppet antisemitiska utspel. Det började med att han skyllde på finansmannen George Soros och började framhålla Soros judiska härkomst, vilket ledde till en våg av antisemitisk retorik i Malaysia.
Frågan är om samma sak nu kan hända i Kina. Uppenbarligen ser regimen där ett behov av finansiella syndabockar. Men funkar det att skylla på judarna? Tveksamt. Antisemitismen verkar inte ha samma jordmån i Kina som den har i kristna och muslimska länder.
Visserligen har det i Kina publicerats flera bästsäljande böcker i genren “finansiella konspirationsteorier”, som vilat på en nationalistisk retorik med antisemitiska inslag. Allra störst genomslag, även i ledande kretsar, fick Currency wars (i två delar, 2007 och 2009). En annan bok, som beskrivits som en grövre variant på samma tema, har titeln GoldmanSachsConspiracy.
Men framgångarna för sådana böcker är inget belägg för att det finns en fruktbar jordmån för antisemitiska konspirationsteorier bland bredare grupper i Kina. Det är tveksamt om Kinas styrande skikt har särskilt mycket att vinna på att utnyttja “judarna” som syndabock för finansiell oro. Avsaknaden av en religiöst motiverad antisemitism hos majoritetsbefolkningen kan trots allt spela roll. Men detta är mest spekulationer från min sida.
Oavsett betydelsen av hur det går på aktiebörserna i Kina, kvarstår det faktum att “något är utom kontroll”. Den jättelika aktiebubbla som svällt upp under det senaste året är bara ett av flera symtom på instabilitet i kölvattnet av det bisarrt stora stimulansprogram som kulminerade kring 2012. Nu sker en snabb inbromsning av tillväxten och därmed av Kinas import av viktiga råvaror. Alltså blir Kinas problem snabbt till hela världens problem. Det sägs nu att minskad tillväxt i Kina kan innebära att den globala tillväxten går under två procent, vilket räknas som gränsen för en global recession. Och då har vi inte ens tagit upp de enorma skuldnivåerna i Kina. Eller tendenserna till militär upprustning, som kanske kan peka på krig som en möjlig “sista stimulansåtgärd”…
Vad var det vi sa? Jo, redan i fjol, innan Syriza bildat regering i Grekland, sa vi att det verkade vara kört för dem. Redan då noterade vi att Syriza var “i full färd att integrera sig i det krisförvaltande maskineriet”. Nu är överenskommelsen med trojkan klar. Grekland blir till Europas nya koloni. Vad mer kan sägas? Här bara några hastiga tankar:
1.
Syriza har förnedrats. Det var väl själva poängen? Allt pekar ditåt. Visst är det klart att Tyskland månar om sina bankers pengar. Men när greklandskrisen verkligen ställdes på sin spets, handlade det inte om den eventuella återbetalningen av skulder. Inte om en transaktion som någonsin kan avslutas med ett leende handslag. Inte om simpel ekonomi, utan om slug politik. Det handlade om att förnedra Greklands socialdemokratiska regering.
Varför? För att den nya grekiska socialdemokratin, i form av partiet Syriza, står som förebild för en ny socialdemokrati även i andra delar av Europa, där den gamla socialdemokratin har kollapsat eller hotar att kollapsa. Framför allt snackar vi då om Spanien, som håller val i december, och där all dramatik kretsar kring det vänsterpopulistiska uppstickarpartiet Podemos, somharSyrizasomförebild. Ett segerrikt Syriza hade givit Podemos vind i seglen. Omvänt borde ett förnedrat Syriza, som snart kanske tvingas utlysa nyval, innebära kraftigt minskade utsikter för Podemos. Det är väl givet att Tyskland m.fl. har tagit in detta i sina beräkningar.
2.
Vad betyder detta för det politiska klimatet i Grekland? Svårt att säga. Oavsett om Syriza splittras eller ej, verkar drömmen om en ny socialdemokrati ligga i ruiner. Vad som kommer i stället är oklart. Det behöver inte innebära att nazistpartiet Gyllenegryning flyttar fram sina positioner. Men risken finns. Nyligen avgångne finansminstern Yanis Varoufakis säger i en intervju:
If our party, Syriza, that has cultivated so much hope in Greece … if we betray this hope and bow our heads to this new form of postmodern occupation, then I cannot see any other possible outcome than the further strengthening of Golden Dawn. They will inherit the mantle of the anti-austerity drive, tragically.
3.
En kupp? Ordboksdefinitionen talar om kuppen som en “överraskande manöver” varigenom någon tilltvingar sig makt. Tankarna går ofelbart till militärkupper, som den i april1967 då grekerna vaknade en morgon och radion bara spelade marschmusik. Men militärkuppen är bara en form av statskupp. Det som sker i Grekland är väl knappast heller en statskupp i traditionell mening, även om slutresultatet kanske blir likartat.
(Ordet “kupp”, som i franskans coup d’état, kan förresten spåras via latinets colaphus till gammalgrekiskans ??????? (kólafos) som betyder “knytnävsslag”.)
Nu är ju Grekland knappast den första stat som, under bördan av skulder, förlorar sitt politiska självbestämmande. Det är tveksamt om just greklandskrisen i det långa loppet kommer att framstå som någon milstolpe i detta hänseende. Men poängen ligger i själva tidsperspektivet. Westfaliska freden år 1648 brukar ses som födelsen för det moderna statssystemet, byggt på erkända gränser och (i formell mening) nationellt självbestämmande. Trehundra år senare, år 1948, tycktes detta system livskraftigare än någonsin, med en massiv avkolonisering i startgroparna. Men kommer det fylla fyrahundra år som annat än en tom kuliss?
Nationellt självbestämmande har aldrig existerar i absolut mening. Alla moderna stater har varit beroende av kapital, först i form av guld, sedan i form av kredit. Räntorna på statsobligationer har sedan länge varit ett mäktigt medel att begränsa det politiska handlingsutrymmet. Men kärnan i den nya överenskommelsen verkar ju vara att Grekland öppet erkänner sin ickesuveränitet. Vilka lagar som ska stiftas dikteras i detalj av trojkan, via någon form av “kommissariatsfunktion”. Alltså är det fullt rimligt att tala om diktatur – men bara om man samtidigt är beredd att ifrågasätta den liberala motsatsställningen mellan diktatur och demokrati.
5. 50 miljarder euro ska skrapas ihop genom privatiseringar i Greklands infrastruktur: elektricitet, järnvägar, flygplatser, hamnar. Redan nu snackas det om att Danmarks största företag Maersk har för avsikt att köpa hamnarna i Pireus (Aten) och Thessaloniki. Men även intressenter från Kina och Ryssland har på senare år visat ett strategiskt intresse för Greklands hamnar. Framför allt har Rysslands statliga järnvägsbolag visat upp långtskridnaplaner på att köpa hamnen i Thessaloniki. Tidigare i år slöt det krisdrabbade Cypern ett avtal med Ryssland om att låta ryska militärflottan använda dess hamnar. Så i slutändan kokar privatiseringarna ner till ett geopolitiskt maktspel. Vad händer om Ryssland bjuder över Maersk?
6.
Därtill sägs det att Grekland har gått med på en lång rad s.k. skattereformer, där höjd moms utgör den centrala punkten. Men det handlar också om att avskaffa den subventionering av turistindustrin som länge har tillämpats i Grekland, i form av lägre moms på vissa öar, vilket i praktiken innebär att öarna fungerar som särskilda exportzoner.
Åtgärden kommer givetvis att sänka Greklands konkurrenskraft. Man undrar mest hur EU kunde tillåta sådana exportsubventioner från första början.
Hur som helst är detta en marginell åtgärd i det större sammanhanget. Och för de allra rikaste lyxturisterna kompenseras det mer än väl av kommande utförsäljningar av lyxvillor och hela öar i den grekiska övärlden.
7.
Hade det varit bättre för Grekland att lämna euron? Knappast. Landet stod inför ett falskt val mellan två slags devalvering: antingen en intern devalvering (austerity). eller en valutadevalvering (grexit). Möjligen kan man anklaga Syrizas ledning för att på sistone ha förvärrat det hopplösa läget genom att inte ens överväga “plan B”, men det gäller att se likheterna mellan de båda planerna. Theodoros Karyotis skriver:
Syriza’s leaders detached themselves from the party base and their former allies within the movements, and stubbornly resisted a public debate on the elaboration of a ‘Plan B’ outside the Eurozone, should the ‘Plan A’ of an ‘end to austerity within the Eurozone’ fail, for fear that this would be used against them by the pro-austerity opposition as proof that they had a hidden agenda from the very start. /…/
Plan B, promoted in various forms by Antarsya, the Communist Party and Syriza’s own Left Platform advocates a productive reconstruction outside the Eurozone. Although increasingly popular after the inflexibility of the European project has been made evident, it is still a productivist, state-centric, top-down plan that doesn’t put into question the dominant meanings of capitalism: endless capitalist growth, an extractive economy, the expansion of production, credit and consumption. Furthermore, by promoting national entrenchment it entails the danger of authoritarian deviations. /…/
Now is the moment for a broad alliance of social forces to bring forward a ‘Plan C’, based on social collaboration, decentralized self-government and the stewardship of common goods.
En fråga tycks lura strax under ytan i varenda debattinlägg om krisen i Grekland. På ytan handlar debatten mest om vem som är skyldig och vad som bör göras. Endast indirekt berörs den mer grundläggande frågan om Greklandskrisens större sammanhang, i tid och i rum.
Helt i linje med den nationalekonomiska förståelsen kriser, utgår man från tanken att patienten som ska behandlas är en nation, “Grekland”. Nationen är alltså som en kropp, vars hälsa kan avgränsas från andra kroppar. Men medan vissa läkare anser att sjukdomen är självförvållad genom överkonsumtion, menar andra att det finns ett smittsamt inslag som bör begränsas i övriga kroppars intresse. Eller?
Å ena sidan de debattörer som pekar ut Grekland som en grotesk och korrumperad avart till stat, vilket ofta (men inte alltid) innebär att krisen skylls på “grekerna”.
Å andra sidan de som ser Grekland som en skådeplats för eurokrisen, som en av flera stater som drabbats i en skuldkris i kölvattnet av finanskrisen 2008 – vilket i förlängningen beror på en kris i den politiska konstruktionen av EU.
Det borde inte råda något tvivel om att det andra synsättet är vettigare än det första. Men i någon men kan det ändå vara en skenbar motsättning. Att det blev just Grekland som drabbades hårdast i eurokrisen har givetvis sina skäl, som t.ex. kan sökas i en korrumperad statsapparat och låg produktivitet jämfört med övriga eurozonen. Om dessa brister skulle ha “rättats till” för tio år sedan, skulle Grekland ha haft en bättre konkurrensposition när eurokrisen slog till. Men det skulle kanske bara betyda att andra stater hade drabbats desto hårdare. I varje tävling måste någon vara sämst. Det betyder dock inte, i det större perspektivet, att kriser kan förebyggas genom förbättrade tävlingsresultat. De kanske bara flyttas vidare. Frågan som måste ställas är ju om tävlingsreglerna över huvud taget är rimliga.
Vi måste gå längre. Analysen kan inte stanna vid ett val mellan två förklaringar, Greklandskris eller eurokris. För tydlighets skulle kan vi konstruera en längre kedja av mängder och delmängder. Vad sägs om följande?
Eurokrisen är en del av den globala finanskrisen som kulminerade 2008, närmare bestämt en följd av de åtgärder som då vidtogs för att rädda bankerna och finanssystemet.
Denna senaste finanskris måste begripas som en del av en ihållande krisprocess i kapitalismen som helhet, en krisprocess som pågått i åtminstone 30–40 år och bland annat resulterat i stigande arbetslöshet, växande skulder och skapandet av allt större finansbubblor spricker i allt större krascher.
Jag tror att många läsare av denna blogg – men långt ifrån alla – kan hålla med om denna skissartade grundstruktur för hur vår krisepok ska begripas. Men vilka logiska kategorier är det vi mobiliserar här?
Ovan uttryckte jag mig i termer av mängder och delmängder. Egentligen misstänker jag dock att mängdläran leder helt fel. Om vi tänker oss Greklandskrisen som blott en “delkris”, alltså en delmängd av eurokrisen, betyder det att alla element som utgör Greklandskrisen även utgör eurokrisen. Vad som här menas med ett “element” är oklart, men det hela vetter åt en additiv förståelse av kriser, där eurokrisen uppfattas som summan av de europeiska nationernas egna kriser. Och går det då att tänka kapitalismens långa krisprocess som någonting mer än bara summan av en massa finanskrascher?
Uppenbarligen finns det stora begränsningar i att tänka kriser genom en ontologi byggd på mängder och delmängder. Mot alla ontologiska förståelser av samhällsfenomen kan vi ställa tanken på en samhällelig totalitet. Dialektiken opererar inte med mängder och delmängder, utan skiljer mellan väsen och framträdelse. Tillämpat på kristeori kan vi då tänka oss Greklandskrisen som en framträdelseform för eurokrisen, som i sin tur är en framträdelseform för en större krisprocess i den kapitalistiska världsekonomin – och kanske spåra alltsammans tillbaka till ett innersta väsen; kapitalet som “processerande motsättning”. Detta kan vi kalla en negativt dialektisk kristeori.
En sådan förståelse betyder inte att det är ointressant att analysera de speciella villkoren i t.ex. Grekland och dess betydelse för hur krisen spelas ut. Krisens “väsen” bestämmer inte krisens “framträdelse”. Det hade kunnat gå på en massa andra sätt. Långa serier av politiska vägval hade kunnat leda till en bättre konkurrensposition för Grekland på marknaden, vilket hade betytt att eurokrisens tyngsta bördor hade drabbat invånarna i något annat land. Om det alls hade blivit någon eurokris.
Varje enskild “krisframträdelse” hade kanske varit möjlig att undvika. Men bara till priset av att krisen hade trätt fram någon annanstans, på annat vis. Så länge krisens väsen består, går det inte att undvika att den framträder; någonstans och i någon form. Enligt ett sådant synsätt är alltså eurokrisen alltså någonting mer än bara summan av sina delar – och ingen kris kan någonsin lösas genom att krisdrabbade länder förbättrar sin konkurrenskraft.
Förläggareföreningen har gått ut i ännu en kampanj för “sänkt moms på digitala böcker” och framhärdar i sin majestätiska vägran att bemöta någon av alla de sakliga invändningarna.
Utgångspunkten är den subventionering av böcker och tidskrifter som Sverige införde år 2002, med stöd av riksdagens samtliga partier; en subventionering som tar sig formen av sänkt moms (6 % i stället för 25 %). Subventionen omfattar dock inte digitala tjänster som levererar via internet och dit räknas även s.k. e-böcker.
När nu Förläggareföreningen med förnyad kraft protesterar mot att “det modernaste bokformatet har 19 procentenheter högre moms än alla andra bokformat”, låter det på dem som att e-boken är ett bokformat. Men den är inte ett bokformat, utan flera. Dels finns det filer som laddas ner i t.ex. pdf eller epub, eller något ljudformat när det är fråga om ljudböcker, med vattenstämpel eller kopieringsspärr. Men det finns också e-böcker i form av s.k. appar, samt ett antal streamingtjänster som säljer abonnemang på tillgång till ett helt arkiv av e-böcker eller ljudböcker.
Just i fråga om streamingtjänsterna är Förläggareföreningens position mycket diffus. De två företag som deltar i kampanjen är Adlibris och Storytel; sistnämnda säljer alltså ljudböcker packeterade i abonnemang. Men det gör faktiskt även Spotify. Det finns en stor mängd ljudböcker tillgängliga i Spotifys utbud, även om dessa bara utgör en mindre del av totalutbudet. Betyder detta att Spotify ska kunna gå till Skatteverket och kräva lägre moms, om Förläggareföreningen får som de vill?
Exemplet är inte så långsökt som det låter. Att olika slags abonnemang slås samman hör till vanligheterna på den digitala marknaden. Säkerligen finns det företag som överväger att lansera superabonnemang som ger konsumenten tillgång till både musik och (ljud)böcker till en fast månadskostnad. Samarbeten mellan streamingtjänster och telekomindustrin är redan legio. Kunden betalar en månadskostnad för att få både underhållnings- och telekomtjänster. Om dessa tjänster ska ha två olika momssatser öppnas för ett enormt godtycke. Förläggareföreningens förslag skulle rentav kunna stå i vägen för möjliga affärssamarbeten mellan t.ex. Storytel och Telia.
Allt detta snickesnack om “det modernaste bokformatet” tjänar bara till att skyla över det faktum att Förläggareföreningen i praktiken har klamrat sig fast vid en modell där e-böcker (med undantag för ljudböcker) säljs i form av enstaka nedladdningar, inte som abonnemang. Inte för att jag menar att böcker borde säljas i en abonnemangsmodell – det skulle ju bl.a. innebära att böcker av olika kvalitet inte längre kan säljas till olika priser; i stället införs en fast ersättning per bok eller per boksida. Men nu finns det ändå en utbredd uppfattning om att streamingtjänster är bokmarknadens framtidsmodell. Förläggareföreningens tjat om att sänka momsen på e-böcker är bara ett sätt att undvika hela frågan.
Dessutom vägrar Förläggareföreningen att tala om tidskrifter. De låtsas som att momsfrågan bara handlar om böcker, men så fort man blandar in digitala tidskrifter blir gränsdragningsfrågorna ännu svårare.
Förläggareföreningens argumentation är ohederlig och deras taktik – att skyffla kända men godtrogna författare framför sig – är fegt.
När Förläggareföreningen nu inlett en kampanj för sänkt moms på e-böcker måste man först av allt fråga sig vad en e-bok är för något. Att grubbla över den frågan blir dyrt för Skatteverket – hur ska man exempelvis bedöma interaktiva romaner som närmar sig datorspel eller film? Ett problem är också äganderätten. När man köpt något brukar man förfoga över det, men e-boken äger man inte, man får till exempel inte låna ut den. E-boken fungerar som en tjänst och kanske är det en av förklaringarna till dess ringa popularitet i Sverige.
Förvisso kan det tyckas absurt och ologiskt att ett verk spritt på ett sätt ska beskattas annorlunda än samma verk spritt på ett annat. Bristande logik är dock inbyggt i själva systemet med olika momssatser. De kommer alltid att orsaka gränsdragningsproblem, uppmuntra till fiffel, samt skapa krångel och extrakostnader för både företag och skattemyndigheter.
För rättar man till en godtycklig gränsdragning (mellan pappersbok och e-bok) så kommer man genast att få problem med en annan (mellan e-bok och mobilapp). Eftersom de största förlagen även är i appbranschen, ligger det självfallet i deras intresse att förskjuta gränsen.
Malte Persson är konstruktiv nog att i sin slutreplik leverera ett litteraturpolitiskt alternativ, som f.ö. ligger helt i linje med vad jag själv har uttryckt i olika sammanhang. Linjen kan sammanfattas i tre punkter:
Avskaffa subventioneringen – höj momsen på böcker och tidskrifter från 6 % till 25 %. Därmed löser man inte bara gränsdragningsproblemen, utan får även in nya pengar till statsbudgeten.
Ge de insparade pengarna till biblioteken. (En del av dessa pengar kommer senare att slussas vidare till Författarfonden.)
Överväg att införa fasta bokpriser, vilket fungerar bra i stora delar av Europa. Frågan är inte enkel men förtjänar att utredas. Det är inte ens säkert att en prisreglering skulle leda till högre bokpriser överlag, även om pocketböckerna vid snabbköpskassan troligen skulle bli en smula dyrare.
Malte Persson sätter fingret på den litteraturpolitiska kärnfrågan:
Själv tror jag att man kunde göra mer för ungas läsning om man slutade att urskillningslöst momssubventionera allt från Dan Brown till Båtliv, och i stället gav den miljard eller två som det kostar till biblioteken.
Efter att Grekland förvägrats ytterligare tillskott av eurolikviditet, infördes i måndags stränga kapitalkontroller. Medborgarna får endast ta ut en begränsad mängd kontanter och pengar får inte flyttas ut ur landet. Det visade sig få omedelbara följder för Greklands förhållande till det s.k. Molnet.
Inom ett dygn dagar kom rapporterna om hur grekiska företag och privatpersoner förlorat tillgången till data som de låtit lagra hos företag som Google, Apple, Amazon och Dropbox, eller till sina egna sajter på utländska servrar. Plötsligt inser affärspressen att det funnits en “dold risk” i systemet. Alla förutsatte att pengar skulle fortsätta flyta fritt över nationsgränserna.
Grekiska entreprenörer i Silicon Valley har svarat med en uppvisning i solidaritet – inte med fattiga greker, utan med grekiska entreprenörer i Grekland. De ställer upp och betalar företagens räkningar till molntjänsterna. Framstående riskkapitalister som Marc Andreesen har hakat på.
Fattiga greker fortsätter att släpas i smutsen av opinionsbildare som menar att de har sig själva att skylla eftersom “grekerna” har sig själva att skylla för ett korrupt system. Men när grekiska teknikföretag som drabbas hörs inga sådana ord. Talet om “grekerna” är som alltid ett bedrägligt sammanklumpande.
Ändå är det ingenting mot de nivåer av idioti som nås av kampanjen “Greek bailout fund“, ett försök att lösa Greklands skuldkris med hjälp av s.k. crowdfunding (gräsrotsfinansiering). Numera går det ju knappt att öppna munnen för att tala om ett ekonomiskt problem innan någon glad typ har kläckt ur sig idén om crowdfunding som universallösning. Nu är målet att kreditvärdig. Och kreditvärdighet handlar i slutändan om makt, som till skillnad från pengar inte går att crowda fram hur som helst.
Uppdatering I:Zerohedge klargör att det är 275 miljarder euro som måste samlas in om Grekland ska befrias ur sin skuldfälla. Och inte ett öre av dessa pengar skulle komma grekerna till godo.
To wonder why of Europe
Say your goodbyes to Europe
Swallow the lie of Europe
Our shared history dies with Europe
Mitt på det i övrigt instrumentala albumet Venice av den österrikiske kompositören ChristianFennesz, hörs plötsligt David Sylvian sjunga några textrader om Europas död. Om en diffus fruktan för framtiden och så något om att spara en cigarett till slutet.
Det låg nära till hans att att tolka Venice som ett temaalbum om europeisk identitet. Det hade spelats in sommaren 2003, alldeles efter att den USA-ledda invasionen av Irak genomförts trots kraftfullaprotester i Europa, både på gatorna, från filosoferna och från regeringarna i länder som Frankrike och Österrike. Drömmarna om att “Europa” skulle bli en självständig röst i det nya seklets världspolitik, en så kallad “motvikt” till USA, låg i spillror. Kanske hörs något av detta på Venice. Där fanns en betydligt starkare melankoli än på Fennesz tidigare album Endless summer, som utgavs sommaren 2001, ett par månader innan sekelskiftesepoken definitivt tog slut.
Tanken på att en epok tagit slut kanske rentav frammanar paralleller till Venedig. Staden som långsamt sjunker ner i vattnet. Republiken som under senmedeltiden fick karaktären av världens centrum. Därefter följde en flera sekel lång politisk-ekonomisk nedgångsperiod, som samtidigt utgjorde en musikalisk guldålder. Antonio Vivaldi var verksam i en sönderfallande republiks sista årtionden; han tycks vara ett perfekt belägg för Nietzsches tes att “varje stor musik är svanesång”.
Oavsett vad Venedig betydde för Fennesz, är associationen till förfall tydlig bland andra artister i närliggande noise- och ambienttrakter. Jag tänker på Skullflowers knivvassa spår “Dying Venice” (2006) och ännu mer på Félicia Atkinsons utsökta kassett Venice is falling (2011).
Venedig var en stad och en republik. Europa är en kontinent och en union. När man talar om döden i dessa sammanhang, syftar det inte på staden eller på kontinenten. Samtidigt handlar det om någonting större en bara en statsapparat. Venedigs död, eller Europas, kan inte reduceras till en politisk, ekonomisk eller militär händelse. När någonting föll står klart först i efterhand. Först då går det att höra svanesången i musiken.
Är det ändå inte dessa öron vi måste vässa, nu när den grekiska skuldkrisen snurrar allt snabbare? För även om grekerna blir de omedelbart hårdast drabbade, så handlar ju detta knappast om Grekland. Det handlar om desperata försök att rädda ett Europa som ingen riktigt vet vad det ska vara, även om alla instinktivt känner att det som står på spel är någonting mycket större än bara en valuta.
To wonder why of Europe
Say your goodbyes to Europe
Swallow the lie of Europe
Our shared history dies with Europe
I den senaste av sina depressiva utläggningar skriver Franco “Bifo” Berardi att EU inte kan överleva, inte heller reformeras, eftersom den mytomspunna unionen inte existerar.
European democracy has only been empty talk: financial power has buit the only Union that has truly been existing: a device for the displacement of resources from society to the banks, for the reduction of salary and precarization of work. This is the Union, and it is impossible to come out with political means from a purely financial trap.
Allt pekar mot krig i Europa, menar Bifo, som just nu ser en upptrappning mot en ny militärkupp i Grekland. Utifrån har vi Ryssland som rustar, där “Putin försöker driva in kilar i enigheten inom EU genom med hjälp av Ungern, Grekland och Italien”. Inifrån en högerradikal mobilisering, ledd av franska Front National och med öppen uppbackning från Putins regim. Därtill ytterligare en högerradikal mobilisering under islamistiska förtecken, även om salafi–jihadismen är ett globalt fenomen hör det till strategin att skapa söndring just i Europa. Vi har en ständigt pågående massdöd i Europa som falsifierar alla vackra ord om mänskliga rättigheter från unionens ledare. Vi har den demografiska oron över en åldrande befolkning. Och så har vi skuldkomplexet och den finansiella kollapsen som bara fortsätter att rulla på, inte bara i Grekland.
“Prepare for war”, skriver Bifo, men vad menas med det? En lös formulering om att förvandla det “deras imperialistiska krig” till “vårt revolutionära krig” ger föga vägledning.
Å andra sidan är väl knappast JürgenHabermas mer konkret i sina maningar till att rädda EU. “I de europeiska ödesfrågorna måste det vara medborgarna, inte bankerna, som har sista ordet”, skriver han. Som om det inte bara fanns en given lista på “ödesfrågor”, utan även en europeisk identitet, alltså en överenskommelse om att “Europa” är det givna ramverket för att söka svaret på dessa frågor. Mycket har skett sedan 2003.