Konservativ nätkritik i Tyskland

Jag efterlyser en konservativ nätkritik på kultursidan i dagens Sydsvenskan. Texten är en snabb blick på Tysklands nätpolitiska debatt som å ena sidan ofta är vulgär men som å andra sidan snuddar vid frågor som knappast berörs i Sverige. Skrev ihop det hela för över en månad sedan, på ett Lufthansa-plan där jag i vanlig ordning läste Süddeutsche Zeitung. Där upplystes jag om att Udo di Fabio, domare i tyska författningsdomstolen, angripit i stort sett hela internet i ett högtidstal. För detta fick han mothugg från Bernd Graff, som även han profilerat sig som nätkritiker (tidigare känd från Copyriot) om än av inte fullt så extremt snitt.

Ingen av de bägge herrarna har särskilt vettiga saker att säga om internet, men de tyskt mediekonservativa positionerna är intressanta. Dels för det blotta faktum att de vore nästintill otänkbara i svensk debatt, men också för att vissa av frågeställningarna – rörande åsiktsbildningens möjligheter i ett klimat av överflöd – förtjänar att övertas. För övrigt är det slående hur frånvarande televisionen är i tyskarnas diskurs. Konservativa nätkritiker som Udo di Fabio framställer sig som värnare av en förnuftig papperskultur, men i själv verket försvarar de snarare en videokrati á la Berlusconi.

Min slutkläm lyder:

När allt kommer till kritan är individens förmåga att helt på egen hand överblicka hela nätet närmast noll. Urvalet ur ett överflöd av åsikter är i praktiken alltid kollektivt, oavsett om det kodas in i Google-algoritmer eller äger rum på en konferens. Frågan som vi ännu bara har närmat oss är hur nätet kan möjliggöra kollektiva former för att reducera komplexitet, utan att vare sig nya eller gamla mediemoguler sitter på den yttersta makten. Utifrån ett sådant perspektiv blir det meningslöst att diskutera om internet är bra eller dåligt. Överflödet av information sköljde över oss redan med kabel-tv, men i det enkelriktade tv-mediet gavs inga möjligheter för tittarna att bilda gemenskaper som sållar i informationen. Internet erbjuder däremot sådana möjligheter – förutsatt att inte jurister och politiker går med på regleringar som reducerar nätet till något som mer liknar kabel-tv.