Entries from April 2016 ↓

Kapitalismen mår synnerligen väl. Inkomstklyftorna i Sverige ökar dramatiskt.

Så skriver företrädare för Vänsterpartiet i Malmö i en debattartikel. Och just den grejen förstår jag verkligen inte. Skulle kapitalismens hälsa enbart handla om fördelning av pengar? Det verkar faktiskt som att vänsterpartisterna sätter likhetstecken mellan en försvagad kapitalism och en rättvisare värld. Skruvat. Men det var egentligen en annan sak som jag tänkt blogga om.

Hittade en intressant bokrecension, ur en tysk vänsterradikal kontext. Detlef Hartmann heter författaren som en gång var aktiv kring den operaistiska tidskriften Autonomie. Utan närmare kännedom blir mitt intryck att han snarast följer i spåren av Raniero Panzieri som tenderade att se tekniska och politiska utvecklingar som “kapitalets plan” för att “neutralisera arbetarnas protest”. Det rör sig alltså om en utpräglad subjektivism, vilket kanske också kan sägas om postoperaismen, även om förtecknen är helt olika.
I vilket fall har Detlef Hartmann gett sig för att skriva ett bokverk i tre band, Krisen – Kämpfe – Kriege. Det är det första bandet, som jag alltså inte har läst, men som recenserats av Jens Benicke. Recensenten är djupt kritisk, av goda skäl.

Hartmann menar att kapitalismens förstärkta tendens till stora bubblor och krascher är resultatet av en medveten plan från kapitalets sida. Allt är en fråga om klasskamp mellan två motsatta subjekt. I synnerhet den finanskris som bröt ut 2007–2008 var “en målinriktad offensiv för att förstöra den gamla kapitalismens värld och bygga upp den nya kapitalismens värld”.
Det verkar som att Hartmann, när han talar om kapitalet som subjekt, föreställer sig en mycket liten ledarklick som agerar synnerligen medvetet. Främst av dem alla är Alan Greenspan, som var ordförande för USA:s centralbank 1987–2006. Här finner Hartmann “en värdig motspelare”, som han rentav kan visa en viss respekt.

Hartmann betecknar Greenspan som en “utomordentligt reflekterad kapitalist” och framhäver dennes “storslagna betydelse som teoretiker och filosof”. En del uppmärksamhet har annars ägnats åt hur Greenspan hade bakgrund i den närmaste kretsen kring Ayn Rand. Men enligt Hartmann bör förklaringen till Greenspans politik i stället sökas hos Joseph Schumpeter, ni vet han som myntade begreppet “skapande förstörelse” (eller som det heter i sämre översättning: “kreativ destruktion”).

Om vi får tro recensionen, menar Hartmann helt enkelt att Greenspan var ledaren för ett medvetet försök att stöpa om kapitalismen i en ny form, dominerad av IT-sektorn eftersom man då kunde automatisera bort jättemycket mänsklig arbetskraft och därmed öka konkurrensen om återstående arbetstillfällen och pressa ner lönerna. (Det finns en skum men outtalad slagsida hos detta argument: att det hade varit bättre om inte produktionsmedlen utvecklats så hiskeligt.)
Tanken är alltså att såväl bubblorna som krascherna är del av samma sluga plan från den kapitalistiska eliten, som siktar på att pressa ner arbetarklassens reallön. Det är alltså inte fråga om någon systemkris. Vad vi upplever som kris är bara en omsorgsfullt orkestrerad manipulation, enligt den typ av operaistiska perspektiv som Hartmann företräder. Åtminstone om vi ska tro den kritiska recensenten, från vilken jag nu citerar:

Politiker, bankirer och företagare /…/ har i grunden ingen annan möjlighet än att handla så som de handlar. Inte ens en “storslagen teoretiker och filosof” som Alan Greenspan kan göra annat än att exekvera den i slutändan alternativlösa politik som stakas ut av den kapitalistiska ackumulationen. De “saktvång” [Sachzwänge] som Angela Merkel ständigt talar om, är verkliga, inom ramen för den kapitalistiska logiken.
/…/
I den aktuella världssituationen befinner sig ingen på offensiven.

Här klargörs ändå en skarp skillnad mellan två motsatta positioner inom den radikala vänstern.

Redaktionen för Rote Ruhr Uni, som publicerat recensionen, ser sig nödgad att skärpa kritiken ytterligare: “Hartmanns operaism utgör en klasskonspirationsteori”, eftersom den utmålar arbete och kapital som om de vore två verkliga subjekt i kamp mot varandra. Sådant tänkande blir “direkt farligt” när det går vidare till att peka ut enskilda personer som ansvariga för kapitalets agerande, eftersom det då låter sig lånas till ett “alltför välbekant ressentiment” som öppnar förren för antisemitiska vantolkningar. Allt enligt Rote Ruhr-kretsen kring Ingo Elbe.

Den som inte vill tala om kapitalismen, bör även hålla tyst om demokratin.

Ungefär så avslutas senaste artikeln av av Nancy Fraser, publicerad i Critical Historical Studies. Hon utvecklar sin kristeoretiska ansats med en tes om kapitalismens “allmänna tendens till politisk kris”. Samtidigt som kapitalismen är historiskt förbunden med demokratin, som visade sig vara det mest framgångsrika statsskicket under kapitalismens historiska glansdagar på 1900-talet, så betyder det inte att detta samband består i kapitalismens nuvarande fas.

Aktuella fenomen handlar om sjunkande valdeltagande, möjligheter att köpa politiskt inflytande för pengar, extremhögrarnas framryckningar, socialdemokratins kollaps, partiernas tendens att flockas kring mitten i centrala frågor, det minskade förtroendet för USA som världsmakt, spinn, konspirationsteorier, virtuell politik (jfr. pengarnas virtualisering som moment i en ekonomisk kris), new public management, “offentlig-privat samverkan“, TTIP…

När man talar om kapitalismens inneboende kristendens, syftas ofta på en strikt ekonomisk kris. Mot detta vänder sig Nancy Fraser, med rätta. Kapitalismen är inte bara ett ekonomiskt system, utan måste begripas som en mycket mer omfattande samhällsformation. Dess “ekonomiska subsystem” är en helt central del i formationen, men den står likväl inte på egna ben utan har minst tre fält av icke-ekonomiska förutsättningar.
Detta har vi redan dragit en gång: för det första har vi den sociala reproduktionen, för det andra de ekologiska förutsättningarna, för det tredje har vi de politiska förutsättningarna för att kapitalismen ska fungera. Till exempel måste det finnas ett rättssystem som upprätthåller egendoms- och kontraktsrätt. Nancy Fraser förefaller här luta sig på en klassisk artikel av Ellen Meiksins Wood, “The separation of the economic and the political in capitalism” (1981), som ligger i min läshög.

What characterizes capitalism is a distinctive set of institutionalized separations: the institutionalized separation of economic production from social reproduction, of human society from nonhuman nature, and—most relevant to our concerns here—of the economic from the political. This last division includes the differentiation of economy from polity, of private from public power, of economic from political coercion. It distinguishes capitalist societies from earlier forms, in which economy and polity were effectively fused—from, for example, feudal society, where control over labor, land, and military force was vested in the single institution of lordship and vassalage.

Tyvärr ägnar Nancy Fraser större delen av sin artikel åt en tämligen ointressant diskussion om vad Jürgen Habermas skrev i början av 1970-talet. Än värre blir det när hon envisas med att släpa in stalinlakejen Antonio Gramsci. Men precis i slutklämmen ror hon ändå i hamn, det vill säga fram till ett stort och fullt befogat frågetecken.

Om vi ska kunna lösa den ekologiska krisen samt den sociala reproduktionens kris, måste vi allra först bemöta den politiska krisen med att återuppfinna former för offentligt maktutövande (“public power”). I en sista fotnot erkänner Nancy Fraser att hon inte kan skissera vad detta skulle innebära:

What exactly it might mean to reinvent public power today remains to be clarified. I will stipulate here, however, it cannot mean simply reconstituting the capacities of the territorial state. Given the scale of issues such as global warming and financial regulation, given the transnationalization of production, and given the inescapably transnational requirements of justice, there is no returning to the sort of nationally framed social democracy that the wealthy countries of the core enjoyed under state-managed capitalism.

För fem år sedan utkom den brittiska musikjournalisten Simon Reynolds med boken Retromania, som drev tesen att populärmusiken tappat förmåga till förnyelse. I stället har den fastnat i en loop av bakåtblickande referenser, där till och med futurismen blivit utstuderat “retro”. Detta hänger samman med att digitaliseringen gjort arkivet över äldre musik omedelbart tillgängligt via tjänster som Youtube och Spotify, menar Reynolds – som dock också för ett suggestivt resonemang om parallellen mellan finansialisering (ekonomisk kris) och retroideal (kulturell kris).

Retromania har redan diskuterats här på Copyriot. Diskussionen som den väckt har även förts in i den pågående undersökningen av allmän kristeori. Sällan blir det så tydligt att den personliga levnadsbanan är omöjlig att separera från analysen av tillståndet i världen.

Simon Reynolds är ju kring 50 år – vem är han att påstå att popkulturen har börjat stagnera? Har någon över 25 rätt att uttala sig i frågan?

Ett enkelt sätt att slå ifrån sig hela diskussionen är att säga: “Äh, det är bara vi som blivit gamla.”
Fast kanske är det just i detta “vi” som undersökningen ska börja. Handlar det om generation eller om kontinenter? En möjlighet är ju att koppla populärmusik till demografi, där en hypotes kunde vara att det faktiskt sker en stagnation i den åldrande delen av världen (Europa, Nordamerika, Japan), medan de vitala influenserna kommer från andra delar av världen.
Här skulle då finnas en fullständig parallell till tesen om att den ekonomiska krisen i grunden är en kris för den åldrande och stagnerande västvärlden, inte för kapitalismen som sådan. Ur en sådan synvinkel befinner sig Kina just nu vid ett vägskäl, om det inte redan är för sent att hindra den åldersstagnation som följer i spåren av enbarnspolitiken. För att åter vända på frågan: har Kina några utsikter att stå i populärkulturens framkant?

I nästa inlägg tänkte jag ta upp en delvis annan förklaring som nyligen lagts fram till varför rock-, pop- och soulmusiken eventuellt befinner sig i stagnation.

Två röster från den svenska offentlighetens mittfåra. De uttrycker en svartsyn som för bara ett år sedan brukade anses politiskt suspekt, men som nu blir allt mer normaliserad. Frågan är i vilken mån som dessa mittfåreröster bör tolkas som symptom på en ännu djupare omsvängning i förståelsen av samtiden i Sverige.

1.
Jens Liljestrand skriver i Expressen om “en civilisation i fritt fall”. Han reflekterar själv över hur han hållt fast vid en “mysliberal” optimism som kanske rentav kulminerade finanskrisens höst 2008, när Barack Obama valdes till president. Först nu har optimismen börjat vackla, skriver Liljestrand och skräder inte orden:

Nu börjar den sjunka in, insikten om att planeten är hemsk, ett svart, trasigt hål av orättvisor, fördomar, våld och kaos som bara kan räddas av en meteor, en revolution eller en ny upplysningsepok. Och samtidigt som jag bättre förstår vänsterns tal om “politisk depression” inser jag också att det är så här rasisterna har upplevt verkligheten, år efter år, med Zlatan, mörkhyade lucior och mångkulturell pausunderhållning i Melodifestivalen. En förlamande känsla av att omistliga värden är på väg att besudlas, av att leva i en grotesk och deformerad mardröm som man är villig att göra vad som helst för att få vakna ur.
/…/
När är det tillåtet att få panik, krossa glaset, trycka på larmknappen? När Putin börjar invadera sina grannländer? När stora delar av Mellanöstern tas över av en bestialisk mördarsekt som sprider våld och kaos i Europas huvudstäder? När Sverige får en sverigedemokrat som talman? När?
/…/
Inte heller ägnar vi en tanke åt vad som ska hända sen. Efter nästa finanskris, nästa spruckna lånebubbla, nästa stora terrordåd, när nästa politiker spelar på folks rädslor, fördomar, flockmentalitet och enorma frustration i en västvärld där medelklassens reallöner står stilla eller sjunker.

2.
Underhållaren Soran Ismail intervjuas i tidskriften Café (pro tip: tillgänglig i Mediearkivet) – en intervju som uppmärksammats för att han “förutspår ett tredje världskrig”.

– Det vi ser i Europa nu är avvecklingen av demokratin, säger Soran sakligt. Allt antidemokratiskt funkar precis som rasism: ett virus som hela tiden ändrar form. Det attackerar inte på samma sätt som sist, så vi måste hela tiden förnya vår medicin. Det har vi misslyckats med och nu är vi infekterade. Jag ser symptom efter symptom på att den här cancersvulsten växer.

Cancermetaforen är i sig intressant. Den står för någonting främmande, som växer inifrån. I detta fall handlar det om vad Ismail kallar “ett ideologiskt krig som vi håller på att förlora”, när människor klassar invandringen som en viktigare politisk fråga än skolan.
Det finns en intressant dubbelhet i intervjun. Å ena sidan skildras Sverige som ett land där levnadsstandarden är både hög och stigande, ett land som har skapat “en jävligt bortskämd generation som inte ens klarar av att känna en jobbig känsla”. Å andra sidan tror han med att detta Sverige inom kort kommer att falla ner i tyranni.
Å ena sidan finner Ismail det obegripligt att många som tillfrågas av opinionsinstitut
väljer “invandringen” som den största politiska frågan. Å andra sidan menar han själv att det stora problemet är just “de här unga männen som kommer hit och hamnar i utanförskap, utan utbildning, framtid och något att förlora”. (Man undrar om inte många syftar på just detta när de säger att “invandringen” är en viktig politisk fråga.)

– Men sedan, med de här unga männen som kommer hit och hamnar i utanförskap, utan utbildning, framtid och något att förlora – inget skrämmer mig mer. Och när man byggt upp en bild av att det går sämre och sämre för Sverige, när det faktiskt går bättre och bättre. Ekonomin går bättre, arbetslösheten går neråt – ändå har folk bilden av att det går sämre. Tänk när ekonomin försämras på riktigt då. Jag är helt säker att jag kommer att behöva fly igen inom 25 år. Jag ser det här som tredje världskriget och det började med elfte september. Det krigas på ett annat sätt nu, det behöver inte bli förintelseläger och atombomber, men jag kommer inte att kunna leva kvar i Sverige. Jag kommer att fängslas, eller i alla fall inte få ha mina rättigheter kvar. Det är jag inställd på och det tycker jag är något som folk ska ha i åtanke.

Jag kan tillägga att jag inte finner det på något vis orimligt att spekulera i vart man ska fly om allt går åt helvete inom 25 år. Sedan 1–2 år har jag fått intrycket att sådant diskuteras allt mer bland folk jag träffar i olika sammanhang. Frågan som ställs är snarare om det då alls kommer att finnas någonstans att ta vägen. (Kanada? Latinamerika?)

Går vi, med Jens Liljestrands ord, mot “västvärldens långa natt”? Eller är det alltför optimistiskt att tro att natten bara ska falla över västvärlden?

Bilden här ovan har jag länkat in från Wikipedia. Den föreställer Stora torg i Halmstad, staden där jag växte upp. Det går knappast att avbilda Stora torg utan att avbilda Europa och Tjuren, en stor fontän i brons, skulpterad av Carl Milles.

Men att sprida denna bild räknas tydligen som upphovsrättsbrott. Vilket följaktligen gäller för alla bilder av Stora torg, alla försök att fotodokumentera sådant som sker där, så länge inte kameralinsen undviker torgets centrala punkt.

Detta är innebörden av att Högsta domstolen nu har avgjort en tvist där föreningen Wikimedia blivit stämd av föreningen Bildupphovsrätt. Den senare är ett paraply som i detta fall agerar som ombud åt Konstnärernas riksorganisation (KRO).

Domen är absurd. Debatten om domen, å sin sida, speglar den fullständiga utmattning som skett i tänkandet kring frågor om rör upphovsrätt.

Inte ens Wikimedia visar sig förmögna att lyfta de relevanta frågorna om privatisering av det offentliga rummet. Dess nya verksamhetschef Anna Troberg, intervjuad i P1, pratade mer om hur det minsann är bra för konstnärerna när deras verk får större spridning. I stället för att tala om rätten att fotografera på torget i sin stad, även om torget sedan år 1926 råkar prydas av en tjusig fontän.

Å andra sidan har vi processens segrare, KRO/BUS, som nu gör följande utspel:

Kommer privatpersoner hindras från att fota utomhuskonst och sprida i sociala medier?
– Vi vill fokusera på organiserad, yrkesmässig verksamhet som Wikimedia. Vad en privatperson gör på Instagram bryr vi oss inte om, säger Erik Forslund som är jurist hos Bildupphovsrätt i Sverige till SVT.

Här sker en besynnerlig omkastning av sakernas tillstånd. Wikipedia definieras som en “organiserad, yrkesmässig verksamhet”, där det alltså inte är fråga om privatpersoner. Samtidigt lovar man att lämna jätteföretaget Facebook i fred, eftersom spridandet av bilder där och på Instagram tydligen står för motsatsen till allt vad organisering heter.

Under större delen av upphovsrättens historia har man ofta tagit viss hänsyn till om syftet är kommersiellt eller ej. Inte nu längre. Begreppet “kommersiellt syfte” har i flertalet sammanhang ersatts av begreppet “kommersiell skala“, vilket i praktiken blir ett sätt att komma åt verksamheter som Wikimedia. “Huruvida förfogandet sker i kommersiellt syfte saknar betydelse”, skriver HD i sitt beslut.
Samtidigt bör man inte inbilla sig att det finns något rimligt sätt att avgränsa det icke-kommersiella från det kommersiella när det cirkulerar på samma nätplattformar. Frågan måste återföras till att handla om offentligt kontra privat, alltså om rätten till det offentliga rummet.

Det var knappast helt lyckat – snarare fördummande – av Kulturnyheterna i P1 att rapportera om detta som en tvist mellan två parter, “konstnärerna” och “Wikipedia”. (Tyvärr är det ganska typiskt för hur Sveriges Radios kulturredaktion rapporterar i frågor om upphovsrätt.) Det hade varit bättre att lyfta frågan till en debatt om rätten att avbilda det offentliga rummet.

Sen har vi frågan om konstnärernas ekonomiska villkor, men det är en helt annan fråga som snarare borde lösas utanför det upphovsrättsliga systemet, genom högre ersättningar för dem som får offentliga uppdrag. Då är det också garanterat att pengarna går till själva konstnären. Carl Milles själv är ju död, så hans arvingar är de enda som eventuellt vinner på att inskränka rätten att fotografera Stora torg i Halmstad.