Entries from October 2015 ↓

Nyligen presenterades resultaten av en enkätstudie gjord på uppdrag av Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), rörande folks inställning till “konspirationsteorier, alternativmedicin och annat”. Det låter ju intressant, men i vetenskaplighetens namn tror jag det är läge att ställa några kritiska motfrågor om studiens metod. Nu har jag inte haft tid att titta särskilt noga på studien utan nöjer mig med att ta upp ett par detaljer som råkar falla inom mitt eget intresseområde.

Under rubriken “konspirationsteorier” listas nio påståenden:

• Forskningsresultat är ofta köpta av industrin och är därmed inte tillförlitliga.
• Läkemedelsindustrin arbetar för att hålla människor sjuka, snarare än friska, för att göra större ekonomisk vinst.
• Chemtrails, dvs avsiktliga utsläpp av ämnen från flygplan, används för att manipulera människor eller väder.
• ADHD är en diagnos påhittad av läkemedelsindustrin för att de skall kunna sälja receptbelagda droger till allmänheten.
• Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, har på grund av en sammansvärjning bland journalister felaktigt frikänts från en rad mord.
• USA och västvärlden skapade medvetet konflikten i Ukraina.
• Månlandningen den 20 juli 1969 (Apollo 11) var i själva verket gjord i en filmstudio.
• Terrorattackerna 11 september 2001 var i själva verket iscensatta av USA:s egen regering.
• Estoniakatastrofen var ingen olycka, utan fartyget sänktes medvetet.

Det resultat som omedelbart sticker ut är att ytterst få tror på konspirationsteorierna kring Estonia och 11 september, medan betydligt fler “tror på chemtrails”. Men om man skärskådar frågorna är det tveksamt om de håller måttet.
Det är nämligen ett faktum att det sker avsiktliga utsläpp av ämnen från flygplan i syfte att manipulera vädret. Den mest kända tekniken kallas molnsådd och brukar bestå i att man sprider ut silver- eller kaliumjodid över ett moln för att det ska avge nederbörd. Att detta används framför allt i Kina är ingen hemlighet och absolut ingen konspiration. Enkätfrågan bör alltså besvaras med ett “ja” och detta svar kan inte självklart tolkas som en tro på chemtrailkonspirationer.

Och vad ska vi säga om det första påståendet? Det är väl alldeles uppenbart att forskning ofta är finansierad av industriintressen, att finansiärerna förväntar sig en viss typ av resultat, att detta får betydelse för forskningens teori och metod, vilket i slutändan kan påverka resultatens tillförlitlighet. Huruvida detta sker “ofta” är en annan sak; “ofta” är ett kvantitativt begrepp vars innebörd är synnerligen vag.

Därtill kommer att inte heller begreppet “forskning” har någon självklar definition. Akademisk forskning bekänner sig till vetenskapliga principer, men detta är inte nödvändigtvis fallet för den målstyrda forskning som bedrivs inom företag (R&D). Det går rentav att påstå att den aktuella rapporten från VoF skulle vara “forskning”, men det betyder inte att den håller vetenskaplig standard!

Alltså kan det finnas goda skäl att instämma i påståendet om att forskningsresultat ofta är köpta. Det är orimligt att VoF utpekar detta som en “konspirationsteori” i klass med den karikatyrmässiga sagan om en fejkad månlandning. Förresten är även månlandningspåståendet lite otydligt formulerat. Det kan tolkas som att det gäller produktionsplatsen för de välkända bilderna, snarare än om månlandningen ägt rum eller ej.

VoF:s undersökning fortsätter med att dra en massa slutsatser utifrån ganska små skillnader i antal svar mellan olika åldersgrupper och partisympatier. Typ att många moderater men få sverigedemokrater “tror på s.k. chemtrails”. Även bortsett från att enkätfrågan är dåligt formulerad torde dessa skillnader i partisympatier grundas på mycket få svar. Andra får avgöra hur vetenskapligt det är att dra så stora växlar på enkätresultaten som VoF gör.

Däremot är det ju glädjande att nästan alla de tillfrågade instämmer i att det pågår en global uppvärmning som är orsakad av människan.

Här kommer ännu en dragning av den värdekritiska kristeorin. Det som följer är helt enkelt mina läsanteckningar till ett av kapitlen i Anselm Jappes bok Die Abenteuer der Ware (2003).
Kapitlet om kristeori följer efter kapitel om varuform, realabstraktion och arbetskritik. Det följs av flera ytterligare kapitel som jag inte heller går in på här. I stället hoppar vi rakt in i Jappes beskrivning av kapitalismens yttersta gräns:

Kapitalismens slutgiltiga seger är de förkapitalistiska resterna är också dess slutgiltiga nederlag.
/…/
När kapitalismen går mot slutet av sin historiska bana, är det inte längre utsugningen som utgör dess värsta övergrepp mot människorna, utan uteslutningen.
/…/
En allt större del av mänskligheten är inte längre “användbara” för tillväxtlogiken. Kapitalismens slutstadium kännetecknas inte av en ständigt växande massa av proletärer, utan av en överflödig mänsklighet.

Det finns en avgörande skillnad mellan kapitalismen och alla föregående samhällsordningar, exempelvis den feodala och religiösa ordning som präglade Europas medeltid. Som produktionssätt betraktat syftade feodalismen att tillfredsställa de härskande skiktens behov. Oavsett hur brutal och miserabel denna ordning var, hade den tydliga ramar och någon typ av jämnviktspunkt.
Kapitalismen har däremot inget syfte utanför sig själv. Tillväxten är ett självändamål. Kapitalet är en tautologi. Allra tydligast blir detta i den ekologiska krisen, som i grunden bara är följden av det tvångsmässiga förvandlandet av arbete till pengar. De materiella prylarna spelar här bara rollen som ett medium för värdets tillväxtrörelse. Ju mindre arbete som nedläggs i varje pryl, desto fler prylar måste tillverkas för att upprätthålla arbetssamhällets expansion. Ju mer naturresurser måste förbrukas för att det ska bli fråga om någon ekonomisk tillväxt.
Ekologisterna missförstår ofta detta, när de söker roten till det onda i människors “girighet”, i den allmänna lusten att få fler konkreta prylar. Men så länge vi har ett samhälle som hålls samman av pengar och varor, kommer tillväxttvånget att förbli verksamt.
Inte heller är det riktigt att, som diverse neo-malthusianer, skylla den ekologiska krisen på en växande befolkning. “Sex miljarder människor skulle mycket väl kunna leva betydligt bättre än vad som är fallet och trots detta producera och arbeta betydligt mindre än vad de gör idag.”

Jag väljer att hoppa över de marxologiska utvikningarna. Poängen som Jappe vill ha fram är att det hos Marx inte går att skilja mellan värdeteori och kristeori. De utgör två sidor av samma sak eftersom allt bottnar i varuformens inre motsägelse – en motsägelse mellan form och innehåll. Formen är kvantitativt oändlig, men innehållet har sina materiella gränser. Emellertid präglas livet i varusamhället av diverse fantasier om den gränslösa möjligheten att manipulera verkligheten; Jappe syftar här på “alla relativistiska teorier, från positivism till postmodernism”.
Även om varuformen nu kanske är överspelad i “objektiv” mening, är den ingalunda på väg att försvinna. Snarare inleds en grotesk självdestruktion där formen förstör sitt eget innehåll.

Hela den konkreta världen förbrukas steg för steg i syfte att upprätthålla varuformen. Den stigande arbetsproduktiviteten förvandlas i varusamhället till en förbannelse och till den egentliga grunden till den ekologiska krisen. Det handlar alltså om en yttring av motsättningen mellan abstrakt form och konkret innehåll, som löper genom hela kapitalismens historia.

Marxisterna har intresserat sig föga för denna fundamentala kristeori hos Marx. I den mån de alls har använt Marx för att analysera kriser, har analysen oftast inskränkt sig till rent kvantitativa förhållanden. Detta gäller både för teorierna om överproduktion och underkonsumtion och för de teorier som betonar “profitkvotens fallande tendens”.
När arbetskraft ersätts av maskiner, så att arbetsproduktiviteten höjs, blir det samlade resultatet att profitkvoten faller. Detta är en av de tydligast synbara yttre manifestationerna av kapitalismens inre motsättning. Men en fundamental kristeori kan inte stanna vid detta ytfenomen, utan söka efter den historiska dynamik som ramar in det.
Profitkvotens fallande tendens har varit verksam genom kapitalismens hela historia. Men länge kunde den fallande profitkvoten kompenseras genom en växande profitmassa. Det var bara en fråga om tillräckligt snabbt expanderande varuproduktion, så “faktum är att kapitalismen sedan över hundra år har ägnat sig åt en ‘framåtflykt'”. Det är denna framåtflykt som har skapat den ekologiska krisen genom att tvinga fram en ökat förbrukning av naturresurser.

Den långsiktigt avtagande profitmassan är alltså en följd av en minskning i kapitalets bruk av värdeproduktivt arbete. För kapitalet räcker det nämligen inte att bara suga i sig arbete. Det måste ske på en tillräcklig lönsamhetsnivå, en nivå som i varje moment bestäms genom konkurrensen /…/ För att utnyttjandet av arbetskraft ska bli lönsamt krävs enorma investeringar, vilket märks i det välbekanta faktum att varje enskilt arbetstillfälle “kostar” allt mer.

Allt arbete är alltså inte värdeproduktivt. Här finns två distinktioner att göra. För det första räknas bara den “samhälleligt nödvändiga arbetstiden” som räknas, alltså den arbetsinsats som krävs för en viss typ av produktion vid en viss nivå av teknisk utveckling. Om ett företag väljer att flytta produktionen till ett låglöneland i stället för att ersätta arbetare med robotar, kan arbetskraften inte betraktas som fullt kapitalproduktiv i det större perspektivet.
För det andra finns det en mängd sysslor som (ur kapitalets synvinkel) är “improduktiva” eftersom de inte är omedelbart delaktiga i varuproduktion. Inte heller detta kan avgöras i varje enskilt fall, men blir tydligare om man höjer blicken till varusamhällets totalitet. Hit kan man säkert räkna en massa administrativa funktioner inom företagen, men framför allt de flesta jobb som finansieras via den offentliga sektorn.
Detta har ingenting att göra med konkret nytta. Improduktiva arbeten kan vara hur nödvändiga som helst, för mänsklig välfärd eller för kapitalets möjligheter att växa, men de bidrar inte i sig till att skapa mervärde åt kapitalet – tvärtom måste det improduktiva arbetet finansieras genom produktivt arbete. Därav följer ett ständigt närvarande tryck att avskaffa det improduktiva arbetet eller förvandla det till produktivt arbete. Det är dock inte så enkelt som att t.ex. privatisera skolor och sjukhus, om dessa även i fortsättningen ska finansieras via skattepengar. (Att sådana privatiseringar kan skapa vinster för enskilda kapitalägare är en annan sak, som faktiskt är sekundär i sammanhanget.)

Anselm Jappe menar att det “bara är en mycket liten del av världens alla verksamheter som fortfarande skapar mervärde och därmed håller kapitalismen i gång”. Genom hela kapitalismens historia har varuproduktionen blivit allt mer beroende av improduktivt arbete, vars kostnader faller på staten. Det handlar om utbildning, rättsväsende, infrastruktur, vård, omsorg och så vidare. (Här bör man komma också nämna de eskalerande kostnader som följer av klimatförändringarna.)

Att värdeproduktionen gradvis kvävs på grund av allt större “faux frais” och allt mer improduktivt arbete /…/ är – på den logiska nivån – en ofrånkomlig följd av varans grundläggande motsättning. Den historiska verkligheten har bekräftat denna logiska slutledning. Till att börja med genom att den klassiska kapitalismen, som karakteriserades av guldmyntfoten, /…/ nådde sin slutpunkt i första världskriget.

Här märks en av skillnaderna mellan Anselm Jappe och andra värdekritiker. Tydligast är skillnaden mot Lohoff/Trenkle som mycket kraftigt betonar den tredje industriella revolutionen (digitaliseringen) som utlösande orsak till kapitalismens slutkris, samt lägger stor vikt vid finansialisering och kreditexpansion. De förlägger alltså en historisk brytpunkt någonstans kring 1975–85. Visst nämner även Jappe detta skifte, men för honom är digitalisering och finansialisering mest försvårande faktorer i en betydligt större totalprocess, där den avgörande brytpunkten snarare inträffade 1914. (Om vi tänker oss Jappe och Lohoff/Trenkle som två poler inom den värdekritiska kristeorin, skulle jag nog säga att Robert Kurz hamnar mitt emellan.)

Den som är nyfiken på Anselm Jappe kan med fördel ta en titt på en nyligen publicerad intervju, där han bland annat pratar om arvet från Situationistiska internationalen och om hur han tänker sig det praktiska övervinnandet av kapitalismen.

Och så en liten uppdatering av striden om annonsblockeringen. Sist jämförde jag med nollnolltalets konflikter kring fildelning och nu kommer ännu en nyhet som bekräftar parallellen.

Det tyska mediehuset Axel Springer har ju typ förklarat krig mot det tyska mjukvaruföretaget Eyeo GmbH. Det är nämligen Eyeo som ligger bakom det omåttligt populära insticksprogrammet Adblock Plus.

Vi har tidigare tagit upp den tekniska kapprustningen, där företag som Schibsted anlitar särskilda tjänster för att kringgå annonsblockering. Samtidigt juridifieras konflikten, åtminstone i Tyskland.
Redan förra året stämdes Eyeo av en grupp tyska medieföretag. Det är oklart vilket lagrum som åberopades och vad som hänt med fallet. Enligt uppgift har även Axel Springer försökt att stämma Eyeo, men förlorat då domstolen i Köln konstaterade att annonsblockering är lagligt.

Men precis som i fildelningsstriden öppnas även här flera olika juridiska fronter. Om man inte kan stämma dem som tillverkat mjukvaran, kan man exempelvis stämma dem som sprider kunskapen om hur tekniska spärrar kan kringgås. För tio år sedan ledde detta till absurditeter av typen olagliga primtal. Striden om annonsblockeringen är nu på väg åt liknande håll.

Axel Springer valde alltså förra månaden att blockera tillgången till sin vedervärdiga skräptidning Bild för alla som har en känd annonsblockerare installerad i sin webbläsare. Tilltaget blev såklart omtalat på många håll, även Axel Springer svarade med krav på att foruminlägget måste raderas och fick rentav en domstol i Hamburg att utfärda ett beslut om saken. Även Youtube beordrades av domstol att ta bort en video som demonstrerar hur man konfigurerar om Adblock Plus för att komma åt Bild.

Adblock Plus är alltså fri mjukvara och kan laddas ner gratis. Ändå drar Eyeo in en hel del pengar genom att… sälja reklam!
De tar betalt av stora reklamnätverk (inklusive Google) för att låta Adblock Plus släppa igenom viss reklam, om än under förutsättning att reklamen klassas som “acceptabel”. (Motsatsen till “acceptabel reklam” är de animationer som dominerar upplevelsen hos exempelvis DN eller TPB.)
Det bör nämnas att användaren av Adblock Plus har möjlighet att ändra i inställningarna för att stänga av även “acceptabel reklam”. Men detta geschäft är ändå något som fått vissa att likna Eyeo vid ett maffianätverk i utpressningsbranschen. Oavsett vilket finns goda skäl att välja bort Adblock Plus till förmån för andra annonsblockerare, exempelvis Ublock Origin.

Tre av den senaste tidens inlägg har handlat om reklamindustrin, om dess sökande efter nya metoder för att sälja vår uppmärksamhet och om de praktiska svårigheterna att finansiera saker med reklam. Efter att jag nu i efterhand har numrerat dem, är vi nu mitt inne i en ny bloggserie om reklamens framtid. Eller kanske om reklamens framtida roll i de digitala medierna och om de konfliktlinjer som kan uppstå kring reklam.

Här finns en massa frågor som jag själv inte vet svaren på. Ännu fler kom fram i den livliga kommentarstråden om annonsblockering. Så låt oss nysta vidare lite till.

Det här med reklam är ju något som ofta avhandlas på Fredrik Edins blogg, nu senast i ett läsvärt inlägg om mediekrisen. En central utsaga lyder:

En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer.

Stämmer verkligen detta? Det beror såklart på vilket tidsperspektiv och vilka tidningar man väljer att tala om. Men låt oss ta svenska dagstidningar i ett femtioårigt perspektiv. Vi jämför alltså 1965 med 2015. Har det då skett en förskjutning av tidningarnas intäkter från att sälja lösnummer till att sälja reklam?

Tyvärr är jag dåligt påläst i just detta ämne. Klart är att det i Sverige sedan länge funnits en djup skillnad i affärsmodell mellan kvällstidningar och morgontidningar. Kvällstidningar säljer lösnummer, morgontidningar har varit mer beroende av att sälja annonser. För 20 år sedan grundades så gratistidningen Metro, som följde morgontidningsmodellen hela vägen ut genom att ha reklamen som enda intäktskälla.
Fredrik Edin påpekar att Metro är Sveriges största dagstidning, mätt i antal läsare. En annan sida av saken är att det efter 2007 inte har längre har gått särskilt bra för Metro och dess annonsförsäljning. När radioprogrammet Medierna tog upp jubiléet i vintras beskrevs Metros framgångar rentav som “en historisk parentes”. Citerar ur ett tidigare inlägg:

Reklamfinansierade medier lever ju i hög grad på krediter som andra tar. Ju större kreditbubblor som blåses upp, desto fler medier finns det plats för. Ändå kan inga krediter ändra det faktum att människors tid och uppmärksamhet är begränsad. Där stupar reklamens expansion till slut. Som framhölls i Medierna, byggde ju framgångssagan Metro på att man exploaterade ett visst “tidsfönster”: människors resa till och från arbetet. Just detta fönster krossades när mobilnätet byggdes ut till den grad att stockholmarna fick tillgång till mobilt internet på tunnelbanan.

Om vi vidgar perspektivet lite, ställs vi inför frågan om reklamen tar större eller mindre plats – en fråga som egentligen är två frågor, eftersom den kan handla dels om reklamens plats i ekonomin, dels om reklamens plats i våra liv. Kanske är det rimligt att hålla isär dessa aspekter när vi pratar om journalistikens förutsättningar och konflikter kring annonsblockerare. Men de tenderar att flyta samman när vi frågar oss vad som kommer att ske med Facebook, Twitter och Google – dessa reklamföretag vars tjänster vi gjort oss individuellt och kollektivt beroende av.

Här kommer några väldigt lösa tankar om form och innehåll, om ord och handling, om hur kristeori kan omsättas i praktik. Om det sistnämnda nu alls är möjligt.
Vissa skulle säkert säga att talet om “krisen” bara föder passivitet. Argumentet dök nyligen upp härom veckan, då en skribent i Brand ville lyfta makten i en optimistisk “berättelse” om en bättre framtid i en återupprättad välfärdsstat.
Jag uttryckte vissa tvivel om att det någonsin åter kommer gå att bygga en välfärdsstat genom att beskatta kapitalet. Då blev någon upprörd och menade att mitt tjat om kapitalets kris bara stod i vägen för de rörelser som faktiskt vill göra något åt sakernas tillstånd.
Att det inte är okej att bara ifrågasätta saker om man inte samtidigt kan visa på vad som borde göras i stället. Nej, jag köper inte den inställningen. Den öppnar för sektmentalitet och får absurda konsekvenser både i mindre grupper och i samhället i stort. Framför allt vägrar jag se det som en uppgift för min personliga blogg att utveckla praktiska förslag på vad olika rörelser borde göra.
Praktiska idéer är inget som individer hittar på utan växer fram ur delade erfarenheter och gemensamma samtal. Jag tänker mig att bloggen på sin höjd kan återspegla vad som framkommit i sådana samtal.

Här har vi däremot del 242 i en pågående undersökning av krisfenomen, kristeorier och krismedvetanden. Syftena med denna undersökning är helt andra. Här framförs väldigt få konstruktiva idéer om hur politiska rörelser kan förhålla sig till krisen. Däremot slinker det med något fler påpekanden om vilka politiska projekt som tycks leda in i återvändsgränder. Möjligen kan man se det som en vaccination mot besvikelser. Men det är ändå svårt att rättfärdiga en kristeori utifrån ett omedelbart praktiskt behov hos någon typ av aktivism (vilket bygger på att man accepterar en strikt uppdelning mellan teori och praktik). Då glider man lätt in i att eftersträva någon typ av idealisk “balans” mellan negativitet och positivitet.

Förresten läste jag nyss en nyhet om att Afa Stockholm gjort hembesök hos Sverigedemokraternas presschef, målat hans ytterdörr röd och lämnat ett meddelande i hans brevlåda:

Ni sverigedemokrater har målat upp en bild av Sverige som ett land på gränsen till undergång, den domedagsstämning som ni piskat upp är just vad som får era fotsoldater att gå från ord till handling.

Aktionen är idiotisk – å ena sidan framstår den mest som ett massmedialt utspel, å andra sidan bjuder den in till våldsamma hämndaktioner från högerradikalerna, även mot folk utan koppling till Afa. (Märk väl hur jag nu ännu en gång tar jag mig rätten att ifrågasätta någonting utan att genast föreskriva ett bättre alternativ!)

Men bortsett från själva aktionen är det intressant att fundera över den analys som Afa lägger fram i brevet. Kritiken av Sverigedemokraterna skiljer sig nämligen föga från vad som senaste veckorna har hörts från det politiska mittfältet i Sverige. Det är en kritik som inte ägnar nämnvärt intresse åt det politiska innehållet, utan uppehåller sig vid formen, alltså den sverigedemokratiska undergångsretoriken.
Talet om kris, kollaps och undergång fungerar alltså, enligt Afa Stockholm, som ett sätt för SD att mobilisera sina “fotsoldater att gå från ord till handling”. Frågan som inställer sig är om något motsvarande även skulle funkar för vänsterradikala rörelser, eller om det finns en inneboende högerkaraktär i undergångsretoriken.

Nästan varje natt sätts det nu eld på flyktingförläggningar i Sverige. Mordbränderna har redan slutat att bli förstasidesstoff i nyhetsrapporteringen. De sjunker in i ett samhällsklimat som bär många paralleller till de mörka åren i början av 1990-talet.
Sammantaget kan brandattentaten ändå inte kallas för annat än en terrorvåg och det är rätt slående hur den tog fart i mitten av oktober.

Det är inte märkligt att folk frågar sig vad polisen gör. Det är lätt att slänga ur sig statusmeddelanden om att polisen skulle ha kunnat ta fast mordbrännarna om de hade prioriterat dessa fall. Till viss del är detta sant. När det utgår centrala direktiv om att polisen ska prioritera t.ex. immaterialrättsliga brott, eller bruk av otillåtna droger, så innebär detta rent logiskt att alla andra brott prioriteras ner. Visst hade man kunnat prioritera tvärtom och kanske kunnat lagföra ett par mordbrännare.

Samtidigt är det naivt att tro att polisen skulle kunna välja att gripa alla mordbrännare om de bara hade använt resurserna rätt. “Gryningspyromanen” är ett klassiskt exempel på hur svårt det kan vara att utreda mordbränder. Johannes Nilsson påpekar detta och hänvisar till egen erfarenhet (av att inte bli upptäckt). Läs hans inlägg. Men kom ihåg att det handlar om det tidiga 19

Emellertid har vissa saker förändrats sedan 1990-talet. Polisväsendet kan i vissa fall producera mer utredningsarbete till oförändrat pris; det har alltså skett en produktivitetsökning till följd av den digitala tekniken samt vissa institutionella förändringar. Jag syftar alltså på det som brukar kallas övervakningssamhället.
Förra gången flyktingförläggningar brann i stor skala använde folk varken mobiltelefon eller internet. Numera lever vi i en värld där väldigt mycket av våra dagliga liv loggas i digitala databaser. Till dessa databaser kan polisen få tillgång, vilket numera är en rutinsak i vissa typer av brottsutredningar.

I dagsläget vet vi inte vilka som bränner flyktingförläggningar. Det kan vara organiserade nazister med lång kriminell erfarenhet, som vet exakt vilka säkerhetsåtgärder som de ska vidta för att undvika materiella eller digitala spår. Men i många fall är det nog troligare fråga om unga män som agerar spontant. Eller halvspontant: “En 15-åring, en dunk bensin, en tändare och en klapp på axeln så är det klart”.

När man är en tonåring och agerar spontant, bryr man sig inte om att lämna spårsändaren hemma. Alltså efterlämnar ens rörelser ett pärlband av positioner i en databas. Polisen kan följa hur en enskild person rört sig, men också göra en s.k. mobilmasttömning för att få fram en lista på alla mobiltelefoner som befunnit sig kring en viss mobilmast vid en viss tidpunkt. Nattetid i gles bebyggelse blir listorna extra korta. Det borde inte vara svårt för polisen att hitta folk att förhöra om mordbränderna, om de väljer att använda mobilmasttömningar.

Kanske gör polisen redan detta. Kanske försöker de även spåra vilka som skrivit uppmuntrande om mordbränder på Facebook och vilka som kollat in adresserna via Google. Vem vet, kanske har rentav Säpo begärt hjälp av FRA. Allt detta lär visa sig med tiden. Oavsett utfall så kommer frågan om digital övervakning att hamna i ett delvis nytt ljus.

Efter kampen mot tråket och striden om annonsblockeringen ska vi fortsätta att nysta i vad som sker med reklamen i det digitala.
Oftast diskuteras sådana frågor ur någon typ av branschperspektiv. Vissa köper reklam för att nå ut med budskap, andra säljer reklam för att dra in stålar. En tredje grupp utgörs av de teknikföretag som vill skaffa sig fördelar i konkurrensen genom att hjälpa sina användare att blockera reklam (som Apple gjorde nyligen när man öppnade för adblockers på sina mobila enheter). En fjärde av de som nu erbjuder tekniska verktyg som kringgår adblockers för att till varje pris tvinga på folk reklam. Till allt detta kommer att reklammarknaden i sin helhet är ytterst konjunkturkänslig.

Vad blir slutresultatet? Branschanalytikerna intresserar sig bara för att hitta vinnare och förlorare i konkurrensen om reklampengarna. Men betydligt mer intressant är vad som kommer att ske med de reklamfinansierade kommunikationsmedel som många av oss använder varje dag: Twitter, Facebook, Instagram, Google, Soundcloud… och för den delen även Flashback.
Förr i tiden hade listan innehållit Spotify, som ju från början var tänkt som just en reklamfinansierad gratistjänst. Skivbolagen ville dock annorlunda och kan sägas ha fått draghjälp av den globala finanskrisen, som slog till typ exakt samtidigt som Spotify lanserades, hösten 2008. Ännu har dock inte Spotify avskaffat sin gratisversion, utan de gör tvärtom fortsatta framstötar på reklammarknaden. “Den som streamar musik gillar varumärken“, lyder säljargumentet.

Däremot har just Youtube tagit ett första steg bort från den renodlade reklamfinansieringen, genom att lansera en betalversion. Å andra sidan är det väldigt svårt att föreställa sig att Facebook eller Twitter skulle kunna ta betalt av sina egna användare.

Låt mig åter citera Maciej Ceg?owski:

Advertising, or the promise of advertising, is the economic foundation of the world wide web. /…/
Advertising is really lucrative if you run your own ad network. That’s like running a casino. You can’t help but make money.
If you don’t run your own ad network, advertising is a scary business. You bring your user data to the altar and sacrifice it to AdSense. /…/
And your users, of course, HATE advertising. So to keep revenue from falling, you’re stuck in an arms race where you have to keep changing up your approach. /…/
Advertising is like the flu. If it’s not constantly changing, people develop immunity.

(Liknelsen mellan reklammetoder och influensavirus är lustig, för den väcker frågan om antibiotikans roll i att utveckla resistens.)
Maciej Ceg?owski går vidare till att tala om skillnaden mellan å ena sidan de företag som säljer reklamutrymme idag, å andra sidan “investor storytime” som är när företag lockar riskkapital med löften om att i framtiden kunna sälja reklamutrymme. Som dråpligt exempel nämns ofta Snapchat som nu värderas till kanske 15 miljarder dollar trots att man knappt kunnat uppvisa några intäkter.

Reklamfinansieringens roll i de nya medierna är så motsägelsefull att man nästan glömmer bort att de gamla medierna fortfarande är en del av ekvationen. Tills man läser Johannes Nilssons spaning kring vilka det nuförtiden är som köper reklamutrymme i traditionell TV:

Det som marknadsförs på dagens tv är framförallt olika tjänster som du hittar på det konkurrerande formatet internet. Reklam-TV göder med andra ord sin egna dödgrävare. Mest uppenbart är detta förstås i fråga om streamingtjänsterna, men det gäller ju även för internet i stort. Varje ögonblick av uppmärksamhet som någon ägnar sin dator- eller telefonskärm är ett ögonblick denne inte ägnar sin TV.

Reklamen för internettjänster domineras dessutom av spelsegmentet. Dels freemium-spel som ”Forge of Empires”, men framförallt olika nätcasinon, vars reklaminslag i regel anpassats till den absolut dummaste delen av befolkningen.

Ja, låt oss spekulera kring vad det är som sker med reklamen. Flyttar den fram sina positioner? Trängs den tillbaka? Blir den mer eller mindre central i ekonomin? Hur manifesteras samröret av digitalisering och finansialisering i reklamen? Går det ens längre att säga vad som är reklam och vad som inte är det?

Senaste året har den tyske sociologen Wolfgang Streeck gjort sig allt mer hörd i debatten om eurokrisen. Han menar att Europas enda utväg nu är att avveckla den gemensamma valutan och återgå till samverkan mellan suveräna nationalstater, en linje som har beskrivits som en “pessimistisk pragmatism”. Kristeorin är vänsterborgerlig snarare än kritisk, grundad i en “syn på kapitalismen som i grunden instabil men också reparabel”.

Av nämnda skäl har jag förblivit skeptisk till Streek. Ändå har jag efter hand fått medge att hans senaste utläggningar i New Left Review är läsvärda.
Nu senast läste jag en artikel av Streeck i Journal of the philosophy of history, som är en respons på ett diskussionsinlägg av ekonomihistorikern Francesco Boldezzoni, “On history and policy“.

I centrum står frågan om “ekonomin” som forskningsobjekt. Efter 1945 uppstod en sitution där ekonomiforskningen i stort sett kom att monopoliseras av en enda disciplin: economics (på svenska känd som “nationalekonomi”). Samtidigt som denna disciplin har blivit allt mer dogmatisk i sina teoretiska premisser, har den utvidgat sina anspråk i riktning mot att förklara allt mänskligt handlande i termer av rationella aktörer som maximerar sin egennytta i konkurrens med varandra. Ett avgörande steg togs på 1970-talet med inrättandet av new institutional economics, som i förlängningen har lett till en nationalekonomisk teori om staten.
Under tiden har sociologer i allmänhet tenderat att nöja sig med att betrakta pengar som ett neutralt medium. Detta har i någon mån förändrats sedan 1990-talet, då det skett ett nytt uppsving för ekonomisk sociologi. Men sådan ekonomiforskning får, till skillnad från nationalekonomin, inget politiskt genomslag.

Sociologin och de övriga samhällsvetenskaperna måste “gå tillbaka till den kritiska tidpunkt när de överlät ‘ekonomin’ åt ekonomerna”, skriver Streeck. Det gäller alltså att återerövra “ekonomin” som forskningsobjekt och åter börja se ekonomiska förhållanden i ett historiskt ljus. Detta kommer utan tvivel att möta hårt motstånd från den ortodoxa nationalekonomin, som med sina statiska modeller för mänskligt handlande har monopoliserat hela fältet. Därför är det nödvändigt, skriver Streeck, att bygga en allians mellan sociologer och historiker.

Varför är detta så viktigt? För att kunna bli klok på kriserna. På alla de olika lagren i den globala sekvens av kriser som fortsätter att drivas framåt i det att staterna försöker lösa sina mest akuta finansproblem.

Nationalekonomins modelltänkande inbjuder till ytliga jämförelser som abstraherar bort historien. Jämförelser mellan 1930-talets kris (Great Depression) och den senaste/pågående krisen (Great Recession) har blivit en omåttligt populär genre, där Reinhart & Rogoff åtnjöt stort genomslag med sin bok This time is different. Titeln är alltså ironisk – författarna är ju ortodoxa nationalekonomer som utgår från ahistoriska modeller, alltså från att villkoren inte är annorlunda.
Boldizzoni anklagar Reinhart & Rogoff för att ägna sig åt “pseudohistoria”:

Their argument is that high public debt has been the root of all evil over the past eight centuries, hindering economic growth and causing recessions. Hence they endorse restrictive fiscal policies as a panacea. I found this thesis bizarre, but stranger still was the fact than an amateur account comparing Florentine bankruptcies of the 1340s to Latin American defaults could serve to judge Barack Obama’s effectiveness as a policy-maker.

Wolfgang Streeck fyller i:

I found it basically useless to compare the Great Recession to the Great Depression, in the model-building, system-theoretical, ahistorical fashion economists somehow believe to be “scientific”. In the book that I wrote about the “financial crisis”, I placed it in a historical sequence of crises that began with the global inflation of the 1970s, continued with the dramatic increase in public debt during the 1980s, led to first attempts at fiscal consolidation and its compensation by a global rise in private debt, and has after 2008 manifested itself in a steep expansion of central bank asset holdings.

Bra sammanfattning!

Men samtidigt som historikern Francesco Boldizzoni kritiserar nationalekonomer för att skriva “pseudohistoria”, kan han själv anklagas för “pseudofuturologi”. I slutet av sin artikel spekulerar han i Europas ekonomiska framtid. Han tror inte längre att det går att räkna med ihållande tillväxt. Snarare går den åldrade kapitalismen in i det “stationära tillstånd” som Adam Smith och John Stuart Mill en gång förväntade sig.

Like old age, the stationary state has its positive aspects. For example, it might bring about less pollution and more social justice.

Ja, det låter ju lugnande. Men kapitalismen? Går det verkligen att tänka sig att ett samhälle byggt på varor, pengar och lönearbete rullar på i år efter år med nolltillväxt? Hur kan Boldizzoni vara så förvissad om att inte tillväxtens tvångsmässighet fortsätter att göra sig gällande, på bekostnad av naturresurser och arbetsförhållanden?
Här känns det som att han bara gissar, i avsaknad av teoretisk grund. Men om sociologer och historiker gemensamt ska bryta nationalekonomins monopol på ekonomiforskning, då måste de faktiskt dela just en alternativ teoretisk grund, som även gör det möjligt att tala om kapitalismens möjliga slut.

För fem år sedan, i antologin Efter The Pirate Bay, förutspådde jag en upptrappad konflikt kring annonsblockering. Ärligt talat var det mest en känsla jag hade. Men nu är vi där.

I somras rapporterades att 33 % av alla svenskar har lagt in en annonsblockerare i sin webbläsare. En moralisk motoffensiv har inletts av såväl Expressen som Flashback. Båda kör nu med uppfordrande budskap som manar besökarna att slå av Adblock Plus, som ett sätt att visa solidaritet med de blödande mediehusen. Andra mediechefer har medgivit att det bara är “ungefär 3 procent som stänger av adblockers då”.
Vissa – även om de är få – tycks på allvar ser det som en privatmoralisk plikt att ägna uppmärksamhet åt annonser. Jag antar att de även känner dåligt samvete om de går på toa medan det är reklamavbrott i ett tv-program. Nästa logiska steg vore att tolka reklamen som ett tvingande kommando, en exekverbar kod som måste utmynna i konsumtion.

Nå, i mitten av september släppte Apple en uppdatering av iOS som för första gången öppnar för att installera annonsblockerare i webbläsaren. Därmed trappades konflikten upp ett ytterligare steg.
Den tyska mediekoncernen Springer har svarat med att blockera åtkomsten till skräpblaskan Bild för alla som har annonsblockerare påslagen. Aftonbladets chefredaktör har hotat med att göra detsamma.

Schibstedkoncernen har börjat testa en ny tjänst som heter Adway Plus, som syftar till att kringgå annonsblockerare med en hemlig teknik. På företagets styrelse ser det ut som att de fått riskkapital via United Communications, ett holdingbolag i reklambranschen. Så här skriver killarna bakom Adway Plus, med adress till mediehusen:

Varje besökare till er sida är en inkomst, varje besökare till er sida med en reklamblockerare är en förlorad sådan. Tillsammans kan vi på ett strategiskt sätt konvertera dessa besökare till värdefulla användare.

Vi får väl se om det funkar och hur länge. Sannolikt stundar en kapprustning.

Nyligen skrev Fredrik Edin om det hela: “Om du inte använder Adblock, riskerar du att betala för att bli såld.” Bland annat påpekar han att den som har ett telefonabonnemang där det kostar pengar att ladda ner data, betalar faktiskt en tydlig kostnad för att ladda ner reklamen (utöver att sidorna tar länge tid att ladda med reklam, plus den tid som distraherande reklam tar från själva läsandet).

Hela frågan kompliceras av att annonsblockerare som Adblock Plus inte är några öppna, kollaborativa projekt. I stället drivs de av företag vars affärsmodell kan beskrivas som utpressning mot annonsindustrin. De senare kan nämligen betala för att få sin reklam genomsläppt. Det rapporteras att även Google har vikt sig för utpressningen och slantat upp för att slippa blockering.
Sättet för Adblock Plus att tjäna pengar är alltså att göra den egna tjänsten mindre ändamålsenlig, i stället för mer. Någonting är ruttet.

Maciej Ceg?owski (som skapat den sympatiska tjänsten Pinboard.in) höll förra månaden ett föredrag i Köpenhamn, där han kom in på ämnet:

One issue is that you have to trust the ad blocker. Blocking works well right now because it’s not widespread. The technology is likely to become a victim of its own success. And at that point it will face intense pressure to allow ads through. We already see signs of strain with AdBlock Plus and its notion of “acceptable ads“.

There are more fundamental conflicts of interest, too. Consider the spectacle of the Chrome team, employed by Google, fighting against the YouTube ads team, also employed by Google. Remember that Google makes all its money from ad revenue.
I’ve met people on the Chrome team and they are serious and committed to defending their browser. I’ve also met people on the YouTube ads team, and they hate their lives and want to die. But it’s still a strange situation to find yourself in.

As ad blocking becomes widespread, we’ll see these tensions get worse, and we’ll also see more serious technical countermeasures. Already startups are popping up with the explicit goal of defeating ad blocking. While this exposes the grim, true adversarial nature of online ads, some publishers may feel they have no choice but to declare war on their visitors.

Mediehusen testar nu två strategier på samma gång. Å ena sidan ett “krig mot de egna besökarna”, med tekniska motåtgärder ägnade att punktera annonsblockeringen. Å andra sidan anpassar man sig till en verklighet där annonser inte längre kan finnas i separata rutor, utan måste smygas in bland det redaktionella materialet. Det kallas “native advertising” och blir desto mer värdefullt ju svårare det är för läsaren att skilja reklam från journalistik. (Inte bara svd.se, utan även etc.se, säljer denna typ av annonsutrymme.)

Å ena sidan finns de som i tio år har hävdat att “Adblock is bad for the ‘free’ Internet“.
Å andra sidan hojtar nätprofeten Jeff Jarvis att annonsblockering är bra eftersom det leder till bättre reklam, som människor frivilligt väljer att konsumera:

The real lesson in the era of ad-blockers is that the customer is finally and truly in charge. Until now, advertising technology has mostly enabled more irritation, intrusion, repetition, opacity and creepiness as the co-conspiratorial industries—advertising, media and technology—desperately try to shoehorn old measures of success—reach and frequency, or now unique users and pageviews—into a new reality. They must reimagine marketing from the customer down.

Här någonstans börjar det bli tydligt att striden om annonsblockering löper efter frontlinjer som redan använts tidigare, för cirka åtta år sedan, i fildelningsstriden.

Självklart uppstår då en efterfrågan på kompromisser. En mjukvarukompromiss föreslås av Adblock Fair, en annonsblockerare där blockeringen inte är förvald, utan måste slås på för varje enskild sajt. Därmed är det tänkt att användaren ska kunna “stödja” vissa sajter genom att låta sig exponeras för deras annonser. Adblock Fair bygger alltså på idén om ett privatmoraliskt reklamimperativ

We introduce AdBlock Fair to create awareness around the unstable state of free content online. It will create the possibility for consumers to support smaller online platforms by allowing advertisement to be shown on personally selected websites.
/…/
The extension will also show users the percentage of people that support the website by allowing advertisements. This will make web surfers more aware of the fact that some of their favorite websites need the revenue of ads to exist, the business model they are actively disrupting. The percentage of members supporting a website will be a good indicator for choices of other members and hopes to stimulate positive sentiment around advertisements.

Nu verkar Adblock Fair snarast vara ett lamt konstprojekt. Det är svårt att se några tydliga kraftförhållanden som skulle kunna upprätthålla en kompromiss i frågan. Snarare pekar allt mot en eskalering, som inte känns särskilt konstruktiv. Mjukvarukapprustningen mellan filter och kontrafilter kan rentav tänkas nå ett stadium där det till slut höjs röster för lagstiftning. En tilltalande utväg, med följder svåra att förutsäga, vore om det kunde skapas en fri och öppen annonsblockering. (Det är en intressant fråga hur man organiserar ett transparent och kollaborativt projekt för att upprätthålla en gemensam lista över reklam att blockera.)

PS.
Själv använder jag numera Ublock Origin. Mitt intryck är att det funkar bättre och smidigare än Adblock Plus.

Dessutom använder jag Gmail, som också erbjuder en form av annonsblockering genom att med stor träffsäkerhet sortera ut reklamutskick till en separat inkorg. E-post som reklamkanal konkurrerar ju med Googles olika reklamkanaler.

Går kapitalismen mot en lång stagnation? Eller kommer tvärtom produktiviteten att växa allt snabbare, tack vare digitalisering och robotisering?

Frågan är felställd. Det finns ingen motsättning mellan låg BNP-tillväxt och hög produktivitetstillväxt.
Förvisso utgår nationalekonomer i allmänhet från att ökad produktivitet är en av de “faktorer” som kan skapa ekonomisk tillväxt. Frågan är bara om detta samband gäller överallt och alltid, eller bara under vissa historiska omständigheter. Är det rentav så att digitalisering och robotisering snarare krymper “ekonomin”, genom att driva ner priser och rationalisera bort yrkesgrupper? Leder produktivkrafternas utveckling mot en mer “immateriell” produktion som är allt svårare att monetarisera?

Saken kom upp nu sist, apropå en omtalad OECD-rapport som kom förra året, “Policy challenges for the next 50 years“. Där förutspås en lång tid av ekonomisk stagnation och ökade klyftor i västvärlden. Trots att rapporten räknar med en hög produktivitetstillväxt, resulterar den i en mycket blygsam BNP-tillväxt. Delvis beror detta på att OECD-ekonomerna räknar med stora påfrestningar på ekonomin till följd av dels klimatförändringarna, dels den åldrande befolkningen.

Om man exempelvis tittar på OECD:s prognos för de kommande 50 åren, så tecknas bilden av en kapitalism i stagnation, där det knappt finns något mervärde att omfördela, åtminstone inte i västvärlden med dess åldrande befolkning. Den lilla tillväxt som det kan bli tal om förutsätter drastiskt ökade klyftor och en sänkt levnadsstandard för flertalet.

På detta svarade signaturen M genom att återanvända en tidigare kommentar:

Det är jag skeptisk till. För det första finns skäl att tro att en hel del ekonomisk tillväxt sker som inte dagens trubbiga mått fångar (se kap 7 i Brynjolfsson & McAfee 2013 The Second Machine Age). För det andra tickar viktiga mått på hälsa, livslängd och välbefinnande fortsatt uppåt. /…/
Produktivitetstillväxt i medicinsk teknik/behandling/organisation är ett exempel på något som traditionella tillväxtmått underregistrerar men som orsakar konkreta förbättringar i livslängd, hälsa och välbefinnande.

Visst är det så! Men det är en sak att teknisk utveckling skapar väldigt konkreta förbättringar av livsvillkoren, inte minst i fråga om hälsa. Det är en helt annan sak om dessa förbättringar kan skapa nya marknader, så att ekonomin kan växa, räntor kan betalas, pensionsfonder kan förvaltas.

Brynjolfsson & McAfee är glada i att räkna på “consumer surplus”, men det är ju låtsaspengar, inte pengar som faktiskt cirkulerar. Förra året bloggades här om deras bok Race against the machine, som å ena sidan menar att digitaliseringen leder till en drastiskt ökad produktivitet, å andra sidan varnar för följderna av att rationalisera bort alltför många jobb. Faktiskt så förordar Brynjolfsson & McAfee en skattepolitik ägnad att bromsa den tekniska utvecklingen, så att den organisatoriska utvecklingen kan hålla jämna steg.

Det är troligt OECD-ekonomerna har influerats av Brynjolfsson & McAfee i sin analys. De upprepar samma prognos om att en kraftigt ökad produktivitet ofrånkomligen kommer att leda till växande klyftor mellan fattiga och rika, särskilt i Europa. Ojämlikheten kommer sedan att bli en av de “faktorer” som drar ner den ekonomiska tillväxten. (Jag sätter citattecken kring “faktorer” som ett slags påminnelse till mig själv om att aldrig stanna vid en mångfald av orsaker utan att leta efter tankar på en gemensam grund.)

Wall Street Journal refererar OECD-rapporten:

Aging populations, climate change, decelerating growth in emerging economies and rising inequality threaten to drag down global growth in the next five decades /…/
Heightened income inequality inside advanced economies will prove a challenge to global growth as well, the OECD said. /…/
Meanwhile, even as inequality grows inside developed nations, the income gap between advanced and emerging economies is expected to shrink. That will likely lead to less economic migration, the OECD said, adding to pressures on growth already caused by aging populations.

Flyktlinjer om samma rapport:

Författarna kalkylerar bland annat med klimatförändringarnas konsekvenser i form av kapitalförstörelse, ödelagda kuststräckor och jordbruk för både den samlade globala kapitalackumulationen och mer regional BNP. Det ska poängteras att OECD är en samarbetsorganisation för världens mest industrialiserade länder som i sina mätningar och rapporter förhåller sig tveklöst affirmativt till kapitalet, men prognosen kunde bitvis lika gärna ha varit skriven av ett gäng krassa marxister; också för att uppnå den beräknade lägre tillväxten sägs att flexibiliteten och inkomstskillnaderna måste öka avsevärt och att arbetstryggheten bland arbetskraften måste minska. Dessutom hävdas att pensionsåldern måste höjas.

En som tagit OECD-rapporten på stort allvar är Paul Mason, aktuell med boken Postcapitalism (som är mycket läsvärd, jag återkommer snart i ämnet). Han sammanfattade prognosen i följande rubrik: “The best of capitalism is over for rich countries – and for the poor ones it will be over by 2060“.
Han lyfter fram det motsägelsefulla i resultatet. Världen kommer att bli mer produktiv, mer globaliserad och mer välutbildad. Den kommer även att bli rikare, mätt i BNP, men tillväxten kommer att sakta in rejält. Förutsättningen för att det alls ska bli någon tillväxt är att ojämlikheten tillåts öka drastiskt, samt att Västvärlden tar emot tillräckligt många immigranter för att stävja den demografiska krisen. Samtidigt kommer klimatförändringarnas effekter att prägla vardagen och politiken.

Allow yourself to imagine the world of 2060 as the OECD predicts it: Los Angeles and Detroit look like Manila today – abject slums alongside guarded skyscrapers; Stockholm and Copenhagen look like the destroyed cities of the American rust belt; the middle-income job has disappeared. Capitalism will be in its fourth decade of stagnation.

By 2060 countries such as Sweden will have levels of inequality currently seen in the USA: think Gary, Indiana, in the suburbs of Stockholm.
/…/
The main risk the OECD models is that developing countries improve so fast that people stop migrating. The more obvious risk – as signalled by a 27% vote for the Front National in France and the riotous crowds haranguing migrants on the California border – is that developed-world populations will not accept it. That, however, is not considered.

Fram till år 2060 väntas Sveriges befolkning växa från 10 till 13 miljoner. Jag undrar vad detta innebär för den framtida utvecklingen av BNP per capita, som redan har stått till sedan 2007 i Sverige.

M påpekade en annan sak:

Den som driver tesen om en kapitalismens globala kris behöver visa evidens som stödjer den tesen över en alternativ tes om en enbart partiell kris för delar av de rika västekonomiernas befolkningar till följd av globaliserad konkurrens, det Branko Milanovic kallat “decile of discontent”

Det är ett slagkraftigt diagram. Vi ser så tydligt hur de allra flesta på jorden har fått det bättre, samt hur de allra rikaste fått det bättre. Men hacket i kurvan visar på att vissa knappt har fått det bättre alls, kanske rentav har fått det sämre. Och det är i korthet Västvärldens arbetarklass, dess arbetslösa, dess unga. Paul Mason kommenterar ett liknande diagram i Postcapitalism:

That hole tells the story of the majority of people in America, Japan and Europe – they gained almost nothing from capitalism in the past twenty years. In fact, some of them lost out. That dip below zero is likely to include black America, poor white Britain and much of the workforce of southern Europe.

Det finns bara två saker man bör komma ihåg med detta diagram:
1. Det handlar inte om levnadsstandard, utan om inkomst. Det utesluter alltså alla slags oavlönade sysslor och alla gemensamma resurser.
2. Diagrammet dokumenterar en historisk utveckling. Den skedde 1988–2008, alltså fram till den globala finanskrisen.
Tidsperioden kännetecknades av Kinas inträde på världsmarknad i rollen som exportör av varor, som importerades till USA för pengar som konsumenterna lånade. Även i frånvaro av löneökningar kunde levnadsstandarden i Västvärlden hållas uppe genom att folk förvandlades “från löntagare till låntagare”.
Efter 2008 har förutsättningarna förändrats såväl i Kina som i USA och EU. Gamla trendkurvor går inte att följa in i framtiden. Det vore ett stort misstag att tolka “decile of discontent”-diagrammet som en framtidsprognos. Men åtminstone bland nationalekonomer finns en alltmer utbredd uppfattning om att digitaliseringen leder till en äppelskruttseffekt (alt. the death valley problem”, i det att framför allt den medelavlönade arbetskraften görs överflödig.