Entries from July 2021 ↓

Jag fortsätter att skriva teknikkrönikor i ETC, en i veckan, om än med ett kortare uppehåll nu mitt i sommaren.
Här en uppdatering med ämnena för det senaste dussinet:

• Webbläsarnas politiska fulspel. Chrome eller Brave eller Firefox? (Spoiler: sistnämnda är att föredra.)
• Kinas feminister har blivit olönsamma. En skiss över hur det politiska klimatet just nu ser ut i Kinas sociala medier, i synnerhet på Weibo som brukar jämföras med Twitter och som har varit en viktig plats för ett feministiskt uppvaknande.
• Därför höjer Spotify priset. Om hur makroekonomiska tendenser till ökad inflation yttrar sig konkret i en ekonomi präglad av gratistjänster och abonnemang.
• Ska Facebook bli ett nytt FN?. Facebooks kvasijuridiska “tillsynsråd” har en närmast omöjlig uppgift: att sätta en global standard för yttrandefrihet.
• Apple kommer inte att befria oss. Lite om hur jätteföretagen Apple, Google och Facebook utnyttjar folks missnöje med övervakning i konkurrens med varandra.
• Så blev kryptovalutor till ett pyramidspel. Ett försök att sammanfatta hur sektmentaliteten växte fram och ägna en tanke åt alla de som i det tystnad förlorar sina tillgångar.
• Vad händer om det blir revolt i Taiwan?. Om den fysiska koncentrationen av halvledartillverkning till en enda ö, dess materiella förutsättningar och dess koppling till klimatkrisen.
• Jag har aldrig brytt mig om ufo:n – förrän nu. En liten fundering om autonoma drönare och om herrelösa robotar i allmänhet.
• Gängen borde ha använt Signal istället. Encrochat var ju bara bling-bling för lättlurade typer med alltför tjock plånbok. En påminnelse om varför öppen källkod ger bäst säkerhet.
• EU rycker ut till Twitters försvar. Om hur Ukraina (med måttlig framgång) blockerar tillgång till vissa ryska sajter, som VK – och hur hycklande det blir EU samtidigt rasar mot andra länders blockering av Twitter.
• Priset vaniljnätet betalar är centralisering. En krönika om domännamnssystemets svagheter och om “Zookos triangel” – varför det i princip är omöjligt att få både säkerhet, begriplighet och decentralisering.
• Det digitala havsdjupet. Om undervattenskablar och geopolitik.

Tage Erlander, som ledde socialdemokratin och Sverige genom 1950- och 1960-talen, har åter kommit i ropet. På sistone har han lyfts fram som en vägvisare av såväl vänsterpartister som vänstersossar. Nyss utkom Daniel Suhonen med pamfletten Vad hade Erlander gjort? som jag fick möjlighet att recensera i Expressen.

Jag tycker att Suhonen har många poänger och därtill en förmåga att agitera med värme. Min främsta invändning är att dagens läge är ett annat än för sjuttio år sedan. Detta kan inte bara skyllas på “den nyliberala motreformationen” (Göran Therborn). Tage Erlanders regeringstid var exceptionell, inte bara i Sverige. Hans socialdemokrati surfade på ryggen av en kapitalism präglad av hög och stabil tillväxt. De höga vinsterna gav utrymme till att via skattsedeln finansiera en växande välfärdsstat. Samtidigt accepterade sossarna inte bara att produktionsmedlen förblev i privata händer utan lät även allt mer av ägandet koncentreras till Wallenbergsfären.

Suhonen följer mycket riktigt i detta spår. Han problematiserar inte ägandet – varken av fabriker eller av den digitala infrastrukturen – utan agiterar fullt ut för en skattsedelns socialism. Men han avstår från att resonera kring de historiska förutsättningarna.
Att vår tids kapitalism hamnat i ett permanent beroende av penningpolitiska stimulanser skvallrar om att läget är annat nu än då. Visst görs det fortfarande vinster, i många fall svindlande stora vinster som smusslas undan i skatteparadis. Men utgör dessa vinster en stabil grund för omfördelning? Kan de bära ett långsiktigt projekt för en återupprättad offentlig välfärd?

Skolkoncernernas vinster är ju bara ett uttag av skattepengar. Samma sak med företag inom vård och omsorg, eller för den delen vacciner och stridsflygplan. Att idag bli en framgångsrik kapitalist handlar i hög grad om att hitta den produktion som i framtiden kommer att få åtnjuta växande flöden av pengar från den offentliga kassan. Även den aktuella frågan om “marknadshyror” handlar om detta: kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen, som det blev i Finland: ett enormt tillflöde av pengar från statskassan till fastighetsägarna. För att inte tala om ränteavdrag, rut-avdrag och rot-avdrag. Staten är redan från början med och betalar kapitalets vinster.

Visst fanns det en motsvarande symbios även på Tage Erlanders regeringstid. Staten bidrog till att bygga ut bilvägar och tv-sändare. Men den behövde knappast subventionera varje bil och varje tv-apparat. För att bara ta två exempel på konsumtionsprodukter där marknaden på 1950- och 1960-talet växte explosivt och som fortsatte att växa eftersom priserna kunde hållas uppe genom att varje produkt kom i nya modeller. Var finns motsvarande dynamik idag? Vore den ens önskvärd?