Nu talas det in kollaps igen. Men nu kommer hotet inte från flyktingar, utan från en annan grupp. På radion talas det om hur “det stadigt ökande antalet demenssjuka kan orsaka kaos i sjukvården” och få “sjukvården att kollapsa i många europeiska länder”.
Ökningen som skisseras är onekligen dramatisk. År 2050 räknar man med att tre gånger så många som i dag kommer att lida av Alzheimers och andra demenssjukdomar.
Senil demens betraktades länge som en oundviklig följd av åldrandet men numera vet man att demens beror på hjärnskador som kan ha orsakats av hundratals olika sjukdomstillstånd.
Några av dessa orsaker kan förvisso ha ökat, till följd av exempelvis miljögifter, men andra ha definitivt minskat. Såvitt jag förstår är det knappast några förändringar av miljö, kost eller “livsstil” som får allt fler att bli dementa. Förklaringen är enklare än så. De olika orsakerna får längre tid på sig att verka, eftersom vi blir allt äldre.
Det går liksom inte att komma runt att det handlar om åldrande, trots allt. Men detta är uppenbarligen en känslig fråga. Lyssnar med ett halvt öra på radion, där någon läkare intervjuas:
– Att lite glömska hör ålderdomen till, är det en inställning som lever kvar?
– Ja, i allra högsta grad. Därför måste vi bli bättre på att…
Vänta lite – är det verkligen helt fel att se det som naturligt att man blir lite glömsk efter att man fyllt 70–80 år? Eller, för den delen, att minnets funktioner börjar förändras märkbart redan när man är 30–40 år? Att vara “lite glömsk” är förvisso någonting annat än att drabbas av Alzheimers. Men om allt fler drabbas av den senare sjukdomen borde det bli ännu mer angeläget att inte patologisera själva åldrandet.
I ett större kristeoretiskt perspektiv är det fascinerande hur sjukvårdens egna framgångar tycks gräva dess grav. Att människor blir äldre kan krasst betraktas som ett tecken på ökad produktivitet inom vården. Och det leder bara till en ökad vårdbörda. För även om ökad ålder inte i sig innebär att en människa kommer att drabbas av demenssjukdomar, så handlar det i slutändan ändå om en allt brantare uppförsbacke. Människans kropp har inneboende gränser. Åldrandet är någonting mer än bara ökad ålder.
Bara ett halvår efter att Historisk Tidskrift gav ut ett temanummer om pengar, gör nu kulturtidskriften Glänta detsamma. Det är en ganska spretig samling texter om bl.a. högfrekvenshandel och alternativa valutor, samt dokumentation av konstnärliga försök att ta sig an monetära frågor.
Själv medverkar jag i numret med en essä som har fått rubriken “Kan pengar fördelas?” Så här lyder redaktionens ingress:
I tio paragrafer om pengar som medium avfärdas allehanda anakronismer, cirkeldefinitioner och myter på vägen mot förmedlingens politiska uttryck: fördelningen. Visionen om socialismen bygger på att kapitalismen fungerar som den ska, skriver ekonomihistorikern Rasmus Fleischer, och prövar tesen om att pengar måste vara ojämlikt fördelade för att fungera som pengar.
Essän är kort men, om jag får säga det själv, ganska tät. Den tar avstamp i frågan om hur pengar kan begripas medieteoretiskt, för att senare landa i den högst konkreta frågan om pengar som medel för fördelning av resurser (mellan människor, över tid). Däremellan görs en hastig djupdykning bland historiska och antropologiska perspektiv på pengarna. Finns ännu inte tillgänglig online.
Vad som framför allt skulle definiera “människans tidsålder”, i geologisk mening, är alltså klimatförändringar och massutrotning.
Jodi Dean menar att den stora fascinationen för antropocenbegreppet handlar om en njutning i att få konstatera att “vi förändrade världen, trots allt”. Hon kritiserar den berättelse som bara tycks ge plats för människor i en av tre roller: betraktaren, offret, överlevaren:
A current of left anthropocenic enjoyment circulates through evocations of unprecedented, unthinkable catastrophe: the end of the world, the end of the human species, the end of civilization. Theorists embrace extinction, focus on deep time, and displace a politics of the people onto the agency of things. Postmodern Augustinians announce the guilt or hypocrisy of the entire human species.
En grundligare kritik mot begreppet antropocen kommer från humanekologerna vid Lunds universitet, i synnerhet Andreas Malm som både i The Anthropocene Review och i Jacobin har påpekat att det är fel att peka ut “mänskligheten” som ansvarig för fossilexplosionen. Att tala om antropocen är ett sätt att släta över den extremt ojämnlika förbrukningen av jordens resurser.
Andreas Malm går emellertid inte tillräckligt långt i sin kritik. Det menar den brasilianske skribenten Daniel Cunha, som skrivit en replik i The Anthropocene Review, tillika en artikel i Mediations. Influerad av värdekritikerna (PostoneJappe, Kurz) lägger Cunha större vikt vid det marxska begreppet fetischism. Resultatet blir mer än bara hårklyverier. Även om värdekritikern och humanekologen delar sin skepsis mot antropocen-begreppet, begrundas den på delvis olika sätt.
Daniel Cunha köper inte utpekandet av “kapitalisterna” som de skyldiga till klimatförändringarna. Då framstår det “som om störningarna i jordens biogeokemiska kretslopp skulle ha varit ett subjektivt val” hos den härskande klassen. Men att vattenkraft en gång ersattes av kolkraft hade ju ingenting att göra med någon som helst avsikt att påverka jordens klimatet. Det handlade helt enkelt om att fanns större tillgång till billig arbetskraft i städerna och att bruket av fossila bränslen gjorde det möjligt att flytta produktionen dit.
The most fundamental concept for a critical understanding og the Anthropocene is not inequality /…/ but rather fetishism. Fetishism, as conceptualised by Karl Marx, is the social process in which social relations are objectified and inverted: ‘the process of production has mastery over man, instead of the opposite’, because ‘the circulation of money as capital is an end in itself’.
/…/
Contrary to liberal economic thinkers, who invariably depict capitalism as the ultimate rational system – as shown by the expression ‘optimal allocation of resources’, /…/ Marx explicitly theorized capitalism as fetishistic or irrational.
Fetischismen syftar alltså inte (primärt) på något “falskt medvetande”. Det är ingen vrångbild av verkligheten, ingen villfarelse som skulle kunna avlägsnas för att blottlägga hur kapitalismen “verkligen” funkar. Fetischismen är verkligheten. Inte hela verkligheten, men det ekonomiska systemets verklighet. Ett system där kapitalägarna utför sina funktioner inte för att de är giriga eller oupplysta, utan för att de är underkastade samma systemtvång som alla andra. Som individer kan de såklart avstå, byta från en roll till en annan, men överlåter då bara sin funktion åt någon annan.
Det kapitalistiska produktionssättets yttersta drivkraft är inte egenintresset hos någon klass, utan kapitalets egen logik där tillväxt är ett självändamål. Inom dessa ramar är det knappast tänkbart att “mänskligheten” skulle ta kontroll över jordens klimat, vilket antyds av begreppet antropocen.
Intressant nog tycks den radikala kritiken hos Daniel Cunha i någon mening gå varvet runt: antropocen inte som beteckningen på en innevarande epok, utan som utopi. Genom att integrera ekologiska systemvetenskap med matematisk modellering till en “geocybernetik” skulle det kanske vara möjligt att konstituera ett “världssubjekt”, skriver Cunha (som är påtagligt influerad av Herbert Marcuse). Ett sådant bruk av teknikens möjligheter skulle givetvis vara liktydigt med kapitalismens avskaffande.
Technology so reconfigured and socialized would no longer be determined by profitability, but would be the technical translation of new values, and would tend to become art. Instead of being determined by the unidimensional valorization of value, social production would be the outcome of a multiplicity of commonly discussed criteria, ranging from social, ecological, aesthetic, and ethical considerations, and beyond — in other words, material wealth should be freed from the value-form.
/…/
Then and only then Man could be in conscious control of planetary material cycles and could use this control for human ends (even if deciding to keep them in their “natural” state). In fact, this means taking the promise of the Anthropocene very seriously, that is, Man should take conscious control of planetary material cycles
/…/
what emerges here is a truly utopian perspective, the promise of the realization of the Anthropocene, not as an anthropological constant or a “natural” force, but as a fully historical species-being that consciously controls and gives form to the material conditions of the planet.
Oavsett vad man säger om denna utopi och dess beståndsdelar, finns det onekligen något intressant i att vända på steken som Cunha gör.
Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet.
Carl Schmitt
Dagens Industri basunerar ut längtan efter en stark man som sätter sig över lagen. En suverän.
Mario Draghi borde göra “något oväntat – och otillåtet”. Han borde “göra det förbjudna”.
Det finns någonting nästan ekivokt i de formuleringar som Dagens Industri lyfter fram. Som att det avgörande inte är innehållet i de stimulansåtgärder som Europeiska centralbanken väntas presentera i eftermiddag, utan att de innebär en överträdelse av en rättsordning som kan bevisa att det finns en suverän i den sönderfallande unionen.
Konkret handlar det om helikopterpengar. Alla ansatser till politisk debatt kretsar, såvitt jag kan se, kring de två alternativen “för” och “mot”. Förespråkarna verkar måttligt intresserade av att dryfta frågan om var helikoptern ska släppa pengarna.
Det måste ju finnas ett otal möjligheter, varav Dagens Industri nämner två: “en höjning av exempelvis barnbidrag eller sänkta skatter”. Helikopterpengar skulle också kunna innebära en utbetalning av ett större engångsbelopp till varje medborgare, eller varje vuxen medborgare. Eller något annat. De olika alternativen kan uppenbarligen få helt olika konsekvenser i fråga om fördelning, klimatpåverkan och så vidare. Men om detta hörs nu inte ett ord. I stället väntar alla spänt på att suveränen ska visa ett prov på sin suveränitet.
Därtill har jag i veckan hunnit med ett besök i Oslo, inbjuden av norska Riksarkivet för att sitta i en soffa och medverka i en trivsam och välbesökt talkshow. Ämnet här var alltså arkivfrågor, i bred bemärkelse.
Hva skjer med arkivene i møte med ny teknologi? Lydopptak, film, video og datamaskiner har gjort det mulig å lagre mye mer informasjon enn før. Samtidig utfordres våre tradisjonelle forestillinger om arkivet som noe stabilt og varig. Det krever at vi tenker nytt om kollektiv hukommelse. Hva skjer når alt blir digitalisert? Når bevaring møter en ny mediekultur med fokus på konstant overføring og umiddelbar tilgjengelighet?
Om detta samtalade jag med professorn i konsthistoria InaBlom, under ledning av Ellef Prestsæter.
För den som är intresserad går det att se och höra samtalet på Youtube:
(Ja, det finns onekligen en stor ironi i att det statliga Riksarkivet ordnar ett samtal om arkivens digitalisering – och sedan väljer att använda den privata arkivtjänsten Youtube för att sprida distributionen.)
Härom dagen samtalade jag en stund med MirjamKatzin och Somar Al Naher kring ämnet antisemitism – hur den fungerar och vilka uttryck den tar sig i samtiden. Hur skiljer sig antisemitismen från den rasism som snarare bottnar i koloniala förhållanden. Varför har delar av vänstern så svårt att ta tydlig ställning mot antisemitism?
Samtalet, som ägde rum inför publik i ABF-husets foajé, är upplagt i poddformat och går att lyssna på här.
Vi behöver alla inse att läget är akut. Vi är vid en ödesmättad vändpunkt i mänsklighetens historia och vi har sannolikt mindre än 50 procents chans att skapa en hållbar värld.
Så säger nu Johan Rockström, professor i miljövetenskap. Hur går det över huvud taget att ta in ett sådant påstående?
Jag vet att “hållbarhet” är ett begrepp som givits delvis olika definitioner, både politiska och akademiska. Särskilt inflytelserik var Brundtlandkommissionens defition från 1987.
Men det går ändå inte att komma undan frågan om icke-hållbarheten. Vad är det som troligen inte kommer att hålla? Någonting måste det vara som brister. Kanske inte omedelbart, men förr eller senare.
För om hållbarheten i princip tar sikte på evigheten, innebär icke-hållbarheten rent logiskt en kurva som slutar i undergången. Frågan är bara om vi snackar “samhällets”, “civilisationens”, “mänsklighetens” eller “jordens” undergång (och vad vi lägger i respektive begrepp).
Samtidigt är det självklart att en person som Rockström aldrig skulle säga att “undergången är trolig”. Eller var det vad han just sa?
Det har visat sig att BNP-tillväxten i Sverige tog lite extra fart i slutet av förra året. För hela 2015 hamnade tillväxten på 4,1 procent. Förr i tiden hade det varit normalbra men i Europa post-2008 är det alldeles fenomenalt mycket. Dagens Industri rapporterar om detta under rubriken “Flyktingvågen ligger bakom Sveriges BNP-tillväxt“. Och genast utbryter jublet från vänster. Länken postas vidare av grupper och individer som aldrig tidigare postat en länk till DI och som troligen inte ens läst mer än rubriken men vad spelat det för roll när budskapet är antirasistiskt.
Som om det vore antirasistiskt att behandla flyktingar som finansstimulanser. Som om det vore vänster att applådera kortsiktiga uppgångar i en nationalstatlig BNP. Som om det funnes några ursäkter alls för att okritiskt acceptera BNP som ensamt mått på hur “ekonomin” mår, utan att se till sådant som skuldsättning eller fördelning. Utan att vilja tala om det extrema läget, kännetecknat av minusränta.
Det är rätt bedrövligt att se hur svenska vänsterröster glatt förvandlar sig till BNP-nissar så länge det passar den kortsiktiga debattpositionetingen. Och sen? När skuldbubblor spricket och BNP dyker? Då får man äta upp att man så blint accepterade en nationalstatlig, nationalekonomisk, kvartalskapitalistisk räknelogik. Eller tja, vem blir det som får äta upp det? Kanske de vars rätt till en fristad nu villkoras av att de bidragit till en kortsiktig BNP-uppgång.
(Och den som läser längre än rubriken noterar f.ö. att flyktingvågen bara är en delförklaring. Större betydelse har enligt DI den starka exporten från svensk industri.)
