I veckan rapporterade SCB att KPI-inflationen stigit till 2,2 procent i juli, jämfört med 1,7 procent föregående månad. Äntligen passerades tvåprocentsmålet, för första gången på sju år!
Så fort siffran blivit offentlig, började finansmarknaderna att spekulera i att Riksbanken kommer att höja räntan redan nästa vår. Därför stärktes redan nu svenska kronan gentemot dollarn och euron. Därtill börjar det snackas om att höjda bolåneräntor är att vänta, vilket kan ge avtryck i prisutvecklingen på bostäder.
Allt detta på grund av dåligt väder! Nej, inte riktigt. Men den uppmätta ökningen av prisnivån berodde till större del, enligt SCB, på att charterresorna blivit rejält dyrare. Det beror både på ökad efterfrågan och dyrare flygbränsle.
– Paketresor, alltså charterresor, steg med 22 procent vilket är betydligt mer än normalt för juni. Även reguljärt utrikesflyg steg mer än väntat. Det två faktorerna förklarar i princip alltihop, säger Åke Gustafsson, ekonom på Swedbank, om månadsförändringen.
Av ren nyfikenhet tittade jag närmare på hur charterresor spelar in i framräkningen av inflationsstatistik. Som vanligt visar sig då en hel del godtycke. Det finns kort sagt inte ett givet sätt att väga in priserna på charterresor i konsumentprisindex. Ett första dilemma gäller de säsongsmässiga variationerna (som statistikerna tydligen hanterar med en ny modell från detta år). Ett andra dilemma handlar om hur man skiljer konsumtion i Sverige från konsumtion i utlandet. Ett tredje är om och hur man ska väga in förändringar i charterresornas kvalitet.
“Rekreation och kultur” är ett av de största delområdena i den privata konsumtionen. Det står för 12 procent av SCB:s varukorg; endast boende, mat och transporter är större. Rekreationskorgen ska mäta priserna på allt från gym till bokhandlar, men en väldigt stor del utgörs just av charterresor. En charterresa är en pakettjänst som brukar bestå av boende, mat, transporter.
Här visar sig problemet med att knyta konsumtion till ett visst land. Den som ordnar sin egen solsemester köper kanske flygbiljetten via en svensk tjänst (vilket då ska räknas som en del av “den svenska konsumtionen” i statistik över BNP och KPI), men restaurangbesöken under semestern är konsumtion i utlandet. För den som i stället köper ett charterpaket, all inclusive, blir även maten som äts under semestern en del av “den svenska konsumtionen”. SCB förklarar:
Det är den nationella konsumtionen som prismäts, det vill säga alla varor och tjänster för konsumtionsbruk som kan köpas inom landet. Svenskars konsumtion utomlands prismäts inte, men till exempel paketresor med inbakad utrikes semestervistelse prismäts eftersom hela tjänsten köps som ett paket i Sverige.
När SCB ska mäta priserna på charterresor väljer man först ut de största charterarrangörerna (resten bortser man från). Därefter väljer man ut vissa resepaket för prismätning. Urvalsmetoden är “ett slags kvoturval med avseende på kända prisbestämmande faktorer som till exempel destination, säsong, reslängd, ressällskap och logistandard”.
Här får vi an antydan om alla de subjektiva kvalitetsbedömningar som SCB:s statistiker måste göra för att vi andra ska få ett objektivt mått på Sveriges inflation. Eftersom utbudet av charterresor förändras från år till år, måste det finnas kriterier för vilka som är jämförbara. Men hur dessa kriterier ser ut i praktiken kan vi inte se, för de ligger inuti SCB:s black box.
Och då är charterresor – om jag fattar saken rätt – ändå inte klassat som en “kvalitetsjusteringsprodukt”. Hur jag än söker, lyckas jag bara hitta det ordet i följande mening, som återkommer i åtskilliga SCB-dokument:
Om produkten är definierad som en kvalitetsjusteringsprodukt så ska en kvalitetsjustering utföras vid produktbytet.
En annan återkommande mening är denna:
Kvalitetsjustering är ett område som ständigt behöver utvecklas.
Vi kan leka med tanken vad det skulle innebära att kvalitetsjustera priserna på charterresor. Kvalitetsjustering innebär att en prisökning kan räknas som noll, om den anses motsvara en ökad kvalitet.
Vilken kvalitet söker människor i första hand när de konsumerar charterresor? Svar: vackert väder. Närmare bestämt: vackrare väder. I princip borde alltså SCB konsultera SMHI som ett led i att beräkna den svenska inflationen.
Det förblir en öppen fråga huruvida charterresans kvalitet ligger i det absoluta vädret på semesterorten eller i den relativa skillnaden i väder mot Sverige. Att efterfrågan på charterresor ökar en regnig sommar pekar dock mot det senare. I så fall skulle alltså en regnig sommar betyda att charterresan får högre kvalitet, vilket i prisstatistiken ska vara detsamma som ett lägre pris och i slutändan lägre inflation.
Vem vet, om statistikerna bara tagit ordentlig hänsyn till vädret kanske Sverige inte ens skulle ha nått upp till sitt inflationmål på två procent?
Sju kloka it-debattörer har skrivit en artikel ihop med tankar kring hur det vore möjligt att skapa större transparens kring nätjättarnas verksamhet. Att “skingra transaktionsdimman” som det så snyggt heter i rubriken.
Vi lämnar ständigt ifrån oss en massa data. Exempelvis om “vad vi läser, gillar och postar” – men också om var vi befinner oss vid varje tidpunkt. Jag finner det lite märkligt att debattörerna inte nämner den storskaliga insamlingen av våra geografiska positioner. Eller de allt mer omfattande försöken att samla in ljud från vår omgivning via mikrofonen i vår mobiltelefon. Hur som helst är det en träffande problemformulering:
Vi tror att nättjänster, som vi alla uppskattar, är gratis. Vi inser ofta inte att vi har betalat med information om oss själva. Det som ytterligare bidrar till informationsobalansen är att vi inte ens om vi hade våra data, skulle förstå värdet. Det är i kombination med andra användares data som värdet verkligen uppstår och vi som användare saknar de analysverktyg som skulle behövas.
Bristen på transparens i transaktionen är historiskt sett ny. Tidigare köpte vi en tidning eller en tidskrift och betalade för ett lösnummer eller en prenumeration med ett visst belopp. Vi visste vad det kostade, vad vår valuta var värd och vad vi fick. Transaktionen var transparent.
Tidigare fanns en transparens: vi konsumerade materiella produkter i vetskap om deras pris, ett pris uttryckt i reda pengar.
Nu är transparensen borta: vi konsumerar digitala produkter i utbyte mot data, utan möjlighet att bedöma vad datan är värd.
Beror detta på digitaliseringen? Eller beror det på att något har hänt med själva pengarna – att de inte längre är “reda pengar” i samma utsträckning? Går dessa två saker ens att skilja åt?
Transparens betyder genomskinlighet – möjligheten att se igenom en yta, till det underliggande.
När denna sikt försvinner kan det, väldigt förenklat, bero på två saker.
Antingen har ytan blivit ogenomskinlig. Eller så finns det inte längre någonting under att se.
Dessa är de frågor som debattartikeln väcker hos mig. Tyvärr ligger de ännu på ett väldigt abstrakt plan. En bloggpost som denna är ett trevande försök att närma sig någonting lite mer konkret.
Jag associerar till en bloggpost jag skrev härom året, om samband mellan skuldsättning och övervakning. Den praktik som tidigare kallades kreditupplysning har numera svämmat ut i hela den digitala reklamindustrin. Företag som Klarna och Facebook försöker bedöma människors betalningsförmåga utifrån olika beteendedata. Betalningsförmågan är dock ingenting som finns, utan befinner sig i framtiden – oavsett om det gäller en faktura som ska betalas nästa månad, eller ett bostadslån som ska betalas över årtionden. Kreditupplysningen är alltid ett spekulativt omdöme, ett försök att förutsäga framtiden, att kvantifiera en risk. Själva spekulerandet kan vara mer eller mindre transparent. Men framtiden kan inte vara det, för den finns ännu inte.
De sju debattörerna snuddar kort vid en liknande problematik när de diskuterar det ekonomiska värdet av insamlad data:
Aktörer av det här slaget samlar omfattande personakter om oss alla, utan att det är uppenbart för någon hur datan används eller kommer att användas. Det tycks inte alltid vara klart ens för bolagen själva.
Just därför måste vi fråga oss om det över huvud taget går att sätta en “korrekt” prislapp på insamlad data. Finns inte risken att vi lurar oss själva?
Vi menar att det ligger i allas intresse att informationen är öppen om vad de data vi lämnar ifrån oss används till och vad den är värd. Det gäller både det direkta annonsvärdet men också det värde informationen kan ha i framtiden när data bearbetas i stora mängder, det som kallas Big Data.
/…/
Nätverksföretagen bör ha ett eget intresse av att vara transparenta med värdet av användardata eftersom ägare och investerare har ett uppenbart intresse av det som skapar värdet på bolagen. Alla har nytta av jämförbara värderingar av användardata.
/…/
Nu vi ser vi fram emot nya tekniska lösningar och applikationer som kan beräkna värdet av våra transaktioner och en större öppenhet från dem som tjänar pengar på oss.
De sju debattörerna vill alltså sätta en prislapp på “det värde informationen kan ha i framtiden”. Sådana spekulationer hör visserligen till bokföringens grunder. Men kanske bör vi skilja mellan å ena sidan kvalificerad spekulation, å andra sidan verklig transparens. Då bör vi också fråga oss om det ens är möjligt att skapa den transparens som debattörerna efterlyser.
Ett scenario som jag ibland har nämnt är att Facebook i framtiden – kanske efter nästa stora finanskris – säljs till ett företag kopplat till kinesiska staten. Då handlar det inte längre bara om att någon “tjänar pengar på oss”, utan om säkerhetspolitik på högsta globala nivå. Värdet av en så stor databank är inte bara monetärt utan kan även vara militärt. Hur väl kan sådant fångas med hjälp av pengar?
Men vi behöver inte gå så långt för att ifrågasätta hur mycket transparens som egentligen kan skapas med pengar som mätredskap.
Som sagt, detta är inte menat som polemik mot debattörernas förslag. Det är tankar som väcks och som jag vill få ner i hopp om att något kan leda vidare till någonting annat.
Slutligen måste jag fråga mig vad DN:s debattredaktör sysslar med. “Transaktionsdimman” är ett jättebra ord som nog aldrig använts förr, men som nu dyker upp i debattartikelns rubrik och ingress (som normalt sätts av redaktören), däremot inte i brödtexten. En seriös debattredaktör bör vara tydlig med vad som är debattörernas ord och vad som är redaktörens. Sveriges officiellaste debattsida misslyckas med att leva upp till detta.