Entries from January 2016 ↓

K254: Sverige och Visegrád

Visegrád” eller V4 står alltså för Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern – det centraleuropeiska block som på 2010-talet börjat framstå som centrum för en nationalkonservativ reaktion. Därför är det värt att fundera på vilken plats dessa länder har i Europa och i dess fortskridande politisk-ekonomiska krisprocess. Särskilt om vi ska se fram emot en tid präglad av kaotiska skuldavskrivningar, som skapar nya block av vinnare och förlorare.

Uppenbarligen förenas V4 av mer än bara geografi. På det kulturella planet finns förvisso en hel del skillnader, särskilt i fråga om religionens roll. Katolska kyrkan har en mycket stark ställning i Polen, medan däremot Tjeckien är ett av världens mest sekulära länder (jämförbart med Sverige). Ungern och Slovakien befinner sig mellan dessa ytterligheter, men har också en mer splittrad kristenhet än Polen, men betydande protestantiska minoriteter. Men detta är ett sidospår som har föga betydelse i sammanhanget.

Politiskt delar V4-länderna en liknande historia av sovjetisk dominans (och nedslagna revolter) 1945–1989, demokratisering och sedan medlemskap i EU från 1994. Men både Polen, Tjeckien och Ungern har valt att behålla sina nationella valutor i stället för att gå med i eurozonen. Här noterar vi en första likhet med Sverige.

En andra parallell kan sökas i socialdemokratins pågående kollaps. Men det är ju något som förenar snart sagt alla parlamentariska demokratier i den (av)industrialiserade världen.

Igår kollade jag på en tabell i The Economist och noterade en slående parallell mellan V4 och Sverige. Här har vi kort sagt de enda fem EU-länderna som uppvisar hyfsade tillväxtsiffror (om vi räknar bort Irland och Spanien som återhämtar sig från rejäla krascher). Vi snackar om en BNP-tillväxt kring tre procent och en industriproduktion som (till skillnad från EU-genomsnittet) uppvisar ordentliga plussiffror. Samtidigt ligger inflationen kring noll och arbetslösheten är ligger konstant på 6–10 procent.
Så kan läget sammanfattas både i V4-länderna och i Sverige, men inte i övriga Skandinavien. Aktuella tillväxtsiffror för Danmark, Norge och Finland ligger betydligt närmare nollstrecket.

På ett (ytligt) ekonomiskt plan framstår alltså Sverige just nu som ett centraleuropeiskt land, snarare än ett nordiskt.

Krafsar man en liten bit under ytan når man fram till skuldberget. Här noterar vi ett drag förenar Norden och V4 (utom Ungern), nämligen att statsskulden ligger långt under det europeiska genomsnittet. Om staternas skuldsättning visualiseras på en karta, framträder ett nordöstligt block kring Sverige och Polen, i tydlig kontrast mot de kraftigt skuldsatta staterna i Syd- och Västeuropa. Gränsen sammanfaller delvis, men inte helt, med eurozonens gräns.

Om vi däremot tittar på kartan över hushållens skuldsättning, så hamnar däremot Sverige och V4 på motsatta sidor av spektrat. Sverige hör till det nordvästra toppskiktet där hushållen är skuldsatta över öronen; V4 utmärker sig däremot av förhållandevis låg skuldsättning, betydligt lägre än t.ex. i Tyskland.

Nästa steg blir att fråga sig i vilka banker dessa skulder ligger och hur stora risker dessa banker har tagit.

Allt detta kan plötsligt bli storpolitiskt sprängstoff i ett läge där skuldbubblor spricker. Vissa länder, regioner och befolkningsskikt kommer att bli vinnare på bekostnad av andra, som blir förlorare. Striden om vem som ska hamna var kommer att starka vissa allianser och spräcka andra. På vägen förändras kanske även förståelsen av Sveriges plats i Norden och i Europa.

Om hur den högerradikala miljön ånyo orienterar sig mot Centraleuropa

Genom sin historia har Sverigedemokraterna – liksom den högerradikala miljön i allmänhet – importerat sina strategier från andra håll i Europa.

På 1990-talet fann man sina förebilder i Västeuropa; i synnerhet franska Front National.

På nollnolltalet riktades blickarna i stället mot Danmark och Dansk folkeparti, som nådde inflytande som stödparti till regeringen. Nu uppfattades Sverigedemokraterna i första hand som en del av “den nordiska högerpopulismen”; sammanhanget var inte främst västeuropeiskt, utan skandinaviskt.

Men under 2010-talet har det ånyo skett en omsvängning, nu i riktning mot östra Centraleuropa. Sverigedemokraterna talar allt mer öppet om Ungern som förebild. Det är något annat än den danska modellen med ett högerpopulistiskt stödparti till regeringen, som når inflytande genom att sätta agendan.
Ungern under Orbán har rört sig i riktning bort från den liberaldemokratiska maktdelningen, mot en “illiberal demokrati” där ett dominerande parti tar kontrollen över medier och rättsväsende. Partiet är egentligen inte högerpopulistiskt eftersom det inte bygger på att mobilisera “folket”; snarare rör det sig om en djupt auktoritär nationalkonservatism.
Nu har Polen slagit in på samma väg som Ungern – en process som lämpligen kan kallas för “orbanisering”. Möjligen rör sig Slovakien åt samma håll, medan Tjeckien står vid ett vägskäl.

Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien – med andra ord Visegrád-länderna eller V4 – är en konstellation som tycks spela en nyckelroll för Europas högerradikala rörelser i EU:s fortsatta krisprocess. Redan 2012 noterades på denna blogg hur Polen och Ungern blivit nya nav för Europas fascister. Då påminde också Niklas Bernsand i en kommentar om hur den gamla idén om Międzymorze eller Intermarium lever vidare bland regionens nationalister – åtminstone de som inte helt sluter upp bakom Ryssland. Idén är att förbinda Östersjön och Svarta havet i en östeuropeisk allians, fristående från såväl Ryssland som Tyskland. Planen misslyckades för hundra år sedan och är idag mer orealistisk än någonsin, men kanske ändå kan spela viss roll i skapandet av nya alliansmönster mellan nationalister i Europa.

Det senaste halvåret har enat V4-staterna i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar. Redan tidigare fanns ett militärt samarbete och i höstas gjorde Tjeckien ett utspel om att ge militärt stöd till Ungerns gränskontroller.

Jag tänkte snart återvända till frågan om V4-ländernas ekonomiska roll inom ramen för Europas krisprocess. Men tills vidare sätter jag punkt med en bild från dagens högerradikala huligandemonstration i Stockholm, där tydligen polska flaggor vajade bredvid de svenska:


K253: Spekulationer kring deflationer – ett litet axplock

Sedan sommaren 2015 har världens aktiemarknader varit platsen för en storskalig elimination av penningvärden. De två första veckorna 2016 utgjorde den värsta årsstarten för Dow Jones index sedan starten 1896. Allra störst är dramatiken på aktiemarknaden i Kina.
So what? Att aktiekurser går upp eller ned är inte hela världen. Desto intressantare är den uppfattning som nu verkar breda ut sig allt mer: att vi bara sett början, att 2016 mycket väl kan bli året för en ny global finanskris, följd av en global recession.
Jämförelserna med 2008 duggar allt tätare och följs av konstaterandet att världens ledande centralbanker inte längre har någon ammunition kvar till att möta en krasch, efter att styrräntorna i åratal hållits kring nollstrecket.

Det är inte bara monetära och finansiella indikatorer som varslar om en annalkande storm, utan också mer handfasta mått på världshandelns materiella omfång. Wal-Mart ska stänga 269 butiker och det hörs episodiska berättelser om hur järnvägsgodstrafiken i USA på senare tid har stagnerat. Desto tyngre väger väl att direktören för rederijätten Maersk gör bedömningen att tillväxten i världen håller på att tillväxten i världen saktar in och kommer att hamna långt under de officiella prognoserna.
Många hänvisar nu till Baltic Dry Index som mäter den globala efterfrågan på att frakta råvaror till sjöss. Det kan alltså läsas som ett mått på hur mycket som fraktas i förhållande till den totala kapaciteten. Idag gjorde detta index ännu en historisk bottennotering. Må vara att detta säger mer om överutbud på godsbåtar än om en stagnerande industri – även båtar och hamnar är investeringar som gjorts av någon som bokfört ett framtida betalningsflöde, alltså delar av det globala skuldberget.

Förra finanskrisen kunde i någon mån sägas ha sitt ursprung på marknaden för bostadslån, framför allt i USA. Den här gången förefaller krisdynamiken vara mer omedelbart global, även om många väntar sig att epicentrum ska ligga i Kina. Uttryck som “peak debt” (skuldkrönet) används för att karakterisera läget i världsekonomin. Förvisso ofta av mer eller mindre effektsökande domedagsekonomer, men inte bara.

William White, tidigare chefsekonom på BiS, nu höjdare på OECD, uttalade sig nyligen om den globala skuldbubblan som byggts upp under de senaste åtta åren. I nästa recession kommer det visa sig att många av dessa skulder aldrig kommer att återbetalas, vilket “kommer bli obekvämt för många som tror att de äger tillgångar som är värda något”.
Någon form av skuldavskrivningar måste ske i jättelik skala, administrerad av överstatliga institutioner som har att utse vinnare och förlorare. Det är förstås en världspolitisk krutdurk.
Europeiska banker är synnerligen utsatta efter att ha lånat ut stora pengar till tröskelekonomierna – de länder som efter 2008 sågs som en stor del av krisens lösning, men som nu är en lika stor del av problemet.

Vi har nyligen nämnt de möjliga följderna av en kinesisk devalvering under 2016. Spekulationerna breds ut ännu vidare i artikeln “Square Holes and Currency Pegs“, publicerad på bloggen Automatic Earth (vars trovärdighet jag själv är lite osäker på).
Där påpekas att deflation inte är detsamma som fallande priser; det senare är bara ett vanligt symptom. Deflationsprocessen har puttrat länge länge, åtminstone sedan 2008, men inte kommit upp till ytan eftersom den övertäckts av en ständigt växande skuldbubbla som hållit många priser uppe. Viktigare än prisrörelserna är att titta på pengarnas velocitet (omsättningshastighet, alltså hur snabbt “konsumenterna” spenderar sina pengar. Och även om detta är ytterst svårt att mäta, verkar få ifrågasätta att det finns en nedåtgående tendens sedan länge.

Deflationen sätter press på de länder vars valutor har fast växelkurs, alltså är knutna till en annan valuta – vanligtvis dollarn eller (för många afrikanska stater) euron. Tyngst bland dessa länder väger Kina och Saudiarabien, som båda fortsätter kämpa med att följa med dollarkursen. Lite tillspetsat kan sägas att om Saudiarabien hade låtit sin växelkurs falla med oljepriset, hade de kunnat få betalt för sin olja i dollar värda dubbelt så mycket, men så har ännu inte skett. Om och när dessa länder till slut släpper taget, alltså låter sin valuta devalveras, kommer det att frisläppa en lång kedja av följdverkningar. Kanske börjar det hela med Hong Kong-dollarn som befinner sig i ett utsatt mellanläge, med ett värde direkt knuten till USA:s stigande dollar.

De länder som tillämpar flytande växelkurs och är beroende av råvaruexport har fått se sina valutor falla i värde: från Brasilien och Sydafrika till Norge, Kanada och Australien, samt givetvis Ryssland. Om man betraktar världsdeflationen via prisrörelserna råder det inget tvivel om att oljan leder vägen nedåt, följd av övriga fossilbränslen. Men 2015 var verkligen ett historiskt uselt år för alla betydande råvaror. Av alla metaller gick det bäst för bly (-3,5%), betydligt värre för aluminium (-17,8%), koppar (-26,1%), zink (-21,5%) och nickel (-41,8%). Även ädelmetallerna föll såklart, vilket är en tydlig indikator på att ingen är rädd för inflation. Bland livsmedlen rasade priserna på allt från majs (-9,6%) till vete (-20,3%). Men då snackar vi dollarpriser – om vi skulle räkna i rubel eller real blir nog prisbilden mer spretig.

Nu görs diverse spekulationer i hur de fallande råvarupriserna uppvisar ett mönster som påminner om vad som skedde med subprime-bostadslånen 2007–2009. Vad man nu ska dra för slutsatser om detta. Allt som med säkerhet kan sägas är att vi under de senaste åtta åren har levt genom ännu en epok av kreditbubblor utan historisk motsvarighet, vilket satt avtryck i diverse priser som förr eller senare måste falla. Vart detta fall leder vet ingen. Det rör sig verkligen om okända vatten.

K252: Hur kollapsretorik används för att överskugga verkliga kollapser

Subtraktion är ofta en klargörande metod. Min vän Palle Torsson byggde en gång en uppmärksammad konstutställning, Minus Porn, på den enkla principen att ta pornografiska bilder men blurra bort själva porren. På liknande sätt går det att jobba med text.

Är det den slutliga samhällskollapsen vi nu bevittnar?” – så löd rubriken på en krönika som i dag publicerades på en välbekant rasistblogg. Vad händer om vi klipper bort rasismen, antifeminismen och fixeringen vid migration? Då kan får man en betydligt mer kompakt kollapskrönika, som kan tjäna som ett rätt intressant diskussionsunderlag:

Många av oss har länge varnat för att Sverige förr eller senare kommer att mer eller mindre kollapsa. De senaste dagarna har allt fler indikationer framkommit som förstärker bilden att Sverige just nu genomgår en samhällskollaps av aldrig tidigare skådat slag i västvärlden i modern tid.

Som vi väl vet har svenska skolor helt förfallit.
Även vården går på knäna numera.
Inte heller polisen klarar längre av sitt uppdrag.
Socialtjänster i kommuner runt om i landet brakar ihop.
Svensk media är en ren katastrof.
Det finns naturligtvis fler exempel där olika delar av det svenska samhället är under kollaps.

Vi ser alltså en tågkrasch i slow motion mitt framför våra ögon. Trots det finns det inga indikationer på att något kommer att förändras till det bättre. Tvärtom. Indikationerna visar att läget bara blir allt sämre.

Meningsmotståndare påpekar självsäkert men naivt att Sverige naturligtvis inte kan kollapsa men ger samtidigt inga rationella och rimliga lösningar på de allt mer massiva samhällsproblemen landet genomgår. Istället sanktioneras och relativiseras utvecklingen vi ser. Hybris fällde slutligen Oedipus och Rom kollapsade i slutändan.

Subtraktionen ger oss en kristeori som är mindre borgerlig, mer renodlat tragisk.

Originalkrönikan räknar upp en rad institutioner som just nu påstås kollapsa – och allting är givetvis invandrarnas fel. Men i vår subtraherade krönika finns inga syndabockar, över huvud taget inga förklaringar, utan bara problemdiagnoser. Hur ska den bedömas politiskt?

Många skulle nog spontant reagera genom att tillbakavisa vad som sägs, fördöma “alarmism” och “undergångsretorik“, slänga in någon hänvisning till att BNP trots allt växer, à la pastor Rosling. Impulsen att tona ner kriser är ännu den dominerande bland vänsterns opinionsbildare, över hela spektrat från vänsterliberaler till vänsterradikaler.

Frågan är ändå om inte den motsatta metoden är mer avslöjande. Om vi i stället bejakar “alarmismen” kan vi fråga oss vad som saknas i rasistbloggens allmänna kollapsdiagnos. Framför allt saknas ju klimatkrisen, liksom för den delen alla andra andra varianter av ekologisk kris. Det är knappast förvånande. Klimatet känner ju inga nationsgränser – alltså är det taktiskt viktigt för all världens nationalister att förneka klimatkrisens betydelse. Det underlättas av att man skruvar upp tonläget i fråga om “nationella kriser”. Men för oss andra räcker det inte att skruva ner. Vi måste bredda, bredda, bredda.

Och kanske fundera mer på hur kristeorier används för att överskugga andra kristeorier.

K251: Tågkraschliknelsen

…som att betrakta en tågkrasch i slow motion.

Liknelsen är numera väletablerad, såväl på svenska som på engelska. Jag blev nyfiken på bakgrunden, rent begreppshistoriskt, så jag gjorde några snabba sökningar. De pekar tydligt på att liknelsens genomslag är knuten till den krisprocess som sattes i rullning av finanskrisen 2008.

För några månader sedan var det någon som jämförde den växande krisen med att betrakta en annalkande tågkrasch i ultrarapid. I förra veckan började krisen komma upp i överljudshastighet.

Irlands EU-kommissionär Charlie McCreevy i tal inför Europaparlamentet, måndagen den 22 september 2008.

På svenska hittar jag inga exempel alls på att tågkraschliknelsen skulle ha använts innan 2007–2008. På engelska återfinns spridda exempel, men de blir betydligt fler efter att ekonomijournalister börjat använda den för att beskriva den ekonomiska kris som satts i rullning.

I svensk nyhetspress gör liknelsen entré våren 2010, då för att beskriva den annalkande skuldkrisen i Grekland. Under 2011 vidgas tågkraschen till att omfatta hela eurokrisen och 2012 börjar olika skribenter även att använda samma liknelse för att beskriva socialdemokratin under Håkan Juholt.

Vi kommer inte undan metaforerna när vi talar om kriser – själva begreppet “kris” är ju förresten en medicinsk metafor i grunden. Ett problem med medicinska krismetaforer är att de för tankarna i riktning mot omedelbara sammanbrott. Talet om “slow motion” är ett sätt att komma bort från detta. Men hur lyckat är det med den där rälsen som vi får på köpet?

Apropå senaste boken av Apple-kyrkans apostel

Den som lyssnade på P1 i fredags kunde höra mig prata en stund om bilden av den digitala revolutionen, kopplat till utbildningspolitik och genidyrkan. Det hela utmynnar i ett resonemang om hur Apple tjänar som projektionsyta för den utopiska tanken om hur konst och teknik ska sammansmälta i en högre enhet.


Inlägget, som också kan läsas
, är i grunden en recension av Walter Isaacsons bok Innovatörerna – en bok som jag finner både ytlig och lite tjatig.
Ännu sämre blir den i svensk översättning, där Roland Poirier Martinsson (som översatt större delen av boken) gjort en rad klavertramp, i synnerhet som han saknar koll på central teknikjargong. Exempelvis har begreppet commons inte översatts till “allmänningar” trots att det i sammanhanget vore självklart; i stället bjuds vi på formuleringar som “gemensambaserat massamarbete” (Yochai Benklers “commons-based peer production”). Begreppen wetware och hardware har obegripligt nog översatts till “fuktig materia” respektive “torr materia”. Slarvigt av Albert Bonniers Förlag att inte engagera en mer lämpad översättare, alternativt en svensk fackgranskare.

Walter Isaacson är även aktuell via den nya filmen Steve Jobs som baseras på hans storsäljande biografi över densamma. Trots att han i Innovatörerna kritiserar tendenser till genidyrkan, fortsätter han att utgå från att Jobs är något av en Messias, som pekat ut vägen till att förverkliga Ada Lovelace’ gamla profetia om “poetisk vetenskap”. Underförstått är Apple en kyrkan med Isaacson själv som dess apostel. Jag undrar hur länge den bilden är gångbar om Apples aktiekurs fortsätter nedåt.

K250: Mörka utsikter för världsekonomin under 2016

George Soros har tydligen sagt att vi är tillbaka i 2008, vilket ska tolkas som att vi får ännu en global finanskollaps under 2016. The Economist instämmer i att det finns stora orosmoln i världsekonomin, dels på det politiska/militära planet, dels i form av globala tendenser till stagnation inom handel och tillverkningsindustri.
Vad som kan ifrågasättas i 2008-parallellen är om det blir just en kreditbubbla som får finanssystemet att krascha; i så fall lär det denna gång bli en krasch med epicentrum i Kina.

Fast vad tjänar det till att diskutera om risken för en krasch kommer “inifrån” finanssystemet eller “utifrån”? Troligare är i slutändan ett samspel. Skuldbubblorna som byggts upp i Kina och annorstädes fortsätter att växa och växa och växa… tills en yttre chock skapar instabilitet och skapar tillfället där bubblan spricker. Även det motsatta är möjligt, att politisk-militär oro bidrar till att hålla bubblorna intakta längre än vad som annars vore fallet. Hur som helst kan de inte växa i evighet.

The general consensus, however, is that China can handle a debt crisis; state control of the economy is much greater
/…/
Of course, this state control means that non-performing loans are not recognised as quickly as they are in the west and that, as a result, struggling companies do not go out of business. These zombies hang around and make it much more difficult for competitors (including western companies) to be profitable. So the contagion effect will not be via the financial system but via corporate profits.

Värt att hålla i minnet: en finanskrasch med centrum i Kina kommer att sprida sig i världen, men kanske inte lika snabbt som den förra finanskraschen spred sig från USA.
En krasch i Kina, med arbetslöshet som följd, kommer att leda till protester upprorsrörelser runt om i landet. Hur en sådan dynamik kommer att spelas ut är svårt att spekulera i. Men ett troligt motdrag från den kinesiska regimen blir att devalvera valutan i syfte att skapa fler jobb i exportindustrin, skriver The Economist.
Om Kina devalverar kommer andra länder i Asien se sig pressade att följa efter, för att inte förlora i konkurrenskraft. Men en våg av devalveringar i Asien kommer att slå hårt mot de asiatiska företag som har lån i dollar. Detta scenario påminner på ytan mer om 1998 än om 2008.
En asiatisk devalvering kommer dessutom att skicka en våg av deflation över hela jorden. Även detta är väl ett exempel på hur verkningarna av en krasch i Kina får en “seg” karaktär för övriga världen.

Den rika delen av världen befinner ju sig redan på randen till deflation. Även när det märks tendenser till ökad inflation, äts dessa upp genom ett deflationstryck utifrån, alltså av fallande priser på importvaror.
The Economist återger en räkneövning i att konstruera ett index över inflationsförväntingar i USA och Europa på grundval av priserna på olika långa obligationer. På fem års sikt rör det sig om en blygsam siffra på 1,3 % årlig prisökning på konsumtionsvaror i USA och under en procent i Europa. Att priset på guld har fallit rejält pekar i samma riktning, för guld är något som framför allt köps av de som vill skydda sig mot inflation.

Where inflation can be found in the world, it is not obviously a function of capacity constraints. The biggish economies in which core inflation is above the central bank’s target tend to be commodity exporters that have suffered big falls in their currencies. That, in turn, has stoked domestic inflation. Core inflation is typically well below target in countries that are importers of raw materials. And despite tighter labour markets in rich countries, wages are not rising very fast.

Ett sätt att förklara inflationen är helt enkelt att lönerna för flertalet har hållits nere under så många år att ingen längre förväntar sig några verkliga löneökningar. Vilken i sin tur hänger samman med att fackföreningarna knappt har någon förmåga att sätta kraft bakom sina krav. En annan förklaring tar sikte på bristande investeringar, att folk med pengar “sparar för mycket”, vilket kan hänga samman med ökande ojämlikhet – om allt mer pengar koncentreras hos ett fåtal rika, är det inte förvånande att pengarna sparas i stället för att cirkulera.

The Economist fortsätter med att hänvisa till ett inlägg på den lätt dubiösa bloggen Zerohedge, där den framgångsrike investeraren Martin Taylor förklarar varför han lägger ner sin hedgefond. Där finns flera intressanta punkter.
Martin Taylor menar att det blivit allt svårare att upprätthålla en framgångsrik investeringsstrategi eftersom den tillgängliga informationen om ekonomiska förhållanden är allt sämre – alltså en typ av bokföringskris. Framväxten av indexfonder och algoritmhandlande på börserna bidrar till att göra marknaderna allt mindre transparenta. Enskilda företag släpper också ut allt mindre information. Men värst av allt är kanske den makroekonomiska statistiken från Kina och Indien, som knappast går att lita på men som ändå har allt större betydelse för nästintill alla beslut som ska fattas av investerare.

(Det här blev ett sånt där inlägg som egentligen bara återger saker som skrivits i The Economist. Fler är att vänta. Jag har haft en del att läsa ikapp och det är en ganska intressant helhetsbild som framträder.)

K249: Om putiniseringen av Polen och den allmänna rörelsen mot “illiberal demokrati”

Journalisten Eszter Zalan har skrivit en träffsäker manual: “How to build an illiberal democracy in the EU. Det handlar alltså om hur Polen nu går i Ungerns fotspår; i förlängningen om hur Ungern precis som Turkiet går i Rysslands fotspår i riktning mot “illiberal demokrati” på nationalpopulistisk grund.

När allt fler länder går i samma riktning, blir jag allt mindre säker på att “putinisering” är det bästa ordet, särskilt som ingenting säger att dessa länder blir geopolitiskt allierade med Ryssland. I vilket fall rör det sig om en tendens som allt tydligare karakteriserar vår samtid, i synnerhet kanske Europas periferier och närområden.

Hur hänger denna tendens samman med den ekonomiska världskrisens fortlöpande rörelse? Det är inte så enkelt som att en ekonomisk nedgång i ett land leder till att landet går i en auktoritär politisk riktning. Men över tid går det att se kopplingarna mellan de båda krisprocesserna, den nationella demokratins och den globala ekonomins. Låt mig citera ur en tidigare artikel:

Putiniseringen av Ryssland inleddes 2007, när ekonomin var på topp tack vare höga oljepriser. Likaledes inleddes Turkiets putinisering år 2011 på höjden av en febrig högkonjunktur, underblåst av stimulanstriljonerna från USA och Kina. Vändpunkten inträffade i maj 2013 när ett ränteutspel från Ben Bernanke fick kapitalflödena att byta riktning och Turkiet att svaja.

På liknande vis är dagens Polen “ett av mycket få länder som har gått helskinnat genom den ekonomiska krisen och dessutom haft en exceptionell tillväxt i tjugo år”. Så skriver Eugeniusz Smolar i en mycket intressant artikel om Polens väg.
Artikeln nämner också uppgifter som antyder att det inte räcker att bara se till landets samlade BNP-utveckling. Trots den starka tillväxten har arbetslösheten i Polen legat kvar på över 10 procent, ännu högre bland ungdomar, trots att 1,5 miljoner har utvandrat för att söka jobb i länder som Tyskland och Irland. Lönerna har heller inte ökat i takt med arbetskraftens produktivitet.

Arbetsgivarna har i stor skala återgått till korttidsanställningar och vägrar att erbjuda heltidssysselsättning. Den allt större osäkerheten har fördjupat en växande demografisk kris – polska kvinnor föder färre barn jämfört med Storbritannien eller Sverige.
Ännu en motsägelse: i många sociologiska studier uppger en majoritet polacker att deras egen och familjens personliga situation är god, men att det går utför med landet.

Eugeniusz Smolar pekar på hur katolska kyrkan i Polen har givit sitt stöd till högerpartiet Lag och rättvisa (PiS), som nu alltså styr landet med egen majoritet. Åtminstone ytligt går det att se paralleller till den ortodoxa kyrkans roll i Ryssland, liksom till Erdoğans islamism.

Polen är nu ett djupt splittrat land. Det vi har bevittnat är inte bara politik. Det är också ett brinnande kulturellt krig mellan två stammar som inte har något gemensamt: traditionalisterna och modernisterna, precis som i Turkiet, Ungern och Ryssland. Därför är en kompromiss svår att föreställa sig. Jaroslaw Kaczynski och hans anhängare kommer att göra allt de kan för att säkra sin makt i framtiden.

Eugeniusz Smolar nämner också hur strategerna i PiS “lyfter fram den orealistiska idén om en ny allians av mindre stater från Östersjön till Svarta havet.” Han har säkert rätt i att en sådan allians är omöjlig så länge ländernas inställning till Putins Ryssland skiljer sig. Men det öppnar ändå tanken för vilka länder i Östeuropa som kan tänkas stå näst på tur för att genomgå samma process. En tanke som möjligtvis kan stå i vägen för att se parallella utvecklingar i Västeuropa.

Den svenska kärleksteorin (2): om falska alternativ till individualismen

I förra inlägget lovade jag återkomma till den riktigt pinsamma inslagen i Erik Gandinis dokumentärfilm The Swedish Theory of Love. Det handlar om de två inslag som presenteras som alternativ till den svenska individualismen och dess ensamhet.


Det ena “alternativet” har förvisso vissa komiska kvaliteter. Där får vi möta representanter för någon form av nyandlig sekt, som sitter och klämmer på varandra i en skogsdunge. De ser verkligen ut att ha tagit en rejäl dos MDMA, men om så verkligen är fallet ska jag låta vara osagt – jag betvivlar inte att liknande effekter kan uppnås via andra tekniker.

Vi ser bilder på hur dessa män och kvinnor rullar runt i gräset och fnissande smeker på varandras hud, men får också höra lite “visdomsord” från männen; medan kvinnorna mest nickar, suckar och fnissar.
Delvis är det rena Kenta & Stoffe-retoriken om att välja bort “Svenssonlivet” till förmån för någonting mer äkta. Detta mixas med en politisk kritik av hur välfärdsstaten lägger sig i människors liv och helst bara borde lämna alla i fred. Det är i grunden ett utpräglat högerbudskap; den etikett som ligger närmast är helt klart paleolibertarianismen. Men det blir knappast uppenbart för alla, eftersom denna nyandliga flumlibertarianism formuleras i namn av en högre gemenskap, som vänder sig mot ett samhälle som utpekas som ytligt och individualistiskt.

Allt jag kan tänka på är detta: hur genuin är sektmedlemmarnas gemenskap den dagen som någon av kvinnorna utsätts för övergrepp av någon av männen? Vågar hon tala högt om saken, kan hon räkna med att backas upp av de övriga? Inte ens chans.
Efter att ha googlat ett par av namnen noterar jag att männen i gruppen verkar ha kopplingar till Ängsbacka kursgård och att de tar rejält betalt för olika kurser i bl.a. “sexsibility”.

Människorna i skogsdungen presenteras alltså i filmen som ett alternativ till den svenska individualismen. Inget kunde vara mer fel. Att dessa människor kunnat välja att tillbringa tid i en nyandlig sekt är tvärtom ett resultat av den statsindividualism som befriar människor från beroendet av familjen.
Även om Erik Gandini låter sektmedlemmarna framstå som helknasiga, släpper han inte in något av denna ambivalens i sin skildring av fenomenet.

Det andra psedoalternativet hittar Erik Gandini på Etopiens landsbygd, dit han åker för att träffa den danske läkaren “doktor Erichsen”, som har valt bort det alltför perfekta Skandinavien till förmån för ett liv som han finner mycket mer äkta. Han talar sig varm för hur bra de fattiga människorna har det i Afrika, där man inte drabbats av den förödande individualismen utan tar hand om varandra i traditionella familjestrukturer.

Afrika skildras i värsta tänkbara stereotyperna. Här finns inget urbant liv, utan folk bor i hyddor och jagar med spjut. Inga svarta människor får själva komma till tals, utan den vite doktorn förblir deras språkrör. Att doktorn inte ens presenteras med förnamn stärker bara den koloniala känslan. Det känns faktiskt smått obegripligt att Erik Gandini kan komma undan att göra detta år 2016, med stöd från såväl SVT som Filminstitutet.

Den svenska kärleksteorin (1): om historieskrivningen i en gravt misslyckad dokumentärfilm

Hösten 1972 antog Socialdemokratiska kvinnoförbundet en familjepolitisk programskrift som lade stor vikt vid idealet om självständighet och dess grund i ekonomiskt oberoende. Det handlar om att unga ska kunna välja utbildning och bostadsort utan att luta sig på föräldrarna och om att äldre ska ha rätt till offentlig omsorg, inte behöva förlita sig på sina barn. Framför allt handlar det om att kvinnor som lever tillsammans med män inte ska vara helt utlämnade till mannens vilja. Regelverket borde enligt S-kvinnorna utformas så att gifta makar “kan behålla ett stort mått av självständighet under äktenskapet”.

Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga.

Om det inte är det ekonomiska beroendet som får ett äktenskap att fortbestå eller en familj att hålla samman, blir samlevnaden mer av ett genuint och ömsesidigt val. Denna vision om “frivilliga relationer” bildar kärnan i vad Henrik Berggren och Lars Trägårdh har kallat “den svenska teorin om kärlek”.

Att detta skulle vara unikt svenskt, eller fullständigt implementerat i Sverige, är givetvis retoriska överdrifter. Historiskt må de vara fallet att Sverige med sin välfärdsstat gick allra längst på “statsindividualismens” väg, som i vissa avseenden faller tillbaka på en längre svensk historia där statskyrkan spelar en viktig roll, något som framhävs av Berggren/Trägårdh. Men detta är likväl historia.
De senaste 30 årens utveckling har inte inneburit realiseringen av 1970-talets självständighetsvisioner. I många avseenden har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. Äldre blir åter beroende av sina barn, kanske inte för den dagliga omsorgen men för att lotsa dem genom valfrihetens snårskog, fram till de rättigheter som de formellt ännu har. För att inte tala om hur bostadsmarknaden, som gynnat en äldre generation, sätter den yngre generationen i nya beroendeförhållanden till föräldrarna. Och det vore ett stort skämt att påstå att vår tids svenska parförhållanden skulle ut- eller avveckla sig oberoende av den extrema bostadsbristen.

Mot bakgrund av detta blir det rätt konstigt att som Erik Gandini utpeka 1972 som starten på ett stort samhällsexperiment som nu har gjort svenskarna till världens mest ensamma folk. Detta är nämligen den tes som han kastar fram i dokumentärfilmen The Swedish Theory of Love som hade premiär igår.

Gandini är alltså djupt influerad av Berggren/Trägårdh, men har valt bort den längre historiska kontexten till förmån för att suggerera S-kvinnornas kongress år 1972 som den stora vändpunkten i svensk historia. Det blir lite av en konspirationsteori. Gott så. Konspirationsteorier kan funka utmärkt som utgångspunkt för dokumentärfilmer, som Adam Curtis flera gånger har demonstrerat. Men hos Curtis sker detta genom en historieskrivning som sätter skruv på sig själv genom att frilägga dolda samband mellan skenbart skilda strömningar. Så icke hos Erik Gandini, vars nya film är monumentalt endimensionell.
Även denna endimensionalitet hade kanske varit okej om den hade genomförts med bättre valda exempel och om han kunnat hålla sig till ämnet. Men det gör han tyvärr inte. För filmen handlar väldigt lite om just kärlek. I stället handlar den om ensamhet och antyder att den “svenska ensamheten” skulle vara ett resultat av just den politiska strävan efter att möjliggöra “frivilliga relationer”. Antyds därmed att kärlek och ensamhet skulle utgöra varandras motsatser, eller att ett samhälle byggt på ofrivilliga (familje)relationer åter skulle bli mindre ensamt? Detta förblir oklart och åskådaren stimuleras knappast att själva tänka vidare i dessa banor.
Erik Gandini misslyckas alltså med att följa upp sitt eget tema. Därtill är det ganska förbluffande hur han lyckas undvika genusaspekten i att det framför allt är manlig ensamhet som han skildrar – och att visionen från 1972 handlade om att befria kvinnor från beroendet av män. Värst av allt är dock de två motexempel som han anför. Till dessa vill jag återkomma.

Sista ordet i filmen får den åldrade sociologen Zygmunt Bauman, som sannerligen inte gör sitt livs insats. Det är riktigt skämskuddevarning på den intervjun. Efter att ha uppställt en polariserad motsättning mellan “internet” och “verkligheten” trasslar sig den leende Bauman allt djupare in i ren rappakalja. På internet knyts inga mellanmänskliga band och allt präglas av fragmentering, medan verkligheten påstås vara precis tvärtom. Så fort man inte är på internet så befinner man sig i en förlovad värld av genuina möten, för i verkligheten existerar ingen segregation. Tack för den, Zygmunt Bauman.

Jag har ännu inte kommit till de värsta bitarna i The Swedish Theory of Love, som jag såg på en förhandsvisning på Bio Rio i förrgår, men hoppas det framgår att detta är en riktigt misslyckad dokumentärfilm. (Jag tänker för övrigt att tesen hade kunnat drivas bättre i en spelfilm.)

Min uppfattning verkar överlag delas av flera filmkritiker, typ Malin Krutmeijer i Sydsvenskan, Ida Therén i ETC och Gunnar Bolin i radions Kulturnytt. De är alla läsvärda.