Varför är det så svårt att mäta inflationen? Ur ett kort radiosamtal

I morse åkte jag till Radiohuset för att medverka sju minuter i P1 Morgon, “Varför är det så svårt att mäta inflationen“?
Elias Wahlberg ställde raka och tydliga frågor och jag tycker att jag, trots den tidiga timman, lyckades svara rätt rappt. Så jag transkriberade dialogen för framtida bruk.

SCB mäter prisökningarna på massor av varor men utöver att titta på och jämföra prislappar så är det faktiskt en hel del subjektiva bedömningar som behöver göras för att komma fram till inflationen.
Jag ska säga god morgon till Rasmus Fleischer, forskare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Du har ju tittat lite närmare på hur det går till när SCB mäter inflation, du håller tillsammans med din kollega Daniel Berg på med ett projekt, ”Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex”. Vad betyder kvalitetsvärderingar?

– När man ska räkna fram prisutvecklingen så räcker det inte att man bara tittar på priserna utan man måste också titta på vad man får de priser man betalar. För att man ska veta att det på nåt sätt är samma sak som man mäter över tid. Så ena året kanske folk köper cd-skivor och nästa år köper folk en streamingtjänst, hur jämför man de med varandra? Jo, där kommer den subjektiva värderingen in. Hur ser man till att nyttan är konstant? För enligt definitionen av KPI ska det vara ett så kallat ”konstantnyttoindex”, man ska mäta priset på att få ut samma nytta och där börjar det bli lite mystiskt, där kommer de här värderingarna in.

Ni har ju tittat i arkiven på hur man har gjort det här genom åren. Vad har ni kommit fram till?

– Går man tillbaks till 1940-talet så var det mycket frågor om livsmedel, hur bedömer man nyttan i livsmedel? Till att börja med utgick man från att livsmedel är en källa till kalorier, så ju fler kalorier maten innehåller, desto mer [nytta] får man ut av den. Då jämförde man [priset på] källor till samma [mängd] kalorier, när till exempel en typ av mat försvann under krigets ransoneringar.
– Senare har vi följt jättemycket diskussioner om bilar, som ju var en stor konsumtionsvara under efterkrigstiden. Vad är nyttan i en bil, är det att den har många hästkrafter, är det trafiksäkerhet, är det att den håller länge, är det att den är snygg, estetiska kvaliteter?
– Kläder har också lett till stora besvär med modeskiftningar och sånt… och längre fram är det digitala varor som blir jättesvårt.

Jag tänkte bara på det där med kläder. Tar man in det på nåt sätt, vilket mode det är? Tar man in det när man räknar på inflationen?

– Snarare tvärtom försöker man att inte ta in det, men det är ju också väldigt svårt, hur kan man tänka bort en av de verkliga bevekelsegrunderna för konsumtion?

Vilka varor skulle du säga är svårast att mäta kvaliteten på, vad har SCB störst problem med?

– Ja, det som man i diskussionen oftast nämner det är elektronik, mobiltelefoner och så. Men jag tror det finns många varor som är ännu svårare, där man i praktiken inte ens försöka mäta kvaliteten, så då utgår man från att den är samma fast den kanske inte är det. Alla möjliga slags tjänster – från tatueringar till barnomsorg eller charterresor – är ju väldigt svårt att mäta kvaliteten på. Och som sagt, allt som har med mode att göra, allt som har med smak att göra. Hur mäter man prisutvecklingen på vin? Men också såklart bostäder. Vad är kvaliteten i en bostad, är det bara vad som finns innanför dess fyra väggar eller är det faktiskt också var bostaden befinner sig? När människor köper en bostad kanske de tänker mer på var den ligger än på vad väggarna är gjorda av.

Vilka av de här sakerna är det då som man utesluter eftersom de helt enkelt är för svåra?

– Då finns det vissa varor som man tar med i KPI men där man bara gör antagandet att kvaliteten är samma i år efter år. Det gäller till exempel alla möjliga slags tjänster, det kan vara brevporto eller tågresor eller biljetter till fotbollsmatcher. Där utgår man från att det är samma.
– Men sen finns det också varor där kvalitetsbedömningen är så svår att man inte ens har med dem i KPI. Till exempel alla möjliga slags begagnade varor, utom begagnade bilar. Allt som köps och säljs på nätauktionssajter, och det är ju rätt mycket, men där går det liksom inte att avgöra vad som ska jämföras med vad över åren. Sen har vi ju konst och sånt. Och även en massa former av illegal konsumtion, som knark, som egentligen enligt regelboken ska vara med i KPI, men det kan man ju förstå att det inte är.

Vad kan man säga – har det blivit lättare eller svårare genom åren att göra det här? Vi lever ju i en ny tid, en digital tid, gör det att det blir svårare eller lättare att bedöma kvalitet?

– Jag tror att i KPI-arbetet på det stora hela blir vissa saker lättare, som att samla in själva priserna, det kan man ju mer och mer göra via datorskärmen. Men kvalitetsbedömningarna blir svårare och svårare, är min uppfattning. Framför allt, i det långa perspektivet, att vår konsumtion förskjuts bort från mat. För 50 år sen gick större delen av våra utgifter till mat och basvaror, nu är det allt mer av kulturella upplevelser och subjektiva värden. Och sen har vi digitaliseringen där till exempel sådant som tidigare köptes till ett styckepris nu köps som ett abonnemang och det blir ju väldigt svårt att jämföra nyttan dessa emellan.
– Sen finns även i den digitala världen vad man skulle kunna kalla negativa kvaliteter, alltså att vissa tjänster kanske kommer med en massa övervakning eller att datan är osäker, att man kan bli hackad. Ska man väga in negativa kvaliteter? Det har man ju inte ens försökt att göra men i princip kanske man borde det.

Mycket att ta hänsyn till då. Lite kort på slutet: hur tillförlitlig är den här siffran 9,7 procent som vi fick igår?

– Det beror på syftet med den. Om man är Riksbanken och ska bedriva penningpolitik på kort sikt, om man ska avgöra styrräntan, då tror jag att KPI är en helt okej indikator och att SCB gör det bästa jobbet man kan tänka sig.
– Men KPI används även till många andra saker, det används till exempel till att justera pensionerna över tid, år efter år. Det är KPI vi använder när vi ska analysera hur Sveriges ekonomi har utvecklats de senaste 10 eller 20 eller 50 åren. Hur har lönerna utvecklats? Har vi fått högre löner eller har lönerna stagnerat? Där blir det väldigt osäkert vad KPI egentligen säger.

Så långt P1 Morgon. Precis samma ämnen avhandlades nyligen något mer utförligt när jag intervjuades av podden Kapitalet som alltid är lika välproducerat och pedagogisk i sin presentation av ekonomiska ämnen.
“Varför kan ingen mäta inflation?” heter det avsnittet. Egentligen hade jag tänkt transkribera det samtalet, att ha som stöd i kommande bokskrivande. Men det är nåt särskilt med direktsänd radio och vad det gör med ens formuleringsförmåga, tycker jag.