Blixten blixtrar inte

Förra fredagens seminarium på Södertörn har refererats och reflekterats i flera bloggposter av andra som var på plats i det lilla rummet.

• Daniel Risberg: “I de intelligenta maskinernas tidsålder“. Ett oerhört ingående referat först av Fredrika Spindlers föredrag om Deleuze/Guattari, sedan av Palmås/Kullenbergs presentation av sitt forskningsprojekt och slutligen av den diskussion som följde med inpass från flertalet Södertörnsfilosofer. (Det var nog länge sedan ett akademiskt seminarium protokollfördes så här noga.)
  
• Blay: “Maskinfilosofi“. Spinner vidare på Spindler.
  
• Blay: “Nätpolitikens nollpunkt“. Här avfärdas bland annat en viss postkolonial förhastad kritik av nätets politik.
  
• Kalle Palmås: “68 och 99: Intensiva flöden av studenter och PR-folk“. Här appliceras den “maskiniska” ontologin på aktuell nätpolitik.

Kalle citerar sitt inlägg sin gamla examinator Nigel Thrifts bok Knowing Capitalism – som av en händelse just dök upp i piratdigitaliserad form på a.aaaarg.org som överlag är en makalös filosofiresurs, som dock kräver en simpel registrering. Här finns annars en kopia på Thrifts bok. För övrigt duger dess PDF-versioner knappast till att läsa, i egentlig bemärkelse, men de är helt fantastiska för sökning, särskilt när man vill söka igenom en stor mängd böcker efter exempelvis en referens. Pappersbok och PDF är komplement, inte konkurrenter.

Daniel ställer frågan om vad som menades med vad som menades med kroppen “i vila”. Helt kort: Det är kan knappast vara fråga om vilan som ett statiskt, balanserat idealtillstånd – men heller inte om en ständigt vilt fäktande anspänning, vilket är ett intryck som kan ges vid slarviga Nietzsche- och Spinoza-läsningar. I stället handlar det om en balans mellan vilolägen och maximala kraftansträngningar. Ebb och flod, vakenhet och sömn, vila och anspänning – “den stora hälsan” som Nietzsche talar om ligger i själva detta pendlande, som precis som i fallet med musikalisk rytm varken kan vara helt förutsägbart eller helt oförutsägbart. Vilan är heller inte något fullständigt avstannande av flödena; å andra sidan innebär en krafts maximering att andra krafter tillfälligt sätts på undantag.

Blay tar upp en annan passus från Nietzsche som Spindler i korthet hänvisade till. Avsnittet ur Moralens genealogi förtjänar att citeras i sitt sammanhang:

En mängd kraft är en exakt lika stor mängd drift, vilja och verkan – rättare sagt, den är inget annat än just denna drift, vilja och verkan själv, och blott genom förförelsen genom språket (och de förnuftets förstenade grundvillfarelser som finns däri), vilket förstår och missförstår all verkan som orsakad av en verkande, av ett “subjekt”, kan det synas annorlunda. På samma sätt nämligen som folk skiljer blixten från dess blixtrande och uppfattar det senare som handling, som verkan av ett subjekt, som kallas blixt, så skiljer folkmoralen också styrkan från styrkans yttringar, som om det bakom den starke fanns ett neutralt substrat vilket det stod fritt att visa styrka eller inte. Men det finns inget sådant substrat; det finns inte något “vara” bakom handla, verka, bliva; “den verkande” är blott tilldiktad verkan, – verkan är allt. Folket fördubblar i grunden verkan när det låter blixten lysa, det är en verkan-verkan: de antar samma skeende först som orsak och sedan på nytt som verkan av denna. Naturforskarna gör inte saken bättre när de säger att “kraften sätter i rörelse, kraften orsakar” och liknande, – hela vår vetenskap blir, trots sin kyla, trots sin frihet från affekter, fortfarande förförd av språket och kan inte göra sig av med de insmugglade missfostren “subjekten” (atomen till exempel är ett sådant missfoster, likaså Kants “ting i sig”): inte undra på om de tillbakaträngda affekterna hämnd och hat, som glimrar i det fördolda, utnyttjar denna tro för sina egna syften och i grund och botten inte hävdar någon tro med större glöd än den att det står de starka fritt att vara svaga och rovfågeln att vara lamm

Många har läst Nietzsche på jakt efter en (anti)moral. När de får bilden av rovfågeln, har de redan glömt blixten. De tror att rovfågelns ohämmade kraftutövande är det ett nietzscheanskt ideal, när de i själva verket iscensätter en karikatyr på Nietzsches resonemang. Kraften och dess utövande kan inte skiljas åt, lika lite som blixten och blixtrandet – eller (hos Deleuze/Guattari) begäret och maskinen. Begrepp som “kraftutövande” och “begärsmaskin” är alltså, som Spindler var inne på, tautologier.
Det handlar inte om att släppa subjekten fria att handla på visst sätt, eller om att hindra dem från det – utan om skapa, eller förhindra, sammansättningar mellan kroppar.