Entries from May 2014 ↓

Nu är det slut. Piratpartiet kommer inte att återhämta sig – allra minst i höst. Att de rentav tänker ställa upp i kommunval är obegripligt. Om det finns någon nivå där deras frågor går att driva partipolitiskt, är det ju i Bryssel – och mitt intryck är att Piratpartiets ledamöter har gjort en bra insats under sin tid där (2009–2014). Men nu är det slut.

Jag bara konstaterar saken, utan några känslor alls. Ingen skadeglädje, ingen besvikelse. Varför jag alls skriver dessa rader är aningen oklart. Jag vet att många piratpartister har läst Copyriot, även om de kanske inte längre gör det. Tro i vart fall inte att detta inlägg är avsett att punktera någons engagemang. Allra minst den upphovsrättskritiska aktivism som i Sverige kommit att kanaliseras särskilt i Piratpartiet och dess ungdomsförbund. Men ett engagemang som underordnar sig ett parti är dödsdömt. Nu hoppas jag att de piratpartister som har ett genuint intresse att fortsätta börjar fundera i termer av en omgruppering. Att finna andra former än de partipolitiska.

Varför Piratpartiet har nått vägs ände, det är en sekundär fråga. Det är visserligen intressant att grunna på varför det varit så omöjligt att politisera den ofantliga övervakningsskandalen som varit i rullning i snart ett år. Jag misstänker att detta säger något om svårigheten i att formulera en “nätpolitik”, om omöjligheten att avskilja och renodla “nätet”. Kanske säger det rentav något om politikens omöjlighet.

En sak är säker: det räcker inte att peka på hur nyhetsmedierna här i Sverige i hög grad har valt att ignorera Piratpartiet. För den som vill förstå partiets uppgång och fall, finns nog fortfarande en ledtråd att hämta i en fem år gammal ledarkrönika: “Var är brudarna?”

Under våren märktes ett nytt inslag bland reklamen i stadsrummet. Stora, dyra reklamtavlor marknadsför spellistor på Spotify.

Jag vill gärna ha er hjälp att förstå den kommersiella logiken i detta. Visst förstår jag att spellistetjänster kan begripas som en efterföljare till melodiradion. Men hur tänker man sig pengaflödena kring Spotify i framtiden? Hur ska det bli lönsamt att leverera spellistor?

Först var det “Filtr” som köpte stortavlor på tunnelbanestationer för att marknadsföra spellistor inriktade på olika musikstilar. Och nu har jag noterat att “Playlistme” köpt in sig på den animerade storskärmen vid Medborgarplatsen. Dessa företag ägs av var sitt storskivbolag (Sony respektive Warner). Vad jag undrar är alltså hur dessa bolag tänker sig att tjäna pengar på sina spellistetjänster.

Om det vore så att tjänsterna enbart rekommenderade musik från det egna skivbolaget, hade affärsmodellen varit lätt att begripa. Men detta skulle ju betyda att spellistorna måste avstå från en stor mängd hits, som enligt en radiologik vore helt självklara. Såvitt jag kan se innehåller spellistorna på Playlistme även musik som utgivits på “oberoende” skivbolag, fast det utesluter ju inte att Warner har ägarintressen där. Jag har inte orkar kolla om där finns musik från konkurrerande storbolag.
Vad gäller Filtr, så uppger Sony att tjänsten baserar sig på Last.fm (som ägs av CBS och som troligen säljer reklamutrymme åt alla skivbolag). Jag är osäker på detaljerna i urvalet.

Nu hoppas jag helt enkelt att någon kan hjälpa mig att bli klokare: hur styrs urvalet i dessa spellistetjänster och hur tänker sig skivbolagen att tjäna pengar på dem? Upplys mig, den som vet. Eller spekulera loss.

På tal om reklamen i Stockholms tunnelbana har jag funderat på den arkivpolitiska sidan av saken. Vi kan nog enas om att denna reklam utgör en synnerligen påtaglig del av vårt offentliga rum. Vi kan helt enkelt inte undvika den. Denna reklam utgör en gemensam referenspunkt för stockholmarna på ett sätt som ingen tidningssida längre kan vara.

Tunnelbanans reklamutbud är i viss mening ett tvärsnitt genom tidsandan. Må vara att “tidsandan” åtminstone i detta fall är en eufemism för kapitalet. Det är fortfarande angeläget att studera dess historiska skiftningar.

En besökare från år 2050 skulle få en unik inblick i vår tid bara av att gå genom en folktom tunnelbanevagn eller -station. Hon skulle bli tilltalad av friskolor och finansinstitut, teatrar och telekomkoncerner, kanske även av politiska partier. Kanske är denna besökare en historiker som år 2050 försöker få grepp om hur Sverigedemokraterna en gång försökte normalisera sig. Troligen kommer hon då att hitta de verbala debatterna i något textarkiv, men det finns en överhängande risk att hon misslyckas med att hitta de visuella källorna.

Tunnelbanereklamen arkiveras inte längre. Förr i tiden sparades allt. Såvitt jag förstår har Spårvägsmuséets arkiv bevarat all SL-reklam från typ 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talet. Detta har legat till grund för en utställning och en bok. Men vid någon tidpunkt slutade man att arkivera reklamskyltarna. Jag vet inte om det var när reklamen lades ut på entreprenad eller om det var ännu tidigare, men som historiker ger det mig fantomsmärtor.

Att tunnelbanan borde vara fri från reklam är en sak. Men så länge som den offentligt ägda tunnelbanan är fylld av privat reklam, kan man åtminstone kräva att reklamen ska bli arkiverad i offentliga arkiv. Det rör sig inte om någon större kostnad och borde inte ens vara politiskt kontroversiellt. Inte ens om man accepterar tanken på att Clear Channel ska ha makten över vad som exponeras på reklamtavlor i vårt offentliga rum, borde man väl ha något mot att dessa reklamtavlor blir arkiverade (antingen i sin materiella form eller som digitala fotografier).

Här kommer mitt enkla förslag till huvudstadens landstingspolitiker: stifta en regel om att all reklam som exponeras i SL-trafiken måste arkiveras på Landstingsarkivet.

“Miljön i tunnelbanan har de senaste åren blivit allt mer livsfientlig.” Så skriver Isabelle Ståhl och är knappast ensam om denna “civilisatoriska vantrivsel”, som nyligen tagits till nya höjder genom utplaceringen av reklamtavlor där Sverigedemokraterna hetsar mot tiggare – en hets som är del av ett större, antiziganistiskt mönster.

Å andra sidan har tunnelbanan sällan känts så livfull som den kväll förra veckan, då jag råkade springa rakt på några människor som riktade sina färgfyllda vattenpistoler mot Jimmie Åkesson-porträtten. Tunnelbanepersonal anlände snart för att avvisa dem från platsen på ett synnerligen varsamt sätt. Om jag minns sätt var det med orden “så får ni inte göra, det kan hamna på väggen” och med en anvisning om vilket håll de skulle gå för att undvika väktare.

Dessa reklamtavlor har godkänts av SL, på samma sätt som SL inte har godkänt annan reklam – tvärtom har de valt att stoppa reklam för konsttillställningar och annat. Eller?

Under den pågående debatten råder viss oklarhet kring vem det är som i praktiken ansvarar för reklamen i tunnelbanan. Är det SL, eller är det Clear Channel?

Clear Channel är den internationella reklamkoncernen som sedan 1998 kontrollerar försäljningen av reklam i Stockholms tunnelbana. Någon kanske undrar vem som äger Clear Channel. Svaret är att Clear Channel ägs av Mitt Romney – den amerikanska finansmannen och mormonmissionären som är mest känd som den republikanske kandidaten i USA:s senaste presidentval. Clear Channels rejäla vinster på tunnelbanereklamen i Stockholm bidrar med pengar till Mitt Romneys konservativa aktivism i USA. Det hävdas i en synnerligen läsvärd artikel i tidskriften Re:public.

Debatten om SD:s hatreklam i tunnelbanan borde leda över till en bredare debatt om Clear Channels roll i Stockholms offentliga rum. Först av allt vore det kanske läge att reda ut: vem är det som fattar besluten om vilken reklam som är acceptabel – är det SL eller Clear Channel?