Entries from February 2020 ↓

Transmediale/CTM-rapport: Två utställningar samt en film om AI och sinofuturism

Animerade människokroppar som rör sig i en riktningslös och ofta kall rymd. Ungefär detta tycktes återkomma som visuell uttrycksform på årets CTM när musik och ljudkonst beledsagades av videoprojektioner. Särskilt utpräglat och väldigt lyckat i Chute Libre/Free Fall, ett videoverk av koreografen Dana Gingras som visades på CTM-utställningen som en kvadratisk projektion i taket, att beskåda liggande, så att det verkligen inte fanns något upp eller ner. Människokropparna förvandlades ömsom till en kråkflock, ömsom till en obehagligt puttrande kroppssoppa medan musiken accentuerade känslorna av svindel. Därtill talad text som kändes helt överflödig, men heller inte störde nämnvärt. Men utöver detta verk var det tyvärr inget på årets utställning som verkligen lyckades fånga mig.

Parallellt visar syskonfestivalen Transmediale sin samlingsutställning The Eternal Network där jag själv finns med på ett litet hörn, i form av en retrospektiv videoinstallation från Piratbyrån. Två videoloopar med material ur vårt arkiv visas parallellt på var sin skärm. På den ena syns exempel på hur vi dokumenterade våra egna upptåg, vilket på den andra skärmen kontrasteras mot nyhetsklipp av hur Piratbyrån framträdde i offentligheten.
Vid öppningen förra veckan råkade jag fastna i samtal med en österrikisk bekant som är expert på att prata väldigt, väldigt länge. Därför fick jag helt enkelt inte så mycket tid att kolla in resten av utställningen och ska därför avstå från att skriva mer om den nu.

Däremot bevistade jag i lördags Transmediales symposium på Volksbühne. Där väldigt mycket intresse riktades mot konstnären Lawrence Lek och hans senaste filmverk AIDOL, vars visning föregicks av ett välbesökt samtal.

För två år sedan visades Lawrence Leks videoessä Sinofuturism (1839 – 2046 AD) på CTM-utställningen och jag måste erkänna att jag blev golvad. En sorts science fiction-mockumentär som utgår från sju stereotyper om kineser (computing, copying, gaming, studying, addiction, labor, gambling) vilka projiceras mot en framväxande maskinintelligens. På samma fiktiva tidslinje utspelar sig Geomancer och nu senast alltså AIDOL 爱道 som är en rejält påkostad produktion där Lek har fått hjälp av ett flertal assistenter.

AIDOL 爱道 är ett multimediaverk vars visuella, litterära och musikaliska aspekter inte nödvändigtvis drar åt samma håll. Visuellt har det producerats med hjälp av spelmotorer och håller sig konsekvent till en datorspelsestetik som frossar i långa svep över episka miljöer. Själva berättelsen knyter an till de tidigare videoverken i samma svit, men är dramatiserad på en helt annan nivå än Sinofuturism. Den kretsar kring en popstjärna, Diva, som tar hjälp av en artificiell intelligens för att göra storstilad comeback i samband med finalen för “eSports Olympics” år 2065, som likaså är skådeplats för en ojämn kapprustning mellan människa och maskin, i riktning mot en tomt ekande dröm om berömmelse. En i grunden ganska banal historia, som lyfter genom en del omkastningar, när människorna drivs mot att övervinna sin egen originalitet medan maskinerna strävar efter att lära sig förlora. Under visningen krafsar jag ner enskilda citat i mitt block:

For an AI, winning is easy, but learning to loose took us 24 generations.

Machine learning only resulted in the rule of the generic.

We sinofuturists excel at copying but not creating … to generate copies that nobody can trace.

Music without musicians, influence without influencers.

Critic bots claim Diva used an AI ghostwriter to write her songs.

So how do I end the melody?

När filmen är slut vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Allra mest övertygande är nog musiken, producerad av Lawrence Lek själv som ett album med 12 spår, vart och ett i längden av en vanlig poplåt. Såvitt jag förstår kommer albumet också att släppas på Steve Goodmans skivbolag Hyperdub. Faktum är att filmen AIDOL 爱道 skulle kunna klassas som en musikal och som sådan gillar jag den. Men som kommentar till frågor om AI, human obsolesence och huruvida maskiner kan skapa konst? Där är jag mer tveksam. Får lust att se om den en gång till, helst efter att ha sett Geomancer. Här finns några roliga skruvar på temat, men också en ganska uttjatad premiss; med föga utrymme för hybrider eller halvautomatisering. En annan fras jag skriver ner i mitt block medan jag sitter i mörkret på läktaren i Volksbühnes stora salong:

Automatiseringen blir alltid mer komplex än vad man väntat sig.
Vad folk kan föreställa sig i förväg är att den ska löpa hela linan ut, vilket aldrig någonsin sker.
Å andra sidan har automatiseringen alltid redan löpt längre än vad någon riktigt kan föreställa sig, vilket blir uppenbart först i efterhand.

“How do I end the melody?” är kanske den intressantaste frågan, om man läser den mer metaforiskt. Att låta en AI skapa (generisk) musik är inget svårt. Men hur bygger man in en förståelse för när det är dags att sluta skapa? Det är i slutändan av begränsat intresse att låta maskiner skapa mer konst om skapandet bara fortsätter att resultera i en allt större mängd verk som ingen har tid att konsumera. Det intressanta är hur man ska sålla bland alla verk, oavsett om de har skapats av en människa, av en maskin eller (som i praktiken alltid är fallet) av någon sorts hybrid. Ett sållande som ytterst även inbegriper konsten att sätta punkt.

Jag nämnde att AIDOL 爱道 ska släppas som musikalbum på Hyperdub; i filmens sluttexterna skymtar även Steve Goodman (Kode9) som ju har sin bakgrund i 1990-talets CCRU tillsammans med bl.a. Sadie Plant, Nick Land och Mark Fisher. Det är uppenbart hur mycket influenser som Lawrence Lek har hämtat därifrån, exempelvis i begreppet “hyperstition“. Det syftar på “fiktiva entiteter eller agenser som förverkligar sig själva”, som i fallet med William Gibsons “cyberspace“. Inte bara “sinofuturism” hör till samma begreppskategori, utan det gör troligen även “AI”.