Entries from January 2014 ↓

Troligen kommer vi att minnas 2014 som året då den globala krisen gick in i ännu en ny fas. Under tre år stod EU:s skuldkris stått i centrum och även om krisen i Europa inte är över, verkar det ske en förskjutning i krisdynamiken: från Europas semiperiferi, till världsmarknadens semiperiferi, mer känd som “emerging markets“.

“Emerging markets” är ekonomspråk för stater som man tänker sig är på väg uppåt, från U-land till I-land (för att använda ett gammaldags språkbruk). Krisen har dock rört till det hela, för nu har faktiskt Grekland trillat ner från sin status som I-land och omdefinierats som en “emerging market”.

Det finns olika listor över “emerging markets”. Där ingår de fem stora länder som brukar förkortas BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Där brukar man även hitta större delen av Latinamerika, liksom delar av Sydostasien. Ibland inräknas även stora delar av Nordafrika och Östeuropa.

Ukraina, Turkiet, Thailand…

It looks like the world will be in for a rough ride in 2014. Better fasten your seatbelts — the next phase of the global financial crisis may be about to get started. Cities will burn and there will be blood. It won’t be pretty.

Jérôme Roos i ROAR Magazine

“Emerging markets” har räknats som den huvudsakliga motorn i världsekonomin sedan 2008 års krisutbrott. Bland dessa länder har Kina på flera sätt en särställning och bör nog analyseras separat. Detsamma kan nog sägas om Ryssland och Iran. Om vi bortser dessa, blir det ännu tydligare hur det ekonomiska läget är ganska likartat i länder som Argentina och Turkiet, men också i otaliga andra av de nämnda staterna i semiperiferin.
Till exempel är dessa länders valutor på sjunkande kurs, med förhållandevis hög inflation. I många fall är handelsbalansen usel och man har gjort sig beroende av export till Kina, där efterfrågan nu börjar svikta. Världsmarknadspriserna sjunker just nu på råvaror som olja och soja. Lägre valutakurser kan i någon mån förbättra handelsbalansen för de drabbade länderna, men får i stället utlandsskulden att explodera.

Förra veckan (torsdag-fredag) fick vi se ett dramatiskt utbrott där flertalet av de nämnda ländernas valutor rasade neråt. Men flera av dessa valutor har varit på stadig nedgång ända sedan våren 2013, då USA:s centralbank signalerade att de kunde tänka sig att trappa ner sina stimulansinjektioner.

Om stimulansåtgärderna i USA, Europa och Japan trappas ned, betyder det att räntorna stiger. Låga räntor innebar att kapitalet sökte sig till utländska riskmarknader i förhoppning om bättre avkastning, men om räntorna stiger i USA, Europa och Japan så attraheras kapitalet åter dit. När injektionerna tar slut uppstår alltså ett slags baksug.

Exakt vilken skepnad som krisen kommer ta i den nya fasen är svårt att säga, men vi har ganska tydliga indikationer på var det kommer att hetta till. Nu kan vi börja fundera på hur 2014 års protest- och upprorsrörelser kommer att skilja sig från 2011 års rörelser. Kommer det att bli strider kring prishöjningar i inflationära ekonomier? Eller kommer politiska krafter att hinna före meda att utnyttja den urgröpta stabiliteten? Jag väntar med spänning på fler rapporter från stämningarna på gatan i Argentina, Turkiet och annorstädes.

Sveriges vänsteretablissemang är galet uppspelt över att ha lärt sig ett nytt ord: “prekariatet”. En rad tunga skribenter har förklarat att detta är ett helt nytt begrepp som har myntats av ILO-ekonomen Guy Standing. Till honom hänvisas det varje gång som de svenska kultur- och ledarsidorna skriver om prekariatet, vilket numera är ganska ofta.

Guy Standing har alltså skrivit en bok som heter just Prekariatet. “Årtiondets viktigaste samhällspolitiska analys” (Per Wirtén i Expressen); “den bästa sammanfattning jag hittills läst om den splittrade globala klasstrukturen” (Åsa Linderborg); “Få böcker ger så mycket inblick i hur världen fungerar just nu” (Arbetet); etc, etc.

Bokens kärntes är att “det globala prekariatet” är på väg att bli en ny samhällsklass. Vad menar då Guy Standing med “klass”? Att utröna detta är inte lätt. Han häver ur sig att det numera finns sju distinkta samhällsklasser, varav prekariatet skulle vara en, medan proletariatet är en annan klass. Ju mer krut Guy Standing plöjer ner i påståendet att prekariatet inte skulle vara en del av proletariatet, desto tydligare blir det att han har en mycket inskränkt definition av “proletariat” där bl.a. anställningstrygghet är ett kriterium. Menar verkligen Åsa Linderborg et.al. att detta är ett rimligt sätt att definiera samhällsklasser?

Låt mig citera en kommentar av MB, postad på Copyriot för tre år sedan och fortfarande väldigt läsvärd:

Debatten om prekarisering är tvivelsutan ett väldigt stort steg framåt, men som jag ser det är det problematiskt att sätta termen i motsatsställning till proletarisering, vilket tyvärr händer titt som tätt (och vilket framförallt visar sig i den politiska praktik som utformats runt begreppet). En bra definition av proletariatet är en klass utan reserver, vilket visar att proletariatets vara är synonymt med instabilitet, negativitet, osäkerhet, kris…

Och i texten “Lönlösa liv” heter det:

Proletariatet är inte lönearbetarna, utan de utan reserver – de som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Det är inte lönearbetet utan tvånget till lönearbete som utmärker proletärens livssituation. Proletariatet utgör därför inte bara en klass av människor utan reserver, utan även alltmer människor som lever utanför möjligheten att leva utan reserver, de som i ekonomin är ingenting.

Åter till Guy Standing. Han är ju uppenbarligen en sån där outhärdlig samhällsvetare som älskar att göra listor; “seven forms of this, eight types of that“. Sådana bör man undvika att läsa. Listandet sker alltid på bekostnad av resonemangens klarhet.
Så fort en samhällsvetare listar mer en 2–3 av någonting, börjar det bli grumligt vad som listas. I detta fall är det alltså klassbegreppet som blir enormt tillgrumlat.

Jag vill tipsa om en mycket välriktad sågning som nyss har levererats av professor Jan Breman, under rubriken “A bogus concept“. Där visas tydligt hur oerhört begränsad Guy Standings analys är i såväl tid som rum. Den saknar både historiskt djup och globalt perspektiv.

Guy Standing målar sin bild av samtidens arbetsmarknad i kontrast mot den anställningstrygghet som omfattade stora delar av befolkningen i västvärlden under decennierna efter 1945. Men denna episod utgör en mycket liten del av kapitalismens historia, vilket framhållits av arbetarhistoriker som Marcel van der Linden, påpekar Jan Breman.
Trots att Guy Standing driver tesen att prekariatet skulle vara en “global klass”, uppehåller han sig i stort sett enbart i de avancerade industriländerna, med enstaka utflykter till Kina. Bokens faktauppgifter är sparsmakade och exemplen är i huvudsak hämtade från engelskspråkig nyhetspress – inte från ILO:s stora databanker. Detta är desto märkligare med tanke på Guy Standings egna meriter.
På 1990-talet forskade han åt ILO om arbetskraftens osäkrade villkor i bland annat Sydafrika och ex-Sovjet. Han sammanfattade sina rön i analyser som kretsade kring begreppet “flexiworkers”, senare utbytt mot “precariat”. The Precariat är dels en populärvetenskaplig sammanfattning av dessa rön, där Guy Standing lägger till sin nya tes om att “det globala prekariatet” – som nu skildras ur ett väldigt europeiskt perspektiv – är på väg att bli en ny samhällsklass. Han använder även denna klass-i-görande som projektionsduk för ett politiskt program:

Standing identifies a ‘bad precariat’ which, angry and bitter at seeing governments bail out bankers at its expense, and corroded by nostalgia for a golden social-democratic age, is drawn to ‘populist neo-fascism’. By contrast the ‘good precariat’ is young, unburdened by memories of full employment and said to favour a political agenda remarkably similar to Standing’s own: a ‘politics of paradise’ that envisages a universal basic income, lifelong education, residency rights for migrants, cooperatives and the revalorization of work

Förresten. Alla som hävdar att Guy Standing skulle ha myntat begreppet “prekariat” är dåligt pålästa. Han skriver rentav själv att han plockat upp begreppet från aktivistsammanhang. Jan Breman reder ut saken ytterligare i sin sågning.
Etymologin går tillbaka till latinets precari (ett ord som spelar en viss roll i katolsk tradition). Det var i 1990-talets Frankrike som précarité (prekaritet) blev ett begrepp i diskussionen om den nya fattigdomen. Därifrån plockades det upp av postoperaistiska aktivister i Italien, som myntade begreppet il precariato (prekariatet) – enligt Jan Breman lanserades det i samband med May Day-protesten år 2004. För dessa aktivister handlade det om att hitta snärtiga slagord, inte om att utveckla en helt ny klassanalys. Fem år senare plockades ordet upp av Guy Standing och förvandlades i praktiken till något av ett varumärke, för nu är det som att ingen kan säga “prekariatet” utan att hänvisa till den listälskande ekonomen.

“I Italien har precariato kommit att beteckna mer än bara människor som utför tillfälligt arbete med låg inkomst och implicerar även en osäker tillvaro som livets normaltillstånd”, skriver Guy Standing. Denna italienska tolkning må vara fluffig, men har större potential. Vi kan koppla prekära arbetsförhållanden till prekära bostadsförhållanden och därifrån fundera på hur människor präglas av prekaritet, hur prekariteten förenar generationer och kontinenter.

Jag önskar att vi kunde glömma idén om att “prekariatet” skulle vara en distinkt grupp av människor. Vi borde prata mindre om prekariatet och mer om prekaritet. Framför allt kan det finnas poänger i att tala om prekarisering.

Precis detsamma gäller för ett begrepp som proletariat. Inte heller där är det särskilt meningsfullt att tänka sig en avgränsad grupp av människor. Snarare handlar det om proletarisering som en process där tvånget till lönearbete återskapas och förstärks, oavsett om lönearbeten är tillgängliga eller inte. Om saken betraktas på detta sätt, blir det enbart idiotiskt att dra konstlade skiljelinjer mellan “prekariat” och “proletariat”.

I högerspalten på Copyriot finns en sökruta. Jag använder själv den ganska ofta när jag vill återvända till gjorda anteckningar. Såvitt jag kan minnas har den alltid presenterat sökresultaten i kronologisk sortering. Men nu får jag i stället en vild blandning av gammalt och nytt, sorterat enligt någon algoritm för s.k. relevans.

Av allt att döma skedde förändringen med senaste uppdateringen av WordPress-mjukvaran. Men ingenstans i dokumentationen hittar jag något om saken. Allt jag kan säga är att jag inte uppskattar förändringen. Visst händer det att jag vill ha en relevanssortering, men då kan jag söka på Google med site:copyriot.se. På bloggen vill jag kunna få sökresultat i kronologisk sortering för att även kunna hitta de halvnya inläggen där ett begrepp kanske bara nämnts en gång. Relevanssorteringen får sådant att drunka i gamla inlägg där samma begrepp nämnts desto fler gånger.

Kan någon hjälpa mig att reda ut om relevanssorteringen verkligen beror på en WordPress-uppdatering och säga hur jag ska göra för att återfå en kronologisk sortering?

“En kritisk blick på framgångssagan Foucault” står som rubrik på en essä i veckans Arbetaren, signerad David Brolin. Det både förvånar och glädjer mig att hitta den texten just där, även om jag verkligen inte håller med Brolin på varje punkt i hans attack på Foucault. Framför allt attackeras dock den akademiska foucauldianismen som sedan 1980-talet har ryckt fram som en del av “den ensidiga teoriimporten från USA”. Det går numera att tala om “en internationell Foucaultindustri med skandinaviska underleverantörer”, skriver Brolin.

Den foucauldianskt inriktade historikern Roddy Nilsson konstaterar att det är “relativt få forskare velat eller vågat följa Foucault i hans kunskapsteoretiska nominalism, antihumanism och omvärdering av subjektet. Detsamma gäller för hans diskontinuitetsinriktade och genealogiska uppfattning om historien”.
Desto fler historiker har influerats av Foucaults studier av disciplinsamhällenas framväxt, som är synnerligen värdefulla i fråga om en viss period, men samtidigt har den stora svagheten att de inte kan förklara varför de måste sätta punkt en bra bit innan 1900-talet.
Ännu fler har på ett pragmatiskt sätt använt sig av diskursanalysen, då den “framstår som en bra metod för att arbeta med stora mängder av disparat material, vilket ofta är fallet för forskare som ägnar sig åt modern historia”. Så gjorde t.ex. jag själv när jag skrev mina samtidshistoriska uppsatser 2003–2005. Eftersom jag då arbetade med ett stort material, dominerat av textarkiv på internet med oklar upphovsperson där passager klippts och klistrats, tedde det sig synnerligen praktiskt att sätta parentes kring författarfunktionen. I sådana lägen är det svårt att komma undan Foucaults noteringar från 1969.

Men det finns flera Foucault. Man brukar säga att den “sene Foucault” trädde fram från 1970 års installation vid Collège de France. Det är framför allt dennes idéer om maktens ontologi som förs fram av 2000-talets Foucaultindustri och som nu ligger i den brolinska skottlinjen.

Foucault uppfattas som en maktkritiker, men han är en maktkritiker som övertagit Nietzsches allomfattande maktbegrepp, där makten genomsyrar allt ifrån dominansmekanismer till motståndsformer. Antagandet att makten finns överallt få problematiska politiska och praktiska följder. Om människan inte kan undkomma maktförhållanden kan hon heller inte bedriva kritisk verksamhet, som Jürgen Habermas påpekar. Jag kan inte kritisera att det regnar, endast beklaga mig. Det sätt Foucault tematiserar maktproblematiken gör att människor känner sig maktlösa

Jag har väldigt svårt för den här typen av argumentation. För det första är det mycket underligt att skylla på Foucault när människor känner sig maktlösa. Tänk om de faktiskt är maktlösa! Skulle det då vara mindre problematiskt med en teori som lurar dem att de i själva verket ha massor av makt? Sådana teorier finns det också gott om på det postmoderna smörgåsbordet (inte minst i forskningen kring populärkultur). Jag vill nog påstå att föreställningarna om maktlöshet och om konsumentmakt är två sidor av samma mynt. Kanske två sidor av samma maktmetafysik, som sannerligen förtjänar att kritiseras. Men för att en sådan kritik ska bli möjlig, går det inte att utgå från att teorins syfte är att öka möjligheterna för motstånd mot “makten”. Det kan nog vara en idé att tydligare formulera vad det är vi vill befria oss ifrån.

Kombinationen av ett urvattnad nietzschanism och underförstådd anarkism bäddar inte för en lyckad maktanalys. Men just den kombinationen finns som en underliggande tendens i stora delar av den Foucault-marinerade akademin.

Senaste nytt är att den argentinska peson håller på att kollapsa. Sedan förra året skenar inflationen i Argentina och hårdvalutorna flyr ut ur landet. Kapitalflykten verkställs bl.a. genom att argentinarna i stor skala övergår till att köpa varor från utlandet via internet, vilket regeringen nu försökt att stoppa genom en ny lag mot näthandel.

Detta samtidigt som rädslan för deflation sprider sig i Europa. Strävan efter en högre inflation präglar penningpolitiken även i USA och Japan.

Vi har tidigare konstaterat att borgerliga kristeorier betraktar inflation och deflation som varandras motsatser. Detta hänger samman med det nationalekonomiska synsättet där varje nation (eller valutaområde) betraktas som en egen “ekonomi”. För en nationalekonom är det lika självklart att en deflationstendens i Europa beror på europeiska missförhållanden, som att en inflationstendens i Argentina beror på argentinska missförhållanden. Jag är nyfiken på analyser som lyckas lyfta från den borgerliga nationalekonomins ramverk.

Uppenbarligen rymmer den globala krisen både inflationära och deflationära tendenser, men på olika platser. Snarare än att förklara dessa med de olika misstag som gjorts på olika håll, bör en kritisk kristeori sträva efter att förstå dem som två sidor av samma mynt. Inflation och deflation som två uttryck för samma sak: penningmediets kris, på en global systemnivå.

Därefter kan man ställa sig frågan om varför denna kris kommer till skenbart motsatta uttryck på olika platser. Och hur detta hänger samman med de olika typer av protest- och upprorsrörelser vi ser på olika håll. Förra sommarens protester i Brasilien (som utvecklade sig i mindre lyckad riktning) var ju nära kopplade till inflationen, då en viktig fråga handlade om prishöjningar i kollektivtrafiken. Krisprotesterna i Sydeuropa utgår snarare från en deflationär situation. Att betrakta dessa situationer som motsatta är fel, men de är uppenbart olikartade.

Många frågor, få svar. Kanske kan vi komma någonstans genom att titta på inflationens geografi, via halvgamla topplistor och spridda nyhetsrapporter.

Längst upp inflationstopplistorna finner vi bland andra Belarus, Iran och Venezuela – länder med politiskt allierade regimer, där oljetillgångarna i de två sistnämnda spelar en viktig roll. Utöver detta går det nog att urskilja tre regioner på världskartan som utmärks av en förhållandevis hög inflation.

För det första har vi Afrika som i hög grad förenas av en hög eller skyhög inflation, som tycks särskilt framträdande i kontinentens östra delar: Egypten, Sudan, Somalia, Etiopien, Eritrea, Burundi, Uganda, Kenya, Tanzania…
För det andra har vi ex-Sovjet: Belarus ligger visserligen i en klass för sig, men även Ryssland och Ukraina har på senare år rapporterat en inflation på minst 8 procent och i de centralasiatiska republikerna är siffrorna ännu högre.
För det tredje har vi stora delar av Latinamerika, framför allt Venezuela och Argentina, men även Brasilien och Uruguay har förhållandevis hög inflation.

Kartan över Asien är mer splittrad. Kina har låg inflation, men Indien har hög, liksom Vietnam.

Och i Europa dominerar alltså den deflationära tendensen i EU, medan den del som orienterar sig mot Ryssland har hög inflation: det gäller Belarus och Ukraina, men även Serbien. Inflationen rusar uppåt även i Turkiet (vilket är intressant med tanke på hur Gezi Park-protesterna har uppvisade likheter med protesterna i Brasilien).

Bland de fem s.k. Brics-länderna, som bär en stor del av jordens industriproduktion, är alltså åtminstone tre klart inflationsdrabbade. Vid sidan om Ryssland, Indien och Brasilien kan vi lägga Argentina, Turkiet och Iran. Vågar man spekulera i att dessa länder även delar vissa förutsättningar för proteströrelsers framväxt?

Håkan Forsell skissar på en alternativ förståelse av urbanisering. Vi misstar oss om vi tänker “staden” som given slutdestination. Urbanisering är en process som kan resultera i stadsliv, men inte alltid. Snarare upprättas en “urban ekonomi” som inte bara omfattar städer och deras “tillväxtkorridorer”, utan även avfolkningsbygderna, särskilt i den mån de rymmer naturresurser. Inte minst handlar det om att se hur urbaniseringen skapar gråzoner.

Gråzoneringen förvandlar nyttjanderätt till platsen till någonting provisoriskt och motverkar en systematisk längre användning. De grå zonerna är “pseudo-permanenta marginaler i dagens urbana ordning”. Det är ett rum där staten administrerar oönskade, “otämjda” invånare och svårflyttade grupper.

Men det är också ett rum där det sker sociopolitiska transformationer av bärande vikt för samhällets funktioner; naturresurser eller tillfällig, inte sällan semilegal arbetskraft befinner sig i gråzonerna i mängder.

Jag är inte helt säker på hur “gråzoneringen” ska begripas. Ordet i sig tycks mig rymma en ambivalens som inte kan reduceras till ett ensidigt påförande av neo-kolonial makt.

Piratbyrån pratade mycket om gråzoner som en möjlighet. Med tiden överfördes dessa tankar i någon mån på stadslivet, där vi började tala om värdet av “gråzoner mellan de båda ytterligheterna privat och offentligt” (se t.ex. texten “Att göra gemensamma rum i Brand 1/2010). Fast detta kanske är en helt annan typ av “gråzonering”?

I vilket fall vore det intressant att pröva en återknytning av Håkan Forsells idéer till det digitala territoriet. Föreställningen att urbanisering resulterar i städer kan nog jämställas med föreställningen att digitalisering resulterar i ett cyberspace (eller i “molnet”). Går parallellen att fortsätta in i gråzonerna?
När vi talar om nätets gråzoner kan vi syfta på väldigt olika fenomen. Om vi t.ex. talar om upphovsrättsliga gråzoner kan vi syfta på The Pirate Bay och Aaaaarg, men lika gärna om “ljusgrå” fenomen som Youtube och Soundcloud. Om vi däremot tittar på Anonymous, Bitcoin eller Flashback får vi anledning att tänka på andra typer av digitala gråzoner. Går det att påstå att alla dessa har blivit “gråzonade”? Man kan alltid fundera på vilken maktanalys detta skulle implicera.

Även i detta fall stämmer det som Håkan Forsell skriver: “När jag tänker efter är det flera frågor som kunde rymmas inom denna teoriram. Betydligt fler än vad den håller för, tyvärr.”

En ny pdf-tidskrift har sett dagens ljus. Dess namn är PFT. Jag uppskattar dess enkla form: inga fåniga gränssnitt för att bläddra i webbläsaren, inga jävla appar, utan bara ett pdf-dokument som omfattar 43 A4-sidor och kan laddas ner av alla, eller skrivas ut. Detta är i sig ett ställningstagande. Därtill förklarar redaktionen sina avsikter på ett sympatiskt sätt:

PFT är en kultur och samhällstidning i pdf-format. Vi är temabaserade och kommer ut sporadiskt. Vi hänger inte med i debatten. Vi är ambivalenta. Vi är inte aktuella, tvärtom. Vi är båda fakta och fiktion. Ibland vet vi inte vad som är vad. /…/
Vi har ingen absolut poa?ng. Ingen klickva?nlig analys. Vi skriver la?ngt. Vi skriver kra?ngligt. Vi hoppas innerligt att ni la?ser. /…/
Skriv gärna ut PFT och lägg där andra kan läsa den.

PFT #1 handlar om resor och resenärer. Jag bidrar med essän “Baserad i Berlin” som är en samtidshistorisk och personlig betraktelse kring CSN och P2P, boende och språk, dans och flyg, svenskar och schwaber, kredit och musik, bohemerier och valutakurser, turism och antiturism. Essän har redan hunnit publiceras i Tapirskrift (s. 139–148) men nu går den alltså även att hitta i en pdf som kan laddas ner här. Själv tänkte jag skriva ut resten av texterna i PFT innan jag nästa vecka reser till just Berlin.

En bekant, som en gång i tiden varit med i starten av Piratbyrån, slängde fram en fråga på IRC:

finns det någon som helst piratfråga/copyleft/upphovsrätt som är relevant och rolig?

Mitt spontana svar: nej.

Alltså, nej, i dagsläget finns det nog ingen upphovsrättsfråga som är relevant. Åtminstone inte relevant på ett omedelbart sätt. Inte relevant i kraft av sin växande betydelse, sina universella implikationer, sin mobiliserande förmåga. Inte relevant – och definitivt inte rolig – på det sätt som upphovsrättsfrågor trots allt var i början av seklet.

Däremot går det att räkna upp en lång rad olika konflikter kring upphovsrätt, som är synnerligen relevanta för utvecklingen på olika områden. Men det framstår då just om olika konflikter på olika områden – inte som en stor konflikt. Att tala om “upphovsrättsfrågan” är knappast meningsfullt.

Att lyfta fram kopplingar mellan dessa olika stridigheter är lika relevant som någonsin. Men om linjerna ska ritas på ett ärligt sätt, kommer de inte att resultera i en avgränsad härva, för varje strid om upphovsrätt är en del i större strider som även involverar andra rättsområden. Framför allt involveras det vi kan kalla för ekonomin, eller makten över produktionsmedlen.

Jag kallar mig upphovsrättskritiker. Med “upphovsrättskritik” menar jag ett skärskådande av hela det komplex som kallas för upphovsrätt, hur det har kunnat uppstå, vilka premisser det vilar på, hur det är i förändring, var det har sina logiska och historiska gränser. Till skillnad från upphovsrättsideologerna, tror inte upphovsrättskritiker att upphovsrätten kan luta sig på några evigt giltiga principer.
Grejen är att varje försök att isolera upphovsrättskritiken – genom att t.ex. mobilisera politiskt för en upphovsrättsreform – kommer få kritiken att urarta till den plattaste typen av ideologi. Då är det i stället den fria cirkulationen som upphöjs till universell princip som rymmer lösningen på alla frågor. (Se exempelvis det som brukar kallas för “piratpolitik” eller “piratideologi“.)

En konsekvent upphovsrättskritik kan visa att det inte finns någon “upphovsrättsfråga”. Samtidigt kan upphovsrättskritiken belysa olika samband mellan de partikulära striderna som på olika sätt rör upphovsrätt – i historien, i samtiden och i den nära framtiden. Bilden som träder fram är alltså inte en enda härva. Men det är heller inte helt oformligt. Om man kisar lite, ser det nog snarast ut som två härvor.

Ena härvan kan vi kalla “kulturpolitik”.
Andra härvan kan vi kalla “nätpolitik”.

Givetvis är dessa två härvor intimt förbundna med varandra. Men det är ingalunda så att upphovsrätten är den viktigaste länken mellan de kulturpolitiska och de nätpolitiska frågorna. Inom varje härva har upphovsrättskritiken väldigt stor relevans. Däremot finns det väldigt få, om några, rena upphovsrättsfrågor.

Rikets rådigaste rättshaverist heter Percy Nilsson. Hans kamp förtjänar respekt. Inte för att han är byggmagnat, multimiljonär och bosatt i Vellinge. Utan för sin militans. Och för kampens själva syfte, som skiljer sig från det mesta i rättshaverisammanhang.

Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld.

Det postdigitala manifestet, § 46

Percy Nilsson tar upp kampen om hur musik äger rum. Hans måltavla är Hemglass – ett franchisingföretag i sötsaksbranschen som är mest känt för sitt akustiska varumärke. Affärsidén bygger på att den korta melodislingan basuneras ut genom högtalare i bostadsområden.
Musik äger rum och som brukligt är, ägs detta rum samtidigt av fastighetsägare. Det är ett rum som bebos av människor, varav många inte alls vill bli utsatta för akustisk spam. Percy Nilsson må vara en simpel förkämpe för fastighetsägarnas äganderätt, men när tar upp den akustiska aspekten, bidrar han i någon mening samtidigt till att destabilisera äganderätten i sig.

Det tycks vara lite av ett mysterium att Hemglass kan hålla på. De har aldrig sökt eller fått tillstånd att åka runt med högtalarbilar. Varje år kommer mängder av anmälningar, men ingen leder till att de fälls. Ljudet verkar studsa mellan paragraferna.
Hemglass hänvisar till att man blivit friad i miljödomstolen, som konstaterade att ljudet inte kan klassas som “olägenhet” i miljöbalkens mening. Men många kommunala regler har tydliga föreskrifter om att tillstånd måste sökas, vilket Hemglass alltså har skitit i. Vellinge kommun har exempelvis slagit fast: “Information, reklam, propaganda eller andra budskap som riktar sig till personer på offentliga platser får inte ske genom högtalare eller liknande utan tillstånd av polismyndigheten”.

Professorn i ljuddesign Björn Hellström har varnat för konsekvenserna av att det saknas effektiva regler mot ljudreklam:

– Det kommer ju mer och mer ljudreklam. Det visuella rummet är redan fullt, folk kan inte ta in mer text- och bildreklam. Men ljudrummet är fortfarande ganska fritt. Om vi inte ändrar lagstiftningen så kommer det komma fler konkurrenter till Hemglass.

Förra sommaren valde Percy Nilsson att punktera glassbilens däck med hjälp av en borrmaskin. Han hänvisar till nödvärn i rättegången som just har inletts. Dom meddelas nästa vecka.
Samtidigt – vilket är mer intressant – har Percy Nilsson själv sökt tillstånd för att själv köra ut med högtalarbilar, från vilka han bland annat ska sälja hörselskydd. Om hans ansökan får avslag, öppnas en ny front för att angripa Hemglass. Om den beviljas, ligger däremot vägen öppen för den reklamkakafoni som Björn Hellström varnat för. Men denna väg blir då också väl belyst, vilket förbättrar chanserna att faktiskt stifta lagar (vilket oavsett utfall blir en intressant process). En eloge till Percy!

Nästa månad kommer jag att medverka i två olika samtal på Aspuddens bokhandel. Här kommer den korta info som de just gick ut med.

Kapitalismens yttersta horisont: Ett samtal med Rasmus Fleischer utifrån hans bok Tapirskrift
Onsdagen den 5 februari kl 19:00 gästar Rasmus Fleischer Aspuddens bokhandel för ett samtal med Karl Lydén om sin senaste bok Tapirskrift.

After work: Farväl till arbetslinjen
Onsdagen den 19 februari kl 19:00 gästas bokhandeln av Kristian Borg, Linn Spross och Rasmus Fleischer för ett samtal om arbetskritik och boken “After Work: Farväl till arbetslinjen” som nyligen gavs ut på Verbal förlag.

Båda samtalen har 50 kronor i inträdesavgift. Om någon skulle ha särskilda önskemål om frågor att ta upp i något av samtalen så går det bra att skriva dem här!