Imorgon åker jag till Serbien. Det var ett tag sen, men jag har otroligt fina minnen från det landet. Jag tror jag besökte Serbien fyra–fem gånger under perioden 2007–2012 och då var det oftast på ena eller andra viset kopplat till Piratbyrån. Det kan man väl säga att det är även denna gång, när jag ska prata tillsammans med Peter Sunde Kolmisoppi på konferensen Digital/Green/Society.
Så det var elva år sen sist. Serbisk politik har under tiden blivit allt mer dominerad av Aleksandar Vucic och hans auktoritära maktparti SNS. Om detta kan man läsa i senaste numret av New Left Review där Lily Lynch har skrivit en lång artikel om Serbiens politiska samtidshistoria: “A new Serbia?” Återkommer till artikeln nedan – men först vill jag djupdyka i Copyriots eget arkiv, där det visar sig att jag har skrivit en hel del om och från Serbien.
Tyvärr verkar de flesta diakritiska (eller kyrilliska) tecken för tillfället inte funka på bloggen. Därför kommer tyvärr en massa serbiska efternamn att felaktigt skrivas med enkelt “c” i slutet. Jag beklagar detta.
Åttonde mars 2008 var jag i Belgrad och fick känna av den spända stämningen kring ett feministiskt boksläpp, samt besöka ett konstgalleri som just attackerats av nationalister. Serbiens regering hade just fallit. Kosovo hade just förklarat sig självständigt. Fulla ungdomar hade bränt ner USA:s ambassad, med en viss grad av tillåtande från ordningsmakten. En månad tidigare hade även Serbien sålt ut sitt statliga oljebolag till ryska Gazprom för ett hejdlöst underpris. Mina serbiska vänner berättade om hur Putin just då framställdes som ett helgon i serbisk press – medan det i stället varit Kina som framställdes som Serbiens beskyddare under Natos bombningar 1999. Jag ska återkomma till geopolitiken mot slutet.
Annat jag fick höra om under mitt Belgradbesök år 2008 var hur oligarken Miroslav Miškovic samlade allt mer mark med sitt superbolag Delta Holding. Gatubilden i Belgrad präglades av reklam för konsumtionskrediter från olika banker, kontrollerade av i första hand tyskt och österrikiskt kapital. Västeuropa gick in för att skuldsätta serbiska hushåll, medan Ryssland satsade på att köpa upp infrastruktur.
Detta följde jag i någon mån upp 2015: då hade planerna på South Stream redan hunnit skrotas som en följd av att Ryssland invaderat östra Ukraina. (Å andra sidan var Nord Stream redan igång, tack vare nordeuropeiska Putinkramare som Carl Bildt.)
Vid denna tid hade Sverige redan tagit emot en mängd romska klimatflyktingar från Serbien och andra delar av sydöstra Europa, som drabbats av fruktansvärda översvämningar våren 2014.
Mot slutet av 2008 besökte Piratbyrån åter Belgrad. Då anlände vi med vår buss som kört från Bolzano där den stått som utställningsobjekt i några månader, via Ljubljana. Den parkerades mitt i Belgrad på Trg republike, vilket var ett riktigt spektakel. Bland annat höll Magnus och jag någon typ av föredrag inne i bussen, vars dokumentation senare blev till ytterligare ett utställningsobjekt på utställningen “Lecture-Performance” på Belgrad museum för samtidskonst (2010).
Där någonstans lades Piratbyrån ned, men en viktig del av dess efterspel och självhistoricering blev inbjudan till konferensen Share i Belgrad, april 2012. Vilket alltså var förra gången jag besökte Serbien.
Bara några veckor efteråt – i maj 2012 – gick Serbien till. val. Resultatet blev i korthet att president Boris Tadic och hans socialdemokratiska mittenparti DS (Demokratiska partiet) förlorade makten. Sedan dess har Serbien styrts av SNS (Progressiva partiet), bildat genom en utbrytning från högerextrema SRS (Radikala partiet). Ledare för SNS är Aleksandar Vucic som i tio år nu fullständigt har dominerat serbisk politik sedan 2017 även innehar presidenttiteln. Hans auktoritära metoder skiljer sig föga från de hos hans personliga vän Viktor Orbán i Ungern.
Lily Lynch skriver i artikeln “A new Serbia?” (New Left Review 140–141)
A figure drawn from the worst of the Miloševic-era past, Vucic swiftly transformed Serbia into a place where people nervously lower their voices when discussing politics in public and suspicions infect many social interactions.
/…/
After the 2012 election, major media outlets, including formerly independent voices from the 1990s like B92, abruptly adopted a pro-Vucic editorial line. Long-running political talk shows were taken off air, online articles that depicted Vucic in an unfavourable light were deleted and tabloids transformed into government mouthpieces, subjecting government critics to unrelenting attacks; specious accusations of domestic violence, spying, drug addiction and sexual depravity were not uncommon. A populist ‘war on corruption’ saw Vucic arrest political opponents and formerly untouchable tycoons.
Att de mest korrupta ledarna i ett första skede befäster sin makt genom ett “krig mot korruptionen” är ett återkommande mönster vi känner igen från Orbán och inte minst Putin. Den ovan nämnde oligarken Miroslav Miškovic greps i slutet av 2012, bara några månader efter att SNS tagit makten. (Rättsprocesserna som pågått sedan dess har dock inte knäckt hans företagsimperium med jordbruks, fastigheter och dagligvaruhandel.)
A consummate post-ideological populist, Vucic’s real innovation on the formula was his remarkable capacity for self-victimization. He portrayed himself as a martyr for the entire Serbian nation, sacrificing himself for the collective good. Pro-government tabloids regularly ran head- lines about assassination plots against him. Sometimes the killers were ‘Croatian fascists’, other times it was the mafia or the CIA. /…/
A reality TV show, ‘A Day with the Prime Minister’, seemingly had the express purpose of demonstrating how hard Vucic worked, how rarely he paused to take a rest.
Två år senare, våren 2014, hölls åter parlamentsval. SNS fördubblade antalet mandat, medan det tidigare maktpartiet DS i stort sett kollapsade. Majoriteten av de som röstade på SNS tillhörde en äldre generation, utanför storstäderna, med lägre utbildningsnivå – motsatsen till basen för socialdemokratiska DS. Lily Lynch pekar på hur maktskiftet faktiskt också har lett till att Serbien åter fått en högre andel politiker med arbetarklassbakgrund.
Lily Lynch beskriver Vucic som en postideologisk kameleont, med “till synes obegränsad förmåga att samtidigt tillfredsställa önskemålen från olika utländska kapital”. Hans ekonomiska politik är marknadsliberal, präglad av offentliga nedskärningar och sänkta lägstalöner. Antalet lågbetalda och osäkra jobb har ökat kraftigt, så att arbetslösheten i Serbien sjunkit från 24 till i procent från 2012 till 2020.
Här kan vi backa tillbaka en liten bit i Lily Lynchs historieskrivning, som jag finner väldigt användbar samtidigt om än alltför fixerad på den storpolitiska nivån och på vissa sätt knepigt tendentiös i sina antydningar om hur allt hade blivit bättre med bättre politiker.
Det är en historia som inleds med Nato-bombningarna 1999 och störtandet av Miloševic året efter, som i formell mening markerar födelsen av det nya, demokratiska Serbien.
Inför parlamentsvalet i september 2000 hade vitt skilda oppositionspartier – uppmuntrade av EU och USA – gått samman i en allians under Zoran Dindic (socialdemokratiska DS) och presidentkandidaten Vojislav Koštunica (högerkonservativa DSS). Miloševic försökte fuska bort oppositionens valseger, vilket utlöste det uppror som störtade honom. Dock överlevde hans mäktiga säkerhetsapparat; detta faktum utgör själva “arvsynden” i Serbiens omvandling, skriver Lynch. Närmare bestämt hade Dindic gjort upp med ledaren för specialstyrkorna, “Legija” Ulemek om att dessa inte skulle slå ner protesterna, i utbyte mot ett löfte om att de skulle få fortbestå som något av en stat i staten. Våren 2003 mördades Dindic av en maffiagrupp på order av just “Legija” som nu avtjänar ett fängelsestraff för sin inblandning i mordet.
Djindjic’s assassination marked the definitive end of the optimistic period that had followed Miloševic’s overthrow. It also helped inspire an irresistible mythology, central to the second Serbia’s understanding of itself: a pro-Western liberal reformer, cut down in his prime by figures emblematic of the country’s dark past, tragically preventing its transfor- mation. Future failings could be explained away by this event. Yet for much of the country, the ‘transition to democracy’ had brought little reward anyway.
När Serbien senare under 2003 höll valet 2003 blev ultranationalistiska SRS största parti med 28 procent av rösterna. Dess ledare Vojislav Šešelj satt då häktad för krigsförbrytelser i Haag, liksom Miloševic, vars gamla maktparti SPS levde vidare och stödde högerextrema Šešelj som president. Efter många turer nåddes till slut en kompromiss som ledde till att makten i huvudsak delades mellan den socialdemokratiske presidenten Boris Tadic (DS) och den konservative premiärministern Vojislav Koštunica (DSS); avgörande var att lilla SPS kunde vinnas över till den senares läger. Därigenom kunde det högerextrema krigsförbrytarpartiet SRS trots sitt stora stöd hållas borta från makten.
Under resten av nollnolltalet satte EU och USA i huvudsak sitt hopp till det relativt EU-vänliga partiet DS. Hur detta sedan skulle ändras är den centrala fråga som Lynchs artikel behandlar.
I februari 2008 förklarade sig Kosovo självständigt och erkändes genast av bland andra USA. Enorma protester utbröt i Belgrad och några hundra unga män, flertalet kraftigt berusade, lyckades storma USA:s ambassad och sätta eld på den. Specialpoliserna drog sig undan och lät det ske. Lily Lunch beskriver efterspelet som ambassadören Cameron Munters noga planerade hämnd mot Koštunica; detta ned stöd i vissa av de telegram som läcktes via Wikileaks.
I april 2008 uppges Munter ha deltagit i ett seminarium för serbiska studenter i statsvetenskap, där han öppet efterfrågade intresserade av att bilda ett nytt, pro-västligt högerparti. Några månader senare splittrades högerextrema SRS och dess presidentkandidat Tomislav Nikolic blev ledare för utbrytningen SNS, “Progressiva partiet” – det parti som nu totalt dominerar Serbien.
Med sina mörka rötter behövde dock SNS jobba på sin image för att kunna samspela med västliga institutioner. För detta syfte anställdes amerikanska konsulter: den tidigare ambassadören William Montgomery och även Rudy Giulianis konsultbyrå – en rätt talande personkoppling till den stundande trumpismen.
Inför valet 2012 poserade Giuliani och Vucic tillsammans på SNS’ valaffischer i Belgrad.
USA och EU tänkte sig uppenbarligen att Vucics ultranationalistiska meriter gjorde honom mer lämpad att företräda deras intressen. I efterhand kan man se ett tydligt skifte från ett mer idealistiskt nollnolltal till det cyniska tiotalet, då “Väst” stödjer populister hellre än folkresningar.
Den auktoritära högerpopulisten Aleksandar Vucic befinner sig inte i ett geopolitiskt läger, utan samspelar med dem alla. Lily Lynch beskriver det som en “kvasi-titoism”:
Vucic proved most skilful at maximizing Serbia’s unique position in a chaotic global environment. He adopted a quasi-‘Titoist’ foreign policy—albeit one devoid of any internationalist vision or ideology—by strengthening relations with both Washington and Brussels and Moscow and Beijing.
Det var med stöd av USA och EU som Vucic kunde komma till makten. Samtidigt har hans Serbien ganska goda relationer med Ryssland, men dessa ska inte överdrivas. Serbien har fördömt invasionen av Ukraina och knyter sig militärt allt närmare Nato. Handeln med EU är betydligt större än med Ryssland och beroende av rysk gas är mindre än för många EU-länder.
Serbiens relation till Kina har fortsatt att fördjupas; kinesiska investeringar i Serbien präglas ofta av ekologisk skövling som på sina håll gett upphov till nya miljörörelser som organiseras underifrån.
Även relationerna med Turkiet har fördjupats, med kraftigt ökande turkiska investeringar i Serbien. En viktig aktör är också Förenade Arabemiraten. Dess flygbolag Etihad är nu delägare i Air Serbia och det var emiratpengar som låg bakom den enorma investeringen i Belgrade Waterfront som en relativt kraftfull miljörörelse och vänstermobilisering försökte stoppa under parollen “Ne davimo Beograd“.
Nu sjunker stödet för EU-medlemskap efter att i många år ha varit stort i Serbien.
In truth, the radiant European future disappeared over the horizon some time ago. Among the most powerful eu member states, there is little appetite to expand the bloc; /…/
But if Europe won’t come to Serbia, Serbia will come to Europe. Youth are leaving the coun- try in droves. Between 2012 and 2018, an estimated 300,000 people emigrated, and a third of young people report a desire to leave;