Entries from October 2017 ↓

Bubbla eller ej – ordentliga prisfall på bostadsmarknaden är att vänta, vilket lär leda till någon form av dramatiska konsekvenser i Sverige. Vi gör gott i att fundera på möjliga scenarion (ekonomiskt, politiskt, kulturellt; vad det betyder för fattig och rik, gammal och ung, centrum och periferi).

Om någon nyhetskälla är värd att följa nu så är det nog Per Björklund, författare till den utmärkta boken Kasinolandet. Läs honom!

Intressant är också att läsa vad den marknadsliberale skribenten Mattias Svensson skriver i Fastighetstidningen, om hur fallande bostadspriser kan fortplanta sig genom storstadens ekonomi.

“Storstadens överdådiga köpcentrum, stora evenemangsarenor, fashionabla gallerior och uppiffade affärsstråk är alla dimensionerade efter senare års konsumtionsfest.” Inte minst byggvaruhus och heminredningsbutiker, och i synnerhet hela “den småskaliga tjänstesektor som vuxit fram kring välbärgade innerstadshushåll”, finansierad genom en kombination av RUT-subventioner och bostadslån. Även Mattias Svensson medger att detta inte bara är negativt. Fallande priser på affärslokaler sänker trösklarna för verksamheter som under 2000-talet har drivts bort från innerstaden. Men samtidigt “hackar motorn i hela den svenska ekonomin”.

Mot bakgrund av senare års kreditökning som blåst upp både bostadsvärden och aktievärden är risken stor att en anpassning eskalerar till en ekonomisk kris med generellt fallande konsumtion, fallande bostadspriser, stigande arbetslöshet och betalningssvårigheter på en nivå som skakar bankernas ekonomi.

Ingenting säger att det är just de högbelånade bostadsägarna som kommer att drabbas. Vi har redan historiskt låga räntor, som Riksbanken knappast lär höja om konjunkturen viker nedåt. Å andra sidan finns heller inte mycket utrymme till räntesänkningar för att dämpa nedgången. Det utrymmet är redan förbrukat, och det förbrukades på att blåsa upp bostadspriserna så att de i förlängningen blåste upp hela den högkonjunktur som vi nu befinner oss i.

Vi bör nog inte haka upp oss på ordet “bubbla”, som lätt blir missvisande. Prisfallet kan gå mer eller mindre snabbt (och var överhängande redan för två år sedan). Förloppets hastighet är en öppen fråga, liksom vilka som drabbas i första hand, liksom vilka politiska mobiliseringar som får fart. Kommer det ha brakat loss på allvar redan före nästa val? Vilka syndabockar kommer att pekas ut? Vilka praktiska möjligheter finns att helt enkelt besätta de bostäder och lokaler som ställs tomma?

Kommande veckan ska byggbolag komma med kvartalsrapporter, om jag fattat saken rätt. Vi är många som för tillfället har svårt att känna annat än skräckblandad förtjusning.

Pssst! I det tredje avsnittet av vår podd TMP snöar vi in lite djupare på detta med deltagande och hur det skiljer sig från att bara konsumera händelser, vilket har bäring både på nattliv och nätliv. Tonläget blir aningen mörkare och lite mer självkritiskt än i de två tidigare avsnitten. Detta glider över i ett samtal om Jeremy Gilberts begrepp “acid communism“, som är ett genomtänkt försök att hantera arvet av 1970-talets motkulturer, utvecklat tillsammans med Mark Fisher, delvis i polemik mot hur Slavoj Žižek och Adam Curtis tenderat att dra en rak linje från hippies till nyliberalism. (Nu namndroppar jag i klassisk blogganda men det gör vi knappast på podden, där rör sig samtalet mellan oss tre på helt andra sätt.)
Vi pratar också om ett nytt sätt att tjäna pengar på webbsidor, som möjligen kan fungera som ett (lika dubiöst) alternativ till reklam: att utnyttja besökarens dator till att majna kryptovaluta. Detta är en ny trend där The Pirate Bay verkar gå i bräschen och vi försöker förstå vad det innebär.
Därtill pratar vi om kassettformatet och spelar en del ny musik.

TMP #003 finns alltså på Soundcloud med flera ställen (en riktig webbsida med mp3-filer är på gång, lita på att vi inte kommer nöja oss med plattformsnärvaro).

Spotify är, som bekant, på väg mot en börsnotering och ryktena surrar om en värdering så hög som 20 miljarder dollar. Ju högre förväntningarna skruvas upp, desto större blir risken för att marknaden blir rejält besviken. En besvikelse som i allra värsta fall – med tanke på Spotifys prekära finanser – kan bli till en kraschlandning.

Därför är det inte förvånande att Spotify nu agerar extra nervöst när det kommer till att kontrollera berättelsen om företaget. Men det är ändå rätt anmärkningsvärt att Spotify går så långt som till att försöka stoppa oberoende forskning.

Detta är vad som i korthet har hänt: En advokat anställd på Spotify skrev i våras ett brev till Vetenskapsrådet, i syfte att försöka stoppa utbetalningen av pengar till det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Streaming Heritage. Anledningen var att vissa av våra forskningsmetoder brutit mot Spotifys användarvillkor. Argumentationen från Spotifys advokat var ett uppsåtligt försök att blanda samman tre helt olika saker: brott mot användarvillkoren, brott mot forskningsetiska riktlinjer och brott mot lagen. Vetenskapsrådet lät sig dock inte luras, utan den 4 oktober meddelades att Spotifys klagomål ska lämnas utan åtgärd. Vårt forskningsprojekt kommer alltså att som planerat kunna fortsätta även under 2018, som planerat.

Vi i forskargruppen har alltså skrivit en bok om Spotify som kommer ut under 2018. Detta uppmärksammades i maj när jag blev intervjuad av Dagens Industri. En detalj från intervjun som plockades upp av internationell press rörde Spotifys tidiga historia. “Spotifys betaversion var från början en pirattjänst”, förklarade jag.

Under betaperioden (från maj 2007 till oktober 2008) distribuerade Spotify musik till tusentals användare helt utan att ha licens för detta; musiken som distribuerades var bland annat sådant som företagets anställda hade laddat ner från The Pirate Bay. Detta är i sig inga nyheter, men ändå en delvis bortglömd del av historien. En del som inte platsar i den historia som Spotify vill berätta inför sin börsnotering. Av allt att döma var det intervjun med mig som fick Spotify att se sig om efter sätt att stoppa vårt forskningsprojekt.

Som jag förklarade i intervjun, har vår forskning delvis “använt hackinginfluerade metoder för att komma åt data som Spotify själva inte vill lämna ut”. Till exempel skapades något hundratal robotanvändare för att studera om samma lyssningsbeteende resulterar olika rekommendationer beroende på om användaren registrerats som man eller kvinna. Vi har också i liten skala undersökt vilka möjligheter det finns att manipulera systemet. Däremot har vi inte samlat in någon som helst data om verkliga användare. Våra tänkta metoder framgick för flera år sedan i vår ansökan om forskningspengar som bifölls av Vetenskapsrådet, vilket uppmärksammades redan 2013. Självklart kan det innebära brott mot användningsvillkor att registrera påhittade användare för automatiserad inhämtning av information. Användningsvillkor är i allmänhet så luddigt skrivna att de lämnar öppet för företaget att stänga av i stort sett vilka konton de vill. Detta har dock ingenting att göra med vad som är brottsligt enligt lag. Det ska heller inte förväxlas med forskningsetik.

Spotify har varit medvetna om vårt projekt i flera år och vi har inte hört minsta klagomål från deras sida – förrän i år. Den 7 maj publicerade Dagens Industri intervjun med mig. Under veckan som följde började internationell press plocka upp det jag sagt om att Spotify börjat som en pirattjänst. Den 19 maj fick vår projektledare ett brev från Benjamin Helldén-Hegelund, jurist på Spotify. Tidpunkten var knappast en slump. Spotify krävde att vi skulle “skriftligen bekräfta” att vi “upphört med sådana aktiviteter som strider mot Användningsvillkoren”.

Spotifys jurist författade dessutom ett brev till Vetenskapsrådet, som uppmanades att “agera resolut” mot vårt projekt:

Spotify är synnerligen bekymrat över uppgifter som framkommit avseende forskningsgruppens metoder i projektet. Nämnda uppgifter ger vid handen att forskningsgruppen uppsåtligen vidtagit åtgärder som står i uttrycklig strid med Spotifys Användningsvillkor och medelst tekniska metoder sökt dölja dessa villkorsbrott. Forskningsgruppen har vidgått att den bland annat sökt att artificiellt öka antalet spelningar och manipulera Spotifys tjänster med hjälp av script eller andra automatiserade processer.
Spotify förutsätter att nämnda systematiska villkorsbrott inte varit kända för Vetenskapsrådet och är övertygat om att Vetenskapsrådet vinnlägger sig om att den forskning som bedrivs med stöd från Vetenskapsrådet i alla avseenden uppfyller etiska riktlinjer samt utförs redligt och i enlighet med gällande rätt.

Det stämmer att ett av de experiment som ingått i vår forskning har handlat om att “artificiellt öka antalet spelningar”, om än i mycket begränsad skala och utan kommersiell vinning. Syftet var helt enkelt att testa om det stämmer att Spotify skulle kunna manipuleras i större skala, vilket hävdats av journalister som gjort liknande experiment. Det stämmer också att vi “sökt dölja dessa villkorsbrott” genom att använda en VPN-uppkoppling. Inga konstigheter.

Spotifys jurist försökte alltså blanda ihop korten. Brott mot användarvillkoren framställdes som liktydigt med brott mot forskningsetiken, i ett juridiskt språkbruk som antydde ett överhängande hot om rättsliga åtgärder – som om detta hade någonting alls att göra med brott mot lagen. Argumentationen var ganska löjeväckande. Likväl kunde brevet inte tolkas annat än som ett försök från Spotifys sida att förhindra oss från att fullfölja forskningsprojektet. “Det a?r Spotifys fo?rhoppning att Vetenskapsra?det agerar resolut”, skrev Benjamin Helldén-Hegelund avslutningsvis.

Dessbättre lät sig Vetenskapsrådet inte luras. Igår kom beskedet att ärendet avskrivs. Vårt forskningsprojekt om Spotify får möjlighet att fullbordas. En bok är på väg, liksom ett gäng artiklar samlade i en temasektion i tidskriften Culture Unbound, med flera vetenskapliga artiklar. Men det måste erkännas att Spotifys hot har tagit både tid och kraft från projektet. Vilket just brukar vara syftet, när storföretag ger sig på forskare som de uppfattar som obekväma. Forskningen kanske inte kan stoppas, men den kan fördröjas.

Spotifys beteende kan inte kallas annat än fegt. Visst att de ogillar att folk blir påminda om hur tjänsten började som en pirattjänst. Men i stället för att bjuda in till öppen dialog skickar man ut advokater i syfte att lägga munkavle på forskare.

Ytterligare ett exempel belyser hur Spotify på sistone visat en allt större misstänksamhet mot forskarvärlden. I början av 2017 utlyste Spotify i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond en så kallad Flexit-tjänst, som går ut på att en forskare under några år får sitta på ett företag och dela sin tid mellan att jobba för företaget och bedriva vetenskaplig forskning med anknytning dit. “Forskning om musikens roll i ett digitalt samhälle” stod som rubrik och Spotify hade alltså bestämt sig för att delfinansiera denna forskning. Ett antal forskare från olika discipliner lade ner betydande arbetstid på att författa projektansökningar, som sedan granskades av sakkunniga. Men sen drog sig Spotify ur. Riksbankens Jubileumsfond försökte lösa situationen, men Spotify hänvisade till att man var inne i en “omorganisationsprocess” och inte längre var intresserad av att ta in någon forskare. Trist för de kompetenta forskare som lagt ner en massa tid på saken – och kanske en smula talande för vad som just nu håller på att hända med Spotify.

[Tillägg: jag vill gärna förtydliga att jag själv inte hörde till de sökande.]

Det finns såklart massor mer att säga om digitala metoder, forskningsetik och användarvillkor (inklusive en massa internationella paralleller i samtida medieforskning). Men det får vänta lite. Just nu är jag mest glad över att Spotify misslyckades med att göra mig arbetslös nästa år, när vår bok ska komma ut. Och ser fram mot att vårt projekt, redan innan dess, ska få ut ett helt gäng forskningsartiklar.

Jag har blivit med podd! Aningen oväntat, för själv har jag aldrig varit någon riktig poddlyssnare. MEn när mina vänner Samira och Christoffer presenterade idén kändes det genast självklart.

TMP är en podd om teknik, musik och politik. Vi brukar säga att vi har ett deltagande underjordsperspektiv. Samtalen handlar mycket om danskultur, skapandet av gemensamma rum och makten över de digitala nätverken. Vi spelar små glimtar av ny musik vi upptäckt och tipsar om saker som ska hända. Förkortningen kan även utläsas som ett intresse för det temporära och dess plats i sådant som varar och växer.

Hittills har vi spelat in tre avsnitt: TMP #001 och TMP #002 är ute, medan trean håller på att klippas.

En redig hemsida ska komma, men tills vidare finns vi (ironiskt nog) bara på diverse plattformar. Följ oss där:

• TMP på Soundcloud (RSS)
• TMP på Itunes
• TMP på Acast
• TMP på Facebook

Och nej, att jag har fått en podd betyder inte att jag tänker överge min blogg. Här fortsätter aktiviteten att gå upp och ner, kanske mest på sparlåga, det ska erkännas, men efter att Copyriot nu har funnits i tretton år så känns det inte osannolikt att bloggen överlever lika länge till.

Sedan några år pratas, skrivs och tycks det en faslig massa om automatiseringen. Om en ny industriell revolution och om alla de jobb som kommer att försvinna. Idag tittade jag förbi den liberala tankesmedjan Fores för att lyssna på ännu ett samtal i mängden. Ryan Avent, journalist på The Economist, har skrivit boken The wealth of humans som på svenska fått titeln Stabilitetsillusionen. Huruvida den tillför något nytt till diskussionen vågar jag inte säga, men nog sätter jag den på min läslista.

Det mest slående med samtalet var dock könsbalansen, eller snarare frånvaron av balans. Publiken på cirka 80 personer bestod däremot till närmare hälften av kvinnor. Men av de som fick träda upp på scenen var sex av sju män. Undrar om detta är något som Fores över huvud taget noterade.

Frågan är större än att bara handla om representation i panelsamtal. Robotiseringsdebatten lider av en strukturell snedbalans där mansdominerade yrken konsekvent står i centrum. Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Vid ett tillfälle närmade sig Ryan Avent ändå saken. Det var när han sa att automatiseringen inte bara måste lösas genom omfördelningspolitik, utan också genom att vi som samhälle hittar nya sätt att värdera olika sysslor. Vi måste ta hänsyn till att människor vill bidra, inte bara sitta hemma i soffan. Därför borde vi visa större respekt för ideellt volontärarbete och oavlönad omsorg om äldre och barn, förklarade Avent – dock utan att nämna ett ord om vilket kön som tenderar att få ansvaret för detta oavlönade arbete. En något illvillig slutsats kunde vara att han menade att robotiseringen kommer att leda till en pånyttfödelse för hemmafruidealet.

Samtidigt var det slående att Ryan Avent tycktes stå en bra bit till vänster om LO-ekonomen Thomas Carlén. Inte nog med att Avent, på ett sätt som erinrade om Piketty, talade om behovet av ekonomisk omfördelning för större jämlikhet. Han drog också paralleller till den första industriella revolutionen och antydde att vår tid ännu väntar på en framväxt av något som kan motsvara den gamla arbetarrörelsen, som nödvändig motvikt till kapitalet. Detta sades alltså av en företrädare för marknadsliberala The Economist. Men från LO visades inget intresse av att plocka upp bollen. I stället presenterade Thomas Carlén vad han menade var en “ny idé”, nämligen att vi måste enas över klassgränserna för att försvara det egna landets företag: “Could there be a new kind of collaboration between labour and capital in the light of the digital revolution?” Ridå.