Entries from July 2017 ↓

Läsanteckningar till Norman O. Brown, del 3

del 1 | del 2

6. Language and Eros
Språket uppkom inte som ett nyttoinriktat redskap, utan som en lek – som sång. Först i ett senare led blir språket underordnat verklighetsprincipen. Språket blir därmed till en kompromissformation, likt alla neurotiska symptom. Språket som sjukdom – en monstruös hypotes, men ofrånkomlig (och möjlig att knyta an till Wittgenstein).

Språket bygger på metaforer, det vill säga ordlekar. I denna lek ligger språkets erotiska komponent, som inte är genital utan barnsligt polymorf.

När lingvister försöker reducera språket till logiska operatorer, förnekar de dess libidinala kärna. Wittgenstein, å sin sida, instämmer med psykoanalysens insikt att språket är neurotiskt. För honom är det filosofins uppgift att inse språkets ofrånkomliga galenskap.

Psykonalysen tar vid där Wittgenstein sätter punkt. Problemet är inte språket som sjukdom, utan den sjukdom som kallas människan.

Språket som sjukdom och språket som lek.
Neurotisk lek = magi.
Magi är för Freud tron på tankens allmakt, en tro som återfinns hos barn och hos vuxna narcissister.

Språket utvecklas parallellt med att barnet utvecklar vad Freud kallade ett Lust-Ich, ett jag orienterat helt mot njutning, ett jag som lever i en drömvärld där varje önskan blir sann. Hos barnet är detta till stånd inte neurotiskt, eftersom barnet som lever under de vuxnas beskydd ännu inte har behövt konfrontera verklighetsprincipen, med alla de konflikter (och möjliga neuroser) som då följer.

Om alltså språket kännetecknas av en neurotisk konflikt mellan en (erotisk) lustprincip och en (instrumentell) nyttoprincip, så är det en subversiv handling att ta orden i poetiskt bruk. Poesin destabiliserar kompromissen och pekar mot andra möjliga sätt att tala.

7. Instinctual dualism and instinctual dialectics
“Drift” (ty. Trieb, en. instinct) är ett besvärligt begrepp, eftersom det tycks syfta på en oföränderlig, biologisk kraft som grund för alla människors beteende. Än mer tveksamt kan tyckas att Freud insisterar på att det skulle finnas just två drifter. Samtidigt som han under sin karriär bytte uppfattning om vilka dessa två drifter skulle vara. Kan sådant verkligen kallas vetenskap? (Notera dock skillnaden mellan Jungs monism som betonar arketyper och Freuds dualism som betonar konflikter.)
Freud kan tala om drifterna som “mytiska väsen” och vill tilldela dem samma centrala status inom psykoanalysen som begreppen materia och energi har inom fysiken. Men psykoanalysen är en ung vetenskap och driftbegreppets konturer är onekligen suddiga. Det rör sig i gränstrakterna mellan människa och djur.

Som sagt, allt snack om drifter blir lite rörigt, eftersom Freud helt bytte uppfattning, två gånger under sin karriär. Han var hela tiden säker på att människans psyke kännetecknas av en konflikt mellan två drifter, men formulerade alltså tre olika teorier om vilka två drifter det rörde sig om. Här kommer en schematisk framställning:

I. SEX – SJÄLVBEVARELSE
Bevarandet av arten står mot bevarandet av individen. Motsatsparet sexualdrift/självbevarelsedrift var kopplat till motsatsparet lustprincip/verklighetsprincip. Vid denna tid hävdade Freud att dessa principer styrde inte bara människans psyke, utan ägde giltighet för hela djurriket, kanske rentav för allt biologiskt liv.
Det var när Freud genom kliniska studier upptäckte narcissismen, som detta system började vackla. Freud började söka efter en ny superdualism.

II. SEX – AGGRESSION
Som ofta influerades Freud av den tyska romantikens diktare. Från dem lånade han tanken på en spänning mellan kärlek och hat, vilka Freud omformulerade som sexualdrift och aggressionsdrift. Inom detta ramverk föreföll det särskilt intressant att studera fenomen som sadism och masochism. Men efter hand övergav Freud även detta system.

III. LIV – DÖD
I den senare fasen av sitt liv, kom Freud att betrakta det mänskliga psykets inre konflikter som uttryck för en fundamental dualism mellan Livet (Eros) och Döden. Steget togs i Bortom lustprincipen och fullföljdes i Vi vantrivs i kulturen.

Freuds efterföljare har i allmänhet vägrat ta detta sista steg. Psykoanalytikerna, som “saknar Freuds stoiska mod”, har valt att blankt ignorera den besvärliga dödsdriften – utan att sätta någon alternativ hypotes i dess ställe. Därför har psykoanalysen drivit åt å ena sidan mot monism (Jung), å andra sidan en avteoretiserad form av teknokratisk kunskap.

Ju mer pessimist Freud blir mot slutet av sitt liv, desto mindre blir hans direkta relevans för terapeuterna. Det förvånar inte att praktikerna är ovilliga att tala om dödsdriften, för den är tyvärr helt oanvändbar som teoretisk grundval för en terapi. Åtminstone om dödsdriften ses som en biologisk konstant, närvarande i allt biologiskt liv. Freuds tendens att projicera de mänskliga drifterna på hela djurriket, får som ofrånkomligt resultat att neuroserna framstår som ett obotbart faktum.

Människans essens är neuros och neurosen är uttryck för en konflikt. En psykoanalys som syftar till att bota neuroser måste hålla fast vid att dessa konflikter är av unikt mänskligt slag. Det är inte lika ambivalent att vara djur, som det är att vara människa.

Man måste ändå medge att Freud, när han når sin högsta nivå av pessimism, blir till en metafysiker i klass med Spinoza och Empedokles, skriver Brown. Empedokles föreställde sig en yttersta kosmisk konflikt mellan kärlek och strid. Brown vill dock påpeka att han föredrar Anaximander, som menade att alla motsättningar uppstår ur en ursprunglig, odifferentierad enhet. Skillnaden mellan Empedokles och Anaximander är talande för den omläsning som Brown vill göra av Freud. Brown tar upp exempel som på samma gång visar på låsningar i Freuds tänkande, men också på Freuds förmåga att ibland överskrida sig själv.

I stället för drifternas dualism (som Freud fastnar i), förordar Brown en drifternas dialektik. Freuds universella dualism kan inte accepteras, eftersom den inte tillåter någon gränsdragning mellan driftslivet hos människor och djur. Om vi följer Anaximanders synsätt – att det fanns en ursprunglig enhet innan den splittrades i två – blir det möjligt att tala om både kontinuitet och diskontinuitet mellan djur och människa.

Freuds ontologiska postulat om drifternas eviga ambivalens motsägs av hans egna observationer av ett pre-ambivalent stadium i människans tidiga barndom. Eftersom varje människa har upplevt detta stadium, finns det också hos mänskligheten ett omedvetet begär efter att återställa motsatserna i en enhet.
En återförening av de motsatta drifterna – Eros och Död – kan bara åstadkommas av Eros, eftersom Eros konsekvent strävar efter att förena. Eros återfinns inte bara i jaget, utan också i detet. (Freud ser alltför optimistiskt på jaget, men alltför pessimistiskt på detet.)

Psykoanalysen är fulländningen av den romantiska filosofin: tanken på att det som har separerats skall återföras till sin ursprungliga enhet, fast på en högre nivå. Här finns paralleller till Schiller, Herder, Hegel och Marx.
Vad sådana filosofer har att erbjuda psykoanalysen är en historiefilosofi som rymmer en eskatologi – ett hopp om förlösning från mänsklighetens neuros.

Mer som tyder på att Ravekommissionen har återupptagit sitt kulturkrig


Förra inlägget tog upp det senaste agerandet från polisen i Stockholms län mot olika rejvfestivaler. Dels den aggressiva insatsen mot Cult Cosmic utanför Norrtälje, där de hundratals besökarna systematiskt visiterades och i vissa fall kläddes av nakna och förnedrades. Dels polisbeslutet att dra tillbaka tillståndet för den internationella festivalen Into The Factory utanför Nynäshamn, med hänvisning till att rejvmusik får folk att ta droger och droger får folk att hoppa från byggnader.

Teorin är att det nyligen fattats ett centralt beslut inom Polisregion Stockholm, med innebörden att man återupptar den gamla Ravekommissionens systematiska trakasserier av en viss kulturyttring. Tydligare än förr punktmarkeras nu de underjordiska, icke-kommersiella evenemangen som drivs av entusiaster – de som nu, särskilt sommartid, är så många att de på allvar tar publik från innerstadens kommersiella nattklubbar. Det är inte otänkbart att dessa nattklubbsägare, i sina regelbundna möten med polisen, har pekat ut sådana rejvfestivaler som de upplever som ovälkommen konkurrens. Det kan vara så, men måste inte. Nog så troligt är att polisen i god NPM-anda vill plocka poäng genom att rapportera in många gripanden, i detta fall för ringa narkotikabrott (även om det bara var en liten andel av alla kroppsvisiterade som faktiskt greps på Cult Cosmic). Men att polisregionen har koordinerat detta centralt förefaller väldigt troligt. Särskilt efter denna kommuniké från en Cult Cosmic-arrangör, som jag vill posta här i sin helhet:

I helgen gjorde Stockholmspolisen ett tillslag mot en konst- och musikfestival i Norrtälje. Tillslaget var enligt polisen planerat sedan länge men de hade inte hört av sig till arrangörerna innan med några frågor eller synpunkter på festivalen. Syftet var alltså inte att skapa trygghet/säkerhet på festivalen utan endast att gripa så många som möjligt för narkotikabrott, till vilket pris som helst. Det är inte omöjligt att anledningen var att skapa statistik som kan avvändas för att stoppa andra festivaler.

Vi hade en jättebra dialog med den lokala polisen och räddningstjänsten innan festivalen. De var på plats varje dag från måndagen och vi gick igenom allt: säkerhet, vakter, sjukvård, alkohol, droger, brandsäkerhet, vatten, ljudvolym mm. De tyckte festivalen var mycket välorganiserad och vi fick en hel del beröm samt vissa synpunkter (som vi åtgärdade). Den enda punkt där vi inte kom överens var huruvida tillställningen var offentlig eller inte. Efter polisens önskemål tog vi dock in extra vakter för att uppfylla de krav som gäller om det skulle ha varit en offentlig tillställning. Överlag ett mycket bra samarbete med patrullerna på plats och insatsledare Johan på Norrtäljepolisen, så tack till er. Samarbetet med polisen fungerar när alla jobbar mot samma mål: en säker och trygg tillställning där gäster, arrangörer, grannar och polis blir nöjda (antal klagomål från grannar i år: noll).

Men i hemlighet hade Stockholmspolisen tillsammans med cheferna på Norrtäljepolisen planerat ett tillslag, ett av de största någonsin på denna typ av evenemang. 15 civilklädda poliser kom till området och slog till brutalt mot nästan alla gäster. Alla var misstänkta. Människor brottades ner och fick handfängsel, folk drogs in i skåpbilar och fick ta av sig alla kläder eller kläddes av nakna i skogen framför andra människor och kroppsvisiterades. Man satte handfängsel på folk för att sedan klä av dem och ta urinprov. En kiss-station sattes upp mitt i Ovan Jords konstinstallation som de arbetat med i månader. Dit slussades festivalbesökare på löpande band. En person fick sina hjärtmediciner beslagtagna och fick åka till Stockholm för att hämta nya. Jag har under snart 20 år inom den elektroniska musikvärden sett en del trakasserier från polisen, men aldrig tidigare så brutala systematiska övergrepp. Det var uppenbart att de ville förnedra och skrämma oss.

Vilka var misstänka då? Svar: alla. Det räckte med att vara på festivalen för att misstänkas. Själv blev jag stoppad för att jag “kom från ett konstigt ställe i skogen”. Det är uppenbart att urval också gjordes utifrån etnicitet. Mörkhyade personer vittnar om att de blivit stoppade upp till 5 gånger samma kväll.

Vi arrangörer vet att detta inte är vårt fel men vill ändå be om ursäkt för det obehag som våra gäster och personal kände. Vi har t.ex. haft utländsk personal som (nyktra) har blivit indragna i bilar och avklädda alla kläder och som undrar vad detta är för land där sådant kan förekomma. Jag vet inte vad man ska svara. Jag skäms. Vill påpeka att detta inte är ett problem med ordningsmakten i stort, utan specifikt Stockholmspolisen som alltid har velat göra ett exempel av människor som lyssnar på elektronisk musik. Liknande tillslag har aldrig gjorts på Grammisgalan, Gröne Jägaren, Sturehof eller i riksdagen men jag gissar att antalet misstänkta skulle bli lika många. Droger finns i hela samhället och det är inte rätt att vi blir ett slagträ för att vi musiken vi lyssnar på inte är producerad av akustiska instrument.

Med det sagt, Cult Cosmic 2017 var magiskt. Tack alla som inte lät polisens försök till förnedring och trakasserier sabba vår vibb. De försökte. Vi vann. De förlorade. Tack alla som kom och tack till alla artister och konstnärer som kom från hela världen och bidrog. Stort tack till alla som slitit i 8 månader för att få till detta. Tack alla grannar som hjälpt till och stöttat. Vi lyckades göra det mer och bättre än någonsin, trots 15 rövhattar från Stockholm på egotripp-turné.

Ungefär samma sak hände alltså i Norrtälje i norr och Nynäshamn i syd. Festivalarrangörerna hade en bra kontakt med den lokala polisen – tills det kom order från Polisregion Stockholm att slå till.

Som sagt: polisens prioritering av insatser mot rejv är ett politiskt beslut. Men det är också en ekonomisk intervention i den faktiska konkurrens som finns mellan innerstadens nattklubbar och rejvfester. Jag tänkte återkomma till de politiska implikationerna kring detta, som redan berörts av de läsvärda kommentarerna till förra inlägget.

20 år tillbaks i tiden? Än en gång går Stockholmspolisen in för att kväsa rejvkulturen

På senare år har den underjordiska rejvscenen i Stockholm blomstrat, särskilt under sommarmånaderna när det hålls ett otal fester varje helg. Flertalet rejv är rätt små, någonstans i gränslandet mellan öppna och slutna tillställningar. Ingen verkar riktigt ha översikt för det är egentligen inte så mycket fråga om en samlad “scen”. Snarare finns nu ett pärlband av olika rejvscener med olika musikalisk inriktning (inte bara s.k. “elektronisk” dansmusik) och med olika publik, som bara delvis överlappar. Därtill har kommit allt fler festivalarrangemang i utkanterna av Stockholmsområdet.

Det har varit en mäktig utveckling där de underjordiska dansfesterna dessutom har gett energi till nya musikprojekt som sprider sig från Stockholm till världen. Men på sistone verkar det som polisen i Stockholmsregionen ånyo har fått order från högre ort om att slå ner systematiskt just på rejvkulturen.

Idag kom nyheten att festivalen Into The Factory – som hade bokat en imponerade mängd internationella artister – tvingas ställa in på grund av polisens repression. Här handlar det inte om en underjordisk fest, utan om ett stort, semikommersiellt, tillståndsgivet arrangemang som lockar en publik från stora delar av Europa. Arrangörerna berättar i ett pressmeddelande om hur de upplevt polisen som tillmötesgående under hela det år som de arbetat med festivalen, samtidigt som det slutgiltiga tillståndet har dröjt ovanligt länge. Så kom plötsligt beskedet att polisen nekar tillstånd, med hänvisning till att det i industrilokalen finns föremål som går att klättra på. Och eftersom det är rejv så kan det finnas folk som är påtända, och folk som är påtända brukar tro att de kan flyga – enligt en urgammal myt som lokalpolisen i Nynäshamn plockar upp i sitt beslut att stoppa festivalen:

Risken för fallolyckor, alternativt klättring i kombination med narkotikapåverkan där tanken på att flyga från höjder inte förefaller alldeles främmande, gör att lokalpolisområdet ser enorma säkerhetsrisker i byggnadernas utformning avseende klättringsmöjligheterna till de höga höjderna.
/…/
Vidare skulle orimliga polisiära resurser krävas för att garantera en godtagbar säkerhetsnivå.

Håkan Momenth, med lång erfarenhet som discjockey och arrangör, skriver:

Återigen kastas man 20 år tillbaks i tiden då man inser att polisen fortfarande får bedriva egen ideologisk linje.
Hade vilken annan myndighet som helst i Sverige bedrivit sin verksamhet på detta subjektiva sätt hade det blivit ramaskri.
Tyvärr är det en bredd av politiker i riksdagen som blundar för detta rättsliga övergrepp eftersom många har en sekteristisk syn på kultur man inte gillar och då gäller plötsligt inte likhet inför lagen.
Man hoppas ju att de stämmer polisen för detta. Det har lyckats förut där polisen fått betala stort skadestånd för att de dragit in tillstånd med kort varsel.
Andra festivaler med mer mainstreaminriktning som har mångdubbelt större publik och där det begås massvis med våldtäkter, sexuella övergrepp och grova misshandlar får däremot frikort från polisen.
När ska vi börja snacka om vilka brott som är viktiga att beivra?

Teorin om att det gått ut en central order från Polisregion Stockholm stärks av den senaste helgens händelser i Roslagen utanför Norrtälje. Under den gångna helgen anordnades där festivalen Cult Cosmic för andra gången. Jag var inte där i år, men fick höra från vänner om en synnerligen aggressiv polisnärvaro. Bland annat uppgifter om hur polisen plockat festivaldeltagare åt sidan och klätt av dem nakna. Uppgifter om en ung tjej som stod där naken och gråtande medan poliserna hånskrattar åt henne.

Den mycket påkostade insatsen resulterade i ett smärre antal gripanden för narkotikabrott (bland åtskilliga hundratals festivalbesökare). Detta samtidigt som det i landet arrangerades stadsfester där det ramlade in anmälningar om våldtäkter och sexuella ofredanden utan att polisen gjorde några särskilda insatser mot dessa.

Citerar vad en festivalbesökare skrev på Instagram:

Tack för en fin festival alla arrangörer, deltagare och discjockeys! Låt oss minnas allt kul vi har haft och inte låta repressionen från ravekommissionen få oss att tappa lusten. Framöver måste vi bli bättre på att hålla ihop och agera tillsammans mot polisen, när de släpar ut en kille i skogen och tvingar av honom kläderna så är de inte ute efter knark, de vill avskräcka oss från att rejva. Stöttar vi varandra blir deras terror verkningslös.

Norrtäljepolisen väljer på sin Facebooksida att beskriva Cult Cosmic som ett “musikarrangemang”, demonstrativt skrivet inom citattecken.

Valet att slå ner på rejvkulturen är en politisk prioritering. Möjligen influerad av kommersiella klubbägare i innerstan som ogillar konkurrens från de underjordiska festerna – det har hänt förr att dessa företagare har drivit på aktivt för fler polisinsatser mot rejv. Men som det är nu är rejvkulturen i Stockholm alldeles för stor för att stoppas. Det avgörande är att arrangörer och deltagare inte låter sig skrämmas av polisens trakasserier. Att vi organiserar oss för att dokumentera och göra motstånd.

“Dansgolvet har en inneboende kraft som få andra miljöer har i dagens samhälle.” Så skriver Pedram Nasouri i en spännande historielektion, publicerad i Populär Poesi: “Why Can’t We Live Together? Om David Mancuso, The Loft och konsten att berätta en historia“. Läs!

Läsanteckningar till Norman O. Brown, del 2

Här fortsätter jag att posta oredigerade läsanteckningar från Norman O. Browns bok Life against death: The psychoanalytical meaning of history (1959).

/ / /

Part Two: EROS
3. Sexuality and childhood

Människans infantila fas är exceptionellt lång, även jämfört med andra primater. Barndomens förlängning måste ha skett parallellt med att föräldraskapet blev till en institution.

Subjektivt är barndomen en befrielse från verklighetsprincipen. Objektivt är barndomen en tid av maktlöst beroende av vårdnadshavare.

Att den infantila sexualiteten får mogna under så lång tid är unikt för just människan, och lägger grunden för inompsykiska konflikter som inte finns bland andra djur.

Freuds begrepp “sexualitet” är extremt brett; det omfattar alla sätt att söka njutning med hjälp av den egna kroppen, oavsett organ (att äta mat är t.ex. en “sexuell” handling, i freudsk mening). Hans sexualitetsbegrepp är ett försök till vetenskaplig omformulering av den vagare tanke om “livsenergi” som tidigare formulerats av romantiska poeter som William Blake.

Det är den vuxna normalsexualiteten som inskränker repertoaren av njutningar, Sexualitetens genitala organisering är inte naturlig – den är tyrannisk. Den är ett verk av verklighetsprincipen, som ser till släktets reproduktion.

Freuds teorier om infantil sexualitet måste ställas mot de teorier – även bland hans egna efterföljare (som Abraham, Reich och Fenichel) – som sökte en genital lösning på mänsklighetens problem. Wilhelm Reich utgör ett särskilt tragiskt exempel: från att ha nått djupa insikter i psykoanalysens sociologiska impliktioner, hamnade han till slut i ett reservationslöst upphöjande av orgasmen.

Själva sexualakten rekapitulerar, enligt Freud, sexualitetens utveckling. Den går från att involvera hela kroppen, in i en fixering vid könsorganen.

Vad gör barn? Barn leker. Leken är det djupast uttrycket för njutningsprincipen. Leken som är “utan ändamål men ändå har någon sorts mening” (Freud).

J.M. Keynes menade i essän “Economic possibilities for our grandchildren (1930) att mänskligheten var på god väg att “lösa det ekonomiska problemet”. Behovet av mänskligt arbete skulle snart bli minimalt. Enligt Keynes synsätt fanns det större skäl att oroa sig för vad människor skulle göra av all sin fritid. Denna obegränsade fritid är, enligt Freud, något som varje enskild människa redan har upplevt, nämligen i barndomen. Vi längtar därför alla (omedvetet) tillbaka till barndomen. Men till skillnad från de romantiska poeter som influerade honom, såg inte Freud att lösningen skulle ligga i att ignorera verklighetsprincipen.

4. The self and the other: Narcissus
Den långa barndomen låter människans erotiska potentialer blomstra, frikopplade från vardagslivets krav på försörjning. För att sätta punkt för en sådan barndom krävs ett mycket stort mott av förträngning.

Är den infantila sexualiteten enbart ett uttryck för lustprincipen?
Enligt Freud rymmer den två olika sätt att binda sig till omvärlden: “identifikation” och “objektval”. Att vara objektet eller att äga objektet. (Freud själv förutsätter ofta att barnet vill vara sin far men äga sin mor.)
Objektvalet kommer ur kärleken till modern och associeras därför till självbevarelse, beroende och ekonomiskt nödtvång.
En speciell typ av objektval utgörs av narcissismen, som riktas mot en själv eller mot objekt som liknar en själv.
Freud talar inledningsvis om “narcissistiskt objektval” (i motsats till ett “sant” dito) men byter senare begrepp och börjar tala om “identifikation”.
Norman Brown menar att distinktionen hos Freud inte håller för en närmare granskning. Det finns i grunden bara ett slags kärlek, att “vara ett med världen”, och denna kärlek ligger till grund både för begäret att vara objektet och att äga objektet. Distinktionen faller samman redan hos Freud, när han kommer fram till att den mogna kärlekens mål är att återfinna det ursprungliga tillstånd där (anaklitisk) objektlibido och (narcissistisk) egenlibido är oskiljbara.
I själva verket är de två formerna alltid tätt sammanflätade. Enda sättet för oss att ge upp ett älskat objekt är genom en identifikation med det förlorade objektet.

Eros är en drift att förenas med världen, i enlighet med motsatsparet Eros–Thanatos hos den sene Freud. “Bortom lustprincipen” markerar början på den fas där Freud tenderar att tänka sig Eros som en strävan efter att förena sig med världen, snarare än att lägga beslag på den. Samtidigt står det klart att Eros/libido har en grundläggande narcisstistisk karaktär. Den söker en ärld att älska, så som den älskar sig själv. Ytterst siktas å en återvändo till den primära narcissismen, en självkänsla som omfattar hela världen.

Återförenandet mellan lust- och verklighetsprinciperna betecknades av Ferenczi som ett “erotiskt verklighetssinne”. I grunden skiljer sig inte detta synsätt från Spinozas gudsbegrepp: Gud är naturen i sin helhet. Spinoza förstod uttryckligen kärlek som ett begär att förenas med objektet. Spinozas skrifter kan faktiskt läsas som “en radikal psykoanalys”, enligt Brosn.
Spinozas monism (conatus) skiljer sig emellertid från Freuds konsekventa dualism (exempelvis i föreställningen om Eros och Thanatos som de två motsatta drifterna).
Gemensamt för Spinoza och Freud är att båda vägrar accepterar föreställningen om att människor skulle ha en helt fri vilja.
Vad däremot Spinoza inte kan inse, är att hans begär efter en kropp som förmår att affekteras på ett maximalt antal sätt, är ett begär att återvända till barnets primära narcissism – en tillvaro utan dualismer.

Ur ett psykoanalytiskt perspektiv är Platons Eros oskiljbart från aggressionen, medan kristendomens Agape är oskiljbart från masochismen. Eros vill stilla en brist i självet genom att äga objektet. Agape erkänner inget objekt som tillräckligt och vill i stället utsläcka självet.
När Freud inser att kärleken i gurnden har narcissistisk karaktär, lägger han grunden för att försök att överbrygga motpolerna, att utveckla en kärlek som inte bygger på dominans eller självuppoffring.

Det finns en fotnot i “Vi vantrivs i kulturen” – som dock är utlämnad i engelska utgåvan – där Freud vidkänner att narcissismen förblir en gåta. Han skriver där att man kan tänka sig olika proportioner av narcissism och objektkärlek. Brown vill ifrågasätta Freuds ställningstagande för en “sann” (possessiv) objektrelation; det är inte helt tydligt om detta omvänt ska läsas som att han vill uppvärdera narcissismen.

Dualismerna härrör inte ytterst från subjekt/objekt-förhållandet, utan från konflikter inom subjektet självt, enligt ett psykoanalytiskt synsätt. Freuds egna tendenser att falla in i en dualistisk metafysik kommer att skärskådas i boken, utlovar Brown.

5. Art and eros
(Ovanligt lite av intresse i detta kapitel.)

Drivs människan ytterst av lustprincipen eller realitetsprincipen? Frågan är inte bara av praktisk art. Den handlar inte bara om de respektive krafternas styrkeförhållande, utan den är ytterst en fråga om eskatologi: var ska människan finna sin frälsning?

Freuds egna skrifter oscillerar mellan två motsatta svar.
Å ena sidan säger Freud: väx upp, släpp dina infantila drömmar om njutning, erkänn verkligheten så som den är.
Å andra sidan säger han: förändra denna verklighet på så vis att flker källor till njutning kan öppnas.
Ibland, slutligen, skisserar Freud någon form av ompromiss mellan de två alternativen,

Läsanteckningar till Norman O. Brown, del 1

En av de böcker jag läser i sommar är Norman O. Browns Life against death: The psychoanalytical meaning of history (1959) som är en egenartad läsning av Freud, i skarp opposition till den freudianism som då var som mest inflytelserik i USA.
Just nu tänkte jag inte gå närmare in på hur Brown skiljer mellan en “exoterisk” Freud och en “esoterisk” Freud, utan gå rakt på postandet av mina i stort sett oredigerade läsanteckningar. Börjar med de två första kapitlen.

/ / / / /

1. The disease called man
Vi är alla neurotiker. Neurosen är ingen avvikelse från ett normaltillstånd: den finns i oss, alltid hos oss alla.

Åtskillnaden mellan neuros och hälsa är på sin höjd giltig under dygnets vakna delar – men även det vakna vardagslivet interpunkteras av vardagslivets psykopatologier. I praktiken är det kapitalets efterfrågan på arbetskraft som styr gränsdragningen mellan psykisk normalitet och avvikelse. Den “friska” har bara en socialt etablerad form av neuros.

Det sociala djuret är det neurotiska djuret. Människan är överlägsen andra djur just eftersom hon är kapabel till neuros.

the doctrine of the universal neurosis of mankind is the psychoanalytical analogue of the theologicl doctrine of original sin.

Det finns alltså en grundläggande psykisk konflikt som springer ut motstridiga önskningar och begär. Psykoanalysen är en “vetenskap om mentala konflikter”, i första hand konflikten mellan medvetna och omedvetna idéer inom en individ.

Freud menar inte bara att det finns ett omedvetet själsliv, utan också att vissa av de omedvetna idéerna är särskilt svåra att medvetandegöra eftersom de skyddas av särskilda “motstånd”. Det är genom att observera dessa motstånd som psykoanalysen vinner sin kunskap. Drömmar, neurotiska symptom och liknande kan aldrig ge en ren avbild av det omedvetna, utan återspeglar i stället själva konflikten. Ja, drömmar är neurotiska symptom.

Brown menar att nyckeln till Freuds tänkande finns i begreppet bortträngning (Verdrängung). På engelska heter det “repression” vilket öppnar för en större bredd av betydelser; Brown glider gärna mellan betydelserna “bortträngning” och “förtryck”, ska det visa sig. Bortträngningen handlar om att hålla någonting utom medvetande, alltså i det omedvetna.

Bara i det omedvetna kan lustprincipen få fritt spelrum. Det medvetna jaget är bara en yta, liksom ett membran, ett anpassningsorgan, mellan den omedvetna kärnan och den ofta fientliga omvärlden. Det som Freud kallar för symptom – drömmar, neuroser, fantasier, felsägningar – är uttryck för den lustprincip som förblir otillfredsställd.

I sin tidigare fas följer Freud utilitaristerna i deras endimensionella förståelse av begäret: att minimera smärta och maximera njutning (lustprincipen). Därmed uppstår en konflikt mellan individen och omvärlden (verklighetsprincipen). Ibland tenderar Freud att likställa verklighetsprincipen med det objektiva tvånget (under kapitalismen) att arbeta för sitt uppehälle. Hos den sene Freud finns en större insikt i att detta tvång inte är naturligt, utan skapat av människan.

Det finns en västerländsk tradition av att se mänsklighetens mål som att bli så kontemplativ som möjligt. Men människans väsen är inte att tänka (som Descartes menade) utan att känna. Platon, Aristoteles, Spinoza och Hegel rymmer alla en dubbelhet i hur de skildrar människan: som en kontemplerande och som en älskande. Efter Hegel kommer en vändning bort från kontemplationen med Feuerbach och Marx. Freud fullföljer detta brott: enligt honom kan den rena kontemplationen helt enkelt inte existera. Inget utom ett begär kan sätta tankeapparaten i rörelse.

2. Neurosis and history
Den universella neurosen är ingen statisk faktor i mänsklighetens historia. Historikerna har att upptäcka ett mönster av olika slags neuroser, olika bortträngningar och olika symptom, en “neurosens dialektik” där det bortträngda långsamt återkommer till ytan.

Nietzsche gjorde med Moralens genealogi det första försöket att skriva mänsklighetens historia som en neurosernas historia. Freuds sätt att knyta samman neuros och historia är genom en religionsteori, framförallt i två verk: Totem och tabu (1913) och Moses och monoteismen (1937). Där menar han att mänskligheten i sin helhet har gått igenom en period av sexualaggressiva konflikter, vilka framgångsrikt undertrycktes och följdes av en lång latensperiod innan de återuppstod som neuroser – det bortträngdas återkomst. Ontogenin rekapitulerar fylogenin: varje individ går igenom samma historia som släktet redan har gjort. Freud skriver att vi alla är fast i samma “arkaiska arv”, att “innehållet i det undermedvetna är kollektivt”. (Totem och tabu (1913) rymmer ännu mycklet av upplysningsivriga framstegsscheman. Animistiska synsätt lilställs med den infantila narcissismen medan vårt sekulära västerland självklart motsvaras av en vuxen, mogen individ.)

Varken psykoanalytiker eller historiker har klarat av att utveckla Freuds ansats till en neurosernas kulturhistoria. (Géza Róheim är det enda undantaget). Anledningen är att det varit svårt att formulera vilka kriter som skulle gälla för en “frisk” kultur, mot vilken neurossymptomen kan mätas. Brown förklarar det som sin avsikt att formulera just sådana hälsokriterier.

Religionen måste betraktas som både en neuros och ett kollektivt försök att medvetandegöra neurosen och därmed bota den. Mot slutet av sitt liv modifierade Freud sin tidigare hårda religionskritik. I stället satte han ett hopp till just sådana försök att bota neurosen “inifrån”.

Även fantasier rymmer en sanning – sanningen om de begär som de uttrycker. Psykoanalysen kan inte tränga undan religionen förrän den erkänner religionens sanningsinnehåll.

Psykoanalys som vetenskapen om syndafallet. Vetenskapen som vill förklara människans faustiska karaktär, inte bara förutsätta den.

Historikerna behöver psykoanalysen. Annars går det inte att besvara frågan: av alla djur, varför har just människan en historia? Varför förhåller hon sig till berättelser som sträcker sig över generationer? Uppenbarligen har människan ett säreget behov att bli till något annat än hon är. Detta begär är väsentligen omedvetet.

Vad vill människan utöver ekonomiskt välstånd och behärskandet av naturen? Vad finns bortom arbetssamhället? Marx går inte närmare in på detta, men Freud har sitt svar: bortom arbetssamhället finns kärleken. Arbetet är i slutändan alltid underordnat något, det kan inte i sig vara historiens drivkraft som historiematerialisterna menar, för arbetet sätts i rörelse av en djupare kraft. Denna kraft är Eros. (Här märks parallellen mellan Brown och Bataille, som Michael Richardson diskuterar närmare i sin Bataillebiografi.)

Det yttersta målet är att avskaffa det historiska medvetandet. Vägen dit går genom psykoanalytiskt medvetandegörande. Människan ska få lev, inte behöva vara upptagen med att göra historia.

Vad händer efter Soundcloud?

Soundcloud är på väg bort. Det är bara en tidsfråga. Saken bekräftas bara av att företaget under fredagkvällen såg sig nödgat att gå ut med en kommuniké: “SoundCloud is here to stay“. Där försäkras att den uppladdade musiken kommer finnas kvar “inom överskådlig framtid” (en tid som i startupvärlden kan räknas i dagar, veckor eller månader, men sällan i år).

“SoundCloud is here to stay.” Jodå, visst kommer Soundcloud att finnas kvar om tio år, antingen som företag eller som varumärke. Trots allt finns både Napster och Myspace kvar år 2017. Men varken Napster eller Myspace är längre några viktiga arenor för ny kultur, så som de en gång var. De har gått bort. På samma sätt kommer den tjänst vi känner som Soundcloud att gå bort. Då snackar vi inte tio år. Frågan är snarare om det tar tio veckor eller tio månader.

Det är ingen nyhet att Soundcloud har problem att kommersialisera sig. Att gå med förlust är en sak – det gör även Spotify. Problemet för Soundcloud är att de inte har lyckats leverera en berättelse om hur de någon gång i framtiden ska skapa vinst åt sina framtida ägare. Åtminstone inte en berättelse som dagens investerare värderar tillräckligt högt för att inte bara täcka förlusterna utan också investera i fortsatt expansion, eller åtminstone i något som i nästa version av berättelsen kan skildras som en expansion. Två miljarder kronor i riskkapital, eller någonting i den storleksordningen, har investerats i Soundcloud sedan starten för tio år sedan. Frågan som nu ställs är om investerarna ens kommer få tillbaka dessa pengar.

Det nya som hänt är att Soundcloud sparkar 173 anställda, vilket är 40 procent av hela arbetsstyrkan. Av företagets sex kontor överlever bara två (Berlin, New York); övriga fyra kommer att stängas (London, San Francisco, Los Angeles, Sydney).

Pengarna på bankkontot håller kort sagt på att ta slut. Det är Techcrunch som hänvisar till källor inom Soundcloud som uppger att kassakistan inte ens kommer att räcka året ut, om inte någon är beredd att skjuta till nya investeringar. Det är såklart möjligt att så sker, men frågan är till vilken värdering, alltså hur stor andel av aktierna som kommer tillfalla den vars pengar räddar Soundcloud. Eller så blir helt enkelt Soundcloud uppköpt, troligen till vrakpris. En av flera möjliga köpare vore Spotify. Ett uppköp skulle ganska säkert betyda att Soundcloud så som som vi känner det existerar i några månader till, för att sedan monteras ned, antingen gradvis eller plötsligt.

Artikeln i Techcrunch (som är väl värd att läsa) avslutas:

The fate of the world’s biggest collection of bedroom remixes, garage recordings, living room podcasts, basement DJ sets and all other manner of home-made sound is at stake. The death of SoundCloud would be a sad blow to the independent musicians who are scraping by as it is. And the sale to an exploitative corporation that sees music as at best a side hustle and at worst a loss leader could ruin this canvas for sonic creation.
That’s why it’s so worrisome that one employee of SoundCloud concluded “There’s no strategy.”

Oroande och spännande på samma gång, skulle jag säga. Jag gillar Soundcloud. Till skillnad från Spotify, som byggdes utifrån en affärsidé (och bara råkade involvera musik), har Soundcloud byggts utifrån en idé om musik, om vad man kan göra med musik på internet. Lustigt nog var det sen Spotify som blev en “musiktjänst”, helt underkastad skivbolagen, medan Soundcloud hamnade i den mer ambivalenta rollen som “ljudtjänst”; det sägs att musiken bara står för halva Soundcloud, medan resten är podcasts och liknande.

Vart ska alla ta vägen härnäst? Kommer vi att se en fragmentering mellan tjänster som i grunden är likadana, följt av en ny centralisering hos en efterföljare? Eller kommer Soundclouds hädanfärd – när den än sker – att öppna för verkliga försök i att hitta andra former för att distribuera ljud (utan att leka skivbolagsleken)? Ytterligare en sak att fundera på är vilka användare som har kommit att dominera på Soundcloud (kön, ålder, geografisk plats, närvaro i andra nätflöden, och så vidare).

Under typ senaste halvåret har jag frågat en hel del folk, som på olika sätt är aktivt involverade i olika musikscener: vad tror du kommer att händ när Soundcloud försvinner? Alla har varit fullt medvetna om att det bara är en tidsfråga. Ingen har känt sig säker på vad som ska hända efter den första tidens famlande efter alternativ. Många har ändå uttryckt någon form av förhoppning om att det ska komma någonting bra ur omskakningen. Men alla är medvetna om att Soundcloud fyller en funktion som varken kan fyllas av Spotify eller Soulseek. Inte minst är Soundcloud i dagsläget en jätteviktig kanal för arrangörer av spelningar och fester, för att kunna komplettera inbjudningarna med länkar som ger en hint om hur en okänd artist eller DJ kan låta.

Det handlar om att Soundcloud är en upphovsrättslig gråzon, för annars hade det inte kunnat spela den roll det gör för att sprida DJ-mixar. Men det handlar också om samtalet som förs i själva gränssnittet, med dess möjlighet att skriva en kommentar till ett visst ställe i ljudfilen, som saknas i sedvanliga “musiktjänster”. Därtill dess faktiskt inte alls dumma system för automatiska rekommendationer, eller möjligheten att följa en mängd artister eller skivbolag i ett och samma flöde, vilket är en möjlighet som inte ska underskattas. Och slutligen att Soundcloud förvaltar ett kulturarv: själva arkivet av allt som redan laddats upp och som mycket väl kan försvinna över en natt, om inte inom någon månad så kanske inom något år.

När väl Soundcloud går bort – oavsett om det sker gradvis eller plötsligt – finns det alltså mer än en funktion som behöver ersättas. Ingenting säger att alla måste ersättas av ett alternativ. Tvärtom kan vi i allra bästa fall hoppas på en omgruppering där alla de funktioner som Soundcloud har fyllt återuppstår på olika håll, kanske sammanlänkade på nya sätt. Nya sätt att decentralisera och centralisera inte bara distributionen av ljud – både musik och prat – utan även nya sätt att hålla sig uppdaterad och ta del i ett samtal. Och då helst sätt som från början byggs för att inte vara beroende av riskkapital.

K294: “Strategi för en liberal kosmopolit”

Strategi för en liberal kosmopolit” står som rubrik på en ledarartikel i den nationalekonomiska tidskriften Ekonomisk Debatt (3/2017), författad av docent Niclas Berggren. Texten är en intressant tidsspegel, inte bara för hur självklart den utgår från att nationalekonomi är något för en “elit” av “liberala kosmopoliter”.
Denna elit upplever sig nu under politisk attack av “populister”. Ekonomisk Debatt kommer dock fram till att det är bäst att köra på som vanligt utan att bry sig så mycket om vad populisterna ställer till med.

Här talar en nationalekonomisk ortodoxi utifrån en ovan försvarsposition. Det bidrar till att klä av argumenten, vilket gör artikeln till intressant läsning.

I kölvattnet av Brexit och Trump har man överallt diskuterat vem som är skyldig till populismen. En vanlig slutsats har blivit att “eliten” som under längre tid drivit en politik som skapat ett växande folkligt missnöje, som nu kanaliseras av populister.

Niclas Berggren går inte i polemik med “populisterna”. Deras tankar anses nog inte värdiga att ta upp. I stället polemiserar han mot dem som betraktar populismen som symptom på att “eliten” har fört en felaktig politik. Vänstern talar om ekonomisk rättvisa, högern talar om kulturell identitet. För någon som själv identifierar sig med eliten, framstår detta som två varianter på samma tema. Båda vill i vissa avseenden ge staten en starkare roll. Båda ifrågasätter delar av det dogmsystem som de ortodoxa nationalekonomerna svär trohet till.

Lösningen blir då, enligt detta synsätt, att ändra politisk inriktning. Det liberala projektet bör överges i betydande delar – inte för att det är önskvärt i sig utan för att förhindra en mer genomgripande triumf för antiliberala krafter. Det kan handla om att mer protektionism bör accepteras, att migrationen bör begränsas ytterligare, att nationen ska betonas som den självklara enheten för utformningen av politik, att skatter på höginkomsttagare och företag samt bidrag ska höjas, att subventioner till ekonomiskt nedgående regioner ska ges och att liberalismens ”tomrum” måste fyllas med stöd till en gemensam, gärna på religion grundad, kultur.

Raskt sammanför sedan Niclas Berggren dessa olika uppfattningar till en enda formel:

KP = U(EPO*) – U(EPOP), ty KP > KA.

Här kan nationalekonomerna dra en lättnadens suck – det politiska innehållet är åter ute ur bilden!

Vi återkommer snart till vad bokstäverna står för. Man behöver knappast känna till det för att konstatera att formeln är en väldigt inskränkt sammanfattning av samtidens politiska verklighet.

Det är såklart helt orimligt att reducera så långt som i formeln ovan. Det medger även Niclas Berggren. Faktum är att han har formulerat sin formel bara för att sedan kunna argumentera mot den. Motargumenten har mer karaktären av ett löst resonerande kring varför människor tycker och röstar som de gör. I vilket fall antyds att modellen borde göras mer dynamisk och ge plats för fler politiska externaliteter. Slutsats blir som följer:

Det är inte säkert att EPOA är den bästa vägen att gå för att undvika EPOP.
Det finns alltså enligt mitt sätt att se på saken goda skäl för den liberala kosmopolitiska ”eliten” att fortsätta förespråka den ekonomisk-politiska ordning som tros ge högst samhällsnytta.

En annan slutsats kan vara att den ortodoxa nationalekonomin inte är förmögen att backa. När dess modeller utsätts för kritik för att vara verklighetsfrånvända svarar aldrig nationalekonomerna med att gå tillbaka och tänka om vad själva kategorierna står för. Enda försvarsstrategin är att kasta in fler faktorer.

Niclas Berggren bygger upp hela sitt argument kring begreppet “ekonomisk-politisk ordning” (EPO), som han själv har hittat på. Begreppet lämnas helt oteoretiserat. Inte en fotnot om vad det betyder. Nationalekonomer vägrar ju i allmänhet att läsa sociologisk forskning. I detta fall liknar det verkligen en demonstrativ fnysning.
Det framgår tydligt att en “populistisk” EPO är en avvikelse från vad som då måste kallas för en “normal” EPO, medan resultaten av en anpassningspolitik skulle bli en “alternativ” EPO. Inte en antydan om de kvalitativa kriterierna för att skilja mellan dessa ordningar. Däremot får vi veta att varje EPO har två ekonomiska egenskaper, möjliga att kvantifiera: K som står för “kostnad” och U som “uttrycker något slags samhällsnytta”.

Samtidigt får vi en utmärkt uppfattning i hur nationalekonomin verkligen är nationalekonomi. Visserligen tar artikeln ställning för “globaliseringen”. Men analysen lämnar aldrig det nationella ramverket. Terrorism, geopolitik och internationella relationer hamnar utanför modellen. För att inte tala om klimatförändringar och naturresurser.

Vi vet vad en ortodox nationalekonom skulle svara på detta. Att det visst kan tänkas att man integrerar dessa externaliteter som faktorer i modellen. Eftersom fred och miljö har “något slags samhällsnytta” är det väl bara att sätta siffror på nyttan. Helt objektiva och opolitiska siffror, givetvis. Nationalekonomerna själva har visserligen bättre för sig än att förklara vad nytta är och hur det mäts. Men om bara någon annan vill leverera sådana siffror, så ska nog modellerna kunna bli ännu bättre på att peka ut den bästa politiken. Tills vidare är det bara att köra på.