Manifestet är från och med hösten 2009 på väg att återupprättas som litterär genre, vad nu det må betyda. Sju författare tjuvstartar i DN med ett “Manifest för ett nytt litterärt decennium” som är ypperligt välskrivet i sitt delikata nästanraljerande, ett nöje att läsa. Tio korta punkter definierar hur författarna vill att “den svenska romanen” ska vara – gott så, men frågan förblir hängande i luften: vad vill de göra med den (skön)litteratur som inte faller inom dessa ramar?
Är de nöjda (punkt 4) så länge Pär Thörn inte kallar sina böcker för romaner? Tydligen var ju Tidsstudiemannen en roman, men inte Din vän datamaskinen och vem fan bryr sig så länge han levererar alldeles strålande litteratur? Vore manifestförfattarna nöjda (punkterna 3 och 6) om bara inte ordet “roman” prydde omslaget på Edelcrantz förbindelser av Malte Persson. Och vem fan bryr sig? Vill de helt enkelt att Svensk Bokhandel ska kategorisera deckare och chick-lit under en annan rubrik än “roman”? OK. Fast i så fall kommer de inte undan motfrågan: Kan verkligen en kort debattartikel på DN Kultur kallas för ett manifest? Urvattnar man då inte Det Svenska Manifestet?
Arton andra författare – som gissningsvis inte står särskilt högt i kurs hos de nyss nämnda sju – har skrivit ett inlägg i Sydsvenskan rörande det som håller på att ske med Malmö stadsbibliotek. Även det läsvärt och klokt, fast det inte går särskilt djupt in på frågan om vad ett bibliotek bör vara – eller om det alls måste finnas en formel för vad bibliotek ska vara. Vore inte det bästa snarare en mångfald av olika bibliotek, utmed nästan hela den långa skalan från arkiv till teater (eller från arkiv till museum) – förutsatt att det funnes politiker som vågade ta ett övergripande bibliotekspolitiskt ansvar för att “upplevelser och information” balanseras mot “eftertanke, läsande och bildning”? På det spåret har jag själv skrivit ett längre inpass som snart ska publiceras. Därefter utkommer snart mitt debutmanifest på bokförlaget Ink.
14 kommentarer ↓
Punkt 4 är ju framför allt en känga åt Lotta Lotass, som jag nog tänkt på som en strålande berättare snarare än en språkmaterialist. Men då ska jag erkänna att jag inte orkat läsa boken som ligger i en pappkartong, och boken som bara är en enda hundra sidor lång mening är visserligen bra, men långt ifrån hennes bästa. I övrigt är jag lite kluven – det är kul med en litterär debatt som inte handlar om fin- kontra folkkultur eller om fildelning, men jag hade klarat mig utan de reaktiva kängorna mot mer eller mindre lättidentifierade författare. Jag hade föredragit ett helt och hållet affirmativt manifest…
Jag tror jag ska försöka skriva något om diskussionen kring Malmö stadsbibliotek också, men det är svårt. Jag har inte hängt med tillräckligt, jag inner mest att debatten gör mig ledsen. Det vore intressant att veta hur ofta de arton författarna som skrivit i Sydsvenskan själva besöker sin lokala biblioteksfilial. Det känns ofta som att folk gärna beskriver sin kärlek till folkbiblioteken, bara det att de aldrig själva går dit.
Jag tror det räcker inte att chick-lit, deckare och Pär Thörn blir kategoriserade under en annan rubrik än “roman” – de måste kategoriseras under en annan rubrik än “skönlitteratur” (eftersom det är begreppet som används i manifestet).
Jag håller helt med Anders. Manifestet är lite väl mycket av en litterär Alex Schulmangrej; jag är personligen iaf väldigt trött på illa dolda känger gentemot andra och hela den mästrande tonen hos dem som påstår sig ha rätten att för oss andra definiera Bra Kultur.
Vad gäller biblioteket tror jag du har ännu mer rätt, Anders. Så är det, man vill i TEORIN ha bibliotek, men orkar inte gå dit, stödjer inte idén i praktiken. Ser pallareller till bokbranschen, där kunder vänder sig till internet i stor utsträckning, vilket leder till att butikerna drar ned på sortimentet(för att klara ekonomin), varefter butikerna blir utskällda av kunder som ÄNDÅ handlar på nätet för att butikerna inte har bredd i sortimentet…
Därtill: är det verkligen en nyhet att bibliotek gallrar? Som jag förstår det är det förvisso en stor gallring, men att gallra ut böcker om filmer som inte lånats ut på över fem år tycker jag inte verkar så anmärkningsvärt. Och kompetensen att välja ut det som ska sparas bör ju finnas hos personalen. Arkivering finns ju via KB, så det behöver ju Malmö stadsbibliotek ionte syssla med.
Sedan tycker jag att man borde ha gett bort böckerna istället för att förstöra dem från början.
De storknade helt enkelt av avundsjuka när Lars Keplers framgångar var ett faktum. Jag älskade så väl Hypnotisören och Lotta Lotass skokartong. Manifestet fråntog dem titeln författare och gav dem titeln streber.
Anders.
Eftersom du undrade, och jag är en av de som har skrivit under inlägget i Sydsvenskan:
Jag är på biblioteket i snitt en gång i veckan och lånar kanske 50 – 100 böcker per år.
Jag vet inte hur ofta de andra författarna är där.
tack för omnämnandet Rasmus.
[...] ← Manifest för Det Svenska Manifestet [...]
[...] Okej, det är kanske lite tråkigt att sitta och peta i ett manifest. Det är ju en sak att skriva det, en annan att sitta hemma på kammaren och kommentera det samt ytterligare ett tredje att faktiskt följa det. Jag tycker i alla fall att Copyriot skriver intressant om manifestet. [...]
Pär, tack för svar! Det var faktiskt en allvarlig undran, den bittra tonen skyller jag på att jag skrev det hela på en mobiltelefon (det lilla fönstret gör det svårt att se hur det man skriver ser ut i verkligheten…) och att jag egentligen ville ställa frågan till Expressens ledarredaktion (se http://www.expressen.se/ledare/1.1671082/moderna-bokbal).
För att svara på min egen fråga, så tror jag inte att jag lånat en enda bok på något folkbibliotek sedan 2006 (lånar däremot periodvis flitigt från olika forskningsbibliotek). Jag har besökt folkbiblioteken för författarträffar, för att läsa medhavda böcker och för att träffa bekanta. Precis som alla andra tycker jag om folkbiblioteken och tycker att folkbibliotek är viktiga demokratiska institutioner.
Jag tycker om flera av er författare som skrev under texten i Sydsvenskan (du själv, Ida Börjel, Mats Kolmisoppi och Marjaneh Bakhtiari), men tycker det är tråkigt att er text egentligen inte säger något konstruktivt om hur ni skulle vilja att ett folkbibliotek såg ut 2009. Jag vet egentligen för lite om vad som händer på Malmö stadsbibliotek – kanske var det helt enkelt läge att sätta ner foten…
Jag har dock svårt att se det upprörande just i att biblioteket gallrar i bokbeståndet. Precis som Bryt här ovanför skriver hör det ju till den löpande verksamheten på varenda bibliotek (förutom KB). Visst kan det finnas saker att diskutera kring detta (Rasmus förslag om någon form av “öppen gallringsmodell” känns klockrent och är något jag hoppas att flera bibliotek undersöker!), men gallring i sig har jag svårt att se som upprörande.
Framför allt – det som gör mig ledsen i den här diskussionen är att när vi väl får en diskussion om bibliotekspolitik skulle jag hellre ha sett att den handlade om det problematiska i att så många svenska skolor saknar bra skolbibliotek och professionella, heltidsanställda skolbibliotekarier. Att biblioteken i den föreslagna nya skollagen klumpas in på två halvsidor under rubriken “Lokaler, utrustning och skolbibliotek”. Eller kanske om att det faktum att ett kommersiellt företag, Bibliotekstjänst AB, äger databaserna hos så gott som alla svenska folkbibliotek, vilket är ett allvarligt hinder mot flera av de goda idéer Rasmus har i sin föredömligt konstruktiva bibliotekstext.
Generellt tycker jag att biblioteken behöver mindre kärlek och mer konstruktiv kritik. Jag ska försöka skriva något om Rasmus text i kommentarstråden till det inlägget.
Bonjour Tristesse, skulle jag vilja säga. Manifest i all ära – men är det inte lite tvångströja över just detta. Högtravande dessutom. På vems uppdrag frågar man sig därtill. Anar man inte i bakgrunden en kulturminister som önskar sig mer konst innanför ramarna och texter som hålls hårt inspärrade mellan de bältesspända bokpärmarna.
[...] återkomst – eller? (Del II)”, Bokmania, Victor Estbys skriverier, Copyriot, Författarcoachens blogg, Thereses dagbok, Lilla O, Soneryds nya – ”Dagens [...]
Apropå den i luften hängande frågan. Det här manifestet handlar inte om vad som ska göras med litteraturen, det handlar om vad författarna vill göra med litteraturen. Två helt skilda saker, och dina små exempel känns rätt småsinta…
[...] tanke: vad i herrans namn tror de att de håller på med? Jag frågar mig samma sak som Rasmus: vad vill de ska hända med all den litteratur som inte uppfyller deras tio kriterier? Är det okej [...]
[...] Manifest för Det Svenska Manifestet [...]
[...] Manifest för Det Svenska Manifestet [...]
Kommentera