Medierna i P1 har i helgen tagit upp frågan om de sociala mediernas framtid efter Twitters utkastande av Trump. Även jag hörs säga några rader, apropå min artikel i Expressen. Men den stora behållningen var att få höra en längre utläggning av Nicklas Berild Lundblad, som nyligen har avslutat sitt högt uppsatta jobb på Google. Därmed inte sagt att han talar som en apologet för Big Tech. Frågan om vilken position han talar från är betydligt mer intrikat.
Nicklas Berild Lundblad börjar med att slå fast att den tekniska utvecklingen inte löper linjärt, utan “hoppar mellan olika jämviktstillstånd”. Bara för att vissa medietjänster – som Twitter eller Youtube – har dominerat i sin nisch sedan över tio år, så kan vi inte räkna med att deras positioner kommer att bestå genom 2020-talet. Här kan man dock invända att utfallet knappast bara beror på “den tekniska utvecklingen” – de aktuella företagens dominans är ju både ekonomiskt och politiskt förankrad. Det termodynamiska talet om “jämviktstillstånd” riskerar att mystifiera de verkliga maktförhållanden som upprätthåller det som kan upplevas som “jämvikt”.
Vi får också en historisk tillbakablick på 1800-talets tidningspress, som ju i hög grad verkligen vara skräppress – full av förtal och grundlösa spekulationer. Det tog tid innan den traditionella journalistiken etablerade sina normer. På liknande sätt kan det nu, med frågan om de nyare medieföretagens roll i politiken, ta 5–10 år “innan man landar”, förklarar Nicklas Berild Lundblad och fortsätter:
vägen framåt är förmodligen inte rak, utan det kommer att vara kast hit och dit, pendeln kommer att svänga mot kanske ett strikt ansvar för innehåll, och sen kommer man inse att det var ingen bra idé och så måste man långsamt förhandla yttrandefriheten.
Det enda vi måste titta på är: hur böjer sig den långa vågen. Böjer den sig mot ett ställe där vi faktiskt får inte bara mer yttrandefrihet, utan en mer värdefull yttrandefrihet. Och det här är svårt, för när man tänker på yttrandefrihet så tänker man ofta på yttrandena själva. När vi har en debatt om plattformarnas ansvar då handlar den debatten ofta om de ska ta ner den här videon, eller stänga den här facebookgruppen. Man tittar på de enskilda innehållsbitarna. Men vad vi egentligen borde vara intresserade av är förstås det offentliga samtalet i sig och hur det påverkas utan ny teknik. Där är det ju så att nästan all tidigare yttrandefrihet som vi har haft har varit inbäddad i olika typer av institutioner. När John Stuart Mill försvarar yttrandefriheten – han tas ofta som en av de mest extrema försvararna av yttrandefrihet – då försvarar han pressfriheten. Han försvarar alltså yttrandefriheten inbäddad i en institution och ett ramverk. Han försvarar inte det fullständigt nakna yttrandet utan några som helst kontexter, sammanhang eller institutioner. Det finns ingen som har gjort det i historien, av det enkla skälet att yttrandefriheten måste vila i någonting, den måste ha ett ramverk, en institutionell kontext. /…/
Det är det vi måste börja koncentrera oss på att lösa. Vi ska inte besvara frågan om en viss video ska tas ner eller vara uppe, vi ska besvara frågan: hur bygger vi en bättre offentlig sfär, ett bättre offentligt samtal. Det är en mycket svårare fråga.
Filosofen som nämns vid namn är J.S. Mill, men det är omöjligt att inte åter tänka på G.W.F. Hegel. Betoningen av ett positivt frihetsbegrepp – i detta fall en yttrandefrihet som inte är ett abstrakt ideal, utan alltid är “inbäddad” i ett större sammanhang, i ett “ramverk” – är typiskt hegeliansk.
En fördel med detta tänkesätt är att det hjälper oss att höja blicken, så att vi inte fastnar i dagfrågor om enskilda yttranden, om enskilda användare eller för den delen vad som står i enskilda tjänsters användarvillkor. Emellertid lämnas vi med problemet om vilket “vi” det är som ska bygga “en bättre offentlig sfär”. Hegelianismen tycks här mycket nära att tippa över i någon form av teknokrati, en offentlighetens ingenjörskonst.
En hegeliansk analys måste givetvis historicera sig själv. Även detta är något som görs, i vart fall antydningsvis, av Lundblad. Betänk då att han redan vid 1990-talets mitt skrev glatt utopiska texter om internet som befriande kraft i tidskriften Nyliberalen, följt av den intressanta boken Teknotopier (2000), följd av Det låsta nätet och anonymitetens fiender (2002). Därefter fortsatte han att tala om “rätten till anonymitet” som “en förutsättning för nätets frihet”. Ett helt annat frihetsbegrepp än vad Lundblad tycks ha landat i nu, efter sina år på Google! (Se även hans aktuella text “Plattformars ansvar – en guide för perplexa“.)
Lundblad fortsätter i Medierna:
Om man går tillbaka och tittar på hur vi tänkte i början på internet, i den cyberlibertarianska perioden, då trodde alla att världens yttrandefrihet skulle globaliseras och homogeniseras /…/ att i princip allt skulle vara tillåtet. Det tror jag är rätt tydligt att så inte är fallet över huvud taget. Yttandefriheten är rotad i de politiska samfund där man yttrar sig, där det offentliga samtalet lever. Och det ger upphov till en intressant fråga: hur stort kan ett offentligt samtal vara?
Min hypotes nu är att /…/ det verkar som att det finns en största möjliga storlek för det offentliga samtalet. Jag vet inte hur stor den är, om den är regional eller europeisk, eller om den är faktiskt är nationell, eller lokal till och med. Men det verkar finnas en största möjliga storlek /…/ Det kan leda till helt nya idéer vad gäller teknikens utveckling och frågan om hur vi bäst stödjer det offentliga samtalet.
Den teknokratiska frågeställningen reduceras här till en fråga om skala. Det påminner om en aktuell artikel i The Atlantic, vars redaktör Adrienne LaFrance citerar Ethan Zuckerman: “I think the sweet spot is 20 to 20,000 people”. Problemet med “det internet vi känner” skulle alltså vara att jakten på storskalighet ständigt överskrider någon form av naturliga gränser för goda samtalet. Zuckerman har dock varit öppen med att denna jakt drivs av ekonomiska realiteter; nätets “syndafall” var att det blev beroende av reklamintäkter. Frågan om intäkter – för att inte tala om ägande – är däremot frånvarande i de mer teknokratiska inlägg som nu publiceras lite överallt, exempelvis hos Adrienne LaFrance.
Nu ska man väl inte vänta sig att en utpräglat marknadsliberal tänkare, som Nicklas Berild Lundblad, ska ifrågasätta det privata ägandet av medier. Men nog är det signifikant hur han – på vältaligt hegelianskt vis – betonar att marknaden inte kan stå helt på egna ben.
Signifikant är även hur frågan om “största möjliga storlek på det offentliga samtalet” görs endimensionell. Från det lokala, via det nationella och de större regionala blocken, till den globala nivån. Man kan förstås – särskilt om man vill värna politisk stabilitet – önska att offentligheterna ska kristallisera sig så, det vill säga territoriellt. Så att alla människor som bor i ett visst område exponeras för ungefär samma samtal, via ungefär samma utbud av mediekanaler. Men som jag skrev här, i förra inlägget, finns det ju redan nu många exempel på en fragmentering som följer helt andra skiljelinjer. Inte geografiska, utan exempelvis politiska. Det är då man brukar tala om “filterbubblor”. Vilket möjligen är själva det problem som ska lösas, ur det teknokratiska perspektivet.
Jag skriver i Expressen om vad för slags nätpolitiska maktkamper vi har att vänta under 2021, efter nätjättarnas samfällda agerande mot Donald Trump och Parler.
dragkampen om vilken status de sociala medierna ska ha i 2020-talets politik har knappt börjat. Givetvis kommer fler alternativtjänster att startas: vissa med högerradikal prägel, andra inte. Runt om i världen kommer politiska rörelser av väldigt olika slag att tvingas förhålla sig till om de ska våga förlita sig på fortsatt välvilja från USA:s nätjättar.
/…/
Vilka politiska krafter kommer att stanna på de gamla, stora plattformarna – och vilka kommer att mana sina anhängare till exodus?
För att sammanfatta: vi vet ännu inte vilka läger som kommer att stå emot varandra i den långa serie av strider som det resterande året lär bjuda på. Därför känner jag att det är för tidigt att plädera för en viss linje. Men att spekulera i möjliga scenarion går förstås att göra.
Ett sådant scenario är att nätjättarnas enade front, som framträtt senaste veckan, gradvis kommer att formaliseras och knytas närmare USA:s centrala statsmakt under den tillträdande presidenten. Företagen skulle få ekonomiska förmåner, som att slippa undan skatter och antitruståtgärder, mot att de på ett mer effektivt sätt stryper kommunikationerna för vad som inom USA räknas som ”extremism”. Kanske även agera mot politiska grupper i andra världsdelar, kanske inte.
En annan tanke som jag inte utvecklar i artikeln, men kan kasta fram här: kanske är de sociala mediernas fragmentering en oundviklig sak. Frågan är kanske inte om utan hur. Alltså efter vilka skiljelinjer som de kommer att fragmenteras. Det kan ske efter nationella skiljelinjer, eller efter politiska skiljelinjer som löper tvärs igenom länderna. Det senare vore liktydigt med det som brukar kallas ökad polarisering inom respektive land, men skulle även underblåsa bygget av transnationella allianser mellan politiska rörelser, utifrån vilka sociala medier som de använder.
Vi får se. Min artikel är verkligen bara tänkt som en skiss inför den fortsatta analysen av hur situationen utvecklas.
Rasmus Fleischer argumenterar för att detta kommer att leda till en helt ny miljö för de sociala medierna, och kanske blir det så. De stora jättarna kommer tappa sin monopolställning när grupper av olika slag startar sina egna plattformar. Först den extrema högern, sedan vänstern, klimataktivisterna, regionala grupper och så vidare.
Det vore inte någon dålig utveckling. Monopolet har varit ett problem.
Men inte heller det löser frågan om hur plattformarna ska regleras. I de gamla medierna fanns ett system för självreglering, med etiska riktlinjer och granskningar när något anmäls. Något liknande kunde vara en tanke även för nya medier.
Angela Merkel sade i veckan att det inte ska vara upp till privata bolag. Lagstiftarna, ytterst demokratin, måste avgöra vad som är okej och vad som inte är det.
/…/
Det är som sagt rimligt att bolagen får ett ansvar. Men riskerna är oändligt många.
Vem ska avgöra vad som är brottsligt? Det är svårt att tänka sig en rättslig process som föregår alla bedömningar.
En dryg veckas försening blev det, men traditionen från 2019, 2018, 2017 och 2016 måste upprätthållas. Här kommer alltså en lista på ett antal kassetter som släpptes under året 2020 och som jag rent fysiskt lyckades lägga vantarna på. De var snyggare än någonsin.
Det visade sig bli en stark slagsida mot Storbritannien, närmare bestämt Newcastle. Tyvärr kommer det nog att bli svårare att köpa fysiska produkter därifrån under 2021 när kassettbolag som Acid Waxa inte längre opererar i den inre marknaden. Precis som att jag numera undviker att beställa kassetter från Nordamerika och Ryssland eftersom det ofta kommer på en saftig avgift för momsdeklaration. Såvitt jag förstår kommer inte vinylmarknaden att påverkas lika mycket av Brexit då vinyler i allmänhet har större upplaga och distributörer i typ Nederländerna. Kassetterna som listas här, däremot, får man beställa (via Bandcamp) direkt från bolaget eller artisten, innan upplagan tar slut (vilket den ofta gör ganska fort). Men i allmänhet släpps ju musiken även digitalt. Om den finns på den stora skvalmaskinen vet jag däremot inte, det får ni i så fall ta reda på själva.
Huruvida musiken faktiskt är “house” är en mindre viktig fråga. Men för att stå fast vid traditionen har jag sållat bort diverse ambient-, noise- och popkassetter till förmån för en årslista bestående av musik som är mer eller mindre elektronisk och som i någon mening orienterar sig mot dansgolvet samtidigt som kassettformatet i sig (jämfört med t.ex. vinyl) är en tydlig signal om att musiken inte “bara” är gjord för att dansas till.
Något av det mest upplyftande som jag fått höra under tråkåret 2020 är den här kassetten med Vodor L Zeck. Vem är det? Av allt att döma någon från Turkiet, som nu kanske befinner sig i Berlin och är hiskeligt produktiv utan att göra så mycket väsen av sig. Nyss råkade jag ladda hem ett tiotal album på Soulseek. Återstår att se om de håller samma utsökta klass som den här kassetten på Acid Waxa, vars titel antyder att minst en till volym är på väg.
Stundtals drar musiken åt det mer ceephaxianskt lekfulla hållet. Andra gånger blir acidslingorna insvepta i en melankolisk novemberfuktighet som påminner en hel del om Aphex Twins allra mest sublima stunder.
Inte från Belarus största stad utan från Quebecs dito kommer Melissa Speirs. Kanske hörs något spår av det där Montreal-soundet även om det här knappast är fråga om gammal microhouse utan någonting betydligt mer maximalt: ibland ganska poppigt, hela tiden acidknorrigt.
Fast här är det knappt alls fråga om acid! Sarah-Louise Barbett från Marseille gör oemotståndlig pop som kanske påminner lite om… Peaking Lights, tror jag att jag tänkte på. Fast detta är på franska, lite mer oborstat och rytmiskt.
Listan över acidkassetter som skickats till mig från Newcastle kan tyckas ändlös men jag kan inte avstå från att tipsa om det här släppet med acid som drar mer åt emohållet, om ni förstår vad jag menar. Bakom artistnamnet döljer sig en Connor Clasen från Bethlehem, Pennsylvania.
Och därmed var vi klara med listandet av årets sju favoritsläpp från Acid Waxa och kan rikta blickarna mot den europeiska kontinenten.
Jag älskar samlingskassetterna från tyska Blaq Numbers. Det känns som utpräglad kassetthouse fast när man lyssnar närmare på saken drar det än åt boogie och soul, än åt techno. En helhet med roliga överraskningar från mestadels obskyra artister.
Före pandemin ordnade Climate of Fear en serie klubbnätter på bland annat ://about blank i Berlin. När detta avbröts så övergick man inte till att fjanta runt med “livestreams” utan snarast det motsatta, nämligen att ge ut en serie kassetter med inspelningar från de tidigare tillställningarna, utspritt över lång tid, med möjlighet att prenumerera. Här snackar vi hård fransk techno som kan dra en smula (men inte för långt) åt det tranceiga hållet.
Troligen bland den bästa technon som nådde mina öron 2020 (inspelat i Berlin sommaren 2019). Hårt och snabbt. Nkisi är ett artistnamn för Melika Ngombe Kolongo som drivit det afrodiasporiska kollektivet NON.
Vidare till Portugal och ett kassettbolag baserat i Lissabons ravescen som det tipsades om redan i föregående årslista. Här är det i hög grad fråga om breakbeat house som blickar tillbaka på 1990-talet på ett sätt som var väldigt 2020.
Åtminstone på A-sidan är det här fråga om någon sorts långsam, dubbigt psykedelisk techno. Syftet med produktionen verkar åtminstone delvis vara att demonstrera vad man kan göra med en viss mjukvara för att bygga rytmer, som John Howes skapat med inspiration från legendariska Can-trummisen Jaki Liebezeit.
Med bas just i Hökarängen släpper Qvästlafve väldigt små upplagor av väldigt egenartade ljud. Om detta projekt säger ljudsystemet:
Jag fick bara bygga ljud och instrument av de befintliga inspelningarna från tunnelbanan. Alla ljud på skivan är i grunden därifrån och ljuden har manipulerats för att skapa en hel instrumentarsenal. Jag känner mig nöjd med resultatet, det blev annorlunda och jag har utvecklats som musiker på tio år. Med tiden kunde jag med olika verktyg mejsla fram ljud och skapa mer liv i låtarna. Jag använde en modulärsynt som kunde processa, remixa och stöpa ljud på olika sätt.
Väldigt hauntologisk tajming av släppet år 2020 när många av oss plötsligt och oväntat slutande åka tunnelbana.
Sista helgen i september 2020, jag kommer att minnas hur pandemins tyngd aldrig kändes så lätt som just då, mellan första och andra vågen. Man kunde rentav gå på en liten spelning på Snickars med Detox Mañana som spelar en form av postpunk/disco i lager på lager. Kassetten gavs ut av en underetikett till bokförlaget Styx, med rötterna i Surrealistgruppen.
Anders Enge – Faun Frown (Ett annorlunda hörn rec.)
Vid nyss nämnda septembertillställning släpptes även den här kassetten: “Intensiva, kringsmygande teknoider fulla av dåliga avsikter och illavarslande tankar.” Fast jag tycker den är rätt hemtrevlig att lyssna på.
Inför kassettåret 2021 hoppas jag på fler svenska släpp och ökade möjligheter att köpa kassetter utan att behöva betala lika mycket för porto eller tulldeklarationsavgift!
När jag läser olika kritiska analyser av den samtida kapitalismens tillstånd, så irriterar jag mig ibland på hur kritikerna använder ordet “stagnation”. Min irritation verkar ha att göra med ordets oklara innebörd. För min egen skull måste jag därför börja med att gå till ordböckerna. Först de allmänna, sedan de nationalekonomiska.
Först av allt ska noteras att ordet kan härledas till det latinets stagnum som ungefär betyder “pöl” eller “bassäng”. Det syftar alltså på stillastående vatten.
Vattnets väsen är att rinna, anar man här. Stilleståndet är en avvikelse från normen. En tankegång som lätt kan associeras till moderna förståelser av ekonomi, där tillväxt blir till självändamål.
Stagnationen kan så här långt få illustreras med bilden av en våtmark:
Från latinets stagnum kan vi (med viss osäkerhet) följa etymologin tillbaka till grekiskan, där stagnation föga framträder som syskon med stasis. Jag uppfattar det som att även svenska ord som “stabil” och “statisk” kan härledas till samma grekiska rot. Stat, ställning, stånd. Smaka en stund på den proto-indoeuropeiska stammen.
Nu ska vi kolla på de tre svenska ordboksdefinitionerna av verbet stagnera:
Svensk ordbok: “gradvis upphöra att utvecklas i positiv riktning”.
SAOB: “bli (stilla)stående, (av)stanna (i sin utveckling); icke utvecklas l. gå vidare l. framåt o. d.; i sht i fråga om dels det ekonomiska livet, dels en persons l. ett samhälles o. d. utveckling”
SAOB definierar även substantivet stagnation:
“om förhållandet att ngt (l. ngn) stagnerar, stillastående l. avstannande l. stockning l. (tillfälligt) stopp l. avbrott (i utvecklingen l. för driften o. d.).”
Vidare upplyser SAOB om hur detta svenska ord har använts om “det ekonomiska livet” åtminstone sedan 1768. Det vill säga ungefär lika länge som det alls har funnits ett modern begrepp om “ekonomin”, kopplat till tankar om möjlig tillväxt. Vi börjar ana att begreppen tillväxt och stagnation – i ekonomiska sammanhang – definieras utifrån sin motsatsställning.
Alltså finns en dubbelhet i stagnationsbegreppet. Å ena sidan står det från början för stillestånd, icke-rörelse. Å andra sidan, när tillväxt är norm, får stagnationen en innebörd av icke-tillväxt som inbegriper inte bara stillestånd utan även tillbakagång, en krympande rörelse. Därtill kan stagnation beteckna en otillräcklig tillväxt, som vi ska se.
Om vi vänder tillbaka till sötvattnets värld, talar vi inte längre bara om en stillastående pöl eller våtmark. Utan även om en friskt rinnande älv där dock vattnet rinner i en något långsammare takt än vad det gjorde förra året. Det som inte växer är döende.
Engelska ordböcker håller sig nära den ursprungliga betydelsen av stagnation som stillestånd.
Cambridge: “a situation in which something stays the same and does not grow and develop”.
Oxford: “The state of not flowing or moving”; “Lack of activity, growth, or development”.
Vi går vidare till att titta i några mer nationalekonomiska uppslagsverk där “stagnation” alltså definieras som ekonomiskt begrepp.
A Dictionary of Economics (Oxford University Press):
stagnation
A situation in which there is little or no change in techniques or income levels. This is contrasted with development, when techniques are advancing and income levels increasing.
Här gäller fortfarande stagnation som stillestånd, alltså att det knappt sker någon förändring alls, varken i positiv eller negativ riktning. Men stagnation konstateras samtidigt mot “utveckling”, definierat som en positiv förändring (av nivån på inkomster och tekniker). Ännu ett exempel på stagnationsbegreppets dubbelhet.
The New Palgrave Dictionary of Economics är en sådan ordbok där varje uppslagsord är en artikel av en forskare med detta som specialitet. “Stagnation” har skrivits av Josef Steindl, en postkeynesiansk ekonom som är känd för sin bok Maturity and Stagnation in American Capitalism (1952).
Artikeln ger ett spännande idéhistoriskt svep över olika förståelser av ekonomisk stagnation under 1900-talet. Steindl visar på skillnaden mellan två förståelser av stagnation. Den ena är biologisk och tar fasta på naturresursernas ändlighet (så som inte minst Malthus). Den andra förståelsen är social, skriver Steindl och räknar upp de ekonomiska tänkare som han vill åberopa: Hilferding, Luxemburg, Keynes, Kalecki, Baran, Sweezy. Inom denna tradition ser man stagnation (i första hand minskade investeringar) som ett resultat av övergången till “monopolkapitalism”.
En fotnot hos ekonomihistorikern Robert Brenner kastar ytterligare ljus på denna version av stagnationsteori:
The basic statement of this view is P. Baran and P. Sweezy, Monopoly Capital, New York 1964. The publication date should be noted. Baran and Sweezy’s view thatthe emergence of monopoly is the key to the specificity of the operation of the contemporary economy was founded upon thework of Kalecki and Steindl, as well as the monopolistic-oligopolistic prlce theory of Robinson and Chamberlain. See especially Steindl’s Maturity and Stagnation, New York 1950. Baran and Sweezy’s position was associated with a broader intellectual current associated with the idea that the postwar economy was tending to structural stagnation. Leading representatives of this current included a number of mainstream Keynesians identified with ‘stagnationist’ theses since the 1930s who continued to apply them to the economy of the 1950s, most notably Alvin Hansen.
Citatet är hämtat ur Brenners The Economics of Global Turbulence: The Advanced Capitalist Economies from Long Boom to Long Downturn, 1945-2005. När vissa marxister talar väldigt mycket om “stagnation”, hellre än att säga “kris” som många andra marxister gör, då är det ofta för att de har inspirerats av Brenner.
Förgäves letar jag efter någonstans där Robert Brenner bjuder på en förklaring av vad han menar med “stagnation”. Han är väl inte så mycket för begreppens arbete, utan mycket empiriskt lagd. Utifrån officiell ekonomisk statistik påvisar han ofta olika slags tendenser till stagnation. Men det som stagnerar verkar kunna variera. Ena gången är det industrins tillverkningsvolymer som stagnerar, nästa gång är det de totala investeringarna, när det inte är profiterna som stagnerar, eller lönerna. Ofta blir bilden att de har stagnerat sedan 1950-talet, som verkligen upphöjs till kapitalismens guldålder och det mått som alla andra årtionden måste mäta sig mot.
För att nu återgå till Josef Steindls artikel i The New Palgrave Dictionary of Economics så erbjuder den alls ingen definition av “stagnation”. Däremot en rätt tydlig distinktion mellan sammanbrott och stagnation:
It should be noted here that breakdown and stagnation are not the same thing. Stagnation involves breakdown if it is assumed (a) that the capitalist system cannot exist without growth, and (b) that it is impossible, in the long run, to overcome stagnation by adequate economic policies.
Vidare i de nationalekonomiska uppslagsverken.
Routledge Dictionary of Economics har faktiskt inte med “stagnation” bland sina uppslagsord, däremot “stagflation” som ju står för kombinationen av inflation och ekonomisk stagnation. Det senare definieras där som att arbetslösheten är hög och tillväxten är låg.
Detta stämmer väl med hur ordet faktiskt används. Men det är inte mycket till definition. För att tala om hög arbetslöshet måste man ha en uppfattning av vad som är normal arbetslöshet. Om tillväxten är låg beror på i vilket historiskt perspektiv den sätts.
Investopedia befriar oss från denna relativism genom att kastar fram ett (visserligen godtyckligt) tröskelvärde:
stagnation
Stagnation is a prolonged period of little or no growth in an economy. Real economic growth of less than 2% annually is considered stagnation, and it is highlighted by periods of high unemployment and involuntary part-time employment.
The Economist har också en ekonomisk ordbok, där stagnation helt enkelt definieras som “en utdragen recession” (dock ej så pass djup att den utgör en depression). Det vill säga:
recession
Broadly speaking, a period of slow or negative economic growth, usually accompanied by rising unemployment. Economists have two more precise definitions of a recession. The first, which can be hard to prove, is when an economy is growing at less than its long-term trend rate of growth and has spare CAPACITY. The second is two consecutive quarters of falling GDP.
Nu börjar det klarna varför “stagnation” är ett så oklart begrepp. För det första, kan det syfta på både absolut stillestånd och relativt stillestånd.
Absolut stillestånd (stasis) innebär att ingen nämnvärd förändring sker, varken till eller från. Detta var den framtid efter tillväxten som Adam Smith och flera andra klassiska ekonomer föreställde sig, och den är i någon mening idealet för alla som kallar sig tillväxtkritiker. En ekonomi som år efter år konsumerar ungefär samma mängd naturresurser och samma mängd arbetskraft.
Relativt stillestånd är något annat. Tillväxten är inte frånvarande, men är bara svag, inte tillräckligt snabb. Här förutsätts alltså en idealnivå, en normativ procentsats för hur hög tillväxten ska vara. Stagnation är att inte leva upp till det godtyckligt satta tillväxtmålet.
Tillväxtmål kan sättas för många olika mått: BNP, produktivitet, befolkning, materiella produktionsvolymer, finansiell tillväxt av värdepappersindex. Följaktligen kan “stagnation” syfta på lika många olika saker. Min känsla blir ofta att det i den kritiska analysen uppstår en risk för kortslutning, när kritikern lite väl lätt hoppar mellan de statistiska kategorierna.
Nu tror jag det börjar klarna för mig varför jag ofta irriterar mig på talet om ekonomisk stagnation. Det handlar inte bara om ordets lite flytande innebörd. Också att det är laddat med moral.
Endast det som är gott kan stagnera. Det som stagnerar är per definition något som man skulle önska sig mer av. Stagnation handlar om känslan av saknad i tillväxtens frånvaro.
Efter att smittspridningen tilltagit verkar antalet smittade per dag nu stagnera. Så säger vi inte. Vi säger att antalet smittade har “nått en platå”. Vi kan inte säga stagnera om ett virus, eftersom vi inte önskar oss en tillväxt i antalet smittade.
Rinnande vatten, ja. Jordbruk, handel och tillverkning, ja. Allt detta kan stagnera. Virus, nej.
