“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.
Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.
Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.
Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:
Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.
Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.
Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:
Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.
En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.
Men tydligen fungerar inte politik så.
Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.
Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.
Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:
Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.
/…/
Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:
“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”
Glad midsommar, gott folk.
Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!