Entries from October 2012 ↓

Om det automatiska rekommenderandet av vänskap

“Flykten från Facebook” lyder rubriken på ett långt reportage som Anders Rydell skrivit för Veckans Affärer: texten finns att läsa här. Rubriken känns aningen överdriven, tills man betänker att den står i ett affärsmagasin – vad som åsyftas är inte att människor flyr Facebook, utan snarare att kapitalet flyr Facebook-aktien som fortsätter att rasa. Reportaget luftar tanken på en “ny IT-bubbla”.

Skälen till att Facebook inte kan uppfylla marknadens förväntningar är flera. En intressant detalj är att det stora flertalet annonsklick görs av robotar. Facebook vill inte ha robotarna där, eller vill åtminstone inte att annonsörerna ska inse att robotarna finns där. Där får vi en lustig skruv på en pågående diskussion om robotisering. Men det stora intäktsproblemet handlar som bekant om mobilsurfandet. Jonas Andersson spekulerar i om Facebook kommer att se utvägen i att lansera egen hårdvara.

Samtidhistorikern i mig fastnade mest i frågan om hur Facebook slog igenom under de år som följde på starten 2004.

Enligt Fredrik Alverén, författare till den aktuella boken “Såld på nätet”, lanserade Facebook också ett vinnande koncept som bolaget lyckades förfina:

“Facebook hade bra fotofunktion där personer kunde ‘taggas’. Det skapade i sig ett sug att bli medlem för att se om man var med på några foton. Och när man väl blev medlem föreslog Facebook direkt nya bekantskaper, vilket ledde till att ett socialt nätverk snabbt byggdes upp.”

Fast… den automatiska rekommendationen av vänner kom väl senare? Gräver i arkiven, hittar årtalet 2008. Året då allt “socialt” brakade loss.

“People you may know” dök tydligen upp kring mars 2008. Enligt uppgift hade Linkedin lanserat något liknande strax innan. Känner någon till ännu tidigare exempel?

Twitter var senare, vilket ledde till att konventioner för manuell rekommendation (#followfriday) hann växa fram. Ännu i slutet av 2008 utbyttes tips om verktyg från tredje part som skulle hjälpa en att hitta vem man skulle “följa”. Först i januari 2009 infördes en automatisk rekommendation. Nu är den synnerligen framträdande på Twitter.com, vilket betyder att algoritmen sannolikt har stor betydelse för vilka flöden som folk i slutändan kommer att följa.

Så var ännu en samtidshistorisk petitess utredd. Vad man kan konstatera är att den automatiska vänskapsrekommendationen inte hade del i vare sig Facebooks eller Twitters genombrott, utan var något som lades till senare.

Krisen, del 64: Fortsatt referat av Norbert Trenkle

Förra inlägget började att referera ur Die große Entwertung, närmare bestämt den del av boken som skrivits av Norbert Trenkle. Här fortsätter referatet, delvis okommenterat. Postar det för att beta av mina läsanteckningar från i somras – förväntar mig inte att någon annan ska läsa det. Först lite kristeoretiska positioneringar, sen lite empirisk vardagsmat.

# # #

Norbert Trenkle polemiserar lite mot Immanuel Wallerstein – en av få forskare som talar om kapitalismens slutkris. Efter inkorporeringen av Kina i världsmarknaden, menar Wallerstein, börjar kapitalet få slut på billig arbetskraft. Ett konstigt argument, menar Trenkle. Hur kan han blunda för de miljontals människor som gjorts överflödiga i dagens kapitalism?
Wallersteins systemteoretiska ansats stannar på en ytlig nivå av makt- och marknadsrelationer. Dessutom sväljer han okritiskt idéerna om en “ny ekonomi”, i det att han skriver: “Vid världens inträde i det 21:a århundradet märks utan tvekan en ny Kondratiev-uppgång, en förnyad utvidgning av produktionen och av sysselsättningen i världsekonomin, vilket betyder nya möjligheter till investering och kapitalackumulation.” (Immanuel Wallerstein i Utopistik, 1998.)

Det grundläggande problemet med Wallerstein är att hans teoretiska förståelse av “system” är ahistorisk. Därför kan han inte se det historiskt specifika i kapitalismen som något avgörande. (Vi får nog återvända till Wallerstein och hans hybrid av kritisk och tragisk kristeori.)

En spegelvänd argumentation kan höras från regulationsteoretikern Thomas Sablowski (här hänvisas till en artikel i Das Argument från 2003). Han ser krisorsaken i att sänkta reallöner har begränsat arbetarnas konsumtion, så att denna inte kan fungera som en motor i tillväxten, så som skedde under “guldåldern”.
Sablowski menar att en alltför låg produktivitetsutveckling skulle ha fått produktionen av relativt mervärde att stagnera. Slutsatsen blir att om IT-utvecklingen skulle höja produktiviteten, skulle tillväxten få fart och krisen vara löst. Resonemanget grundas i ett okritiskt bruk av offentlig statistik. (Här hoppar jag över ett av bokens intressantaste avsnitt, som handlar om hedoniska index och om hur ekonomer lurat sig själva att underskatta den ökade produktiviteten.)

Vidare hävdar Norbert Trenkle att fixeringen vid profitkvoten och dess utveckling är vilseledande. Argumentet riktas både mot de som framhåller teorin om profitkvotens fallande tendens (Paul Mattick m.fl.) och de som avfärdar den (Michael Heinrich m.fl.) Profitkvoten betecknar ju ett relativt förhållande (kapital/profit) hos enskilda kapital. Avgörande i krisdynamiken är däremot om det totala kapitalet förmår att expandera i absolut mening. Vilket är en tillväxt av ett slag som inte kan fångas i nationalräkenskaper.

Produktivitetsutvecklingen omfattar all industriell varuproduktion, inte bara vissa branscher. För att tala med Marx: kapitalets “tekniska sammansättning” (det materiella förhållandet mellan mängden produktionsmedel och mängden arbetskraft) växer snabbare än kapitalets “organiska sammansättning” (förhållandet mellan produktionsmedlens värde och arbetskraftens värde). Detta eftersom höjd produktivitet även minskar värdet i det fasta kapitalet.

Finner då inte kapitalet sin räddning i Kina och Indien? Nej, menar Norbert Trenkle. Dessa industrinationer står inte på egna ben. De är integrerade i kreditfinansierade handelskretslopp. Dera sproduktion blir lönsam just genom de låga lönenivåerna, vilka återspeglar en låg teknisk nivå jämfört med världsmarknadens centrum. Att de är exportberoende betyder att de är sekundärt kreditberoende. Västvärlden köper deras varor för lånade pengar.
Fordismens guldålder var någonting annat: då utvidgades massarbetet på marknader där produktiviteten i huvudsak var homogen. Varje ytterligare arbetstimme i varuproduktionen motsvarade ytterligare värdetillväxt. Så icke i dagens globala arbetsdelning.
När arbetarna i Kina lyckas kämpa till sig högre lön, besvaras detta förvisso med stora investeringar i robotik. Detta driver alltså på rörelsen mot högre produktivitet, vilket enligt värdekritikerna är detsamma som en fördjupning av kapitalets historiska slutkris.

Kapitalismens sammanbrott är en historisk process, inte en punktuell händelse. Ett utdraget sönderfall där allt fler människor görs “överflödiga” för kapitalet, utan att kapitalrelationen för den skull upphävs. Ungefär där sätter Norbert Trenkle punkt för sin del av boken. Die große Entwertung fortsätter med en utredning av det fiktiva kapitalets logik, signerad Ernst Lohoff. Den ska refereras i kommande inlägg.

# # #

Nu ett hopp tillbaka i texten, till den något mer empiriska genomgången.

“We are all Keynesians now”

Efter krisutbrottet 1973 reagerade västvärldens regeringar, oavsett politisk färg, helt i enlighet med den keynesianska regelboken: ökade statsutgifter, stöd till konkurshotade företag, sänkta räntor för att pumpa likviditet i industrin. Tidvis sjönk realräntan till en negativ nivå, vilket då var synnerligen radikalt även om negativ realränta numera har blivit vardagsmat.

Juni 1971: ett par månader innan Nixon lät dollarn flyta, utlyste han ett 90 dagars stopp på priser och löner. Svårt att fatta i dag! Efter hand undantogs allt fler produkter från priskontrollerna, men ännu 1973 gällde regleringen i hög grad.

1970-talets lågräntepolitik resulterade som bekant i en galopperande inflation, som faktiskt kunde stävjas av 1980-talets neoliberala högräntepolitik. Närmare bestämt kan man säga att inflationen hölls i schack genom att ta formen av “asset inflation” (förmögenhetsinflation). Priserna på aktier, värdepapper och spekulationsobjekt sköt i höjden, till skillnad från priser på konsumtionsvaror. Trots de höga räntorna fortsatte kreditexpansionen, inte minst i form av växande statsskuld. Den nya likviditeten sögs upp av finansmarknaderna, som i rask takt avreglerades.

USA:s höga räntor attraherade finanskapitalet. Dollarpriset drevs uppåt, vilket undergrävde USA:s industriella konkurrenskraft. Samtidigt öppnades möjligheten att finansiera en storskalig import på kredit. På 1980-talet etablerades alltså det pacifiska underskottskretsloppet, som blev en kraftfull motor i den finansdrivna världsmarknadens dynamik.

Utan det storskaliga kapitaliserandet på framtidsförväntningar hade de våldsamma rationaliseringseffekterna av den tredje industriella revolutionen redan på 1980-talet satt i gång en oupphörlig spiral av kapitalförstörelse.

På 1980-talet fanns en etablerad uppfattning om att enorma mängder arbetskraft skulle göras överflödig genom bruket av datorer och robotar. Man talade om arbetssamhällets slut och diskuterade vad detta skulle innebära. Men snart föll dessa idéer i glömska, då kreditexpansionen inte bara dolde värdetillväxtens kris utan även ledde till skapandet av nyta jobb i den s.k. tjänstesektorn. Särskilt på 1990-talet kom tjänstesektorn att betraktas som det stora framtidshoppet.
Merparten av dessa nya arbeten bestod dock inte i att producera varor. Snarare handlade det om att realisera mervärdet, hävda sig i konkurrensen, administrera penningflöden, etc. Lägg till detta den offentliga sektorn som i grunden är improduktiv, ur kapitalistisk synvinkel.
Statsbudgeten finansieras antingen genom avdrag från det redan producerade mervärdet (skatt), eller genom att i förväg ta del av mervärde som är tänkt att skapas i framtiden (kredit). I båda fall leds värde ut ur kapitaltillväxtens kretslopp, även om det må vara i syfte att skapa bättre förutsättningar för fortsatt tillväxt.

Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet”

Nu är det äntligen dags att sammanfatta en bok som jag läste i våras: Die große Entwertung av Ernst Lohoff och Norbert Trenkle. Ett tidigare inlägg utgick från bokens efterord. Författarna hör till gruppen Krisis i Nürnberg. Deras kristeori är alltså av typen “fundamental värdekritik”.

Den här bloggposten är det första av flera referat av Die große Entwertung. En del kommentarer sticks in, men annat slinker med okommenterat även om det kan finnas invändningar.

Krisen grundar sig i ökad produktivitet, menar värdekritikerna. Vissa tänker då genast: jaha ja, profitkvotens fallande tendens. Nej! Vad som stagnerar i denna kristeori är inte profiten, utan mervärdet. Åtskillnaden mellan väsen och framträdelse – alltså mellan värde och pris – är sjukt viktig för värdekritikerna. “Värde” är att förstå som en samhällelig relation: den reella abstraktionen av arbetstid, vilken bara kan ske genom att framträda i form av pengar. Kapitalismen är en tautologi, ett absurt självändamål: produktion för produktionens skull. Dess grundtendens är att undandraga sig medveten kontroll, skriver Norbert Trenkle (som författat den första delen av boken).

Ökad produktivitet betyder att samma kvantitet värde kräver en större kvantitet varor. Och kapitalism är värdetillväxt. Värdeminskningen per enskild vara – vilken kan framträda för oss i form av billigare prylar – måste kompenseras genom en exponentiell utvidgning av den totala varuproduktionen.

Under ett par hundra år gavs gott utrymme för expansion av detta slag (alltså vad Marx kallade “relativt mervärde”). Kapitalismen expanderade inte bara i rummet. Ännu vid 1900-talets mitt fanns i västvärlden stora delar av vardagslivet som endast delvis genomkorsades av varuform och pengar, vilket innebar ett utrymme för att lansera nya varor. Tänk exempelvis hur nya vitvaror ersatt oavlönat hushållsarbete eller hur kulturindustrin endast gradvis har satt prägel på människors fritid. Att det skedde en relativ minskning av nödvändig arbetstid (per vara) kunde alltså kompenseras av en absolut utvidgning av nödvändig arbetstid (i systemet).

Likt andra värdekritiker, utgår Norbert Trenkle från att kapitalismens nådde sin historiska kulmen under efterkrigstidens tillväxtboom, ungefär 1945–1973. Under denna epok skedde även en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn. Transport, kommunikation, energi, utbildning, omsorg – allt detta bildade en nödvändig infrastruktur för varuformens expansion, samtidigt som det kunde finansieras just genom beskattning av det hastigt växande mervärdet. Just genom att staten stärkte sin roll, kunde allt mer arbetskraft göras nödvändig i varusamhället. Kort sagt: tillväxt.

Norbert Trenkle menar att denna tillväxtboom i första hand bör förstås i termer av absolut mervärde, alltså ett utvidgande av arbetssamhället. Till detta kom en ökad mervärdekvot till följd av teknisk rationalisering, relativt mervärde, som en sekundär men likväl kraftfullt förstärkande effekt. Regulationsteoretiker och marxister har ofta vänt saken på huvudet i sin analys av fordismen, skriver Trenkle: de har bara sett det relativa, inte det absoluta.
Vänsterkeynesianer blandar ihop orsak och verkan. De tror att det var stigande reallönerna och den offentliga sektorns utvidgning som orsakade efterkrigstidens tillväxtboom. Omfördelningen skapade inte tillväxt. Tvärtom var det tillväxten som skapade förutsättningar för omfördelning.
Lika galet blir det, enligt Trenkle, hos de teoretiker (från Andrew Glyn till Hardt/Negri) som hävdat att arbetarklassen skapar krisen genom sitt angrepp på kapitalet. Visst, kamperna kring 1970 hade sin del i krisens utbrott. Men dessa kamper kan samtidigt återföras till att kapitalets tillväxt redan börjat stagnera.

Värdekritikernas resonemang kanske kan renodlas till en teori om “varukrönet” – om än på annan abstraktionsnivå än peak oil, peak cotton etc. Observera då att “varukrönet” eller “värdekrönet” i denna logik blir synonymt med “statskrönet”. Efter krönet har den offentliga sektorn börjat att nedmonteras, vilket ur värdekritiskt perspektiv inte kan skyllas på “nyliberalismen” som ideologi utan är en del i ett långsamt begynnande sönderfall för hela det system som bygger på lönearbete som självändamål.

När efterkrigstidens tillväxtboom började stagnera, fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka. Men denna efterfrågan drevs i allt högre grad dels av den offentliga sektorns expansion, dels av det privata näringslivets allt större behov av marknadsföring och infrastruktur. Alla dessa arbeten må vara nödvändiga för att säkra varuproduktens förutsättningar – men de är i kapitalistisk mening improduktiva, i det att de inte skapar ytterligare mervärde.

Den tredje industriella revolutionen, kretsande kring bruket av mikroelektronik, tog fart under 1970-talet. Som paradigmatiskt exempel nämns här Aseas brandgulaindustrirobot IRB6: “den svenska symbolen för en ny arbetsmarknad, delad mellan människa och robot”. Ett led i den tredje industriella revolutionen är den nya form av internationell arbetsdelning som brukar kallas för globalisering.

Under 1970-talet skedde något med produktivkraftutvecklingen, skriver Norbert Trenkle. Från att skapa nya produkter (med tillhörande behov), till att minska behovet av arbetskraft i befintliga produkttyper. Här är det lätt att resa invändningar: visst har vi fått nya produkter sedan 1970-talet! Fast i detta sammanhang är ju knappast en ny telefonmodell att räkna som en ny produkt. Ett annat sätt att se på saken är hur en smartphone har potential att ersätta både telefon, grammofon, kamera och sällskapsspel. Bra för tillverkare av smartphones men möjligtvis ett problem för kapitalismen.
Mikroelektroniska produkter är endast möjliga att tillverka med hjälp av mikroelektronik. Där finns en orsak till att nya produkter har svårt att suga upp den arbetskraft som frigörs när mikroelektroniken effektiviserar även andra typer av varuproduktion. Sedan 1970-talets mitt är massarbetslösheten inte längre konjunkturell, utan strukturell.

Krisens orsak, alltså: ökad produktivitet. Säg att nya industrirobotar gör att det krävs hälften så mycket mänskligt arbete för att tillverka ett kylskåp. För att erhålla samma mängd värde måste man då tillverka två kylskåp och fördubbla konsumtionen av naturresurser. Fast två är heller inte tillräckligt, för det värdet måste ju ständigt växa om det ska vara tal om tillväxt, alltså kapitalism.
(I denna Darstellung finns stora fallgropar. Förenklingen är rätt grov. Kylskåpstillverkaren bryr sig inte ett dyft om värde, bara om dess framträdelse i form av profit. Det är jakten på profit som driver fram ökad produktivitet. Därtill måste påpekas att ett kylskåp inte kan “ha värde”, eftersom värde är en samhällelig relation.)
Effektiviseringar av energibruk tenderar att nollställas genom kapitalismens tautologi. Mödosamt uppnådda framsteg förmår inte väga upp tillväxttvånget. Bilmotorerna är mer energieffektiva än förr, men allt fler motorer kör runt. Bilproduktionen fortsätter att expandera och varje människa åker fler mil i bil, så att förbrukningen av olja per capita ökar snarare än minskar.

Krispotentialen manifesterade sig redan på 1960-talet genom enorma exportöverskott för Japan och Västtyskland. Med andra ord: västvärlden tyngdes av en allt större industriell överkapacitet. Särskilt i USA stagnerade tillväxten, samtidigt som Vietnamkriget fick militärutgifterna att skjuta i höjden. Om bara växelkurserna varit flexibla, hade ju USA:s konkurrensposition kunnat förbättras genom en nedvärderad dollar. Men dollarn förblev kraftigt övervärderad fram till den 15 augusti 1971.
Här tar Norbert Trenkle tillfället att polemisera mot Naomi Klein, som i Chockdoktrinen frammanar bilden av en medveten plan, där nyliberala tankesmedjor ville knäcka Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser. Som sagt: det värdekritiska synsättet reducerar nyliberalismen till ett ideologiskt ytfenomen. Inte heller tillmäts någon större vikt till oljechocken hösten 1973, som utlöste den djupa recessionen under 1974–75. Precis som marxister som David Harvey, betonar Norbert Trenkle att oljekrisen blott var droppen, inte krisens orsak.
Här kommenteras även Kondratiev, Schumpeter och andra tänkare som ser varje kris som del i ett mönster av “långa vågor”. Kontratievs teori är enligt Trenkle knuten till en historisk fas inom kapitalismen, då arbetssamhällets absoluta bas fortfarande växte. Samma sak gäller för Schumpeter, med sin hyllning till krisen som “skapande förstörelse”. Vad han bortsåg från var att en innovation endast kan leda till tillväxt om den kan bidra till att suga in allt mer arbetskraft i varuproduktionen. Att bruket av ny teknik kan skapa vinster i konkurrensen för enskilda företag eller stater är en helt annan sak!

Under fordismens guldålder skapade massarbetet en massköpkraft som utgjorde en motor för utvidgandet av produktionens bas. Den tredje industriella revolutionen, å andra sidan, genererar en växande massa av prekariserade människor som egentligen är överflödiga ur kapitaltillväxtens synvinkel och inte heller som konsumenter spelar någon viktig roll i den kapitalistiska dynamiken. Det är en villfarelse att tro att kapitalismen helt enkelt skulle kunna ställa om sig bort från den tidigare industriella basen, till att bygga på tjänster. Tjänstesektorns våldsamma tillväxt under de senaste 30 åren är inte resultatet av någon ny ackumulationsdynamik, utan bara av det fiktiva kapitalets uppblåsning. Merparten av dessa tjänster är, direkt eller indirekt, helt beroende av tillflöden från finansområdet och skulle annars inte kunna leva vidare.

Där sätter jag punkt för detta referat. Nästa inlägg är tänkt att referera vad Norbert Trenkle skriver om 1970-, 80- och 90-talet, vilket kanske inte är så originellt. Troligtvis finns mer att hämta i läsanteckningarna från andra delen av Die große Entwertung, där Ernst Lohoff lägger fram en ganska djärv teori om finanskapitalets dynamik.

Copyswede vann: avgift på “externa” hårddiskar

Copyswede vann mot Universalmediaalliansen. Skiljenämnden accepterade Copyswedes argument om att externa hårddiskar och usb-minnen är “särskilt ägnade” för laglig privatkopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. Enligt § 26k–m måste då hårdvaruförsäljarna betala privatkopieringsersättning till Copyswede.

Copyriot tog upp frågan när den var på tapeten i början av 2011. En fråga som då lyftes var om avgiften även ska tas ut för usb-minnen som är fyllda med data vid försäljning. Om inte, finns en öppning för att kringgå lagen. Redan på 1980-talet såldes kassettband med fågelsång för att kringgå den dåvarande kassettskatten.

Vad gäller hårddiskar finns ett lätt sätt att kringgå bestämmelsen, vilket hårdvarubutikerna redan visar i sin skyltning. Man köper en intern hårddisk plus ett chassi, monterar samman dessa och har sedan en extern disk. Distinktionen mellan “intern” och “extern” är ganska absurd.

En relaterad absurditet är att avgiften i dag omfattar mp3-spelare (t.ex. Ipod) men inte smartphones (t.ex. Iphone). Intäkterna till Copyswede rusade i höjden mot en historisk topp år 2007, vilket nog kan relateras just till Ipod och andra mp3-spelare. Sedan började mp3-spelarna att ersättas av mer mångsidig fickelektronik, så att intäkterna till Copyswede åter dalade ner till en ganska stabil nivå. Frågan är om de nya hårddiskavgifterna kommer ge dem ännu en intäktsfest.

Biblioteken och “välfärdssektorn”

Folk verkar diskutera “vinster i välfärdssektorn“. Diskussionen verkar enbart handla om skola, vård och omsorg. Låt mig då påminna om en annan sida av välfärden: biblioteken.

Även i anslutning till biblioteken finns ju en drös företag vars vinster består av omslussade skattepengar. Axiell, BTJ, Elib och många fler har nischat in sig på att sälja tjänster till bibliotek. (Även om Elib även saluför elböcker direkt till läsare så är det en minimal marknad – de pengar som i dag betals för elböcker i Sverige är i stort sett skattepengar som slussas via bibliotek).

Vet inte om jag just nu har så mycket att tillägga, annat än att detta vore en intressant aspekt att få in i diskussionen.

Europas fascister vänder sig bort från axelmakterna

Framgångarna för Greklands nazistparti, Chrysi Avyi, borde ge skäl att gräva mer. Hur finansierar de? Vilka finns i deras internationella kontaktnät? Själv har jag inte tid att ägna mig åt sådant grävande, men snubblade just på några uppgifter jag fann intressanta.

British National Party verkar nämligen befinna sig i upplösningstillstånd. Medlemmarna drar åt skilda håll: vissa till det euroskeptiska och högerpopulistiska UKIP, andra till British Freedom Party som är nära knutet till English Defence League, vissa till English Democrats, medan det uppges att ytterligare andra startar ett nytt parti under ledning av BNP:s europarlamentariker Andrew Brons.

Intressantast var att läsa om pyttepartiet English Democrats, som förutom att vända sig mot invandrare och EU även profilerar sig på en antiskottisk politik. För ett år sedan åkte partiledaren till Moskva och deltog i att bilda en ny allians mellan högerradikala krafter i Europa, under ledning av ryska Obraz.

Obraz bildades i Ryssland efter förebild från serbiska Obraz, en fascistgrupp som alldeles nyligen kriminaliserades av konstitutionsdomstolen i Serbien. Både ryska och serbiska Obraz uppges tidigare ha tillhört European National Front, som var aktiv (2004–2009). De ska dock ha utträtt redan 2005 i protest mot att en “russofobisk” grupp från Litauen släpptes in. European National Front dominerades av de gamla axelmakterna: italienska Forza Nuova och tyska NPD. Andra deltagare var grekiska Chrysi Avyi och rumänska Noua Dreaptă.

Två år efter att European National Front somnade in, återuppstod ett liknande nätverk för fascister – men nu utan representanter från Tyskland och Italien. Tyngdpunkten har onekligen förskjutits österut, i en riktning som man kanske kan kalla slavisk eller ortodox. Ryssland, Serbien, Grekland – i alla dessa länder finns en stark nationalistisk tradition som inbegriper kamp mot den tyska nationalsocialismen. Även om grekerna har en modifierad svastika som logotyp, kan man förstå att de i dessa dagar gärna slipper beskyllningar om samröre med tyskarna.

Nätverket rymmer även fascistgrupper från Tjeckien och Slovakien. Däremot endast två från Västeuropa – karakteristiskt nog från länder utanför axelmakterna: England och Danmark. Det senare landet representeras av Danskernes parti, som står mycket nära Svenskarnas parti.

Lösa nätverk mellan mestadels små grupper, visst. Men kanske också tecken på en geopolitisk omorientering i Europas högerradikala landskap.

Krisen, del 62: Bomullskrönet

Läser i ett pressmeddelande från KTH:

“Peak Cotton” har nåtts, vilket innebär att vi inte klarar av att tillgodose jordens befolkning med kläder. /…/
– Behovet av textil ökar i världen, allt eftersom den materiella standarden i stort blir allt högre. Samtidigt minskar tillgången på grundråvaran, alltså bomull och olja. Så man kan säga att hela textilbranschen är i gungning, säger Gunnar Henriksson, professor i träkemi vid KTH.

Han fortsätter med att berätta att vi redan nu sägs ha uppnått “Peak Cotton”, alltså ökar inte längre mängden producerad fiber och vi kan inte längre tillgodose jordens befolknings samlade behov av bomull. /…/
Samtidigt som vi bara i Sverige sedan år 2000 har ökat vår textilkonsumtion med över 40 procent.

Nu är detta väl inga nyheter för de som har bättre koll på textilfrågor – jag noterar att Sanna Samuelsson skrev om saken för två år sedan. Just då, vid slutet av 2010, började också bomullspriserna att rusa uppåt. Sen låg det på en väldigt hög nivå under 2011 och några månader in på 2012, bara för att raskt återgå till den lägre nivå. Om man ser längre tillbaks i prisstatistiken verkar bomullspriset ha varit ganska stabilt, till skillnad från oljepriset.

Men om vi kan tala om “bomullskrönet”, är det nära kopplat till frågan om livsmedelsförsörjning. Odling av bomull kräver ju bisarra mängder vatten och åkermark, vilket blir allt svårare att försvara när en växande världsbefolkning behöver mättas. Befolkningen behöver dock även kläder.

Survivalisterna stormyser över tanken på en kollapsad modeindustri, medan de diskuterar om framtidens människor kommer att klä sig i hippie-hampa eller metal-läder,

Skogsindustrin sätter stora förhoppningar på att sälja trä till klädindustrin. Ur deras synvinkel kanske kläder är det nya papper. En tanke som öppnar för fler paralleller: print-on-demand handlar ju inte bara om papper utan även om textilier (tänk på vilka mängder reklamtröjor som varje år trycks upp av företag, konferenser, festivaler, etc.) Och om dagstidningen är dödsdömd kanske detsamma gäller för jeans? Fler spekulationer kring bomullstemat välkomnas.

Sökningar på biblioteket loggas av företagskoncern

Södertörns högskolebibliotek har fått en ny sökmotor, med det gräsliga namnet SöderScholar. (Versaler mitt i ord är aldrig okej!)
Jag fattar poängen – här har skett ett lyft i möjligheterna att hitta saker. Genom en enda sökruta söker man nu både efter böcker i bibliotekets bestånd, liksom elektroniska tidskriftsartiklar i olika tjänster som biblioteket abonnerar på. (Dock ej svenska artiklar!)

Genast konfronterade jag problemet att sökmotorn inte funkade i min vanliga webbläsare, Firefox. Av säkerhetsskäl anävnder jag nämligen tillägg som Ghostery och NoScript, vilka blockerar okända javascript. Uppenbarligen fanns det ett javascript bakom sökknappen. Men det hjälpte inte att bevilja ett undantag till sh.se, alltså Södertörns högskola.

Sökmotorn i fråga drivs nämligen av en extern aktör. Närmare bestämd den israeliska koncernen Ex Libris som är ledande på världsmarknaden för biblioteksmjukvara. Givetvis säljer de mjukvaran som en tjänst. Som användare av biblioteket kan jag då bara hitta böcker genom att acceptera javascript från exlibrisgroup.com.

Vad detta innebär är att Ex Libris Group nu loggar alla sökningar som görs i Södertörns högskolebibliotek (liksom på otaliga andra bibliotek som köper samma tjänst). Söktermerna skickas till deras servrar, vilket tekniskt sett är detsamma som att de loggas. Möjligen väljer företaget att radera informationen, men varför skulle de? Tillgången till statistik över sökningar på universitetsbibliotek världen över, såväl i realtid som bakåt, har ju ett ekonomiskt värde.

Jag undrar om Södertörns högskolebibliotek alls har tänkt på loggfrågan. Bibliotekschefen bloggar:

SöderScholar är inte intresserad av vilka dina kompisar är, vad du har för intressen, vem som syns på dina foton, eller vad du helst äter till middag. Vi har inget intresse av att kartlägga dig och sälja prylar, upplevelser etc. anpassade just till dig.

Nej, det är sant att sökmotorn är fri från reklam. Men när bibliotekschefen skriver “vi”, låter det som att biblioteket kunde styra över övervakningen i en tjänst som på detta sätt köps av ett företag. Det kan de inte. Oavsett intresse så är det ett faktum att alla sökningar i bibliotekets katalog loggas av Ex Libris Group. Borde vi inte prata om vad en sådan sak betyder för biblioteket som institution?

En dyster och nyfiken bok om ljud

Fem meningar plockade ur en bokrecension:

  • Tystnad har blivit en marknadsvara.
  • Ljud är våld.
  • Tystnaden är skamlöst relativ.
  • Kort sagt är den skadliga ljudnivån inte objektivt mätbar i decibel.
  • Kampen mot “ljudimperialismen” verkar ganska hopplös.

Boken som jag recenserade på Expressens kultursida heter Koltrasten som trodde den var en ambulans och är skriven av Anders Mildner. Det är en dyster, politisk och nyfiken bok som lämnar många frågor hängande i luften, men framför allt syftar till att få oss att lyssna på världen. Min förhoppning är att den blir läst av människor som vill gå vidare i dess samhällskritiska ansats.

Förresten: när jag talar om “den neofuturistiska fascinationen för hur rytmiska ljud sätter kollektiva kroppar i rörelse”, då syftar jag särskilt på Steve Goodmans bok Sonic Warfare. Härom året recenserade jag den tillsammans med Samira Ariadad i tidskriften Nutida Musik.

Hår, röj, svärta

Svartmetallen har varit en del av mitt liv i fem år, närmare bestämt under den mörka halvan av respektive år. Konsertmediet har haft noll del i detta. Jag har förvisso gått på spelningar med band som spelat doom och noise med influenser från svartmetall. Men jag har inte varit på en svartmetallspelning. Inte förrän i onsdags, då jag trädde ned i en källare i Friedrichshain.

En sak slog mig som anmärkningsvärd. Av alla närvarande män, på scen såväl som i publik, tycktes jag själv ha längst hår. Och då är jag knappast långhårig. Jag har en lugg och detsamma gällde för ett flertal i lokalen, män såväl som kvinnor. Lugg är inte vad man normalt förknippar med svartmetall.

Svartmetallen år 2012 stämmer sällan överens med gängse idéer om typisk svartmetall. Spännvidden är enorm och kan ge plats för såväl satanism som corpsepaint, men närvaron av dessa element hör ändå till undantagen. Svartmetall kan lika ofta utövas av korthåriga män i glasögon som jobbar med media i Berlin (för att nu inte använda det uttjatade h-ordet). Till saken hör den ständiga frågan om vad som är äkta svartmetall, men det är längre sedan svaret kunde representeras av en idealtyp, varken för ljud eller utseende.

Musikjournalisten Tony Ernst tar tag i frågan på sin nya sajt Svarta Tankar. En lång essä handlar om nazismen hos det franska bandet Peste Noir. Där skriver Tony Ernst bland annat:

Den utom tvivel viktigaste konstanten för black metal är just den negativa attityden mot mänskligt liv. Det är själva förutsättningen: oviljan, agget, hatet. Det går inte att göra black metal med öppet sinne mot omvärlden. På så vis är black metal den mest politiska musik jag känner. Det är musik som redan i sin programförklaring tvingar till ställning.

Allt annat är sekundärt. Fundamentet vilar på en enda svart balk: den destruktiva avskyn. Först därefter tillkommer instrumentering – trummornas blastbeat, gitarrväggens mangel, sångarens skri – och övriga värderingar (satanism, corpse paint, längtan efter svunna tider). Men allt detta är förhandlingsbart: Varg Vikernes kan göra 25 minuter långa ambient-stycken med enbart synthesizer som bärande instrument utan att släppa black metal-andan för en sekund.

Det enda som inte går att tumma på är svärtan.

Svärtan? Att sätta ord på kan kännas meningslöst, men för att återvända till konsertsituationen finns det en aspekt. Svartmetall tillåter inget “röj”.

Som rit betraktad, är svartmetallen lika anti-individuell som den är anti-kollektiv. Rockmusikens alla gester, vilket överlag handlar om att hävda individen, blir därför något att vända sig bort från. Kanske kan svartmetallens röjförbud rentav liknas vid religiösa bildförbud.

Inlevelsen i svartmetall får alltså inte kanaliseras i rytmiska kroppsrörelser. Samtidigt går dessa rörelser inte helt att skilja från spelandet på rockmusikens instrument: gitarr, bas, trumset. Svartmetallmusikern som ställer sig på en sven måste hantera en omöjlig ekvation.

Nu handlade det om tre korthåriga män i jeans, vars yttre inte var särskilt svärtat. Svartmetallen de spelade var ganska konventionell i bemärkelsen snabb och rå, tenderande till en ljudmatta med något enstaka inslag av folkton. Sporadiska vokalinsatser. Ett plus för att de hade två gitarrer men ingen bas – svartmetall av detta slag klarar sig ofta bättre utan bas. Alla som undviker det slentrianmässiga kombinerandet av elgitarr och elbas förtjänar att uppmuntras för detta.

Samtidigt var det omöjligt att helt släppa tanken på håret, eller på bandmedlemmarnas utseende i allmänhet. Några gånger när musikens intensitet stegrades extra, kunde gitarristerna inte avhålla sig från att gunga i takt. Gungandet affekterar publiken, vars första impuls blir att också börja gunga – fast så väcks den hastiga motaffekten: svartmetallen får inte urarta i röj!

Om bandets medlemmar hade haft långt hår och skinnbyxor, kanske rentav corpsepaint, misstänker jag att affekttröskeln hade varit högre. Alltså att de hade kunnat gunga lite takt till musiken utan att vi skulle uppfatta det som röj. Band som håller sig till en sådan outfit kan nog också få andra möjligheter att tänja vissa gränser i musiken utan att det blir fel.

Tänk bara Darkthrone, som lyckats med konststycket att integrera en koklocka utan att det blir löjligt. Faktum är att koklockan bildar en av de absoluta höjdpunkterna i nittiotalets norska svartmetall. Sedan dess har Darkthrone gått vidare via heavy metal till crustpunk, utan att för den skull frångå svartmetallen. Strikt musikaliskt har de lyckas komma undan med en förbluffande nivå av “röj”. Men så har de också vägrat att ge konserter.