Entries from September 2018 ↓

Inget är fritt, allt är filtrerat

Äh, det är väl klart att jag uppskattar en hel del saker i “det internet vi känner“. Dit hör givetvis Wikipedia, må vara inte dess svenska edition. Dit hör även, med vissa förbehåll, Soundcloud, som mot förmodan lyckades överleva efter att ha fixat nytt riskkapital för ett drygt år sedan. Och så vidare. Kanske är det ingen slump att de tjänster/plattformar som jag uppskattar är sådana som inte går med vinst och inte heller är börsnoterade, även om de i vissa fall drivs kommersiellt.

Jag vet inte vad ni andra tänker på när ni talar om att “det internet vi känner” måste försvaras mot censurfilter. Kanske tänker ni inte på stora plattformar, utan på en brokig mångfald av små och halvstora sajter. Kanske skulle rentav den här bloggen kunna räknas dit. Men för att denna mångfald alls ska bli en del av det vi känner måste den indexeras (framför allt av Google) och/eller spridas via flödesmedierna (framför allt Facebook och Twitter). Så ser den bistra verklighet ut som bekräftades för fem år sedan med stängningen av Google Reader. Även om alla bloggar och andra många sajter fortfarande stödjer RSS, så tycks det ha blivit mycket ovanligt att använda en RSS-läsare. För den som vill “följa med” återstår då att följa rubrikerna antingen på någon av den lilla handfull sajter eller appar som man brukar återvända till, som antingen är mer av massmedia eller mer av algoritmiska flödesmedia. Detta är vad vi fortsätter att kalla “ett fritt internet”, eller åtminstone halvfritt.

I vilken riktning detta skulle förändras av EU:s upphovsrättsreform, som rymmer förslag på “länkskatt” och uppladdningsfilter, är ytterst svårt att förutspå. Vi vet inte hur det kommer implementeras av Europas stater, än mindre om hur mycket de globala nätjättarna kommer att bry sig. Petter Ericson kommenterar:

Jag är ganska övertygad om att det föreliggande förslaget på det stora hela är negativt, men med lite tur kan det bryta sönder en del skadliga mönster. I ärlighetens namn känns det dock troligare att Google och Facebook med flera större företag blankt kommer skita i implementeringen, eller bara lägga in stöd för de största företagens innehåll.

Det har (särskilt i valtider) varit mycket snack om Facebooks filterbubblor och Twitters robotarméer. Facebook, Twitter, Facebook, Twitter, Instagram, Facebook, Twitter. Jag tror att diskussionen borde utgå lite mer om Youtube och dess algoritmer, där problemet är ett delvis annat. Youtube är uppenbarligen byggt för att hålla kvar människors uppmärksamhet genom att i varje steg trappa upp dramatiken, gå mot lite mer chockerande innehåll. Zeynep Tufekcis analys av Youtube som “the Great Radicalizer” är kuslig även för den som inte skräms av radikalitet i sig. Ännu kusligare är James Bridles artikel “Something is wrong on the internet” som analyserar robotlogiken i massproducerad barnunderhållning på just Youtube och troligen sätter fingret på vad vi framöver har att vänta oss från “internet som vi känner det”. Efter att ha läst och begrundat dessa artiklar blir det mycket svårt att tala om “ett fritt internet”. Det går inte att tala om frihet utan att tala om de filter som över huvud taget låter oss skörda frihetens frukter.

Röd geografi: Majorna, Möllevången, Bagarmossen

Jag bor i ett av de bostadsområden i Sverige där Vänsterpartiet fick allra flest röster. Nej, jag tänker inte skriva om riksdagsvalet, än mindre om regeringstjafset och jag är verkligen ingen partigängare. Detta handlar inte om partipolitik utan om politisk geografi. Om det finns något intressant i valresultatet så finns det på den allra mest lokala nivån. I detta fall råkar jag själv bo mitt i ett fenomen värt att analysera.

Såvitt jag kan se finns det tre bostadsområden i Sverige med flera angränsande valdistrikt där Vänsterpartiet noterade över 30 % i valnattsräkningen:

Har dessa bostadsområden något gemensamt? Utan tvivel. Kring de närmast medskyldiga flödar det klädsamt självhatiska talet om “medelklass”. Men detta begrepp förklarar ingenting. Först och främst för att de kan syfta på så väldigt olika saker. För den som vill få rätsida på saken rekommenderas ekonomihistorikern Lovisa Broströms rapport “Medelklassens förändrade maktposition“, där hon konstaterar att medelklassen å ena sidan växer, men å andra sidan liknar arbetarklassen allt mer. Den är också långt ifrån enhetlig. De allra flesta “medelklassområden” är ju långt ifrån röda i valresultatet. Politiskt betraktat finns det inte en medelklass, utan flera, med olika politisk tendens.

Tittar man på statistik över invånarna i dessa områden, blir det också svårt att påstå att det rakt av skulle vara medelklassområden. Jag nöjer mig med att kolla på mitt eget närområde i Bagarmossen, jämfört med övriga Stockholm. Statistiken skiljer sig rätt kraftigt från exempelvis Södermalm.
Inkomsterna i Bagarmossen ligger en bra bit under genomsnittet i Stockholm. Ohälsotalen ligger något högre. Andelen hyresrätter betydligt högre. Ålderssammansättningen är blandad. Utbildningsnivån ligger ganska exakt kring kommunens genomsnitt. Samma sak för andelen invånare med utländsk bakgrund, vilket gäller även när vi zoomar in på enskilda valdistrikt som det här är fråga om. (Därtill rymmer Bagarmossen också ett miljonprogramsområde där långt fler har utländsk bakgrund, där inkomsterna och valdeltagandet är lägre, men där förblir Socialdemokraterna starkare än Vänsterpartiet.)

Vi måste nog leta efter andra sociologiska faktorer än de som bara signalerar hur högt eller lågt i klasshierarkin som befolkningen befinner sig. Faktorer som inte går lika lätt att utläsa ur statistiska tabeller. Exempelvis vilka slags yrken som är överrepresenterade.
“Här bor ju bara kulturarbetare nuförtiden”, är en replik som är typisk för det klädsamma självhatet både i Bagis, på Möllan och i Majorna. Det stämmer såklart inte. Men säkerligen finns det en överrepresentation av vissa slags yrken inom kultur- och mediesfären. Men det är alltför lätt att generalisera i talet om kulturarbetare, som kan ha radikalt skilda arbetsvillkor och där de allra flesta lever ganska långt ifrån det stereotypa livet som södermalmskändisar. Vissa jobbar svart i nöjesbranschen, andra frilansar åt stora medieföretag och sen har vi alla de journalistutbildade, varav en stor del nu har tvingats ta jobb som kommunikatörer. Jag vågar nog påstå att kommunikatörer i offentlig sektor är överrepresenterade i Bagarmossen, liksom bibliotekarier, liksom tv-producenter. Men dessa och liknande yrken utgör ändå bara en liten del av lokalsamhällets invånare, som knappast räcker för att förklara det röda mönstret i valresultatets geografi. Även om det vore intressant att få se siffror på andelen offentliganställda samt ensamföretagare, ner på kvartersnivå, och eventuella korrelationer mot valresultatet.

Andra får säga i vilken mån som Bagis delar nämnda kännetecken med Möllan eller Majorna (eller med det distrikt på Ålidhem i Umeå där Vänsterpartiet också fick över 30 %).

Även om det går att hitta en rad sociala likheter mellan dessa områden, så delas de med en massa andra bostadsområden i Sverige, som inte är fullt så röda. I slutändan kanske det är nödvändigt att gå bortom de socialstatistiska förklaringsmodellerna och grunda den politiska geografin i det vi kallar “kultur”. Alltså att människor med liknande värderingar – inte bara vänstervärderingar – dels har tenderat att söka sig till samma områden, dels stärker varandras värderingar i sitt lokalsamhälle.

Nu lovar jag att sluta surfa på val.se, men är fortsatt nyfiken på om sociologer och geografer (hellre än statsvetare) vill gräva djupare i de svenska storstädernas politiska geografi.

Låt mig slippa “det internet vi känner”

Internet kommer inte bli sig likt“, ropar rubrikerna. Igen.

Min första tanke: “Skönt!”

Jag känner nämligen inga starka känslor för att bevara internet. Inte det som vi idag känner som “internet”, vad det nu är. Tanken på att att internet ska förbli ungefär vad det är idag – bara snabbare, bättre, mer – känns i bästa fall urtråkig, i värsta fall kuslig.

Inte för att jag tror att EU:s föreslagnalänkskatt” skulle göra någonting bättre. Ärligt talat känner jag inte till så mycket om det aktuella direktivet. Däremot fascineras jag lite av min egen okunskap, mitt eget ointresse.

Här har vi uppenbarligen ett klassiskt ämne för inlägg på Copyriot. Inte kampanja till det rådande nätets försvar, men gräva djupare i saken, hitta de antaganden om kommunikation och ekonomi som ligger till grund för direktivet, därifrån spåra dess dolda motsägelser. Vad ska omfattas av länkskatten, vad kan tänkas segla under radarn? Vilka slags nätbeteenden, vilka slags kringgåenden kan tänkas växa fram som svar? Vilka slags rättighetshavare kommer att få betalt, vilka kommer hamna utanför penningflödena? Vem kommer avgöra värdet på olika former av kultur? Vad säger denna värderingen om vår samtid? Frågor om kulturens politiska ekonomi som den här bloggen i hög grad har kretsat kring, tidigare. Ändå har dessa inlägg inte skrivits. Inte av mig och heller inte av andra. Allt som finns kvar är den i grunden konservativa retoriken om att bevara det internet vi känner.

Det är inte att frågorna om vart nätet är på väg har slutat intressera mig. Det är klart att vår samtid idag rymmer lite mer brännande frågor, jämfört med hur det såg ut för tolv år sedan. Å andra sidan är nätpolitiken knappast mindre viktig idag, däremot kanske svårare att mobilisera kring, nu när nätet finns överallt och ingenstans. När ingen längre kan säga vad “ett fritt internet” skulle betyda.

Själv känner jag mig numera inte särskilt lockad av en nätpolitik som formulerar sig i termer av att försvara “internet så som vi känner det”. Hellre än att åberopa detta, skulle jag nog vilja se någon form av Verfremdung, för att därifrån gå vidare, på jakt efter andra former av informationsutbyte än de som vi redan känner alltför väl, bort från de flödesmedier med vilka Silicon Valley gör vår uppmärksamhet till en vara.

Nationalliberalism?

Borde vi kanske åter tala om nationalliberalism? Här kommer några osorterade observationer.

Lika bra att jag säger direkt vilka jag tänker på. Jag tänker i allra första hand på vissa f.d. libertarianer som under förra årtiondet var ledande i Piratpartiet och Frihetsfronten, eller som rörde sig i dessa kretsar. De som visserligen stod till höger men odlade en anarkistisk profil, försvarade nätets frihet mot staten, utifrån den ideologiska premissen att allt borde få flöda fritt: information, människor, kapital. I andra hand tänker jag på vad jag sett av de nya högerradikala partier som konkurrerar med Sverigedemokraterna i årets val, framför allt ett av dem, som tycks skilja sig från SD delvis genom att profilera sig som uttalade marknadsliberaler. I tredje hand tänker jag på en mer allmän tendens inom den svenska borgerligheten, där vissa avde som varit mest libertarianska nu tycks ha blivit de som är mest besatta vid att värna nationens gränser mot vissa slags flöden.

Därtill finns en lång och bitvis intressant Flashbacktråd med rubriken, “Libertarianska Fascistkonvertiter“, startad 2016.

För 10–15 år sedan hade “nationalliberalism” uppfattats som en absurd eller kuriös motsägelse, särskilt bland de självutnämnda libertarianerna. Dessa stod självklart för principen om alla människors rätt till fri rörlighet. Inte idag. Nu ser jag hur gamla libertarianer, typ han som grundade Piratpartiet, med flera, tycks allt mer fångade i tanken på att värna nationalstaten, dess homogena kultur och dess yttre gränser.

Lustigt nog går det att se en parallell till socialismens historiska öde – från proletär internationalism till “socialism i ett land“. På motsvarande vis syns nu ideologiskt hårdnackade liberaler kräva “liberalism i ett land”. Nationens totala suveränitet som förutsättning för individens totala frihet. Förutsatt att individen är medborgare, och lyckas sälja sin arbetskraft. För den som inte är medborgare i nationen, eller inte lyckas sälja sin arbetskraft, finns ingen frihet och inga rättigheter. Låt dem dö, så länge det sker utom vårt synhåll.

Historiskt så betecknar “nationalliberalism” en rörelser som växte fram i Europa under 1800-talet, med bland annat tyska Nationalliberale Partei som grundades på 1860-talet och snart blev till det största partiet i Tysklands parlament. En av dess främsta politiker var Heinrich von Treitschke som utmärkte sig för sin hätskt antisemitiska retorik. Det var han som myntade frasen “Die Juden sind unser Unglück!” som senare skulle bli motto för den ökända nazisttidningen Der Stürmer.
Det nationalliberala partiet splittrades 1918, i samband med revolutionsvågen i första världskrigets slutskede. Merparten grundade ett nytt nationalliberalt parti, Deutsche Volkspartei (DVP). Högerflygeln gick in i Deutschnationale Volkspartei (DNVP) som var mer uttalat antisemitiskt och slutade som stödparti till NSDAP.
Efter 1945 fortsatte nationalliberalismen i viss mån att vara en levande tradition i Tyskland, framför allt i det liberala partiet FDP, som under efterkrigsåren utmärkte sig för sitt motstånd mot avnazifieringen. Det går definitivt att se Alternative für Deutschland (AfD) som ett barn av den nationalliberala traditionen, även om partiet snart radikaliserades i högerradikal, etnonationalistisk riktning. Så som ofta tycks ske när liberalismen blir nationalistisk.
Även österrikiska FPÖ, som nu sitter i regeringen, förvaltar tydligt ett nationalliberalt arv.

Jag är osäker på hur stark kontinuiteten är och därför även på hur lämpat begreppet “nationalliberalism” är i dagens läge. Nationen har (liksom liberalismen) spelat olika roller i olika faser av kapitalismens historia. På 1800-talet kunde nationalliberalismen vara moderniserande, för att inte säga “progressiv”, i förhållande till de gamla regimerna. Den ville bygga “demokrati i ett land”, i ett läge där demokratiska nationalstater var någonting nytt på den europeiska kontinanten.
Dagens situation är en annan. Nu handlar det inte längre om den demokratiska nationalstatens gryning, utan dess skymning. Följaktligen blir nationalliberalismen snarare reaktionär än progressiv.

I suggest that Treitschke‘s support for antisemitismis a symptom of contradictions intrinsic to liberal society, by which is understood a modern form of society characterized by the duality and interplay of a “civil society” and a “liberal state”. Antisemitism develops from within; it is not a challenge coming from somewhere outside that society and its values. To the extent that antisemitism is anti-liberal, it is an element of the self-negation of liberal society. In antisemitism, liberal society revokes its promise to gradually expand emancipation to all groups ot the population. Liberalism is understood here to be a tradition of modern thinking that is as much concerned with individuals (rights-bearing subjects who are owners and sellers of commodities) as with how best to construct the state they form in line with their specific needs and interests. Liberal theory often asserts, and always implies, that in order to meet the needs of an association of individuals of selfish interests, the state must be provided with an ethos of belonging and a sense of “us”, which is typically referred to as “the nation”. Liberalism without some form of nationalism is therefore an impossibility.

Den möjliga länken från liberalism till antisemitism är inte mindre aktuell i dagens Sverige. Som avslutande exempel i detta inlägg kan vi nämna en viss Sofia Arkestål, som tycks ha varit ganska en etablerad libertariansk profil. Hon har varit organisationssekreterare för FMSF (Fria moderata studentförbundet), styrelseledamot i Stureplanscentern, grundare av “Frihetssmedjan“. Sommaren 2014 startade hon nyhetstjänsten bubb.la, en “libertariansk nyhetsaggregator” tänkt att bli “ett alternativ till xenofobiska sajter som Avpixlat och socialistiska sajter som Politism”. Samtidigt kandiderade Arkestål till riksdagen för Centerpartiet och drev en personvalskampanj som samlade 210 kryss. Frihetsfrontens ordförande rekommenderade en röst på henne eftersom hon ansågs vara “en stabil libertarian“.
Fyra år senare har libertarianen Arkestål hunnit röra sig från Centerpartiet till det etnonationalistiska och högerradikala partiet Alternativ för Sverige (AfS), som bildats av uteslutna sverigedemokrater. AfS skäms inte det minsta för att göra öppet rasistiska, antisemitiska och pro-fascistiska utspel. De stoltserar också med sin vänskap till Putin och al-Assad.

AfS profilerar sig alltså som ett parti till höger om SD. Samtidigt förefaller AfS vara mer liberalt än SD, exempelvis i synen på ekonomisk politik. Potentiellt kanske även i andra avseenden, kanske en mer laissez-faire kultur- eller narkotikapolitik. Jag vet inte så noga och tror generellt inte att man får ut så mycket relevant kunskap av att bara läsa partiprogram, så i vilken mån som t.ex. AfD bygger vidare på en nationalliberal tradition får vara en öppen fråga så länge.
Klart är däremot att SD inte kommer ur en nationalliberal tradition. Som alla vet, kom SD ur den efterkrigsmiljö av nazister, fascister och nysvenskar som kallade sig “den nationella rörelsen” och som överlag knappast var särskilt intresserad av att tala om individens frihet. Läser man tidiga nummer av SD-kuriren är det ett himla tjat om att knark och rockmusik förstör ungdomen. Inte heller var man särskilt förtjust i etiketten “höger” – till skillnad från nationalliberalerna, den “nya högern” och “alternativhögern“.

Utifrån detta vill jag väldigt preliminärt kasta fram fem hypoteser:

1. Liberalismen är inte immun mot rasism eller antisemitism.
2. Inom liberalismen och libertarianismen finns en spänning mellan nationalism och globalism. (Om det senare ordet alls går att använda som annat än antisemitiskt kodord.) Kanske går det att skönja en historisk pendelrörelse.
3. Vår tids fascism (som är postmodern och eklektisk) rymmer ett spektra från liberala till antiliberala varianter. Detta pekar på en underliggande spänningar inom den liberala ideologin.
4. Skiljelinjen höger/vänster har begränsad användbarhet i sammanhanget, men är heller inte helt oanvändbar. På sätt och vis fördubblas den. I ett klassiskt demokratiskt perspektiv står fascismen onekligen till höger, men samtidigt finns det inom fascismen en höger och en vänster, som bildar en skala i en annan dimension än den demokratiska höger/vänster-skalan.
5. Hästskoteorin är värdelös.