Entries from July 2022 ↓

Efter någon sorts inledning fortsätter nu läsanteckningarna till boken Stum tvang av Søren Mau. Först vill jag då utbrista att den är en ren fröjd att läsa filosofi på danska! Särskilt som filosofin är tyskt orienterad (med Karl Marx i centrum) vilket låter danskan komma till sin rätt som förmedlande länk mellan tyska och svenska.

Boken är, som framgår av undertiteln, “en undersökning av kapitalismens ekonomiska makt”. Närmare bestämt en filosofisk undersökning som knappast bygger sin sak på empiri, utan i stället rör sig framåt genom begreppsanalys och en viss grad av idéhistorisk kontextualisering. Väl genomfört, tycker jag så här långt. Samtidigt har den akademiska filosofin (som alla akademiska discipliner) vissa inneboende svagheter eller blinda fläckar.

För att kunna tala om “ekonomisk makt” eller om “kapitalismens makt” krävs det alltså först en grundlig analys av begreppet “makt”. Detta görs i kritisk dialog med filosofer och sociologer som definierat makt på olika sätt. Begreppsanalysen kommer att leda vidare till en något mer konkret frågeställning om hur snävt eller brett maktbegrepp som krävs för att man på meningsfullt vis ska kunna tala om “kapitalismens makt”.

Kapitel 1 sammanfattar några återkommande drag hos “mainstreamteorier” om makt. Jag uppfattar det som att detta är de maktdefinitioner som ofta tas för givet, men utan att formuleras rakt ut, i alla möjliga samhällen där man talar om “makt” men kanske främst inom samhällsvetenskaperna. Typiskt för mainstreamteorierna är:

• Att makt förutsätter mänsklig agens.
• Att man utgår från individuella människors preferenser och intentioner. Det går visserligen att tänka sig kollektiv agens, men då är kollektivet inget som finns i egen kraft utan bara som ett aggregat av individer.
• Att makt i grunden är dyadisk, en relation mellan två parter, A och B, en över- och en underordnad aktör.
• Att makt “utövas i separata interaktioner” mellan de två parterna (snarare än att vara strukturell); en form av empirism.
• Att de två parterna A och B är “oavhängigt konstituerade aktörer”. De äger var sin identitet som är oberoende av maktförhållandet.
• Slutligen accepterar dessa teorier indelningen av samhället i skilda sfärer: staten, det sociala och ekonomin. När statsvetare vill se makten tenderar de att blicka mot staten. Sociologerna tittar hellre mot det sociala (intersubjektiva relationer, ickeekonomiskt handlande). Gemensamt bidrar de till att dölja ekonomin som maktsfär. För den hör till ekonomerna, vilka tenderar till att definiera ekonomi som frånvaron av makt.

Ett kontroversiellt alternativ till dessa mainstreamteorier finns som bekant hos Michel Foucault, som blir föremål för några sidors upplysande och nyanserad diskussion.

Søren Mau att Foucaults maktteori alls inte är någon ren diskursteori (så som maktteorierna hos en Laclau/Mouffe, tidiga Butler “och andra konstruktivistiska idealister”). Hans tankar om diskursiv makt är bara en del av maktteorin, i praktiken en ideologiteori (alldeles oavsett att Foucault avfärdade ideologibegreppet för att markera sin distans till althusserianerna).
Foucaults maktteori lyckas enligt Mau undvika alla mainstreamteoriernas vanliga fallgropar. I stället för att se makten som en relation mellan A och B, handlar makt för Foucault om “hur vissa handlingar strukturerar fältet av andra möjliga handlingar”. Ekonomin är för Foucault ingen ontologiskt separat sfär, lika lite som staten är det.
Foucault formulerade sin maktteori i termer av metod: att rikta uppmärksamheten mot konkreta tekniker, mot “maktens mikrofysik”, i stället för mot samhällets övergripande strukturer. Men denna metod kommer till priset av att inte kunna se klasser och egendomsförhållanden. I sina banbrytande analyser av fabriksdisciplinen kan Foucault inte svara på varför arbetarna trots allt fortsätter att dyka upp vid fabriksportarna varje morgon.

Hans fokus på det konkreta visar sig således vara otroligt abstrakt, i det att mikronivån isoleras från den bredare, sociala kontexten.

Karl Marx å sin sida formulerar sig vid en mängd tillfällen om hur makt (Macht eller Herrschaft) som något som inte bara kan utövas av individer eller för den delen av samhällsklasser. Han talade även om makten hos ting och hos sociala former: maskineriets, pengarnas, värdets, kapitalets makt.

När senare marxister har försökt att greppa det där med kapitalets makt har de i allmänhet fallit in i att reproducera en vedertagen motsättning mellan två sorters makt. Våld eller ideologi. Tvång eller samtycke. Repression eller diskurs. Hård eller mjuk. Somliga marxister har betonat den ena sidan, somliga den andra. Hela utgångspunkten för Søren Maus projekt är att lägga ut “ekonomisk makt” som en tredje form av makt, vid sidan av de två vedertagna.

Förra inlägget utlovade att vi ska återkomma till begreppet “ekonomisk standard” – ett välfärdsmått som används i den offentliga statistiken. Så här skriver exempelvis SCB i ett par pressmeddelanden.

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med, på bara 20 år har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent.

Under femårsperioden 2013–2018 har Sveriges befolkning fått en bättre ekonomisk standard. /…/
Två av tre i Sveriges befolkning har under åren 2013–2018 fått det bättre ekonomiskt ställt.

Som vi ser finns det en tendens att likställa en stigande ekonomisk standard med att människor får det “bättre ekonomiskt ställt”. Intrycket som ges är att detta skulle vara ett mått på levnadsstandard. Detta är dock inte fallet och det finns goda skäl att titta närmare på vad det faktiskt är som mäts med måttet “ekonomisk standard”. Inte nödvändigtvis i syfte att skåpa ut måttet som sådant, utan för att kunna avgöra till vilka slags jämförelser som det kan vara ett användbart mått. Då får vi först skilja mellan två syften.

Å ena sidan används måttet till synkron analys, där man fryser tiden och vill undersöka ekonomisk fördelning vid en viss tidpunkt. Att ha “låg ekonomisk standard” definieras som att ligga under 60 procent av medianvärdet. (Om du är ensamstående och har mindre än 13000 kronor kvar efter skatt räknas du till denna grupp. Du är inte nödvändigtvis fattig men lever i vad EU kallar “risk för fattigdom”.)

Men samma mått används även för att undersöka förändring över tid, alltså diakron analys. Vi ser exempel på detta i citaten ovan. Vid sådana jämförelser bortser man från den ojämlika fördelningen och ser till hur den genomsnittliga standarden utvecklat sig för befolkningen i stort eller för en viss grupp.

Som välfärdsmått finns det, väldigt förenklat, tre möjliga problem med “ekonomisk standard”:

1. Eftersom ekonomisk standard mäts i måttenheten pengar så förutsätter den diakrona analysen att man justerar för förändrat penningvärde. Alltså tillkommer konsumentprisindex (KPI) som en faktor i ekvationen. Om det finns problem med KPI-måttet kommer dessa problem även att gå rakt in i jämförelserna av ekonomisk standard över tid, precis som de går rakt in i den uppmätta BNP-tillväxten. Detta är däremot inget problem vid synkrona jämförelser av hur ojämlik standarden är vid en given tidpunkt.
2. Ekonomisk standard har “individen som analysenhet” men med särskilda schablonberäkningar som ska hänsyn till stordriftsfördelarna av att leva i ett hushåll mer flera personer. Hur man väljer att modellera hushållet som “konsumtionsenhet” är egentligen en normativ fråga, som får ytterst stor betydelse för beräkningarnas resultat. Detta är fruktansvärt intressant, men får bli ämne för ett uppföljande inlägg. Här låtsas vi tills vidare som om alla är ensamstående.
3. De tredje och mer grundläggande problemet rör vad som från första början mäts när statistikmyndigheter mäter “ekonomisk standard” och hur detta skiljer sig från en bredare förståelse av levnadsstandard. Annorlunda uttryck finns här en inbyggd, underförstådd avgränsning av vad som är i striktare mening ska anses vara “ekonomiskt”. Det är denna fråga som vi tittar på här och nu.

“Ekonomisk standard” är, enligt SCB, ett annat uttryck för vad som mer tekniskt kan benämnas “ekvivalerad disponibel inkomst”. Ekvivaleringen syftar på att man gör schablonberäkningar om hushållet som konsumtionsenhet (punkt 2 ovan). Själva utgångspunkten för allt är alltså att mäta disponibel inkomst. Vi kan citera regeringens definition:

Den disponibla inkomsten består av ett antal olika komponenter: inkomst från arbete, kapital och näringsverksamhet samt skattepliktiga och skattefria transfereringar, med avdrag för direkt skatt.

Annorlunda uttryckt handlar detta om att mäta hur mycket pengar folk har att röra sig med. Att mäter just disponibel inkomst har sina förklaringar; framför allt att det är praktiskt genomförbart. Men att använda detta som välfärdsmått är problematiskt. Det tar ingen hänsyn till vad man faktiskt måste köpa för de pengar man har eller vilken välfärd man tvärtom kan ta del av utan prislapp.

Vi kan ta skolluncher som exempel. Svenska skolbarn har enligt lag rätt till kostnadsfri lunch i skolan. Men lagen omfattar bara den obligatoriska skolan, inte gymnasiet. Flera borgerligt styrda kommuner i Skåne har valt att ta betalt för gymnasieelevernas skollunch eftersom politikerna principiellt menar att avgifter är att föredra framför skatter.
Låt säga att dessa politiker fick makten i hela Sverige och ändrade lagen så att de fria skolluncherna avskaffas helt. Inga subventioner, utan marknadsmässigt restaurangpris. I gengäld skulle man sänka inkomstskatten i motsvarande grad. Det genomsnittliga hushållet skulle då få “mer pengar att röra sig med”, det vill säga en högre “ekonomisk standard”. Men de där pengarna skulle inte hinna röra sig långt innan de, hos ett genomsnittligt hushåll, åter slukades av ökad kostnader för barnens skolmat. Hushållens sammanlagda konsumtionsutrymme skulle i princip vara oförändrat, trots att statistiken visar på en standardökning.

Ett annat tänkvärt exempel rör skillnaden mellan direkta skatter (som inkomstskatt) och indirekta skatter (som moms). Vi kan tänka oss en skattereform där staten sänker inkomstskatten, men i motsvarande grad höjer momsen. Detta var ungefär vad som gjordes i början av 1990-talet. En sådan omläggning från direkt till indirekt beskattning gynnar i princip höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare. Men om vi bortser från fördelningspolitiken och bara ser till genomsnittet så påverkas inte konsumtionsutrymmet. I ena fallet dras skatten vid avlöningsdagen, i det andra fallet när lönen spenderas. Men genom att flytta över skattebördan till indirekta skatter som moms ökar ändå den disponibla inkomsten. Medborgarna har fått mer pengar “att röra sig med”, även om rörelseutrymmet i hög grad är konkret begränsat av att man faktiskt måste betala för nödvändigheter som mat och bostad.

Inledningsvis citerades SCB om hur Sveriges befolkning “fått det bättre ekonomiskt ställt” under 2010-talet. Till detta bidrog säkert den minskade inkomstbeskattningen i form av “jobbskatteavdrag“. Men samtidigt höjdes momstrycket; om staten år 2010 fick 40 procent av intäkterna från moms, hade andelen år 2020 närmat sig 50 procent. En omläggning från direkt till indirekt beskattning, som troligen kan bidragit till att blåsa upp ökningen av “ekonomisk standard” på ett sätt som knappast motsvaras fullt ut av någon ökad materiell levnadsstandard.

Aningen tillspetsat kan vi alltså säga att måttet “ekonomisk standard” är som gjort för att skönmåla effekterna av en nyliberal politik. Det bortser helt från offentlig välfärd och ser bara till hur mycket pengar som passerar de privata hushållens bankkonton. Det är ett mått som i stort sett är blint för ökade levnadskostnader (bortsett från att detta indirekt kan komma in i diakrona analyser, när man justerar för köpkraft via KPI).

Problemen med att använda disponibel inkomst som välfärdsmått är något som också medges av regeringen i senaste långtidsutredningen:

Som välfärdsrelevant inkomstmått betraktat har dock disponibel inkomst vissa brister. Ett problem är att den del av den offentliga sektorns omfördelning som sker i form av icke-monetära individuellt inriktade välfärdstjänster, som t.ex. vård, omsorg och utbildning, inte ingår i den disponibla inkomsten. Traditionella fördelningsanalyser, som använder disponibel inkomst som inkomstbegrepp, tenderar därför att underskatta individers samlade ekonomiska resurser. Vidare överskattas skillnader i fördelningen av ekonomiska resurser mellan olika inkomstgrupper när de offentliga välfärdstjänsterna inte beaktas.

Detta är en angelägen problematisering, även om man kan tycka att regeringen har valt att vinkla den på ett positivt sätt. Man skulle lika gärna kunna vända på saken. Ja, visst underskattas individens samlade resurser när man bara ser till disponibel inkomst men blundar för offentlig välfärd. Men andra sidan av denna underskattning är att man överskattar den procentuella ökningen i ekonomisk standard (som i påståendet att vi fått det 60 procent bättre på 20 år).

Ett uppföljande inlägg kommer att kolla närmare på “konsumtionsenhetsskalan” och schablonberäkningarna för hur ett hushåll fungerar, inom ramen för den offentliga statistiken över “ekonomisk standard”.

Jag håller på och läser Stum tvang av Søren Mau. Boken, som har rönt väldig uppmärksamhet i Danmark, har till undertitel: En marxistisk undersøgelse af kapitalismens økonomiske magt. Den bygger på en doktorsavhandling i filosofi, framlagd vid Aarhus universitet 2019, för övrigt tillgänglig som pdf: “Mute compulsion“. Ett par år senare kom så en dansk bearbetning, genast även i tysk översättning och senare i år ges boken även ut på engelska av Verso som Mute compulsion. (Översättaren kan få ett lätt jobb, för den danska boken verkar i stora drag vara identisk med doktorsavhandlingen, som redan är skriven på engelska.)
Det finns även en artikel i Historical Materialism där Mau sammanfattar sina teser, som det anstår en akademisk marxist.

Mer kontext än så blir det inte, för det här är ingen recension eller essä. Det är bara mina läsanteckningar som jag skriver mest för min egen skull och kanske lite för de andra i den läsecirkel där vi gemensamt denna sommar läser Stum tvang. Förresten slår det mig att det nu är tio år sedan Robert Kurz utkom med en ungefär lika tjock bok, hans sista, Geld ohne Wert. Om den postade jag ganska utförliga läsanteckningar som jag fått lust att återvända till nu, när Søren Mau i Stum tvang faktiskt ganska ofta hänvisar just dit, om än inte utan invändningar. Annars är det få akademiska marxister som har tagit den utpräglat ickeakademiske Robert Kurz senare verk på allvar.
Om det är någon tysk marxläsare som Mau lägger sig nära så är det dock inte Kurz, utan Heinrich. Men stilen skiljer sig. Ett talande exempel är att Mau faktiskt kallar sig marxist och sin undersökning för marxistisk. Detta undviks ofta av värdekritiker och värdeformsteoretiker. Särskilt tyska marxologer som Heinrich talar hellre om “Marx’ kritiska teori” och föredrar “marxsk” som adjektiv. Samma sak hos Martin Hägglund som i sin filosofiska plädering för kommunism knyter an nära till både Hegel och Marx, men däremot tar spjärn mot de han kallar marxisterna.

Jag får en viss känsla av att Søren Mau i hög grad ägnar sig åt att rekonstruera vissa centrala tankegångar från den tyska Neue Marx-Lektüre, befriar dem från dess marxologiska ramverk och knyter i stället an dem till några av fixstjärnorna i samtidens engelskspråkiga, akademiska marxism. Men bara vissa. Jag noterar exempelvis att Martin Hägglund inte nämns, trots att det finns klara beröringspunkter mellan dessa två skandinaviska filosofer som i breda drag läser Marx på samma sätt. I stället för att hålla sig bland filosoferna, söker Mau anknytningspunkter hos marxistiskt orienterade samhällsvetare – i synnerhet Robert Brenner och Ellen Meiksins Wood.

Boken handlar om något också, kommer snart till det.

“Aldrig förr har vi haft så mycket pengar som i dag“, hävdar en rubrik i DN:s ekonomiavdelning.

Jag vill hävda att detta påstående är så oklart att det befinner sig på meningslöshetens gräns. Lite som att hävda att Sverige var som gudfruktigast år 1670. Påståendet är inte ens fel, för dess termer är så oklara att det inte ens går att tala om rätt och fel. I detta inlägg vill jag peka på tre skäl till detta.

Det hjälper inte att läsa själva DN-artikeln. Där upprepas samma påstående utan innebörden blir ett dyft tydligare. Ändå ser jag hur inflytelserika debattörer har hänvisat till just denna artikel för att hävda att, tja, vi har det ganska bra. Bättre än “förr”. Vilket inte är fel – bara på gränsen till meningslöst.

Artikeln handlar om hushållens konsumtion, i synnerhet om hur utgifterna relativt har förändrats över tid, vilket i sig inte är särskilt oklart. Sedan länge finns utförlig statistik över hushållens konsumtionsutgifter där man kan se hur boendet efter hand slukar en större del av pengarna, på bekostnad av kläder och mat som i relativa termer har blivit billigare. Men detta får inte blandas samman med det kvantitativa påstående som flera gånger upprepas i artikeln i absoluta termer:

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med. /…/
Utvecklingen mot ett större köputrymme har skapat nya förväntningar på konsumtion. /…/
Samtidigt som vi i genomsnitt fått allt mer pengar att röra oss med har klyftorna vuxit.

Låt oss för tydlighetens skull begrunda rubrikens syntax. Vi delar upp satsen i sina satsdelar:
Där finns ett subjekt: vi
Där finns ett predikat: har … haft
Där finns ett objekt: pengar

Därtill några adverbial (det är dessa som får utsagan att bli historisk och kvantitativ).
Två tidsadverbial: aldrig förr … som i dag
Ett gradadverbial: så mycket

Just nu kan nöjer vi oss med att skärskåda subjekt, predikat och objekt. Det är nämligen dessa tre satsdelar som (milt uttryckt) grumlar utsagans betydelse.

Subjekt: Vilka är “vi”?
“Vi” skulle kunna stå för summan av alla svenska medborgare eller invånare (inte samma sak). Det skulle också kunna stå för ett genomsnittligt svenskt hushåll. Sverige är ett ojämlikt samhälle med ett litet fåtal superrika, vilket betyder att medelvärdet mycket väl kan ligga långt över den ekonomiska nivå som det stora flertalet lever på. Ett rimligare alternativ till medelvärde kan då vara att räkna på medianen (av hushåll eller av individer). Dessa olika räknesätt resulterar i olika slags “vi”.

Predikat: Vad innebär det att “ha” pengar?
Vad innebär det att ha pengar? Här finns en uppsjö av möjliga innebörder och räknesätt. För det första får man, som i alla diskussioner om ekonomisk ojämlikhet, skilja mellan tillgångar och inkomster.
Den som äger en bostad (eller en njure), den har en tillgång på vilken det kan sättas ett penningvärde, men frågan är hur meningsfullt detta penningvärde är om man inte har någon annanstans att bo (eller en andra njure). Man skulle kunna uttrycka det som att bostäder (och njurar) har låg likviditet. Aktier har i allmänhet högre likviditet; den som äger börsnoterade aktier kan när som helst sälja dem och få reda pengar i utbyte. Därför kan det te sig som att man redan har dessa pengar, fast det stämmer inte, för om många aktieägare samtidigt skulle vilja sälja aktierna skulle ju aktiekursen rasa. Därtill kommer frågan om man kan sägas “ha” lånade pengar.
Inkomster då? Även där återfinns motsvarande skala. Om vi räknar på inkomst före skatt så blir det svårt att påstå att vi “har” hela penningsumman. Men skatt är inte väsensskilt från andra löpande av- och utgifter. När vi talar om hur mycket pengar vi “har att röra oss med” syftar vi ofta på hur mycket pengar som återstår efter alla nödvändiga utgifter. Vi behöver bo, vi behöver äta, vi behöver klä oss. Vi behöver kanske betala ränta på ett lån. Men exakt vilka utgifter som ska anses nödvändiga är inte självklart.

Objekt: Vad är “pengar”?
Den här frågan är nog den intressantaste för en indexkritiker. Vad är det ens som kvantifieras när man säger att “vi aldrig haft så mycket pengar”? Troligen syftar man inte på pengar som i antal kronor, för det vore att göra sig blind för inflationen. Sannolikt syftar man inte på pengar, utan på pengarnas köpkraft. Alltså en hänvisning till hur mycket “nytta” pengarna kan köpa. Vem värderar denna nytta?

Vi har alltså tre oklara led. Inget av dem klargörs av DN-journalisten. Inte heller av den intervjuade lektorn i socialpsykologi, som mest tillför ytterligare fluff. “Vi värderar också bostaden högre i dag” är ett påstående som i synnerhet skulle förtjäna att plockas isär. (Kanske menar socialpsykologen helt enkelt att bostadspriserna har stigit. Eller att människor förr i tiden inte tyckte det var så viktigt med tak över huvudet.)

Däremot rymmer artikeln en liten hänvisning till officiell statistik, som indirekt kan ge nycklar till hur DN lyckats koka ihop denna soppa:

De senaste 20 åren har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent, enligt SCB.

“Ekonomisk standard” får bli ett begrepp att återkomma till framöver. Låt mig tills vidare bara säga att det inte är liktydigt med “levnadsstandard”. Precis som att levnadsstandard inte på ett entydigt sätt låter sig mätas i pengar.