Entries from April 2010 ↓

Omkring mitten av 1980-talet tror jag mig minnas hur jag brukade sitta på fårskinnsfällen framför skivspelaren med stora hörlurar och lyssna på Kaninskivan. Så kallade jag den när jag ropade på mina föräldrar när det var dags att vända sida, vilket de ofta fick göra flera gånger, fram och tillbaka.
För mig var det kaninernas skiva. Inga människor hördes där, åtminstone inga människoröster. Huruvida musiken hade några mänskliga upphovsmän intresserade mig vid den tiden inte. Några gubbar med underligt stora skägg syntes på baksidan. Skäggen betraktade jag med samma ögon som jag betraktade klöverblommorna på Kaninskivans framsida. Även om jag antagligen kunde läsa namnet på skivomslagen lär jag ha konstaterat att det bara var ett typiskt vuxennamn och inget att lägga på minnet medan orgelslingorna förde min fantasi på vandring i kaninernas mystiska landskap.

Några år senare fick vår familj en cd-spelare och vinylerna började sin vandring mot vinden. Det skulle dröja ytterligare några år innan jag lärde mig namnet Bo Hansson.
Uppe till höger på Halmstads stadsbibliotek, där jag brukade tillbringa tiden i väntan på att musikskolan skulle börja, fanns ett par hyllmeter med cd-musik till utlåning. Om inte utbudet hade varit så pass begränsat är det tveksamt om jag hade lånat hem en skiva av någon med ganska intetsägande namn. Omslaget som var prytt av en ring, men ingenting jag kände igen, till skillnad från musiken som kastade mig rakt tillbaka till åren innan jag själv börjat spela instrument. Åren då jag tror mig minnas hur jag brukade sitta på fårskinnsfällen, där jag inte bara hade lyssnat på Kaninskivan, El-Ahrairah, som var det fjärde och sista av Bo Hanssons soloalbum från sjuttiotalet. Kanske via kassett hade jag också lyssnat på det första av dessa fyra album, Sagan om ringen, men utan att bry mig om den eventuella kopplingen eftersom musiken, som sagt, överskuggade personerna bakom den.

Sedan mina tidiga tonår har jag i vart fall haft ett hum om vem Bo Hansson är och hans musik har funnits med i mitt liv. Jag har lyssnat på den i hörlurar. Jag har gjort tafatta försök att sampla, det senare efter att ha upptäckt “Organ Donor” på DJ Shadows debutalbum. Jag har associerat den till dimma och byggt spellistor utifrån detta. Jag har sett Bo Hansson spela ett par gånger, på Fasching och i Vinterviken, vilket höll en svajig klass men åtminstone inte gjorde mig besviken.
Framför allt har jag flera gånger hört Bo Hansson spela genom mig själv. Gradvis har jag upptäckt att mitt eget sätt att improvisera på blockflöjt, inom andra genrer än den barockmusik som jag ursprungligen skolades till, i kusligt hög grad brukar genljuda av en typ av löpningar som bara kan ha kommit till mig från Bo Hanssons orgel.
Det blev väldigt tydligt i vissa av de medeltida melodier som vi spelade i Vox Vulgaris i nollnolltalets början. Särskilt efter att vi hade gjort vår skivinspelning blev det så uppenbart att det var självklart för oss att tacka Bo Hansson på skivomslaget.

För två och en halv månad sedan föddes min son som omedelbart fick namnet Bo. Nej, han är inte uppkallad efter någon särskild Bo. Vi gillar namnet, liksom. Men jag måste erkänna en sak: den första musik som Bo fick höra, efter Alice Coltranes Journey in Satchidananda, var “Kaninskivan”. Faktum är att Bo Fleischer just nu ligger på fårfällen – fastäb inte samma gamla fårfäll – och lyssnar på Bo Hansson. Fast den ene Bo sover, den andre Bo dog idag.

Bo Hanssons bortgång kändes starkare i mig än jag kunde ana när jag först hörde den. Att skriva den här bloggposten har kanske hjälpt mig att förstå varför. Möjligtvis får den också upp någons öron för Kaninskivan, som ofta glöms bort och tills alldeles nyss inte fanns bland övriga album indexerade på The Pirate Bay.

• Sagan om ringen (1970) | Lord of the rings
  
• Ur trollkarlens hatt (1972) | Magician’s Hat
  
• Mellanväsen (1975) | Attic thoughts
  
• El-Ahrairah (1977) | Watership down

Jag kan inte riktigt fatta att Bo Hansson är död och jag kan inte riktigt fatta varför jag inte kan fatta det för jag vet inte vad det betydde för mig att han var vid liv, eftersom jag aldrig träffade honom. Men jag vet att det som Bo Hansson har gjort genom sin musik är en del av mig och av kommande generationer.

“Utvandring” är inte bara en titel som kändes bättre i rubriken än någon engelskspråkig förkortning för att vila i frid, utan också namnet på Kaninskivans första spår.

Uppdatering: Markus bloggar också om sitt förhållande till Bo Hansson. Likheterna mellan våra respektive inlägg är ett sammanträffande.
Läs även på Throw me away.

Presstöd (till dagstidningar) och tidskriftsstöd (till kulturtidskrifter) två helt olika saker, även om de ofta blandas ihop när det ska munhuggas. Desto märkligare är att ingen verkar diskutera gränsen eller glappet mellan de två stöden, särskilt när båda ständigt brukar diskuteras i förhållande till nätpublikationer.

Kulturtidskrifter bedöms utifrån sin kvalitet. Såvitt jag minns måste de utkomma med minst fyra nummer per år, men många kringgår detta genom att ge ut dubbel- och trippelnummer som i praktiken är böcker (se exempelvis Glänta, Fronesis och Ful). Men till skillnad från litteraturstödet delas det ut i förväg och premierar böcker med många författare. Här finns också ett glapp att fundera över.

Presstödet delas ut till dagstidningar som når en viss upplaga. Även veckotidningar räknas som dagstidningar och ETC:s Johan Ehrenberg har gått i bräschen för ett fiffigt kringgående av reglerna, där en tidning gör sig till flera och på så vis kan lyfta flera presstöd. Fast nu har Arbetaren fått avslag på dubbelstödet. Samtidigt fick högerextrema Nationell Idag stöd eftersom de uppfyllde de formella reglerna. Att presstödet har vissa legitimitetsproblem är nog en underdrift. Men här är inte frågan om det ska finnas eller inte.

“Lägg ner presstödet” säger Expressen, vilket enligt Ali Esbati bara är en manöver för att säkra Bonniers dominans. Andrea Doria menar tvärtom att presstödet står i vägen för en oberoende vänsterpress. Åsa Linderborg manar till försvar av presstödet eftersom det enligt henne endast är så som vänsterns små veckotidningar kan överleva.

Debatten blir lite underlig. Vem har sagt att små nischade veckotidningar måste ges stöd enligt samma system som dagliga nyhetstidningar? Medan tidskrifter av lägre frekvens behandlas på ett helt annat sätt? Är det rimligt att behandla “dagstidningar” som en enda kategori, som rymmer både Svenska Dagbladet (62 miljoner), Världen Idag (6 miljoner) och Offensiv (2 miljoner)?
Nja. Det är begripligt att alla ryggar undan för att upprätta kvalitetskriterier för veckotidningar, men på vissa sätt ligger veckotidningarna på vissa sätt närmare kulturtidskrifterna i sin funktion. Tiden då veckotidningar stod för förstahandsförmedling av nyheter är i huvudsak förbi – idag är deras roll snarare att, i bästa fall, leverera analys och bakgrund i kombination med sådant material som även trycks i tidskrifter.
Om man ska orka diskutera dessa stöd – vilket jag knappast orkar – måste man väl också se till glappen mellan olika stödformer. Främst mellan presstöd och tidskriftsstöd, men också mellan tidskriftsstöd och litteraturstöd. Någon borde utreda vad dessa glapp gör med pressen i stort.

“The Pirate Bay-rättegången” har blivit ett begrepp, men i själva verket var det en hel serie rättegångar som under 2009 tog sin början i Stockholms tingsrätt. Tvistemålen som film- och skivlobbyn initierade under hösten saknar dock brottmålets teatrala kvaliteter och har därför knappt uppmärksammats alls. Ändå är det i dessa tvistemål som nätets juridik tänjs på allvar.

Stockholms tingsrätt förbjöd vid vite Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm att medverka till driften av The Pirate Bay. Återigen ställdes den ontologiska frågan på sin spets: vad är “The Pirate Bay”? Tingsrättens fällande som i brottmålet rörde verksamheten så som den hade varit organiserad strax innan 2006 års razzia. Domen definierade The Pirate Bay just som en kombination av flera funktioner: tracker, torrentlagring, sökmotor med mera.
Nu är det frågan om ett ganska annorlunda “The Pirate Bay”, som inte längre driver någon tracker utan använder sig av OpenBitTorrent. Spekulationer har förekommit om att någon av dem som varit involverade i The Pirate Bay även har kopplingar till OpenBittorrent, men det betyder inte att kollektivt ansvar kan utmätas.

Tidigare i år krävde de fyra skivbolagen att vitet döms ut och idag rapporteras att de fyra filmbolagen gör detsamma. Tidningsartiklarna om detta framställer “Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg” som något av en sammansmält enhet, inte som två personer som är kapabla att agera var för sig. Så vill också filmbolagens ombud, Monique Wadsted, att det ska framstå. Hon skriver i ansökan till tingsrätten (pdf, någon?):

Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg torde enkelt kunna presentera bevis som visar att det är som de påstår, det vill säga att det är andra personer som övertagit kontrollen och driften av The Pirate Bay. Det har de dock inte gjort

Skyldig tills motsatsen bevisats?

Tvistemål kräver visserligen inga bevis, bara sannolika skäl. Likväl ter det sig omöjligt att ens få fram indicier på att någon av individerna Neij eller Svartholm skulle ha bidragit till den tekniska driften av systemen, vilket vanligtvis görs genom att logga in på en server via en krypterad tunnel.
Hur ska då vitet kunna dömas ut?

Om ändå vitet döms ut och vinner laga kraft, är det värt att fundera på vad denna typ av kollektiv bestraffning kan betyda för nätprojekt i allmänhet.

“Ett dallrande uppehåll”. De orden slank ur min mun då jag försökte beskriva kroppen utan organ vid förra veckans cirkelträff kring Anti-Œdipus. Bokens besynnerligaste begrepp, den organlösa kroppen, framställs som någonting tidsligt, för att inte säga temporärt. Får att åter citera vad Deleuze & Guattari skriver:

Everything stops dead for a moment, everything freezes in place – and then the whole process will begin all over again. /…/
The full body without organs is the unproductive, the sterile, the unengendered, the unconsumable.

Ett dallrande uppehåll? Frasen var, utan att jag själv insåg det, ett citat ur min egen bok, vilket vid cirkelträffen påpekades av Gabriel (som var redaktör för boken på Ink). Den dyker upp i § 21 och syftar då tillbaka på § 19 som handlar om No Music Day 2008 då vi verkligen nådde en punkt där en återgång till musiklyssnande var otänkbar. När den till slut skedde var det efter att en rad klick, surr och pip hade producerats av misstag någonstans i sammankopplingen av mjukvara, hårdvara och membran. Först på den vägen gick det att återgå till musik.

Desiring-machines work only when they break down, and by continually breaking down.

Att skapa en närvaro där varje inledande av musik ter sig som ett övergrepp, det måste vara att skapa en kropp utan organ. Vad som helst som är odifferentierat kan på någon nivå förstås som en kropp utan organ. Kapitalet är en kropp utan organ, påpekar Deleuze & Guattari. Detsamma bör kunna sägas om digital information, om hela tanken på fri information och obegränsad kopiering. Varken kapitalet eller informationen producerar någonting i sig, de är sterila och odifferentierade tills de kopplas samman med begärsmaskiner. Dessa sammankopplingar kan enligt Deleuze & Guattari ske på tre sätt – citerar från det tidigare inlägget:

När kroppen utan organ gör motstånd mot begärsmaskinerna uppstår en konfiguration som kan klassas som en paranoid maskin. När den attraherar begärsmaskinerna får vi en mirakelmaskin. Bortom dessa två konfigurationer kan vi även tänka oss en celibatmaskin som producerar intensiva upplevelser i rå form.

Poängen är inte att vi ska välja någon typ av maskin framför den andra, utan låta dem avlösa varandra. Som en biprodukt av dessa avlösningar produceras subjektivitet. Tanken på subjektet som biprodukt är tilltalande, framställningen av tre maskiner i en ordningsföljd – där celibatmaskinen ändå strålar starkast – är lite knepigare. Låt oss ändå göra ett försök att tillämpa maskinsuccessionen.

“Piratmaskinen”, om begreppet tillåts, är i sitt grundutförande en typisk paranoiamaskin. Den fritt flödande, odifferentierade informationen är dess kropp utan organ. Varje begärsmaskin som kopplas in innebär ett riktande av flödena, där vissa stryps och andra underlättas. Avvisandet av begärsmaskiner är piratmaskinens paranoida tendens, men i nära anslutning till detta frånstötande verkar en rad olika mirakelmaskiner tvärtom attraherar begärsmaskiner till den organlösa informationskroppen.
Mirakelmaskiner rymmer bland annat det som Marx analyserade som varufetischism, där det framstår som att det är kapitalets organlösa kropp som på egen hand trollar fram saker. Begreppet kan fungera som alternativ till idéer om “falskt medvetande”, men är bredare än så. Kopimi är en mirakelmaskin som välkomnar alla begärsmaskiner att koppla in sig på den organlösa pyramiden, bejakar sådant som händer i kopieringens glapp och får det att framstå som att det är kopieringen självt som producerar allt detta.
S23-bussen har också klar karaktär av mirakelmaskin: en skraltig stadsbuss fungerar som den yta på vilka ett oändligt antal begärsmaskiner kan fördela sig. Tack vare att ytan finns kan vi skapa ett samlat begrepp om de flöden som dessa begärsmaskiner bryter och öppnar.
Utan att ha passerat paranoiamaskinen och mirakelmaskinen är det svårt att tänka sig celibatmaskinens produktion av intensiteter. Celibatmaskinen som tycks hamna nära begreppet utgift hos Bataille. Men det verkar som att Deleuze & Guattari framför allt relaterar till Klossowskis läsning av Nietzsche, med figuren av en cirkelrörelse (den eviga återkomsten) mellan olika maskinkonfigurationer.

Kanske är celibatmaskinen det som dallrar i uppehållet. (Vad jag hade i åtanke när jag först skrev om det där dallrande uppehållet var, förutom stekande sommardagar, Walter Benjamins idé om generalstrejken. En helt annan sak, som tills vidare bör stanna utanför det här sammanhanget. Åtminstone orkar jag inte fundera vidare på förbindelsen mellan undantagstillstånd och paranoia, strejk och celibat.)

Visst handlar det i någon mening om att avstå – det kan exempelvis handla att i en given situation avstå från en omedelbar valmöjlighet i det digitala till förmån för musik på kassettband, eller på ett mer allmänt plan att avstå från tanken på att begäret måste gå mot en uppfyllelse. Ändå är begreppet “celibatmaskin” en smula bisarrt, men såvitt jag förstår är det lånat från Duchamp och kan lika gärna översättas till “ungkarlsmaskin”. Någon skriver:

Crucial here is the difference in the language-word: whereas the “celibate” evokes constraints and denials, the “célibataire” (the bachelor) is a playful suitor, as with Duchamps, hovering on the border between the respectable and the unknown, and hence suspect, that is forever produced as a new alliance between the paranoid and the miraculating, between desiring machines and the body without organs.
In this “celibate” machine the paranoid and the miraculating reconcile, which is not to say that they cancel each other out. Both persist, but this time alongside a degree of voluptuousness, a creativity of what Deleuze and Guattari refer to as states or zones of intensity.

En sak är värd att komma ihåg: Anti-Œdipus är “ett stort skämt, närmare bestämt, vad Freud kallar ett tendentiöst skämt” (Eugene Holland). Kortslutande kopplingar mellan två tankedomäner som i “normalt” tänkande bör hållas åtskilda är grunden för begrepp som “begärsmaskin”. Om det funnes någonting sådant som en schizoanalytisk terapi, skriver Eugene Holland, skulle den leda fram till ett gapskratt, inte till psykoanalysens ynkliga suck.

Brand har varit väldigt olika tidningar sedan starten 1898. Anarkistisk har inriktningen alltid varit, men det har kunnat betyda ganska olika saker. Efter att tidningens förra variant somnat in sker nu en nystart i form av ett betydligt fräschare magasin som anlände från tryckeriet i morse. Allmänt tillgänglig blir tidningen först om en vecka, 1 maj.

Brand har producerats utan bidrag från vare sig staten eller kapitalet. Formmässigt hör den annars till samma genre som magasinen Bang, Neo och Arena – fast snyggare, uppriktigt talat. Många och vackra illustrationer på de 84 sidorna, tryckt mot matt och tjockt papper. Inget prassel, ingen glans! Ett par redaktionsmedlemmar luktar på trycksvärtan:

Ett genomgående tema i första numret av nya Brand är allmänningar och gemensamma rum. En rad artiklar sätter den senaste vågen av husockupationer i sitt sammanhang, en annan tar upp open access i forskningsvärlden. Nick Dyer-Whiteford kopplar samman informationens och rummets allmänningar i en översatt text om “commonism”.

Ytterligare en artikel resonerar kring kopplingen mellan nätet och staden, slår ett slag för en ny definition av offentlighet och diskuterar vilka rum och gråzoner som tillåter nya gemenskaper att formera sig. Den är gemensamt skriven av Brand-redaktören Samira Ariadad och mig, med utgångspunkt i ett panelsamtal som vi genomförde i höstas.

Vi skriver även en kort text om Sunn O))). Själv är jag däremot inte knuten till redaktionen och har inte läst hela numret, men är stolt över att få medverka och ytterst nyfiken på att se hur nya Brand tas emot på olika håll.

Tidningen bjuder även på serier av Sara Hansson, Lars Sjunnesson, Liv Strömqvist och Karin Casimir Lindholm. Samt ett översatt utdrag ur den omtalade boken Det stundande upproret (The Coming Insurrection) som har skrivits av “den osynliga kommittén” som av fransk säkerhetstjänst kopplats samman med “Tarnac Nine“. Där förs bland annat en egenartat uppfriskande diskussion om gemenskaper och om vänskapens politik, influerad av Giorgio Agamben.

Återkommer säkert till innehållet i nya Brand. Tills vidare kan jag annars bara hänvisa till hemsidan och twitterflödet, samt tipsa om releasefesten som hålls 1 maj på Boulehallen i Stockholm. Inträdet kostar 60 kronor inklusive ett nummer av tidningen. På festen spelar bland andra Sveriges och världens bästa chiptune/datarave-artist Goto80 + VJ Jossystem, därtill DJ:s som Mountain Girl (även känd som Josefine Jinder) och Hästkobra, och förhoppningsvis en barorganist.

Vulkanpolitik – jag älskar grejen! Någonting händer som annars skulle klassas som ett enormt terrordåd. Men ingen är i stånd att skylla på någon typ av “subjekt”. Inte ens de mer vildsinta konspiracisterna, som inte tvekade ett ögonblick om att en mänsklig sammansvärjning med tillgång till superteknologi hade framkallat 2004 års tsunami, verkar denna gång kunna hävda något liknande.
Återstår då bara en objektorienterad politik? Nja, för att kvalificera som “politik” i gängse mening måste det finnas politiska subjekt, även i vulkanpolitiken. Ett sätt att få in subjekten är att göra som Dansk Folkeparti och kräva en “vulkankommission” som ska utreda hur Danmark framöver ska kunna reagera snabbare på den forna kolonins lynniga naturkrafter.

Ett annat sätt är att dra paralleller mellan naturens objektivitet och politikens subjektivitet. Utan att påstå att någonting skulle kunna ha gjorts mot askmolnet, går det att hävda att dess effekter är liktydiga med någonting som eventuellt kan hävda i framtiden och som går att påverka politiskt.

Antingen kan man då, som klimataktivisten David Jonstad, hävda att flygstoppet är bra eftersom klimatet ändå kräver att flyget fasas ut. Eller så kan man likt diverse folkpartister och centerpartister hålla fram flygstoppet som ett varnande exempel för hur det går om flygets kritiker får bestämma. Särskilt attackeras då miljöpartiet, som vill lägga ner flyget söder om Sundsvall.

Flygkramarna menar att en politik för mindre flyg är “moraliserande och vidskeplig”, medan deras egen vision om fortsatt utbyggt flygande är “klok och vetenskaplig”. De skriver:

Just nu pågår stora forskningsprojekt inom flygindustrin för att utveckla nya miljövänliga flygbränslen. Här har Sverige världens chans att vara med att både minska utsläppen och skapa nya jobb. Forskare på KTH (Kungliga tekniska högskolan) jobbar tillsammans med amerikanska försvarsdepartementet för att utveckla framtidens flygbränsle. Volvo Aero i Trollhättan är med och utvecklar framtidens flygmotorer som radikalt minskar utsläppen.

Dessa flygkramare räknar kallt med att forskningen, på ett eller annat mirakulöst vis, sätt snabbt ska få fram ett flygbränsle som är lika energirikt och lika billigt som dagens petroleumbaserade. Att basera sin politik på en sådan tro är inte vetenskapligt utan vidskepligt. Vi känner igen det från den smått religiösa tron på att “framtiden” ska ge oss utsläppsfria bilar till samma kostnad som idag men utan att använda fossiliserat solljus. Tanken på att vetenskapen inte skulle komma fram till de politiskt önskade resultaten vill flyg- och bildyrkarna inte kännas vid. Blotta möjligheten viftas bort som “moraliserande”.

Moraliserandet är i någon mån ett problem i sammanhanget, som följer av en ensidig fixering vid klimatfrågan. Om flygets framtid endast diskuteras ur ett klimatperspektiv blir frågan om vi bör flyga, men det är kanske viktigare att fråga om vi kan flyga i framtiden. För ett år sedan skrev Copyriot:

Att det är problematiskt [med flygtransporter] är givet men varför det är problematiskt kan beskrivas utifrån minst två olika perspektiv: klimatpaniken och oljekrönet, output eller input.
[Utifrån] klimatperspektivet /…/ blir det en fråga om utsläpp av koldioxid och ansvar för den globala överlevnaden. Oljekrönet, å andra sidan, innebär att lågprisflygets dagar är räknade (bortsett från att flygresor redan i dag är statligt subventionerade).

Ja, det finns internationella konventioner som förbjuder beskattning av flygbränsle vilket i praktiken betyder att stater tvingas att subventionera flyg i förhållande till tåg och andra färdmedel. Lägg till detta alla skattepengar som går till att bygga flygplatser och till transporterna till och från dessa. Att flertalet flygkramare verkar se sig som konsekventa liberaler är sannerligen löjeväckande. Deras “liberalism” lägger större vikt vid fluffiga paroller om hur fint det är att människor far jorden runt än vid någonting som kan liknas vid politisk substans. Cornucopia spekulerar lite mer kring flygstopp och oljekrön.
Slutligen måste jag förstås länka till Kalle Palmås vinkling på vulkanpolitiken.

Alldeles nyss föreläste jag för några hundra bibliotekarier och andra tjänstemän med anknytning till biblioteksvärlden som samlats till något de kallar Halmstadkonferensen. Något sammandrag om vad jag sa finns ännu inte och att lägga upp det bildspel som användes under delar av föredraget skulle bara bli fel, för en stor del av tiden visades bara en vit skärm, medan å andra sidan en lång sekvens av bilder på tomma sökrutor passerades i snabb takt under en minut. Dessutom ägnade jag en del av föredraget åt att ifrågasätta det oreflekterade bruket av bildspel.

När jag föreläser gillar jag att tänka ekolod hellre än megafon. Att basunera ut är bara första steget – därefter kommer reflexerna som låter mig sondera terrängen. Hastigheten skiljer sig mellan olika slags reflexer. Snabbast är twittrandet, där bibliotekarierna är mycket flitiga.
Här följer ett försök till linjär sammanfattning av det föredrag som jag nyss höll, mest för min egen skull. Det består helt enkelt av en sammanställning av alla de omnämnanden som taggades på Twitter.

• digitalisering ökar betydelsen av fysisk närvaro.
  
• Det digitala förändrar fysisk närvaro men det förminskar det inte.
  
• Fleischer kommer betona den fysiska pappersbokens betydelse för biblioteken. Intressant att höra hur
  
• @rasmusfleischer frågar varför föreläsningar alltid ska inordna sig i en linjär struktur (bildspel) som är bestämd i förväg?
  
• dagens rekommendationssystem tenderar leda oss tillbaka där vi började.
  
• Ibland (inte nu) skulle man vilja ha en knapp o trycka bort o komma till nästa föredragshållare
  
• Att bli besviken är en förutsättning för att bli berörd
  
• Vår förmåga till urval överskattad?
  
• vägen till det digitala överflödet går via den tomma sökrutan
  
• Bibliotek: tomma sökrutor kombinerad med tredimensionell uppställning i rummet. Vinnande koncept.
  
• Tänk mindre på tillgång och mer på urval
  
• Om möjligheten att välja och välja bort i det digitala: “Vi måste riskera att bli besvikna för att bli berörda”
  
• Hur avgränsar vi böcker från det allmänna textflödet om 10-20 år? Risk att bokförlagen bestämmer!
  
• Varning för storförlagens monopolställning, pågående utveckling
  
• Om det inte finns en litterär offentlighet, kommer människor inte kunna prata med andra om vad de läst.
  
• Print on demand skenbar motsats till topplistelogiken
  
• Bibliotek gör urval – stå för det!
  
• Gallring baserad på utlån – svärmen av låntagarna bestämmer ;-)
  
• Vad skulle hända om biblioteken la ut gallringslistor på nätet?
  
• I det allmänna textflödet krävs en navigering mellan det likriktade och det urskiljningslösa – bibliotekens roll?
  
• Tyckte Fleischers prat var det överlägset mest givande. (Hittills iaf.)
  
• Det var svårt att få grepp om föreläsningen via twitter
  
• Det var en utmaning även på plats! :-) Men copyriot.se är ett bra komplement.

Biblioteksvärlden är en oerhört givande plats för att pröva idéer!

För ett par veckor sedan tillbringade vi några dagar i ett litet rum på Danshögskolan tillsammans med Franco “Bifo” Berardi. Mycket sades som jag ännu inte hunnit sammanfatta. Ett ämne som var uppe till diskussion var huruvida unga människors ordförråd har blivit fattigare, vad det i så fall beror på och om det är ett problem. Å ena sidan verbaliserar vi kanske mer än någonsin våra inre känslor. Å andra sidan hävdar vissa att vår förmåga att finna orden har urarmats. Om vi alltid måste finna just ord för att uttrycka oss är en fråga som kan få förbli obesvarad just nu.

Just nu tänkte jag mest nämna ett exempel som kom upp då. Gabriel Widing berättade om hur han hade undervisat en klass av ungdomar – jag tror att de studerade någonting datorspelsrelaterat – vilka bara hade två sätt att fälla ett omdöme om saker. Antingen var det “epic” eller så var det “fail“. Aldrig intressant, förbluffande eller oroväckande.

Senare kom vi till frågan om “kul“. Att ha kul är väl en bra sak, men det märkliga är att just kul liksom inte går att ifrågasätta.

Not beauty, not ethics, fun! It’s a value you’re never called on to defend.

Så formulerade sig Momus när han var på väg till Malmö för att presentera sin performance “Down with fun!” Syftet var att åtminstone väcka frågan om det kan finnas andra värden än “kul”.

Isabelle Ståhl avhandlade en liknande fråga i sitt skarpsinta inlägg om ordet “pepp” och lagomentusiasmen. Nu berör hon åter komplexet i en vacker bloggpost om Nietzsche, Wagner, dansgolv och eurotrash. Klubbande handlar inte om att ha “skoj”, fastslår hon i förbifarten, vilket fick mig att bygga vidare med en kommentar:

Jag börjar mer och mer tänka på “kul” (eller “skoj”, eller för den delen “epic”) i pseudomarxistiska termer.

Likt kapitalet för Marx är dött arbete, är “kul” en ansamling av döda affekter. Den universella ekvivalenten dit allt kan reduceras.

Risken med att tänka så är en tröttsam fixering vid ordbruk. Fast då kanske just den långsökta parallellen till marxism kan erbjuda en utväg. Att vägra använda pengar är ingen framkomlig väg för att ställa sig utanför kapitalrelationen. Lika lite finns att vinna på att vägra ha “kul”, vägra ha “trevligt”, vägra “chilla” eller vägra “pepp”.
Däremot kan det finnas en poäng i att någon gång fundera på vilka andra ord vi kan använda för att uttrycka våra mer eller mindre positiva affekter. Inte för att orden i sig har så fruktansvärt stor betydelse, utan för att tvinga oss själva att mer aktivt värdera de affekter som rör sig genom oss.
En rimlig målsättning är väl ändå att kunna rymma känslor som inte kan reduceras till en universell ekvivalent. Om det sedan får oss att återupptäcka det sköna och det rätta (som Momus antydde), eller sporrar oss till nya begrepp, eller odlar en större känslighet för icke-verbala uttryck, det är en annan sak.

Uppdatering: “Allmän ekvivalent” är den översättning som brukar användas i svenska Marx-utgåvor, inser jag nu.

En liten bok om slem landade i min brevlåda igår. Karl Palmås har sammanställt ett antal bloggposter som nu utgivits av tankesmedjan Federa i en precis lagom stor pocket. ÄVen om undertiteln satts till “den immanenta tillblivelsen av sociala strukturer” så uppehåller sig texten aldrig särskilt länge på en rent abstrakt nivå, utan diskuterar konkreta exempel på sådant som signalspaning, homosocialitet och de beryktade Arboga-bilderna. Det senare avsnittet känns som ett av bokens starkaste, vid sidan av det korta kapitlet “Paranoia och schizomiljöer”.

Jag känner dock inte att jag har så mycket att säga om själva texten, eftersom jag har läst i stort sett alla kapitel först en gång på Kalles blogg och sedan en gång till när boken “gick på remiss” förra våren. Däremot är jag sugen på att, enligt ekolodsprincipen, läsa av hur andra tar till sig boken.
Recensioner som resonerar kring relationen mellan vetenskap och politik, utifrån Karl Palmås bok – det är vad jag hoppas mest av allt på, för att kunna bygga vidare. Hittills verkar dock inga sådana ha dykt upp. Kultursidorna är inte så pigga på att recensera tankesmedjeprodukter i print-on-demand, åtminstone inte så länge dess innehåll inte på självklart vis kan passa in i befintliga politiska polariseringar.

Ett litet minus är att boken är hiskeligt ful. Ett pixligt sociogram över ett gubblemmigt nätverk av akademikerbloggar? På en bok som framför allt handlar om affekter? Bättre kunde ni, Federa!
Kanske kan Isabelle Ståhl – som tidigare ryckt in för att liva upp bokomslag – rädda Kalles slembok från en oförtjänt tråkstämpel. Fast om det ska tryckas i massupplaga uppstår möjligtvis ett upphovsrättsligt problem när hittade bilder används. Frågan är dock om inte print-on-demand skulle kunna kringgå det. Konsekvent tillämpat borde det ju innebära att varje bokköpare själv lägger sin beställning hos tryckeriet, efter att ha modifierat omslag och innehåll efter eget tycke, utan att förlaget kan ställas till ansvar. Inte konstigare än att göra en utskrift!

Funderade lite på detta med “blurrade” logotyper i filmproduktioner, kanske främst dokumentärer. Min allmänbildning på filmområdet är visserligen löjligt låg – egentligen borde typ Barnvagnen skriva det här inlägget – men kanske kan någon annan svara på frågan.
Handlar det om en rädsla för att bli stämd, med hänvisning till varumärkesskydd eller copyright? Eller är det en del av spelet mellan teveproducenter och sponsorer, där man vägrar visa logotyper för företag som inte har betalat för det?

Ett tredje skäl till att blurra logotyper är att det ska se ut som en dokumentärfilm där man varit tvungen att blurra logotyper. Antagligen är det vad som ligger bakom de snygga blurrningarna i Trailer Park Boys, som nyligen fick mig att tänka på saken. Ett par bilder från S05E05:

Filmscener inne i köpcentrum, med alla slags logotyper utsmetade till abstrakta färgklickar, kan bli till en slags psykedelisk konst. När jag såg på Trailer Park Boys-avsnittet i fråga gick tankarna till en helt annan film: The Subconscious Art of Graffiti Removal. Det är en kort, vacker, experimentell dokumentär som kastar fram tanken att övermålning av graffiti kan uppfattas som en egen konstriktning. Rekommenderas varmt. Här ett par typiska bilder ur filmen:

Likheten är slående mellan den övermålade graffitin och de utblurrade varumärkena, som också med fördel kan betraktas som en konstnärlig effekt.