Entries from September 2022 ↓

Matematisk statistik är en kraftfull vetenskap. Men som alla vetenskaper har den sina gränser.

Jag lyssnar på P1-programmet “Vilse i statistiken” som i dag vill förklara hur man mäter inflation. Experten som får förklara detta är Tom Britton, professor i matematisk statistik. För allmänheten är han mest känd för att under de föregående åren ha agerat expert på smittspridning, som i sin matematikerroll argumenterade bland annat i frågor om munskydd och restriktioner mot folksamlingar.

Oavsett om man vill beräkna ett prisindex eller skapa en prognos för smittspridning så är den matematiska statistiken ett ofrånkomligt redskap. Men den är just bara det, ett redskap. En hjälpvetenskap till andra vetenskaper.

Smittspridning påverkas som bekant av en mängd faktorer. Det är virus som muterar, det är immunologiska skillnader i människors mottaglighet för smitta. Det är frågor om luftfuktighet och ventilation samt inte minst detta: Hur kommer människor att agera, som individer och som kollektiv? I vilken mån och hur länge kommer de faktiskt att följa de restriktioner och rekommendationer som utfärdas av myndigheterna?

Uppenbart är att kunskap måste inhämtas från såväl virologer och immunologer som från ingenjörer och sociologer. Sen får man så gott det får försöka uttrycka de olika kunskapsbitarna i numeriska värden. Slutligen kan den matematiska statistikern sy ihop säcken till en prognos. Detta betyder inte att experten på matematisk statistik är i en bättre position att uttala sig om smittspridning än någon annan inblandad expert.

Ungefär detsamma kan sägas om att mäta inflation. Att räkna samman KPI är en avancerad räkneövning där det krävs stort matematiskt skarpsinne för att inte halka snett. Men det betyder inte nödvändigtvis att en expert på matematisk statistik är i den bästa positionen på att uttala sig om vad det är som KPI mäter. Allt hänger på beräkningens ingångsvärden.

Så som Tom Britton förklarar saken i P1 låter det hela ändå rätt lätt. Vi samlar in en massa priser på olika varor och från olika butiker. Sen gäller det att vikta såväl varorna som butikerna mot varandra och i slutet av formeln trillar det ut ett tal som heter KPI. När han får frågan om det kan bli fel, tar han upp ett exempel på hur SCB en gång upptäckte ett programmeringsfel som överskattade prisutvecklingen på skor. Ingångsvärdena framstår därmed som givna.

Min invändning är denna: ett pris är inte bara ett belopp. Ett pris är en relation mellan ett belopp och en vara. Eller om man så vill, en relation mellan en kvantitet och en kvalitet. Marx använde begreppen bytesvärde och bruksvärde. Att det är fråga om en relation betyder att inflationen är relativ till själva sitt väsen.

Relativismen är därmed inbyggd i KPI och att försöka förneka detta är ovetenskapligt. Allt en god prisstatistiker kan göra är att försöka hantera saken på bästa sätt och vara öppen med hur man gör. Statistik som samhällsvetenskap med öppning även mot kvalitativa resonemang – inte en matematisk statistik som utgår från att allt redan är kvantifierat.

Beloppet på prislappen är redan kvantifierat av marknaden. Varans kvalitet är däremot inte kvantifierad på förhand. Där måste statistikerna själva ta ansvar för värderingen av den subjektiva storhet som kallas “nytta“:

KPI syftar till att vara ett s.k. konstantnyttoindex, vilket innebär att
prisutvecklingen ska avse en konsumtionskorg som representerar en konstant nytta. /…/ Det är därför en central uppgift att värdera skillnader i kvalitet

Precis som att människors agerande är avgörande för vilken smittspridning som kommer att ske, är värderingen av “nytta” avgörande för vilken inflation som uppmäts. Vare sig det ena eller andra ligger inom den matematiska statistikens domäner.

PS.
Matematisk statistik är en underavdelning till matematiken och återfinns på naturvetenskaplig fakultet. Statistik är däremot i grunden en samhällsvetenskap som inte begränsar sig till de matematiska modellerna. Detta gäller inte minst prisstatistiken som har sitt ursprung i det fält som kallas socialstatistik. Efter att KPI år 1962 överfördes från Socialstyrelsen till SCB har dock detta arv försvagats.
Som samhällsvetenskap rymmer statistiken ett inslag av kritisk reflexion, där metoderna alltid måste anpassas till den fråga som ska besvaras. Med tiden har dock även statistikämnet allt mer fått karaktären av en tillämpad matematik, neutral i förhållande till sitt innehåll. Åtminstone om vi får tro den något dystra bild som statistikern Olle Sjöström tecknar i sin bok Svensk statistikhistoria.
Oavsett hur man ser på statistikämnets utveckling är det dock nödvändigt för varje vetenskap att känna sina egna gränser. Matematiker måste förbli ödmjuka i förhållande till de ingångsvärden man räknar på. De måste motstå frestelsen att agera som de yttersta experterna på det innehåll som beräkningarna avser.

Efterkrigstidens nya livsmedelsstadga satte alltså vissa gränser för vad korvar får innehålla. Grundregeln var att mängden bindemedel inte får överstiga 4 %. Men redan i november 1951 började man rucka på denna regel, då statens jordbruksnämnd kungjorde att mjölkpulver kunde få blandas in i större mängd än så.

Mjölk omdefinierades alltså av staten från ett bindemedel till att vara en potentiell del av korvens väsen. Jag vet inte varför, men gissar att beslutet grundade sig i en kalkyl om Sveriges livsmedelsförsörjning utifrån tillgången på kött respektive mjölk.

För korvindustrin öppnades nu möjligheten att tillverka billigare korvar med lägre kötthalt, även om man enligt en överenskommelse inte fick kalla dessa för just “falukorv”. Under 1952 lanserades så ett slags korv av falukorvstyp som såldes under namn som “specialfalu” eller “go-go-wurst”. Dessa innehöll så mycket som 10–15 % mjölkpulver. Priset var omkring 12 % lägre än på riktig falukorv.

I fråga om den nya korvens kvalitet kan sägas, att den beträffande näringsvärde torde vara jämförbar med falukorv men att den i fråga om utseende och konsistens i allmänhet torde vara falukorven något underlägsen. Av hela förbrukningen av falukorv och ‘specialfalu’ o.dyl. utgjorde i september 1952 den senare typen med mjölkpulver mellan en femtedel och en tredjedel enligt ett par större fabrikanters uppskattning.

Så skrev den legendariske statistikern Erland von Hofsten, chef för Socialstyrelsens beräkningar av levnadskostnadsindex, i en promemoria till Indexnämnden under rubriken “En kvalitetsfråga beträffande falukorv”.

Frågan som ställdes var alltså om de nya lågpriskorvarna skulle få gälla som falukorv i indexberäkningarna. Socialstyrelsens prisstatistiker var tveksamma, men fann det säkrast att rådfråga Indexnämnden, där arbetsmarknadens parter fanns representerade. Indexnämnden gick på samma linje: go-go-wurst är inte att räkna som falukorv. I det fall att de nya lågpriskorvarna etablerade sig permanent i det svenska köket skulle de hellre tas in som en separat representantvara.

Med detta beslut frångick gick man den tidigare principen att utgå från matens näringsvärde mätt i kalorier. Lågpriskorvarna var ju enligt uppgift näringsmässigt likvärdiga med riktig falukorv. Kvalitetsskillnaden låg i stället i “utseende och konsistens” – faktorer som under efterkrigstiden kunde tillåtas att spela in i beräkningen av levnadskostnadsindex.

Om man i stället stått fast vid den äldre principen, skulle den officiella prisstatistiken i stället ha visat på en betydande minskning av korvpriserna. Resultatet skulle bli att det totala indextalet för LKI efter avrundning hamnade ett steg lägre. I förlängningen hade detta kunnat leda till att löneökningarna i Sverige hölls tillbaka.

* * * * * * * * *

Levnadskostnadsindex (LKI) förvandlades till Konsumentprisindex (KPI). Falukorven förblev en av fyra korvar i dess varukorg.

Ett nedslag i november 1958: då noterades priset på falukorv i 166 butiker. Medelpriset var 5,09 kronor per kilo. Prisspridningen var låg; falukorv såldes till ungefär samma pris överallt i Sverige. (Generellt hade vegetabiliska livsmedel en större prisspridning än animaliska.)

Om falukurvens prisutveckling skulle ha följt KPI sedan dess skulle den numera kosta omkring 70 kronor per kilo. Dagens priser på Willys ligger både lägre och högre än så. Garants vanliga falukorv går att köpa för bara 31 kronor per kilo, men om du vill ha den ekologiska varianten så kostar den hela 83 kronor per kilo. En långsiktig korvprisjämförelse förutsätter att vi kan avgöra vilket av dessa alternativ som ska anses jämförbart med 1958 års falukorv. Svaret är inte självklart.

Ett alternativ till att använda KPI kan vara att jämföra falukorvens pris med lönenivåerna, vilket ger ett mått på hur länge vi behöver arbeta för att kunna köpa en falukorv. Detta beror såklart på vilket jobb vi har, men ett vanligt sätt är att utgå från löneindex för en manlig industriarbetare. Då råder det inget tvivel om att falukorven har blivit billigare över tid. Sedan 1958 har alltså lönerna ökat betydligt mer än falukorvspriserna.

Korvarnas innehåll har länge varit en politisk fråga i Sverige. Hur länge vågar jag inte säga, men i 1911 års proviantkungörelse (§ 7) stadgades att korv “skall vara fri från för korvsorten främmande inblandningar eller en påfallande riklig tillsats av kryddor” (se SOU 1940:9).

Om vi ska ta detta på orden, var alltså välkryddade korvar förbjudna i Sverige! En riklig tillsats av kryddor torde ha betraktats som ett sätt att dölja smaken av undermåligt kött.

Däremot fanns det inget förbud mot att sänka kötthalten genom att öka inblandningen av andra ingredienser, så länge dessa inte var “för korvsorten främmande”. Det gick alltså bra att späda ut köttet med exempelvis mjöl, förutsatt att mjöl redan var en vedertagen ingrediens i den aktuella korvsorten.

* * * * * * * * * *

Under första världskriget noterades en “synnerligen avsevärd försämring av korvvarorna”. Försämringen bestod framför allt i att köttet blandades ut “genom tillsats av otillbörlig myckenhet mjöl och vatten” (se SOU 1940:9).

Problemet blev föremål för närmare studie av kemisten Thure Sundberg, som publicerade uppsatsen “Om undersökning och bedömande af korfvaror med särskild hänsyn till vattentillsats” (1918). Där framgick att det alls inte är lätt att reglera korvarnas vattenhalt, eftersom “vatten är en normal beståndsdel i allt kött”. Att tillsätta ytterligare vatten kan dessutom vara önskvärt för att ge korven rätt konsistens. Thure Sundberg drog slutsatsen att det nog var svårt att sätta någon “absolut gränssiffra” för vatten i korv. Lättare vore att reglera tillsatsen av stärkelse i förhållande till halten av kött.

* * * * * * * * * *

När freden återkom verkar korvarna ha återfått sin normala kötthalt. Men med nästa krigsutbrott aktualiserades frågan på nytt av Livsmedelslagstiftningssakkunniga, en kommitté under ledning av Ernst Abramson, professor i födoämneshygien vid Statens institut för folkhälsan. I början av 1940 lade dessa fram sitt “Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror” (SOU 1940:9). Där lyftes behovet av ny lagstiftning om korvarnas innehåll:

Dessa föreskrifter böra såvitt möjligt utgöra en garanti för att en korvvaras
sammansättning är sådan som allmänheten har rätt att förvänta. Andra beståndsdelar än köttvaror av olika slag böra således icke få förekomma i korven i större omfattning än som kan anses förenligt med rimliga fordringar på en god vara. Vid bestämmelsernas utformning böra likväl så pass vida gränser uppdragas, att utrymme lämnas även för enklare kvaliteter. I annat fall kan lätt inträffa att de uppställda reglerna verka i prisfördyrande riktning.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga identifierade alltså en avvägning. Om kvalitetskraven ställs alltför högt kommer det leda till dyrare korvar. Det måste lämnas utrymme “även för enklare kvaliteter” på korvmarknad.

Med detta betänkande i ryggen kunde samlingsregeringen utfärda en kungörelse (1941:650) med “vissa bestämmelser angående grädde och korv”. Där stadgades att vattenhalten i korv aldrig får överstiga 65 %. Efter att krigsläget förvärrats ytterligare kom dock denna reglering att suspenderas genom en ny kungörelse (1943:61), där statens livsmedelskommission fick fria händer att råda över korvarnas innehåll.

* * * * * * * * * *

Efter andra världskrigets slut var tiden kommen för en ny korvpolitik. Underlaget levererades av en ny kommitté, Livsmedelssakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1949:43) föreslog en ny livsmedelsstadga för Sverige. Där kan vi bland annat lära oss:

83 §.
Kött är skelettmuskulatur av däggdjur. /…/

84 §.
Korv är en i naturligt eller konstgjort tarmskinn innesluten massa av kött eller köttvaror.
Vattenhalten i korv får icke överstiga, hos blodkorv, rökt medvurst, salamikorv, milanokorv och spickekorv 50 gram, hos kokt medvurst, hushållsmedvurst, falukorv, frukostkorv, wienerkorv, prinskorv, bräckkorv, rökt leverkorv och isterband 60 gram samt hos annan korv 65 gram per 100 gram.

Med andra ord kvarstod samma maxgräns för mängden vatten i korv, alltså 65 %. Just falukorven hörde dock till den korvfamilj där det endast 60 % vatten var tillåtet.

Livsmedelsstadgan bestämde vidare att falukorv inte får innehålla andra tillsatser än “potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma. Tillsatserna få tillhopa ej överstiga 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga.”

Nu ska det bli korvhistoria! För tydligen har partiledare viftat med falukorvar som ett led i den bisarra valrörelse som pågår.

Med korven i handen sa hon sedan att den symboliserar allt som är bra med Sverige, och någonting som människor alltid har haft råd med.
– Nu kostar den 40 kronor sedan vi fått Magda-priser, Stenevi-skatt och Annie-tillägg.

Diskussionen av korvpriser har fortsatt att rasa på Twitter med följden att “Willys” just nu listas där som ett trendande ord. Många har nämligen påpekat att Willys saluför falukorvar för bara 25–30 kronor. Varpå högeroppositionens anhängare kontrar med att falukorven av lågprismärket Garant är “knappt ätlig”.

En snabb sökning på Willys.se kan illustrera falukorvprisernas spännvidd. För att bara lista de korvar som har standardvikten 800 gram:

Falukorv, Garant (pluskund, max 3 köp): 25 kr
Falukorv, Garant (normalpris): 30 kr
Lantkorv, Scan: 33 kr
Falukorv Ring, Scan: 34,50 kr
Falukorv, Sorunda: 38 kr

I utbudet finns därtill även dyrare varianter av falukorv som säljs i förpackningar av något lägre vikt. Garant har en ekologisk falukorv och Scan har en rökigare “jägarfalukorv” vilka båda säljs till ett kilopris omkring 80 kronor, alltså ungefär det dubbla mot en vanlig enkel falukorv.

Vilken typ av falukorv som det viftades med i tv-rutan är oklart.

Korvprisfrågan har alltså inget enkelt, numeriskt svar. Den är en fråga om kvalitet, för att inte säga om ontologi. Vad är en falukorv? Vad ska den innehålla för att leva upp till sitt namn?

Detta är frågor som tycks ofrånkomliga för den som vill navigera i valrörelsens politiska landskap. Varför man nu skulle vilja det. Men det kan åtminstone bli en ursäkt för en korvhistorisk återblick som i slutändan kan få illustrera ett mer övergripande problem med att mäta inflation. Fortsättning följer.