Entries from June 2016 ↓

Detta att Storytel köper Norstedts är på flera sätt ett intressant tecken i tiden. Ett ungt teknikföretag tar över Sveriges äldsta bokförlag, grundat 1823.
Alldeles bortsett från frågan om den nya ägarnas intentioner så tänker jag spontant att affären är symptomatisk på tre sätt. Det handlar i korthet om textens underordning, om abonnemangsmodellens överordning och om minusräntans spekulationsekonomi. (Huruvida dessa tre saker hänger samman kan bli nästa fråga.)

En given observation är annars att de digitala distributörerna tar över det som brukar kallas innehållsproducenterna. Förutom att “innehåll” är ett vedervärdigt samlingsbegrepp så är jag tveksam till det underliggande sättet att skilja mellan produktion och distribution. En bokhandel som säljer böcker till styckpris är en distributör, alldeles oavsett hur analogt, digitalt eller postdigitalt affärerna bedrivs. Företag som Storytel och Spotify säljer däremot en egen produkt i form av ett abonnemang och bör nog i strikt mening analyseras som varuproducenter. Till detta återvänder jag en annan gång. Nu till de tre observationerna jag nämnde.

1. Textens underordning
För bara några dagar sedan skrev Martin Jönsson, med hänvisning till kulturpessimisten Neil Postman, om “Dagen då texten dog“. Då handlade det om hur Facebook med flera satsar på video utifrån en framtidsprognos som säger att textformen kommer bli allt mer förlegad, oavsett om vi snackar nyheter, underhållning eller personlig kommunikation. Samtidigt kan man väl säga att poddarna (ljud) har tagit över den roll som tidigare spelades av bloggarna (text). Då är det svårt att inte se Storytels köp av Norstedts som ännu en bekräftelse av samma tes.

Vilken tidsekonomi som växer fram ur detta är ännu svårt att säga. Läsningens tid är ju förhållandevis elastisk; man kan läsa en bok eller en artikel mer eller mindre slarvigt, på kortare eller längre tid. Ljud och video funkar annorlunda vilket å ena sidan innebär större möjligheter att stoppa in reklam, å andra sidan en skärpt konkurrens om människors tid och uppmärksamhet. Därtill får man nog säga att poddar och ljudböcker konkurrerar med varandra mer intensivt än vad bloggar konkurrerar med pappersböcker.

2. Abonnemangsmodellens överordning
Storytel har ofta hamnat i skuggan av Spotify. Företaget beskrivs slentrianmässigt just som “ett Spotify för ljudböcker” trots att det finns en klar skillnad i hur de bedriver sina affärer. Skillnaden är att Storytel från första början har utgått från att målet är att sälja abonnemang. Spotify startades däremot med avsikten att gå runt på reklamintäkter och även om den visionen har kasserats så spelar reklamen fortfarande en nyckelroll.

Det är gratisversionen som marknadsför Spotify; länge lade de inte ett öre på reklam. Storytel däremot har ingen motsvarande gratisversion utan bränner i stället massor av reklampengar, vilket inte har undgått någon i Sverige som nyttjar kollektiva färdmedel.

Visserligen är Spotify ett mycket större företag, med många fler användare i Sverige men framför allt verksamt i fler länder. Men ju mer Spotifys omsättning ökar, desto större blir förlusterna. Spotify lever fortfarande på att bränna riskkapital. Lite som att elda tidningspapper under fuktig ved i kaminen.
Storytel går däremot sedan länge med vinst. Visserligen säger detta ingen om den långsiktiga hållbarheten, men i vilket fall är det Storytel och inte Spotify som är den tydligaste representanten för abonnemangsmodellens samtida genomslag. Kanske vore det mer rimligt att beskriva Spotify som “ett Storytel för musik”.

3. Minusräntans spekulationsekonomi
Det är såklart inte med egna pengar som Storytel köper Norstedts.

Köpet finansieras genom banklån om 110 miljoner kronor till marknadsmässiga villkor, framgår det av ett pressmeddelande från Storytel. Till det kommer ett brygglån om 40 miljoner kronor som löper på tre månader från tillträde samt 2 miljoner från egna medel.

Det var likaledes banklån som finansierade Storytels uppköp av konkurrenten Mofibo förra månaden.
Att låna pengar på “marknadsmässiga villkor” är exceptionellt billigt sedan Riksbanken (inte “marknaden”) i början av året sänkte styrräntan till -0,5 procent. Minusräntan är ett symptom på den globala bristen på lönsamma investeringsmöjligheter och ett sätt att pressa kapitalet till att ta ökade risker. Inte ens de nationalekonomer som tycker detta är helt rätt respons förnekar att minusränta leder till en högre grad av “felinvesteringar”.
Det betyder inte att Storytels uppköp av Norstedts är en felinvestering. Sådana kan per definition bara identifieras i efterhand. Men nog är det rimligt att förbereda sig på möjligheten av en framtida Norstedtskrasch, att jämföra med Stampenkraschen, med allt vad det innebär för Sveriges förlagsfolk och författare. Att säga detta är inte att utpeka Storytel som inkompetenta ägare. Men det är ett faktum att minusräntan innebär ekonomiska risker av ett slag som ingen ännu helt känner till.

Till saken hör också förra årets affär, finansierad med nyemission av aktier, som lede grunden till det som nu skett. “Massolit köper Storytel som köper Massolit” löd rubriken för exakt ett år sedan.

“Spridningen av material från hatsajter har minskat med nära 75 procent det senaste halvåret.” Detta rapporterar nu en rad socialdemokratiska mediekanaler (Dagens Arena, Politism, Aftonbladets ledarsida), med hänvisning till “en undersökning från LO“. Jag förstår att utspelets syfte är att motverka det urskuldande talet om “alternativmedier” och fastslå att det handlar om rasism, för visst är det rasism det handlar om. Men jag förstår ändå inte varför alla så villigt köper en “undersökning” som inte med ett ord redovisar sin metod.

Undersökningen som gjorts av Johan Ulvenlöv (mediestrateg på LO) har i sig inte tillgängliggjorts, bara hänvisats till i en kort debattartikel i Aftonbladet. Därtill hittas en TT-nyhet som uppger att man räknat antalet “reaktioner i sociala medier” på sammanlagt 9424 artiklar från sex olika sajter. Ytterligare lite bakgrund ges i tidningen Journalisten men även där saknas ambitionen att ifrågasätta vad som egentligen har mätts.

Jag gissar att “sociala medier” som vanligt står för Facebook plus Twitter. Den gemensamma måttenheten heter alltså “reaktion”. Det kan dock ifrågasättas om detta verkligen är ett mått på spridning. Såvitt jag förstår levererar Facebook inga andra siffror än summan av delningar och gillamarkeringar och kommentarer. Vad som gäller på Twitter är mer oklart, men jag gissar att det handlar om retweets plus hjärtan.

Det är mycket möjligt att dessa typer av aktivitet har minskar drastiskt i anslutning till rasistsajternas länkar. Kanske säger det något om en förändrad vindriktning i svensk politik, kanske inte. Siffran är faktiskt ganska meningslös om den inte jämförs mot någonting annat. Det kan ju faktiskt vara så att all delningsaktivitet på Facebook och Twitter har minskat, såväl för traditionella medier som för rasistiska hatsajter (för att inte tala om personliga statusmeddelanden).

Framför allt gäller det att skilja mellan delning och spridning. Delning syftar på en manuell verksamhet; någon väljer att klicka på en knapp för att sprida någonting vidare. Men detta är bara en form av spridning. Den allmänna tendensen i rådande medieklimat går mot en högre grad av automatisering. Det är algoritmer som väljer ut vad som ska spridas, även om urvalet i hög grad sker på grundval av vad vissa användare har valt att klicka på.

Varje gång du postar en nyhetslänk på Facebook kommer den att åtföljas av tre rekommendationer. Där återfinns inte sällan just de rasistiska hatsajterna, oavsett om du valt ut dem eller inte. Samma sak med Google Now, som jag nyligen testade för första gången. Trots att jag inte är någon flitig läsare av de rasistiska hatsajterna, serverade mig Google ett nyhetsflöde fulllt av länkar till dessa. Om man ska studera spridning duger det inte att begränsa sig till den manuella delningen.