Entries from April 2015 ↓

Tankar om tillväxtkapitalets Stockholm, även känt som #SthlmTech, “världens kreativa huvudstad”

Minns ni när Stockholm skulle lanseras som “The Capital of Scandinavia” av det kommunala bolaget Stockholm Business Region? Det var snart tio år sedan och det oblyga budskapet ledde till upprörda reaktioner från övriga Skandinavien. Men den kommunala administrationen fick likväl order om att föra ut budskapet i alla kanaler. Senast jag såg logotypen låg den ihopkrupen i nedre hörnet av en informationslapp från förskolan.

Tiderna har förändrats. “Skandinaviens huvudstad” börjar rentav framstå som blygsamt, mot bakgrund av den senaste tidens anspråk på att Stockholm ska vara hela världens huvudstad.

“Welcome to the creative capital of the world” – med dessa ord marknadsförs en tillställning i juni som är tänkt att samla “the world’s leaders in music, media and technology”. Allt under ledning av två killar som badar i pengar: Spotifys vd Daniel Ek och Aviciis manager Arash Pournouri.

Kalaset ska kulminera i vad som kallas “Brilliant Minds Conference” på Grand Hotel – endast för inbjudna, som dessutom är beredda att punga ut med 25000 kronor. (Underligt nog beskriver TT det hela som en “vetenskaplig konferens”.)

Idén är att skapa en gemensam mötesplats för topparna inom musik och techbranschen och samtidigt lyfta fram Stockholms centrala roll i dessa två industrier.

this exclusive two-day conference will bring together the world’s top innovators, artists, musicians, politicians, CEOs and other top international thought leaders.

Alltså har man bjudit in lite andra killar som badar i pengar, typ Mark Zuckerberg. Kanske rentav några kvinnor? Jo, säkert några. Men om man verkligen vill samla “topparna”, då får man helt enkelt låta tankar på jämställdhet stryka på foten – hur mycket än Daniel Ek talar sig varm för saken i intervjuer.

“Kreativiteten” tenderar att vara en man. Åtminstone när kreativitet och kapital glider samman. Som här och nu, inne i den bubbla som vuxit fram i Stockholms innerstad. En bubbla som även inifrån har kritiserats för sin “kultur av grabbighet”.

Det regnar pengar” – så lyder rubriken på ett reportage i Fokus, kretsande kring det fenomen som de närmast berörda kallar för “#SthlmTech“. Alltså att det flödar riskkapital över nystartade teknikföretag i Stockholms innerstad. Och detta kapital ses nu som själva belägget för den “kreativitet” som sägs flöda i Stockholm.

Påståendet om att Stockholm skulle vara “världens kreativa huvudstad”, som nu förs fram av Daniel Ek och Arash Pournouri, understöds med tre siffror:

  • 1. Sweden has the highest income per capita in the global music business.
  • 2. Stockholm ranks alongside Silicon Valley in billion-dollar listed companies per capita.
  • 3. The Nordics represent 3% of Europe’s population, but 33% of its billion dollar exits.

Tydligare blir det inte: kapital och kreativitet har blivit till synonymer – inne i den bubbla som kallas #SthlmTech.

Det går knappast att överskatta Spotifys roll som symbol för denna sammansmältning. Tankarna går till tiden kring sekelskiftet 2000 och dess vurm för “upplevelseindustrier”. Dessa symboliserades ständigt av popmusik och illustrerades med glänsande cd-skivor. Storslagna siffror fördes fram, men i dessa spelade musiken en högst marginell roll jämfört med den mycket större hotell- och restaurangbranschen.

På liknande sätt används nu Spotify som symbol för #SthlmTech, alltså ett antal tillväxtföretag varav flera har noll att göra med musik eller popkultur. Till succéklubben räknas ju inte minst Klarna AB, vars mest “kreativa” insats handlar om att uppfinna en metod för att lura folk att skuldsätta sig när de småhandlar på nätet.

Skildringen av #SthlmTech i Fokus lägger fokus direkt på pengarna, utan kreativa krusiduller. Reportaget för i stället fram en politisk agenda. Det handlar om att förmå Sveriges regering till att aktivt prioritera stöd till storstadens nya teknikföretag:

Stefan Löfven /…/ har en stor plan för att återindustrialisera Sverige. Han har till och med snackat om att utse en industrikansler.
/…/
– Det verkar som om svenska politiker inte fattar vad som händer. Det känns som att de bara frågar »vad behöver de stora företagen«? Alltså, Ericsson, SCA och H&M gör säkert fantastiska grejer, i all ära, men det här händer nu, det här är på riktigt.

Inga kritiska följdfrågor från Fokus. Påståendet får hänga kvar i luften.

På vilket sätt är de nya teknikföretagen mer “på riktigt” än vad andra företag är? För att de befinner sig innanför tullarna? För att de får rubriker i internationell teknikpress? För att de går med förlust?

En sak som är säker är att dessa teknikföretag inte skapar särskilt många arbetstillfällen. Särskilt inte i proportion till hur mycket pengar de omsätter. Och det fåtal arbetstillfällen som skapas i Sverige, de befinner sig i Stockholms innerstad. (Även här är det värt att ägna en tanke på det kön, den ålder och den utbildning som brukar komma i fråga för dessa jobb.)

Jag tycker visserligen att sossarnas tal om “återindustrialisering” är ganska skrattretande. Det kommer inte skapa alla de arbetstillfällen som de drömmer om. Inte på dagens nivå av robotisering. Men i den befintliga industrin finns trots allt jobb som är “på riktigt”, som försörjer riktiga människor, spridda över hela Sverige.

Nej, appfabrikerna på Östermalm är inte verkligare än malmfabrikerna i Norrland. De är exakt lika verkliga, men om vi ska se helt krasst på hur Sveriges ekonomi stapplar sig fram, då är appfabrikerna ett piss i Nissan.

Nej, riskkapital är inte verkligare än faktiska arbetstillfällen. Frågan är om inte arbetstillfällen rentav är verkligare. (Detta sagt utan moraliserande underton – ingen ska tro att jag ser arbetstillfällen som ett självändamål. Däremot känner jag ett obehag inför människor som uppvisar ett fullständigt ointresse för den del av Sverige som ligger utanför Stockholms innerstad.)

Budskapet som pumpas ut i Fokus är alltså att Stockholms nya teknikföretag är så oerhört tillväxtstarka att politikerna borde ge dem mer stöd. Logiken går mig förbi. För om det tvärtom hade varit så att Stockholm hade hamnat på efterkälken, skulle detta också användas som ett argument för mer stöd. När kräver de inte mer stöd? Låt mig runda av med några följdfrågor för allmän diskussion:

  • Om de nya teknikföretagen inte klarar sig på ett ymnigt flöde av riskkapital, utan dessutom är i ständigt behov av särskilda stödåtgärder från politikerna – är då deras tillväxt “på riktigt”?
  • Vad för slags stöd är det som de kräver, rent konkret, av politikerna?
  • Varför förväntas hela Sverige ge stående ovationer åt framgångssagorna om #SthlmTech?

Om bubblan som metafor, i tiden och i rummet – och om inbördeskriget i Sverigedemokraterna

Jag har inte följt valet i Finland. Men jag har noterat att när Finland speglar sig i valresultatet så återkommer ordet “bubbla”.
Det började med att skådespelaren Krista Kosonen förklarade att hon inte känner någon som röstat på Sannfinländarna, eftersom hon lever i sin egen “helsingforska kulturbubbla” där alla röstar rödgrönt.
Ylva Larsdotter krönikerar: “Innerstadsbubblan i Helsingfors börjar bli för trång. Jag vet inte ens om jag längre kan säga att jag bor i ‘riktiga’ Finland.”
Och i dagens Hufvudstadsbladet skriver Li Andersson om det fruktansvärda i “hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker”.

Samtidigt förstärker pratet om ens egen bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för ”det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.

Jag funderar vidare på hur bubbelmetaforen används för att beskriva olika obalanser, såväl kulturella som ekonomiska. Hur “bubblan” ömsom skrivs in i tiden, ömsom i rummet. Hur dessa dimensioner hänger samman.

I detta fall åsyftas uppenbarligen en rumslig klyfta mellan storstad och landsbygd. En kulturklyfta som kommer till uttryck i politiska sympatier och som uppenbarligen bottnar i ett djupare, socioekonomiskt isärglidande. När storstadens innerstad benämns som en “kulturbubbla”, säger man samtidigt att det Finland som ligger utanför bubblan faktiskt är det “riktiga” Finland. Det sanna Finland. Sannfinländarnas Finland.

Att tala om bubblor är att tala om sanning.

Sanningens plats i rummet är utanför bubblan. I tidslig mening ligger sanningen både innan och efter bubblan – som för eller senare är dömd att spricka. Är då även de rumsliga bubblorna dömda att spricka?

Tiden och rummet hålls samman av pengar.

Om vi ska prata om rumsliga bubblor, måste vi alltså prata om bostadsmarknaden.

Den finländska bostadsmarknaden har haft stora likheter med den svenska. Priserna har rusat uppåt, om än bara hälften så snabbt som i Sverige. Numera uppges dock att bostadspriserna i Finland åter har vänt neråt, om man ser till hela landet. Men prisutvecklingen är geografiskt ojämn. Det talas fortfarande om en bostadsbubbla i Finlands “tillväxtcentrum”.

I svensk politik diskuteras nu ränteavdrag och amorteringskrav. Uppenbarligen är alla livrädda för att genomföra åtgärder som kan få vår bostadsbubbla ska spricka. Samtidigt finns det en diskussion liknande den i Finland, om hur storstad och innerstad glider i sär, kulturellt och politiskt. Ofta framställs just Södermalm som en kulturell bubbla, som en hemvist för overklighetens folk. Men är då inte detta en följd av bostadsbubblan, som skapat overkliga prisstegringar i Stockholm, inte minst på Södermalm? Invånarnas skuldsättning har skjutit i höjden, utan krav på amortering. Klart att sånt påverkar det kulturella och politiska klimatet. Den ena bubblan leder till den andra.

Men det är bara i ekonomernas grafer som en sprucken bubbla kan likna en återgång till ett normaltillstånd. Om den svenska bostadsbubblan spricker, kommer det inte att upphäva de “kulturbubblor” som skapats i storstäderna. Tvärtom – kanske är det först som klyftorna blir politiska. Ett läge som högerradikala rörelser inte kommer att vara sena att utnyttja. Men det är inte givet på förhand vilka positioner som kommer att intas.

Här finns också en skillnad mellan de högerradikala populistpartierna i Finland och Sverige. Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet och har en mycket starkare identitet som anti-storstads-parti. Liknande attityder finns bland många av Sverigedemokraternas sympatisörer, men partiet har en helt annan bakgrund.
Nu råder fullt inbördeskrig i SD, där de ideologiska skiljelinjerna följer ett geografiskt mönster. Partiets ledarklick kommer från Sydsverige och bars fram genom framgångar på den skånska landsbygden, medan SDU-falangen har sin bas i de välbeställda delarna av Stockholm. (Rent hypotetiskt vore det högintressant att undersöka skillnaden mellan hur sverigedemokraterna i respektive fraktion faktiskt bor och hur deras skuldsättning ser ut.)

Frågan är kanske inte vart Hahne och Kasselstrand tar vägen efter att de har uteslutits ur SD, utan vad de gör när bostadsbubblan spricker. För då står den högerradikala populismen inför ett helt nytt läge.

K195: Varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på ekonomisk produktivitet

Låt oss fortsätta rota i frågan om ekonomisk produktivitet. Det verkar ju inte bättre än att produktiviteten accelererar och stagnerar på samma gång, beroende på vilken nationalekonom man frågar. Man kan rentav få intrycket av att nationalekonomerna inte själva vet vad de försöker beräkna.

(När jag i detta inlägg talar om “nationalekonomerna”, syftar jag i första hand på den s.k. neoklassiska skolan, vars premisser sedan länge har styrt den nationalekonomiska vetenskapen. Modeller byggs fortfarande på antaganden om perfekt konkurrens och generell jämvikt, hur många externa faktorer man sedan för in för att korrigera de mest uppenbara tokigheterna.)

Jag är verkligen inte insatt i alla de olika tekniker som används för att räkna samman produktivitetsstatistik. Men det kan räcka att skrapa lite på mätproblemens yta för att vissa mönster ska framträda. Jag tror att dessa mönster pekar på någonting som är större än bara ett vetenskapligt mätproblem. Svårigheterna att mäta produktivitet kan säga någonting om reella kristendenser i själva produktionen.

Väldigt preliminärt vill jag nu kasta fram en skiss över tre begreppspar som nationalekonomin tycks ha svårt att hantera. Om vi däremot utgår från Marx’ ekonomikritik, framstår de som tre olika uttryck för samma sak: kapitalets inre motsägelse.
Oavsett vilket handlar det om tre konkreta frågor med betydelse för varje resonemang som kopplar produktivitet och kris.

I. lokalt / globalt
Nationalekonomerna utgår ständigt från nationen och den nationellt aggregerade statistiken över t.ex. BNP, inflation och produktivitet. Om en teori stämmer på nationell nivå, tar de för givet att den även kommer att stämma på global nivå. Men tänk om detta är ett felslut?
Generellt utgår nationalekonomerna från att ökad produktivitet skapar ekonomisk tillväxt – och att detta samband ska gälla såväl förr som nu och i framtiden. (Just nu kan vi bortse från frågan om de historiska gränserna för vad Marx kallade “relativt mervärde“.)

Det är inga problem att hitta statistik som styrker detta samband på olika lokala nivåer. Om ett företag lyckas höja sin produktivitet i förhållande till konkurrenterna, kommer företaget ha goda förutsättningar att expandera. Om en hel nation lyckas driva upp näringslivets produktivitet, t.ex. genom satsningar på utbildning och infrastruktur, kommer den sannolikt att attrahera mer produktion, vilket resulterar i högre tillväxt. Och att Sverige har “sju förlorade år” sedan 2007, utan tillväxt i BNP per capita, förklaras gärna som en direkt följd att produktiviteten i Sverige uppges ha stått stilla.

Men detta bevisar egentligen bara att hög produktivitet ger fördelar i konkurrensen – på bekostnad av de lågproduktiva konkurrentföretagen och -nationerna. Vad som händer om alla företag och alla nationer höjer sin produktivitet, det är faktiskt en helt annan fråga.

II. produktivt arbete / improduktivt arbete

För de klassiska nationalekonomerna, som Adam Smith, var det självklart att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete.
Karl Marx omdefinierade dessa begrepp i sin ekonomikritik. Huruvida ett arbete var produktivt berodde enligt honom inte på arbetets konkreta karaktär, utan på dess abstrakta form. Arbetet är produktivt i den mån det resulterar i mervärde, vilket förutsätter att det utförs i formen av lönearbete och resulterar i varor som går att sälja. Annars är arbetet improduktivt, vilket betyder att det måste finansieras genom en omfördelning av av mervärde från varuproduktionen.

Den neoklassiska nationalekonomin har däremot förkastat själva distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete. I stället förutsätter man att alla verksamheter i någon mening är “produktiva” så länge det finns någon som vill betala för dem. Detta bidrar till att luckra upp gränserna för vad man egentligen vill undersöka. Fördelen är att nationalekonomerna bara har ett begrepp om “produktivitet”, medan ekonomikritikerna faktiskt har två.
När Marx talar om “produktivt arbete”, syftar han alltså på arbetets abstrakta resultat.
När Marx talar om “arbetsproduktivitet”, syftar han däremot på arbetets konkreta resultat.
Och därmed är vi framme vid det tredje motsatsparet:

III. konkret rikedom / abstrakt rikedom
Enligt Marx karakteristeras det kapitalistiska produktionssättet av en motsättning mellan konkret rikedom och abstrakt värde, “stoff” och “form”. Varuproduktionens överordnade syfte kan bara vara att frambringa en profit. Kapitalet är inget annat än värde i rörelse, en abstrakt tillväxt för tillväxtens egen skull. Om tillväxten avstannar blir det kris och särskilt i krishanteringen blir det uppenbart att det är likgiltigt för kapitalet vilka konkreta varor som det rör sig genom.

Nationalekonomerna erkänner däremot ingen inneboende motsättning i ekonomin – allra minst mellan det konkreta och det abstrakta. För dem finns blott olika abstraktionsnivåer i analysen. De tänker sig att all ekonomisk verksamhet syftar till att möta konkreta behov hos människan. Utifrån olika observationer, ska sedan den ekonomiska vetenskapen abstrahera fram de lagar som styr ekonomin. En alldeles grundläggande abstraktion är när människors konkreta behov översätts till den abstrakta kategorin “nytta”. En ökad produktivitet innebär, enligt nationalekonomerna, att man kan få ut mer “nytta” än tidigare, utan att behöva jobba fler timmar. Problemet är bara att inga nationalekonomer någonsin har lyckats mäta “nytta”.

Erik Bengtsson skriver i en forskningsgenomgång:

I några få aktiviteter finns det en enda hyfsat homogen produkt som produceras: då är det okomplicerat att mäta arbetsproduktivitet, som output av denna produkt per arbetad timme/arbetat år. Men i de flesta aktiviteter produceras en rad olika produkter och det är då inte lika enkelt att mäta /…/ Då får man räkna ut en total output utifrån priserna för de olika produkterna.

Om detta skrev signaturen “suitsmeveryfine” för några år sedan i en kommentar:

Sk. fysisk arbetsproduktivitet handlar om hur många fler föremål som kan produceras av en lika stor arbetsinsats. I den borgerliga ekonomin mäter man istället hur mycket mer ”värde” (snarare inkomstjusterade priser) som produceras. Man har dessutom svårt att förstå varför båda dessa mått skiljer sig så fundamentalt åt.

Nationalekonomerna hoppar alltså raskt från det konkreta till det abstrakta; även om de egentligen vill mäta hur mycket som har producerats rent materiellt, accepterar de för enkelhets skull att räkna på siffror över den samlade produktionens pris.
Ändå är de inte helt nöjda. De vill fortfarande tänka att “nyttan” är konkret. Och på det konkreta planet går det inte att förneka att det sker en utveckling. Även om en mobiltelefon år 2015 lika mycket som en mobiltelefon år 1995, kan den onekligen göra mer. Alltså krävs metoder för kvalitetsjustering, där de faktiska priserna räknas om till hypotetiska priser. En sådan metod är hedonisk regression, där man låter statistiker helt subjektivt avgöra hur mycket bättre en viss produktkategori har blivit jämfört med tidigare. Är dagens mobiltelefoner dubbelt så bra som för tjugo år sedan, eller tio gånger så bra? Eller är de rentav 100 gånger bättre, med tanke på att man nu kommer åt hela internet? Någon fattar en beslut om att mobiltelefonerna blivit t.ex. 20 gånger bättre, varpå nationalekonomerna accepterar denna siffra, med alla konsekvenser detta får för produktivitetsstatistiken.

Mot denna bakgrund kan man ha förståelse för att vissa nationalekonomer väljer att komplettera statistiken med en rejäl skopa spekulation. Så gör t.ex. Robert Gordon, vars pessimistiska prognos för produktiviteten i USA vi ska titta på härnäst, som sagt.

Avslutningsvis ännu ett citat från Erik Bengtsson, forskare i ekonomisk historia, som nyligen twittrade:

vi talar ofta löst om “produktivitet” och dess förändringar som om det var något objektivt och enkelt… Det är det inte.
Trodde aldrig jag skulle säga det men postmodernisterna har rätt i att kunskap, inkl produktivitet, är socialt konstruerad… eller som Rodney Edvinsson skriver i sin avhandling om historiska nationalräkenskaper ur marxistiskt persp, nationalräkenskaper konstrueras med syften.

(Sen kan man förstås diskutera om huruvida detta visar på att “postmodernisterna har rätt”. En annan tolkning är att just nationalekonomin är den mest postmoderna av alla vetenskaper, utan att vilja erkänna det. Vilket kan bero på att postmodernismen faktiskt är senkapitalismens kulturella logik.)

K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång

Enormt tack för de utförliga kommentarerna till förra inlägget. När jag nu ska följa upp, ska jag försöka att spara de längsta trådarna till kommande inlägg.
Först vill jag alltså uppehålla mig lite vid frågan om de olika sätten att förstå ekonomisk produktivitet, särskilt i förhållande till tesen om en ekonomisk stagnation. Utgångspunkten är fortfarande några passager i texten “Lönlösa liv” som publicerats i bok med samma namn. (En tidigare version av texten, tre år gammal, finns arkiverad.)

Förvirrande nog rymmer “Lönlösa liv” två påståenden om den samtida kapitalismens utveckling som tycks gå tvärs emot varandra:

  • produktiviteten ökar
  • produktiviteten minskar

Trots allt kan båda påståendena kan vara sanna, utifrån två olika definitioner av ekonomisk produktivitet. Då har vi en motsättning som möjligen kan tänkas dialektiskt, som en motsättning grundad i själva kapitalförhållandet. För kapitalet är ju, enligt Marx “självt den processerande motsättningen“.
En sådan dialektik förutsätter dock en begreppslig avgränsning som jag tycker saknas i “Lönlösa liv”. Inte heller tycks mig saken bli mycket tydligare i de överlag superintressanta anteckningarna från den studiecirkel som hållits i Malmö, där deltagarna har läst “Lönlösa liv” tillsammans med andra texter, däribland en artikel av nationalekonomen Robert Gordon. Denne driver en tes om att den ekonomiska tillväxten i USA kan ha stannat av för gott, eller åtminstone för lång tid framöver – vilket enligt honom beror på att produktiviteten slutat växa. Jag ämnar återkomma till vad Gordon menar med “produktivitet”. Låt det bara stå klart att hans nationalekonomiska begrepp är helt väsensskilt än vad ekonomikritiker (från Marx och framåt) menar med “produktivitet”.

Nationalekonomerna tänker ju sig att all produktionen ytterst syftar till att tillfredsställa mänskliga behov på ett effektivt sätt. Ekonomikritikerna hävdar däremot att produktionen av varor, avsedda att säljas på en marknad, har ett helt annat syfte, nämligen vinst. Samma författarkollektiv som skrev “Lönlösa liv” sammanfattade saken så här i sin förra bok, i en introduktion av Moishe Postones läsning av Marx:

Kapital är helt enkelt värde i rörelse, en processerande motsättning, vars former skiftar och vars syfte enbart är en förmering av sig självt. Det är därför kapitalet enligt Postone utgör ett historiskt subjekt i hegeliansk mening. Postone menar alltså att kapitalet är en teleologisk process som i sin utveckling grundar sin egen framträdelse och fortsatta reproduktion genom att varje företag och ekonomisk transaktion finner sig i en ekonomi baserad på lönearbete och penningtransaktioner.

Men just nu behöver vi inte försjunka i filosofiska läsningar av Marx och Hegel. Tanken var ju att belysa en skillnad mellan motstridiga begrepp om ekonomisk produktivitet. Dissonansen blir som tydligast i följande passage i “Lönlösa liv”:

Produktivkrafterna har utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på. Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen. En rimligare profetia sägs vara att den amerikanska och kanske också den europeiska ekonomin nått ett stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten minskar

Här konstateras först att kapitalismen leder till en ständigt ökad produktivitet (vilket också poängterats flera gånger tidigare i texten). Men i nästnästa mening hävdas att kapitalismen nått fram till ett stadium präglat av minskad produktivitet.

“Produktivkrafternas utveckling” innebär ju (om vi följer Marx) att maskiner (dött arbete) ersätter arbetskraft (levande arbete) i varuproduktionen. Produktiviteten ökar; det krävs färre avlönade arbetstimmar än tidigare för att få fram en viss produkt.
Ingenting säger att detta enbart gäller materiella produkter. Varan kan lika gärna vara t.ex. en reklamexponering. Google och Facebook är utmärkta exempel på produktivkrafternas utveckling. Tänk hur lite arbetskraft de behöver avlöna för att få en annons att exponeras för en viss målgrupp, jämfört med hur mycket arbetskraft som krävdes för att uppnå motsvarande resultat i någon av alla de dagstidningar som nu tvingas till brutala nedskärningar och nedläggningar.

Om produktiviteten tvärtom minskar, skulle det betyda att fler arbetstimmar blir nödvändiga för att uppnå samma resultat som tidigare. Såvitt jag vet, övervägde Marx aldrig att produktiviteten skulle kunna minska i varuproduktionen. Men alla arbetstimmar i vårt samhälle ägnas ju inte åt att producera varor. Där finns ju också en mängd sysslor som i kapitalistisk mening är improduktiva, eftersom de antingen utförs i andra former än lönearbete, eller inte resulterar i en vara som kan säljas. Detta även om de är nödvändiga för att upprätthålla en fortsatt varuproduktion. Till de improduktiva verksamheterna hör bland annat de skattefinansierade tjänsterna, från vård och skola till polis och militär. Om sådana verksamheter kostar allt mer i förhållande till BNP, går det kanske att (ur kapitalets synvinkel) tala om en “minskad produktivitet” i ekonomin som helhet. Men det utesluter inte att produktiviteten fortsätter att stegras i själva den kapitalistiska varuproduktionen. Och enligt flera Marx-tolkningar är det just denna produktivitetsökning som lägger grunden för kapitalets kristendens.

En helt annan fråga är om produktiviteten i varuproduktionen faktiskt kan minska till följd av att naturresurser tar slut, eller av att ekosystem slås ut. Vad innebär detta för kapitalförhållandet? Här har vi ett tänkbart ämne för kommande inlägg.

Dessutom vill jag, som sagt, gå lite närmare in på Robert Gordons nationalekonomiska tes om stagnerad produktivitetsutveckling. För det är en intressant tes, även om den bygger på ett ganska grumligt begrepp om vad produktivitet är.

Samtalet fortsätter.

K193: Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?

Krismedvetande och framtidsförväntan” står som rubrik på senaste inlägget på bloggen Konflyktlinjer, som är knuten till nätverket Motarbetaren. Det inleds med en fråga:

Vart befinner vi oss i kapitalismens epok: någonstans i början, i mitten, eller närmar vi oss rentutav slutet?

Inlägget skissar också på ett svar. Ett försiktigt svar med inslag av ambivalens. Å ena sidan skiljer sig förutsättningarna från land till land, vilket gör det svårt att generalisera. Å andra sidan är kapitalismen i sitt nuvarande stadium ofrånkomligen global, vilket på längre sikt utesluter möjligheten att “öar av tillväxt” skulle kunna överleva, omgivna av sönderfall. Mellan det lokala och det globala, det kort- och långsiktiga, utstakas följande prognos:

den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd.
/…/
Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom helt överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion. /…/
Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen.

Här undrar jag: vad är skillnaden mellan “ett permanent kristillstånd” och “den slutliga krisen”?

Och varför ska det a priori anses vara “naivt” att överväga möjligheten av kapitalismens slutkris?
Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut?

Jag tänker så här: om kapitalismen rör sig i riktning mot ett permanent kristillstånd, betyder detta att vi varken befinner oss i början eller mitten av dess historiska epok, utan någonstans i slutet.

En annan fråga gäller slutets tidslighet. Om någon intalar sig att en “slutkris” ska ske med samma hastighet som en börskrasch, inom ramen av några veckor, är detta minst sagt naivt. Men det går lika gärna att tänka sig kapitalets slutkris som en utdragen process, fylld av motsägelsefulla kast, våldsamma strider och tillfälliga vinnare.
Robert Kurz diskuterade dessa tidsramar inte minst i sin sista bok, Geld ohne Wert. Tråden plockas upp i senaste Exit där Roswitha Scholz kontrasterar tidsförståelserna hos Moishe Postone och (den sene) Robert Kurz. Jag har själv skrivit en resumé av Kurz syn på saken i min bok Tapirskrift (s. 271–272):

Radikala kristeoretiker konfronteras ofta med en vulgärförståelse som förutsätter att ett sammanbrott skulle vara ögonblickligt, som när en människa drabbas av en hjärtinfarkt och faller död till marken. Men kapitalismens totalprocess har en annan tidshorisont än en enskild människa. Ett globalt samhällssystem som vuxit fram under hundratals år faller inte samman över en natt. Snarare torde sammanbrottet ta årtionden i anspråk – vilket likväl är historiskt abrupt.

Och åter i en annan artikel:

Kapitalismens sammanbrott sker knappast över en natt. Snarare tänker sig värdekritikerna kapitalets slutkris som en långdragen process som tar flera årtionden. Bit för bit lossar varusamhällets fogar, samtidigt som människorna klamrar sig fast vid varuformen i en alltmer förtvivlad konkurrens om samhällssmulorna. Så länge kapitalismen kollapsar utan att övervinnas, återstår i förlängningen bara ett alternativ: barbari.

Kanske är det en smaksak huruvida man väljer att tala om “den slutliga krisen”. Själv är jag rätt tveksam, just eftersom krisbegreppet är så mångtydigt. Dels hänvisar det alltid till en tänkt normalitet, som kan tänkas på väldigt olika sätt. Dels kan krisbegreppet användas på vitt skilda tidsnivåer. Å ena sidan har kapitalismen befunnit sig i kris sedan 1970-talet, å andra sidan har Europas ekonomi hunnit med en rad tvära kast mellan kris och återhämtning bara sedan 2008. Det blir nästintill omöjligt att förstå vad någon menar med “slutkris”.

Med detta sagt, upplever jag att Konflyktlinjer och Motarbetaren är på rätt spår när de diskuterar i termer av en tilltagande stagnation som leder in i en permanent, smygande kris för kapitalismen – snarare än ett drastiskt sammanbrott. Även om blotta tanken på avstannad tillväxt är drastisk nog för kapitalet och i förlängningen för alla planetens invånare eftersom vi alla lever i ett faktiskt beroende av att pengar och varor fortsätter cirkulera. Bara en sådan sak som att våra framtida pensioner bygger på en förhoppning om att börsen ska låta pengarna växa…

I nästa inlägg vill jag resa en annat fråga inför den stagnationshypotes som lagts fram av Konflyktlinjer och i texten Lönlösa liv. Det handlar om definitionen av “produktivitet”.