Entries from June 2010 ↓

Många olika bud gavs under de sju år som vi hade en verksamhet som vi brukade presentera som “Piratbyrån”. När nu verksamheten har lagt ner Piratbyrån så består förvirringen om hur Piratbyrån ska presenteras.
Först av allt ska sägas att vi nog aldrig ens själva har varit helt säkra på saken. Medverkande har dels bytts ut, dels ägnat sig åt väldigt olika saker, så även bland piratbyråkrater har det funnits olika uppfattning. Vad som här följer är mina alldeles egna kommentarer till några av de förekommande svaren på frågan om vad Piratbyrån var.

En lobbyorganisation? Förekom ymnigt i pressen senaste veckan, eftersom TT:s telegram inleddes med följande mening: “Lobbyorganisationen Piratbyrån, som försvarar fildelningen, upphör med sin verksamhet.”
Försvaret av fildelning övergav Piratbyrån efter ett par år, eftersom “fildelningsdebatt” hade blivit både tröttsamt och kontraproduktivt att ägna sig åt. Beskrivningen kan jämföras med att TT skulle beskriva socialdemokraterna som ett parti vars främsta fråga är allmän rösträtt. Men nu var det etiketten “lobbyorganisation” jag skulle kommentera.
Nej. Piratbyrån har aldrig varit någon lobbyorganisation. Detta säger jag inte för att lobbying skulle vara “fult”. Jag är själv med i Juliagruppen som helt klart sysslar med lobbying, “bearbetning av beslutsfattare för att åstadkomma beslut i en viss riktning”. Piratbyrån strävade däremot aldrig efter att bearbeta politiker, även om vi gladeligen pratade med dem om de inbjöd oss, precis som vi pratade med många andra.
Särskilt våren 2005 inbjöds vi flera gånger till riksdagen och tackade ja. Syftet var dock aldrig enkelriktad påverkan, utan vi var mest av allt själva nyfikna. Vi har systematiskt försummat tillfällen att skriva remissvar och gå på “samrådsmöten” när vi inte känt att det skulle ge oss någonting. Om vi skulle vara lobbyister, skulle vi vara dåliga sådana. Men det var aldrig vårt syfte. Framför allt tyckte aldrig någonsin någon att vi borde göra upp planer för Almedalen. Svenska Wikipedia har alltså fel[*] i påståendet att “Piratbyrån var en lobbyorganisation och tankesmedja”.
[Se dock uppdatering längst ner i detta inlägg.]

En tankesmedja? Från och till beskrev vi själva Piratbyrån som “en slags tankesmedja”. Etiketten används också av engelska Wikipedia och av Nationalencyklopedin – där Piratbyrån för övrigt är den enda organisation som beskrivs som en tankesmedja. Däremot saknas väletablerade tankesmedjor som Timbro och Arenagruppen som uppslagsord i Nationalencyklopedin.
Tankesmedja låter fluffigt och rätt bra, men Piratbyrån uppvisade aldrig någon större likhet med andra svenska tankesmedjor. Vi undvek systematiskt att ge politiska rekommendationer. Vi lanserade aldrig rapporter, så som Planka.nu gör. Vi tänkte mycket, men smed lite. Benämningen får sägas vara femtio procent rätt.

En intresseorganisation? Nej. Nej och åter nej. Piratbyrån var aldrig någonsin “fildelarnas intresseorganisation”, även om frasen förekom i vissa tidiga tidningsartiklar samt på norska Wikipedia. Varför fildelare skulle behöva en intresseorganisation är lika oklart som varför någon frivilligt och oavlönat skulle vilja underkasta sig ett sådant “intresse”.

En motvikt? När vi för snart sju år sedan kickade igång Piratbyrån, presenterade vi oss som en “motvikt till Antipiratbyrån”. Formuleringen var lämpad för pressmeddelanden men knappast en beskrivning av våra målsättningar – vilket vi också snabbt gjorde klart: “Vi är aktiva, de är reaktiva“. Även om många andra har önskat sig ett Hollywood-mässigt sjöslag, har vi brytt oss påfallande lite om den där obskyra branschgruppen. Därför känns det främmande när TT nu skriver: “Syftet har varit att vara en motvikt till branschorganisationen Antipiratbyrån”.

En sajt? Piratbyran.org startades som en sajt, kring vilken andra verksamheter snabbt växte fram, delvis på grund av det mediala intresset som själva namnet utlöste. På sajten fanns bland annat praktiska guider till fildelning, vilka först var välbehövliga men senare inte bara blev inaktuella utan även onödiga, eftersom kunskapen om fildelningsteknik spred sig själv vidare. Där fanns även ett diskussionsforum som haft en trogen skara användare, men vi som var Piratbyrån glömde bort forumet allt mer.
Däremot fortsatte vi att använda sajten till att regelbundet publicera nyheter och analyser i ungefär fyra år. Därefter, från 2008, stagnerade även nyhetsdelen. Inte för att vi slutade att analysera dessa utvecklingar, utan för att det lika gärna kunde ske på våra egna bloggar.

Ett konstkollektiv? Åren 2007-2009 förekom det att Piratbyrån som kollektiv medverkade i konstvärldens tillställningar, vilket inte var detsamma som att identifiera sig med konsten. Början var kanske valborgsfirandet 2007 som inte var tänkt som konst, men gick att uppfatta som en performance. Det ledde oss med buss till Bolzano och senare till Belgrad och Venedig. Det går inte att förneka att Piratbyrån i några av dessa sammanhang har intagit den formella positionen som konstkollektiv (det vill säga upphovsman), men resultatet har inte varit att verksamheten sugits upp i konstvärlden. Snarare har dessa interventioner bidragit till att luckra upp Piratbyråns gränser och skyndat på den process som gjort våra verksamheter redo att fortsätta i en rad andra slags skal, i stället för att samlas i en enda byrå. Framför allt gäller detta bussen, som återföds och lever vidare utanför konstvärldens sammanhang.
Vissa av oss är insnärjda i konsten, andra inte – och vårt intresse har aldrig varit att legitimera saker genom att kalla dem konst, däremot att skapa förvirring kring den estetiska sfärens gränser, som för övrigt också legitimerar upphovsrättens gränser.

En aktivistgrupp? Ja, nog kan man kalla vissa saker som Piratbyrån gjorde för aktivism. Bevismaskinen var enklast möjliga sätt att praktiskt visa på det orimliga i skärmdumpar som bevis. Ipredkoll var en helt briljant idé som påbörjades utan att fullbordas, eftersom Ipred-fallen har tagit så oerhört lång tid på sig i domstolsväsendet.
Sådant kan vi kalla för aktivism, men jag vet inte om det gjorde Piratbyrån till en aktivistgrupp, även om många önskade att vi skulle vara det. Aktivism är arbetsdelning, att kompensera för andras brist på aktivitet. Därför rimmar aktivistrollen ganska illa med kopimi.

En pågående konversation? Så beskrev vi oss själva i en verksamhetsrapport för 2007. Så definierade vi oss även av juryn för Ars Electronica när de gav oss ett stort pris förra året. Ganska poetiskt, helt sanningsenligt, ytterst vagt.

Ett kluster av människor och datorer? En gammal klassiker som användes av Asocialstyrelsen. Stämmer bra in på vad Piratbyrån i praktiken var, för tillgången till gemensamma servrar att leka på har hela tiden varit viktig. Fast vad är idag inte ett kluster av människor och datorer?

Flera alternativa beskrivningar av Piratbyrån går alldeles säkert att hitta. Mitt hopp är att så många som möjligt ska fortsätta att cirkulera, om vartannat, när folk beskriver vad Piratbyrån var. Må förvirringen leva vidare!

Uppdatering: Strax efter att detta inlägg postades så ändrade någon på svenska Wikipedia, så att Piratbyrån beskrivs som en “organisation”, inte en “lobbyorganisation”. Utmärkt, för tyvärr har svenska Wikipedia ett starkt inflytande på vad lata journalister skriver.

Snurriga saker lämpar sig för cirklar, så när en recensent använde frasen “ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest” råkade det bli upprinnelsen till en digital studiecirkel kring Det stundande upproret. Folk kommer från olika håll men verkar ganska överens om att vi inte läser en politisk programskrift på jakt efter slutsatser att betygsätta. Vissa menar rentav att texten bäst kan läsas närmast skönlitterärt, som antingen “magisk realism” eller “upphetsande kiosklitteratur”. Ambivalensen kan vara produktiv. Studiecirkeln tenderar att utgå från de känslor och associationer som väcks av textens sju “cirklar” som handlar om jaget, familjen, arbetet, metropolen, ekonomin, miljön och civilisationen.

Läsningen sker långsamt, en cirkel per vecka. Första cirkeln ledde till intensiva diskussioner, kanske främst i cirkelns slutna pad men även på utåtriktade bloggar. Både Lisa Magnusson och Redundans tar cirkeln som avstamp för en kritisk diskussion om jaget och svårigheterna att överskrida det. Guldfiske skriver en lång syntes om hur devisen “Vi vantrivs i individen” kan göras till utgångspunkt för politisk förändring. Alamut väljer att skriva utifrån filmen Fight Club och Fredrik Edin hakar på. Copyriot diskuterade “svartspinozism” och på flera andra ställen postades korta citat och kommentarer.

Andra kopplade via Adam Curtis dokumentär The Century of the Self (som vi nyligen visade) till samtidens individualisering av misslyckandet, självhjälp och “mindfulness”, personen som varumärke, lyckonorm och “kul“.
Ordet jagvurmande introducerades och dess relation till ensamheten diskuterades. Att vara för sig själv är inte det samma som att individualiseras, snarare tvärtom. Skillnaden är stor mellan ensamhet som tillvarons grundtillstånd och ensamhet som återkommande och nödvändig “hållplats i resorna mellan isolering och gemenskap”.
Några cirkeldeltagare störde sig mer än andra på en tendens hos Osynliga Kommittén att antyda någonting mera “sant”, begravt under det förljugna – antingen ett “sant jag” eller en “organisk gemenskap”. Andra läser kritiken av jagvurmandet snarare som en etisk maning att ta fasta på det som flyter mellan oss, ett göra snarare än ett vara. Oavsett vilket är det av stor betydelse att Det stundande upproret tar sin början just i en ambivalent kritik av jaget, snarare än i att fördöma orättvisor eller varna för planetens undergång.

Första cirkeln är, hur som helst, bara några sidor lång. Här finns den som pdf och här som avskrift.

Uppdatering – fler inlägg:

• Multitunes: The coming introduction


• Isobel: Outsourcad människa


• Commoniser: Jeg’et der overvåger selvet


• Filosofibloggen om första cirkeln: del ett, del två.

Niclas Ericsson heter en 45-årig sommarvikarie på Dagens Nyheters ledarsida som även drömmer om sitt stora genombrott i deckarebranschen. Här ser vi hans notis från i fredags, skriven med anledning av att Piratbyrån inte längre finns:

Alla kan nog själva inse vad som gör detta ledarstick så osmakligt. Jag tänker inte på det allmänna föraktet för politiskt engagerade tonåringar. Inte heller på den marina metaforik om vind och segel som redan har återanvänts av hundratals journalister (se mitt bidrag till en kommande antologi).

Nej, vad DN borde be om ursäkt för är att Niclas Ericsson skadeglatt gottade sig åt ett tragiskt dödsfall. Den direkta anledningen till att Piratbyrån lades ner just nu var att en av dess grundare dog, vilket Niclas Ericsson måste ha känt till. Hur är en människa funtad, som utnyttjar detta till att göra en intetsägande politisk kommentar?

Cynismen stannar förvisso inte där. Antalet passivformer som Niclas Ericsson lyckas trycka in på sju meningar avslöjar ett visst synsätt på politik. Här finns inga subjekt – bara vindar som vänder, fenomen som tappar glorior, kritik utan avsändare, partier som inte har någon vilja utan bara kryper för frågor som dyker upp.
Möjligheten finns förstås att detta är en helt korrekt beskrivning av “politik”. Själv kan jag tänka så ibland. Men om jag vore ledarskribent så hade den tanken tvingat mig att antingen säga upp mig eller åtminstone låtsas att min cynism inte var fullständig.

Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris; det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser bland varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött.

“Svartspinozism” kanske är ett lämpligt ord för att beskriva filosofin i första cirkeln av Det stundande upproret. När vi annars läser om hur Spinoza tänkte sig individen som inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser så är vi vana vid att det utmynnar i en oförblommerad glädje. En av flera varianter på detta är hyllningarna till det “generella intellektet” från spinozistiskt lagda postmarxister. Osynliga Kommitténs analys av vår samtid domineras snarare av ett mörker som är djupt, om än inte kompakt.

Kontrollerandet av jaget i ett permanent stadium av nerbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps är den bäst dolda hemligheten i den nuvarande ordningen.
/…/
“VAD ÄR JAG” då? Sedan barndomen har jag varit involverad i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud känslor, barnvisor, substanser, gester, idéer, intryck, blickar, sånger och mat. Vad är Jag? På varje sätt bunden till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare, händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.

Vi kan jämföra med Fredrika Spindlers utmärkta bok om Spinoza som kom förra året. Alldeles i början understryker hon hur kollektiv samexistens alltid måste vara utgångspunkten. Individen inte är given på förhand, utan är inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang, lika lite som kroppens delar kan tänkas i isolation från varandra eller från de andra omkringliggande kroppar som de står i relation till. Denna kollektiva dimension omöjliggör idéer om samhällskontrakt, så som hos Hobbes, skriver Fredrika Spindler.

Även om ingen är så främmande till samhällskontraktet som Osynliga Kommittén, får Det stundande upproret den “ljusa” spinozismen att framstå som en smula idealistisk. Det räcker inte med att inse vilka idéer som är inadekvata. Det räcker inte med att konstatera att individualiseringen av livets alla aspekter skiljer kraften från det som den förmår, som om vi hade en fri vilja att ställa oss utanför “den galna idén om Jagets permanens”.
Eftersom varje människa “oundvikligen determineras av utomstående faktorer vars krafter vida överstiger hennes egna” (Spindler, s. 23) är ingen människa fri att välja – Spinoza ger ingenting för Descartes’ fantasier om medvetandet som den fria viljans boning.
Vår samtid tenderar att likställa “valfrihet” med den tomma sökrutan (Google, Spotify, YouTube, Adlibris, The Pirate Bay…) som ger envar tillgång till vad hon vill ha – under förutsättning att hon på förhand vet vad hon vill ha. Sådan frihet förutsätter att vi redan har koll på alla bloggar, läst alla böcker, sett alla filmer och hört all musik.

I det borgerliga samhället härskar den fictio juris, att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.

Marx

Vem ligger bakom masspersonifieringen? Vi kontrollerar oss själva, skriver Osynliga Kommittén. Klamrar oss fast vid en trött föreställning om jaget. Bygger upp den gång på gång när den rivs ner. Ju mer vi försöker fylla igen det där tomma hålet, desto mer tomhet känner vi.

Vi har blivit våra egna representanter i en märklig kommers, garanter av en personifikation som i slutändan känns mycket mer som en amputation. /…/
Sökandet efter jaget, min blogg, min lägenhet, den senaste trendiga skiten, vem knullar med vem, relationsdrama… vilka hjälpmedel som än krävs för att hålla fast vid ett “Jag”! /…/
Den ständiga uppmaningen att “vara någon” uprätthåller det sjukliga tillstånd som gör det här samhället nödvändigt. Uppmaningen att vara stark skapar den svaghet som den stöder sig på, till den grad att allt blir terapi, även arbete, även kärlek. Alla dessa “hur är läget?” som vi utväxlar ger intrycket av ett samhälle sammansatt av patienter som undersöker varandra. Det sociala utgörs nu av tusen små nischer, tusen små tillflyktsorter där man kan söka skydd. Där det alltid är bättre än den bitande kylan utanför. /…/ Snart kommer det här samhället enbart att hållas ihop genom en spänning som uppstår av att alla sociala atomer dras mot ett inbillas botemedel.

Osynliga Kommittén ställer inte jaget mot samhället, utan vill tvärtom peka på hur en viss typ av förfrämligande samhälle hålls samman av en viss slags atomiserade jag. Motsägelsen mellan individen och gruppen, mellan tillhörighet och frihet, betecknar de som västvärldens “trojanska favorithäst”. Vi skulle också kunna tala denna motsättning som en “double-bind“.
Även här rör vi oss på spinozistisk mark. Spinoza underströk att frihet och lydnad inte kan ställas mot varandra, eftersom den helt fria viljan är en illusion. Osynliga Kommittén skriver att frihet inte kan vara frihet från relationer, “utan den användbara möjligheten att arbeta på dem, att flytta runt i dess utrymme, att forma eller upplösa dem.”

Social produktion och psykisk produktion är oskiljaktiga, i Det stundande upproret liksom i Anti-Œdipus. Första cirkeln avslutas med en maning att göra mental ohälsa till politik, en tanke som Osynliga Kommittén idag inte är ensamma om att vilja återutforska. Mark Fisher skriver i Capitalist Realism att mental ohälsa måste omvandlas “från medikaliserade tillstånd till verksamma antagonismer”. Osynliga Kommittén uttrycker sig i termer av exodus snarare än antagonism:

Sjukdom, trötthet och depression kan alla ses som individuella symptom på det som måste botas.
/…/
Vi är inte deprimerade, vi är i strejk. För de som vägrar kontrollera sig själva är “depression” inte ett stadium utan en genomfart, bugandet på väg ut från scenen, ett steg mot ett politiskt avståndstagande.

Vilka är förresten “de” som vill avskärma våra jag? De andra jagen, är ett fullt rimligt svar, även om det inte visar på någon utväg.

Bör vi helt enkelt sluta att säga “hur är läget?” till varandra? Antagligen, för den hälsningsfrasen är ett uttryck för “masspersonifierin”. Men att prata annorlunda löser ingenting utan är på sin höjd ett uttryck för ett sökande efter ett annat språk, som ännu inte är oss tillgängligt.

Ganska komiskt: “Piratbyrån lägger ner sin verksamhet”, rapporterar idag alla svenska nyhetsmedier. Det är ju som att säga att “blixten slutar blixtra“, som om det gick att skilja mellan ett subjekt och dess handlande.

Snarare ligger det till så här: Verksamheten lägger ner Piratbyrån. Om vi ska tala om epoker så måste antingen Piratbyråns sju år delas upp i flera olika epoker – eller så kan vi urskilja en längre överepok av sammanlänkande verksamheter, som började innan 2003 och fortsätter efter 2010.
Under en tid var verksamheten relativt koncentrerad i det skal vi kallade för Piratbyrån. Efter hand blev Piratbyråns hemsida av allt mindre betydelse för den verksamhet som vi kallade för Piratbyrån. Sedan tedde sig själva Piratbyrån som ett alltför trångt skal för att rymma en allt mer mångfaldig och ofta luddigt organiserad verksamhet.
Vi skaffade oss andra skal, bland annat ett av aluminium, samtidigt som symbolen “Piratbyrån” fortsatte att användas när så passade, särskilt vid aktiviteter utanför Sveriges gränser. Nu får det räcka.

Verksamheten klarar sig utan Piratbyrån. Inte för att verksamheten har avtagit, utan för att den har vuxit och vidgats, kontaktytsintensifierat sig till en mängd överlappande gemenskaper, både i staden och till näts. “Från att befria verk till att befria sammanhang”, som Ibi uttryckte det. Vissa kommer att förstå precis vilka verksamheter som jag syftar på medan andra inte har en aning och det är helt i sin ordning för vad som räknas är strikt talat inte förståelse utan kopiering.

Piratbyrån upphörde nog redan för ett år sedan, i det virvlande kölvattnet efter The Spectrial där nya och större kluster formerade sig. Jag skriver själv i en kommande antologi om nätpolitik om hur vi inte längre såg någon mening i piratsymboliken efter förra sommaren i Venedig. Verksamheten letade sig helt odramatiskt vidare i nya former.

Vi hade ändå tänkt oss högsommaren 2010 som en bra tid att sätta en ordentlig punkt för Piratbyrån. Vi hade redan gjort upp med Riksarkivet om att de ska få arkivera material och skissat på en helt annan slags sajt. Att vi lät punkten sättas genast kom sig av en sorglig bortgång. Nu finns skäl för eftertanke och tillbakablickar, men själva ägnar vi mer kraft åt att bygga – i hög grad mycket handgripligt – på framtida rum för verksamhet.

Ibi Kopimi Botani finns inte längre i världen, men han fortsätter att göra denna värld “vackrare, smartare och oerhört mycket svårare att förutsäga”. För kopieringen överskrider döden, genomkorsar varje enskild varelse. Utan att någonting för den skull blir begripligt.

Svindel uppstår vid tanken på alla de digitala projektiler som Ibi sände ut till internet: kilometervis av IRC-loggar, flera dussin bloggar, tusentals fotografier och illustrationer, design av fler parodisajter än någon riktigt kan minnas.
Allra största delen av dessa filer har redan gått förlorade, på gott och på ont. Jag navigerar bland fragmenten. Kanske var det exakt tio år sedan vi möttes, kring någon slags studiegrupp på 44:an, för att sedan hinna skingras och mötas flera gånger till. Allra mest på IRC (särskilt mellan klockan tolv och tre på natten) och på Kungsholmen (särskilt kring årsskiftet 2004-2005).
En IRC-natt vid denna tid gjorde alla ett sånt där test, “Which File Extension Are You?“, som för Ibis del gav en läskigt träffsäker karakteristik:

You are .doc: You change from year to year, just to make things tough on your competition. Only your creator really has a handle on you.

Bland allt som växte fram från IRC fanns Piratbyrån. Strax efter starten, i oktober 2003, frågade någon på forumet för x:te gången om hur det skulle gå om alla tilläts att kopiera vad som helst. Skulle vårt jobb vara att svara på frågor, eller att ställa helt andra frågor? Här slog Ibi an tonen för Piratbyrån, i ett av sina första inlägg:

Kulturyttringar är olika sätt att kommunicera. Grundläggande verktyg för de flesta sociala djur, som ett språk helt enkelt. Liksom det talade språket, förvandlas kulturen medans den sprids. Det går inte att skilja spridandet av kultur från själva “skapandeprocessen” eftersom det i princip är samma sak. Liksom språket blir kultur meningslös och dör ut om den inte sprids. Upphovsrättslagar är lagar som utgår från en absurd idé om att kultur skapas ur intet, och detta är faktiskt ett sätt att via staten just försöka stjäla andras arbete.

Att sprida kultur är att skapa kultur.

Efter ett år med Piratbyrån märkte vi att vi gjorde intryck i den så kallade debatten, rentav inom partipolitiken. Vi hade kunnat nöja oss med det, men Ibi var den som alltid påminde om att det inte räckte, som aldrig kunde acceptera de reaktiva krafternas triumf, som ständigt sökte efter nya symboler och lika ofta fann dem i färg och form som i ord. Samtidigt som Ibi läste filosofi, experimenterade i köket och trädde in i rollen som Yellow Man kristalliserade sig konceptet Kopimi utifrån en dans som hans yngsta son brukade kopiera från internet.

Genom Piratbyrån lanserades Kopimi-symbolen i januari 2005. Det var ett medvetet drag för att komma vidare från någonting som vi kände hotade att stelna. Bland fragmenten hittar jag en IRC-logg från natten till tisdagen den 25 januari 2005, mellan klockan 02.40 och 04.20. Ibi, Marcus och jag satt uppe och spelade go med varandra och Ibi letade ord angående Piratbyråns fortsatta inriktning. Jag gör ett försök till varsam redigering av vad han skrev:

Fan det här med piratkopiering… det är skitviktigt. Jag inbillar mig att vi är i ett extremt känsligt läge, som är till vår fördel. Jag får (säkert helt obefogat) lite skumma känslor. Lite ångest över att kanske sumpa chansen, om ni fattar. Det känns som typ att mjölk är gratis och står i alla gathörn och det som kommer avgöra om folk kommer betala eller inte beror bara på hur vi pratar och skriver om det.
Jag skulle typ vilja att man drog in fler ord som kunde luckra upp antipiraternas snack. Så här har jag drömt inatt iaf: att vi på ett smart sätt fått ut vårt budskap genom att klä oss i en reaktiv förklädnad: piratkopiering, pirater, etc – vilket har varit extremt lyckat. Samtidigt ser jag copyright som den reaktiva parten. Copyright är ju en reaktion på fri kopiering. Fast man kan tro att det förhåller sig på omvänt vis när man ser vad vi kallar oss och det vi gillar. Hur vi skriver etc. Och det är ju oxo så att de som är med på noterna idag inte kommer falla av, så att säga. Alltså de som piratar och gillar det etc.
Men jag skulle typ vilja stoppa in nya ord för att luckra upp hela rättighetsskiten. Jag har inte tänkt så mycket på vilka ord, bara spånat på tänket. Typ att man stoppar in ord som “återberätta”… recitera… återanvända… Det finns säkert mycket bättre ord. Men t.ex. att kopiera musik är inte väsensskilt från att återberätta en historia. I båda fallen återspelar man ljud. På sätt och vis kopierar man men ändå inte. Man håller snarare vid liv.
Det är inte en ny produkt man gör när man kopierar en låt, utan man förlänger livslängden på den snarare och det är typ här jag tycker att det finns mycket att fundera kring.
/…/
Jag vill gå vidare från att befria verk till att befria sammanhang. Alltså i hur vi uttrycker oss. I det gynnsamma läge vi är i så har vi typ stora möjligheter att gå vidare. Så länge vi enbart sysslar med anticopyright så spelar vi på fel planhalva känns det som. Även om vi leder.
Jag tänker på t.ex. Yellow Man på Konstfack. Det är ett extremt plumpt sätt att illustrera problemet men det var ett bra sätt att närma sig kärnan. Att Sveriges Radio kan copyrighta saker beror ju enbart på nån gudomlig idé om att de äger alla situationer de uppträder i, att inta en metaposition. Och det riktigt sjuka är att situationerna i sig inte går att copyrighta lika lätt idag som tidigare eftersom produktionsmedlen blivit så pass billiga och internet gör att det går att sprida det billigt.
Som sagt, det är inte nya tankar på nåt sätt. Jag tänker bara att om vi liksom internt drar uppå det tänket, typ som nu, så gör det i sig att riktningen justeras, eller hur man nu ska uttrycka det. Alltså, PB var ju ett skitbra sätt att närma sig det hela. Jag måste sätta mig in i Art Liberated. Jag får mest för mig att de fortfarande är i en defensiv fas, precis som PB: att man vill befria konst. Det är ett steg för sent, om man tänker ett par år framåt. Eller så känner jag just nu. Fan, jag har svårt att uttrycka mig, men jag menar att det i egentlig mening inte finns något att försvara. Man försvarar det som så att säga är en liten del av alltet. Det vi är ute efter är gratis.
/…/
Jag misstänker att vi ser oss lite för mycket som gerilla. Helt i onödan, ofta. Jag skulle vilja typ använda fler närliggande ord för det som alla kallar kopiering/piratkopiering, så att det blir fler nyanser. Vanligtvis vill man ju det omvända. Det är sjukt men jag tror att vänstertänket måste släppas än mer. Vanligtvis så har staten 100 ord för nåt vi inte gillar: vi vill att mord ska kallas mord t.ex., inte självförsvar eller nödvärn. Men nu är vi i deras sits. Jag vill typ blanda bort korten, så att deras angrepp _låter_absurt. Det är en sorts avväpning att kalla kopiering får återberättande, t.ex.
Vem skulle kunna sitta och säga att återberättande borde förbjudas utan att låta som en pajas? Däremot kan APB säga att de är emot piratkopiering.
/…/
Jag tänker att copyright-symbolen för det mesta används som ett substitut för kopimi. De flesta VILL ju bli kopierade och och c-symbolen har varit ett sätt att sticka ut. Dokusåpan skulle inte blitt så poppis om det inte runtom i världen var så att alla tycker att kopimi-tänket är spännande.
En muterad Kant ruu. Copyme är ju egentligen det kategoriska imperativet fast utifrån en positiv känsla.

Fem år senare finns inte Ibi längre, men vi är knappt i närheten av att förstå hur vår värld har förändrats av kopior från hans håll – långt, långt bort från hans egna person. Och den fortsätter att förändras genom våra kopieringar, med eller utan Piratbyrån: Maintain hardline kopimi!

För tio år sedan var Skunk.nu, enligt obekräftade uppgifter, Sveriges största nätgemenskap. Det hade då redan tagits över av Spray, som från att IT-bubbland sprack helt negligerade att vidareutveckla sidan. Skunk har därför aldrig rört sig en millimeter bortom web 1.0, vilket bland annat innebär en närmast fullständig frihet att använda html på sin egen profilsida.
Just att ingenting har förändrats från centralt håll har varit en av de främsta kvaliteterna för den spillra som har levt vidare på Skunk och som i vissa fall kultiverat en säregen typ av litteratur via dagboksfunktionen. Några av de mest passionerade skunkarna sammanfattar i en kollektivt skriven text:

Istället för den kommentarshysteri som Web 2.0 har fört med sig, där varenda artikel har ett eget kommentarsfält och där du inte har åstadkommit något innan det fått “likes” på fejjan, är Skunk stillheten själv. Men när vi skunkar väljer att kommunicera gör vi det kompromisslöst, känslosamt, obetänksamt. Under tio år av användande har ett eget rum skapats med andra regler än vad som gäller på vanliga communities.

På fredagseftermiddagen meddelade Sprays vd att man helt bryskt tänker stänga Skunk. Tidsfristen som gavs var knappt två veckor. Allra mest upprördes kanske skunkarna av att pressmeddelandet från Spray rekommenderade folk att återsamlas på Facebook.

Snabbt mobiliserades IRC och etherpad en febril aktivitet. Efter ett dygn utsändes ett pressmeddelande från några som kallade sig Skunkgruppen. Kontaktpersonerna skrev under med titlar som manifesterade en karakteristisk mix av unga författare, mjukvaruutvecklare och sociologer. Utöver den rena känslan av en hotad nätvaro, framförde de tre argument:

• Att en nätgemenskap är relativt liten – några hundra aktiva per dag – är inget argument mot dess existens.


• Just eftersom Skunk saknar RSS-flöden och topplistor är det ett kulturellt andningshål.


• Gränssnittet på Skunk har format en alldeles särskild språklig stil, som fortsätter att influera ett antal författare och journalister.

Idag följde Skunkgruppen upp genom att publicera “Skunkmanifestet“.

Händelserna sedan nedläggningshotet blev känt, den 18 juni, visar precis vad som är unikt med Skunk. Vi arbetar decentraliserat, men sammanknutna av vänskap. Någon kodar en Skunk-klon och registrerar domänen sknuk.nu. En annan jobbar med det juridiska och en tredje skriver pressmeddelanden. Flera skunkar försöker spara ner hela communityt på sina hårddiskar. Skunks organiska uppbyggnad har gett oss tio års erfarenhet av emergens, hur helheten blir större än bara delarna och underbart omöjlig att förutse.

En vreden riktad mot Spray tycks ha varit nödvändig för att katalysera denna aktivitet, tillsammans med ett kollektivt avståndstagande från Facebook-kulturen – men vad som räknas i slutändan är bara vad Skunkgruppen lyckas skapa tillsammans. Det ska bli spännande att följa.

Uppdatering: Vertigomannen, Isabelle Ståhl samt todayssocietyisawesome ger fler vinklar kring skunkandet.

Nyligen växlade jag några ord med Göran Hägglund på Twitter. Jag hade frågat efter partipolitiska spellistor, som för mig var ett nytt fenomen, varpå kd-ledaren replikerade: “Var har du varit senaste tiden? En våg av spellistor har vällt fram och kulturskribenter har frossat i analyser.” Mitt ärliga svar: Jag ägnar mer tid åt min familj än åt halvverkliga kulturdebatter.

Kanske säger även detta “var har du varit” lite om offentlighetens hastighetsregler. Att jag inte följer dessa regler, inte alltid “hänger med”, tar jag för övrigt som ett bra betyg på min förmåga att prioritera. Det handlar kanske inte främst om att prioritera mellan verklighet och halvverklighet, utan om snabbt kontra långsamt, om gamla kontra nya tankar och texter.

Samma fenomen märktes när jag bloggade om kortbyxor, tre timmar efter att diskussionen på Twitter hade avstannat. Då fick jag höra att “shortsnyhetscykeln är över”. Givetvis sagt med glimten i ögat, men ändå betecknande för en viss typ av snabboffentlighet.

Och i förrgår lärde jag mig ett nytt ord: vuvuzela. Det var sannerligen inte igår som ett blåsinstrument var kontroversiellt i sig, åtminstone inte i västvärlden. Detta fascinerade mig. Han som nämnde vuvuzelan för mig fascinerades dock mer av hur jag hade kunnat missa fenomenet, trots flera dagars intensivsnack på kultursidorna.

Till saken, eller så: “Vuvuzelan har peakat” står som rubrik för en skarp betraktelse av Jonas Wikström. Han skriver om hur “den urbana, agendasättande medelklassen” ängsligt ägnar en stor del av tiden åt att hålla koll på det senaste samtalsämnets produktlivscykel. Det gäller att hoppa av i tid, strax innan någonting peakar, för att inte “bete sig som en LO-medlem” vilket är den yttersta skammen.

Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat.
/…/
Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag – till höger eller vänster – vill “fastna” i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga.

Skarp analys, som sagt – men inte tillräcklig. Paradoxalt nog tycks den kunna slå knut på sig själv, för att åter landa i den “contrarianism” som kritiseras. Åtminstone om vi nöjer oss med att sätta ära i att tycka samma sak som andra, i att fastna i en fråga. Dessutom bäddar det för såväl medlöperi som stagnation.
På en mycket praktisk nivå kan konsekvensen bli att vi stannar kvar i Facebook trots att det fyller oss med tristess, trots att vår kommunikation i allt högre grad censureras där. Det är svårt att kategoriskt förneka det politiska värdet av att vissa företeelser kan bli “ute”.

Jag tror att vi bör tänka offentlighet mer i termer av hastigheter. En politisk fråga bör idealiskt sätt diskuteras parallellt på flera hastigheter, det vill säga inom olika snabba medier, från Twitter till böcker. Det betyder inte att samma saker ska sägas överallt, men det krävs någon form av förankring mellan nivåerna. Då tror jag att bättre förutsättningar kan uppstå för ett samtal fritt från den ängslighet som Jonas Wikström sätter fingret på.

Isobel gör också ett viktigt påpekande:

tror dock att man ska skilja mellan so-last-hour-fenomenet och driften att säga emot en enhetlig åsiktsmassa

Ja! Men hur? Även här finns det nog en poäng i att tänka i hastigheter. Vilken tidslighet befinner vi oss i när vi går emot massan? Tänker vi oss som ett avantgarde i “framkanten” av tidens rörelse, eller strävar vi efter en hållning som med Nietzsches ord är “otidsenlig”?

Nya numret av Historisk tidskrift (2/2010) rummer en intressant artikel om historiepolitik av Jan Selling. Han har grundligt studerat den svenska debatten om den statliga verksamheten Levande historia, så som den har förts 1998-2008. Han smular sönder den “skenbart neutrala och faktapositivistiska syn” på verksamheten, som myndighetens företrädare uttrycker.

Våren 1997 brakar det loss: kvällen före vårens sista riksdagsdebatt offentliggjordes en undersökning vars resultat framställdes som alarmerande: “en tredjedel förnekar Förintelsen”. Ett halvår senare hade den nya svenska historiepolitiken kristalliserats, med minnesmonument, forskningscentrum, högtidlighållande av befrielsen av Auschwitz samt en bok om Förintelsen som skickades ut till alla hushåll i Sverige. Här framträdde vad Jan Selling benämner som “en vänsterliberal diskursformation”, vilken befästes genom socialdemokratins politiska dominans i kombination med pressens liberala dominans.

Inom ramen för det nya samförståndet avtecknade sig dock nyanser. Medan liberaler framhöll initiativet som upplysning om “de brott mot mänskligheten som har ägt rum i vår världsdel på 30- och 40-talen” och konservativa framhöll “den ondska som finns och alltid har funnits i människan”, ville vänstern använda historiens lärdomar för att motverka strukturell diskriminering av invandrare i det svenska samhället.

Ännu var det få i det politiska etablissemanget som vände sig mot Levande historia-projektet. Sten Andersson (m) – senare avhoppad till sverigedemokraterna – menade att “kommunismen antalsmässigt” översteg “det som nazismen i all sin ondska åstadkom” och ville inte se någon koppling mellan högern och nazismen. Liknande argument skulle senare återkomma från den näringslivsfinansierade organisationen “Upplysning om kommunismen“.

Dessa identifieras som en motdiskurs från höger, politiskt riktad inte minst mot vänsterpartiet, som i sin tur snart krävde nedläggning av Levande historia. Motdiskursen från vänster krävde å sin sida upplysning om kolonialismens brott i dess kapitalistiska kontext. För det tredje identifierar Jan Selling en liberal motdiskurs som av principiella skäl vänder sig mot statlig styrning av historieforskningen. Detta argument genomsyrade det “Upprop mot statlig kampanjhistoria” som en mycket stor skara historiker och andra forskare skrev under.

Jan Selling gör klart att historiepolitik är just politik, som därför aldrig kan lösas genom räkneövningar. Han riktar hård kritik mot sin historikerkollega Kristian Gerner, som utifrån en totalitarismteori insisterar på att se nazism och stalinism som “två sidor av samma mynt”:

Emellertid ger totalitarismteorins perspektiv inga svar på frågan varför eliminatorisk antisemitism blev ett centralt element i nazismen men aldrig i stalinismen. Gerner relativiserade denna skillnad. Han hävdade att det industriella folkmordet på judarna inte var planerat utan en följd av kriget och att utsvältningen av den ukrainska bondeklassen var stalinismens långsamma motsvarighet.

Efter regeringsskiftet 2006 fick Levande historia raskt det nya uppdraget att “informera om kommunismens brott mot mänskligheten”. Myndigheten valde medvetet att ändra formuleringen, när kampanjen offentliggjordes våren 2008: “Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Ändå präglades den bok som Levande historia då utgav, enligt Jan Selling, av ideologisk propaganda som antydde att Gulag var en logisk följd av Marx.

Själva det radikala ifrågasättandet av marknadsekonomin är farligt, lydde ett av bokens ideologiska budskap: “En del forskare menar dessutom att det just är kravet på radikal jämlikhet som oundvikligen leder till terror och förtryck i de kommunistiska samhällena”.

Regeringsskiftet ledde till en förskjutning i den dominerande synen på Förintelsen, från “singularitetstesen” till “totalitarismtesen”, konstaterar Jan Selling. På ett politiskt plan motsvarades detta av ett skifte från antirasism till en antitotalitarism som implicerade antikommunism. Att pendeln åter skulle svänga tillbaka förefaller föga troligt. Då är det nog mer sannolikt att Levande historia läggs ner som myndighet. Men staten kommer inte för den skull att kunna avsvärja sig historiepolitiken. Åtminstone inte så länge som det finns historieundervisning, minnesmonument och muséer.

Enligt de outtalade hastighetsreglerna för politisk offentlighet i Sverige så är det söligt av en bloggare att vänta femtio dagar med att kommentera en nyhet, så som jag tänkte göra nu. Även om man bara väntar fem dagar, eller för den delen fem timmar, finns det alltid vissa som tycker att man är en senkomling i samtalet – om man inte skriver för en veckotidning respektive dagstidning. Jag tror att dessa hastighetsskillnader utgör en stor del, om än inte allt, av det som ofta kallas för “eftertanke” eller “fördjupning”. Även jag värderar långsamhet, men upplever ofta att den görs till en fetisch när vad som krävs är att förstå hur långsamma och snabba medier skapar varandras förutsättningar. Dialektiskt, om man så vill.

Här kommer en kort kommentar till tre texter som för ungefär femtio dagar sedan publicerades av Sanna Rayman, Ali Esbati och Jonas Thente.

Sanna Rayman satte ord på en liten del av den avsmak vi kan känna inför valrörelsen. Alla politiska partier har bestämt sig för att “sociala medier” som måste användas maximalt under detta valår, vilket har gjort nätet “översållat med politikerbloggar som startats helt utan lust eller nyfikenhet”. Vad som blommar ut under 2010 är i hög grad en generalisering av någonting vi kunde se redan 2008, påpekar hon.

Om man ska problematisera någon aspekt av de sociala mediernas breda intåg i valrörelsen är det snarare en tendens till sänkt kvalitet. I FRA-debatten skapades uttrycket bloggbävning, en teknik som nyttjade befintliga sökmotorer. Genom att länka till alla som skrev om FRA togs de olika bloggportalerna över av ämnet.
Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.

Ali Esbati uppfattade detta som ett förakt mot kollektiva former för politiskt tyckande. Hans respons till Sanna Rayman var lika slagkraftig som oresonlig. Man kan ifrågasätta om det är en respons, för han tillskrev henne en annan uppfattning än hon hade uttryckt, men lyckades likväl frilägga ett visst individuellt tyckarideal som utan tvivel är verksamt:

Utgångspunkten är dels att någon som inte tillhör ett “gäng” självklart skriver mer intressant, dels att partilösa rundtyckare med mer eller mindre upphöjda positioner i mediesfären inte tillhör något gäng.
Bägge premisserna är förstås felaktiga, men samtidigt grundläggande för det självutnämnt “liberala” och “oberoende” kommentariatets självförståelse. Den självförståelsen – och det ohyggligt starka inflytande över samhällsdebattens utformning som utövas utifrån den – är ett väsentligt större problem för ett intressant demokratiskt offentligt samtal, än 100 copypejstande socialdemokratiska kommunalpolitiker som inte riktigt har hajat vad som för tillfället är inne och ute på cybercocktailpartyn.

Kanske skulle Ali Esbati räkna även mig till nämnda kommentariat. Jag sätter stolthet i att stå utanför politiska partier och ser inte oberoende som ett dåligt ord, även om det (precis som långsamhet) lätt kan bli till en fetisch. Vidare så kan jag antagligen klassas som en “rundtyckare”, eftersom jag “tycker runt” snarare än att följa den politiska offentlighetens dagordning som säger att man i första hand måste tycka till om sådant som diskuteras på DN Kommuniké, innan man kan krydda med personliga prioriteter i lagom mängd. Om detta är rundtyckande så är det synonymt med vad en moderat i FRA-debatten diagnosticerade som “assymetrisk politik“.
Nå, om nu Ali Esbati han skulle räkna mig till ett sådant kommentariat så tar jag det med ro, precis som jag gör när andra ibland har fått för sig att Copyriot är en underordnad del av en rörelse. Båda har lika fel. Poängen är inte att komma fram till ett idealiskt förhållningssätt för hur bloggar bör agera, på en tänkt skala mellan individualism och kollektivism. Snarare måste vi se dem som samverkande med andra medier och anpassa vår praktik till detta.

Alltsedan 2008 års FRA-bävning har dagstidningarna blivit allt bättre på att locka till sig blogglänkar, som belönas med en tillbakalänk längst ner efter tidningstexten. Ju mer en blogg spelar med i detta spel, desto mer blir dess länkande till en spegling av dagstidningens. Först en text som ofta helt kan sakna länkar, därefter en drös länkar längst ner. Länkarna kan gå till tidningar eller till andra bloggar i samma “gäng” men har oftast inte så mycket med texten att göra. Gemensamma nämnaren för det länkade är “idag”. Sådan länkning är inte politisk, den kvalificerar inte ens som kollektivt tyckande utan är snarare ett underkastande under en massmedial logik – vilket även gäller de gäng som länkar till varandra utifrån en tanke om politisk solidaritet.

Jonas Thente, slutligen, plockade fram Ferdinand Tönnies gamla distinktion: bloggar skapar Gemeinschaft, papperstidningar skapar ett Gesellschaft, skrev han. “En blogg skapar en flock /…/ där mål och mening är gemensamma.” Fast skulle detta inte alls gälla för DN Debatt?

Jag håller med om en rad av Thentes poänger, exempelvis om det pedagogiska värdet av att inte alltid ge en omedelbar förklaring till varje svårt begrepp. En insikt som faller på plats först efter tjugonde försöket är på ett annat sätt en egen insikt. Däremot har jag svårt att förstå antydningen om att bloggformatet till sin natur skulle dra mot det omedelbart begripliga, det faktarutalika. Sådant finner jag mer av i dagspressen. Min erfarenhet av att skriva för båda formaten är otvetydig: det är i dagstidningarna man alltid måste utgå från att allt ska vara begripligt för alla, särskilt som man inte får länka.

Bloggposter skriver jag däremot ofta ut på papper. Efter någon timme eller någon dag läser jag dem, därefter händer det ofta att pappret får ligga kvar i en skrivbordslåda i kanske en månad innan jag åter går igenom högen. Sedan går jag igenom den med sikte på pappersinsamlingen, men stannar upp inför en del – som nu – och sätter samman kommentarer till en ny bloggpost. Länkandet i en sådan bloggpost siktar inte så mycket på att koncentrera ett massmedialt “nu” som på att ordna det som överlevt nuet. Jag vill tro att det skapar bättre förutsättningar för ett kollektivt tyckande som handlar om gemenskap i tillblivelse, inte bara om två gäng i valrörelse mot varandra.

Uppdatering: Lisa Magnusson bygger vidare under rubriken “Tekniken uppmuntrar till likriktning“.