För en vecka sedan lärde sig en del svenskar ett nytt ord: “cyberpessimism”. En sökning i pressarkiven tyder på att ordet inte har använts i tryck förrän nu, i en understreckare av statsvetaren Victor Galaz. Cyberpessimism betecknar en skeptisk hållning mot populära idéer om att digitala kommunikationsmedel skulle hysa en inneboende potential att störta despotiska regimer och skapa en friare värld. Som cyberpessimismens främste banérförare presenteras där Evgeny Morozov, en smart och trevlig skribent från Vitryssland, som jag själv har druckit öl med i Budapest och som jag senast hörde tala i Linz.
Evgeny Morozov har nämnts på SvD:s kultursidor en gång tidigare. Marie Demker skrev förra året skrev ett bra inlägg om hur diktaturers nätpolitik alls inte bara handlar om att stoppa fria informationsflöden.
Ryssland låter medborgarna surfa gratis endast på statligt kontrollerade sidor och Kina avlönar en stor grupp individer för att i eget namn harmonisera debatten på bloggar och forum.
De två sistnämnda mekanismerna har bloggaren Evgeny Morozov döpt till spinternet (från begreppet spin, ungefär att styra diskussionen).
Victor Galaz understreckare, späckad med intressanta referenser, finner jag däremot problematisk. Gång på gång hamrar han nämligen in en polär motsättning mellan “cyberoptimister” och “cyberpessimister”, där pendeln nu uppges svänga.
I svallvågorna av vad som kommit att kallas ”Google vs. China” går det nämligen att skönja ett paradigmskifte bland internet-intellektuella som få uppmärksammat: övergången från troskyldig cyberoptimism till jäsande cyberpessimism.
Problemet med Victor Galaz dualistiska resonemang, som jag ser det, är att pessimism och optimism inte är varandras motsatser. Med risk för att bli tjatig vill jag upprepa vad den gode Ernst Jünger skrev i Över linjen: optimismens motsats är inte pessimismen, utan defaitismen, den fastkörda uppgivenheten.
Om vi ska acceptera begreppen cyberoptimism och cyberpessimism, bör vi komplettera dem med begreppet cyberdefaitism. Typiskt för cyberdefaitismen är att säga att alla som använder Facebook minsann borde hålla tyst om FRA, eller att tolka varje söndertrollat kommentarsfält som ett tecken på att folk i allmänhet inte lyckats visa sig nätmyndiga och därför heller inte bör ha någon talan i nätpolitiska frågor.
Nystartade antipiratlobbyn “Netopia” jobbar medvetet för att etablera en slags cyberdefaitism. Pär Strömbäck har i detta syfte försökt att lyfta fram Evgeny Morozov, trots att den senare är allt annat än antipirat. Medan han manar till skepsis och eftertanke i fråga om nätets politiska potential, står han likväl stadigt i sitt försvaret av fria kommunikationer och sitt motstånd mot censur.
Evgeny Morozov vet att skilja mellan cyberpessimism och cyberdefaitism, men Victor Galaz gör det inte. Morozovs läsvärda text om nätets relativt lilla betydelse för mobiliseringen mot regimen i Iran refereras på klart tendentiöst sätt av Galaz. Morozov ger bra belägg för att både proteströrelsen och regimen har kunnat utnyttja s.k. sociala medier för sina syften. Galaz refererar detta som att “regimen egentligen bara drivits till att bli än mer auktoritär /…/ tack vare informationsteknologi”.
Omskrivningen pekar i cyberdefaitistisk riktning. Utan att det sägs rakt ut, ges intrycket att nätaktivisternas insatser för att återupprätta iraniers nätkommunikationer skulle ha varit meningslösa eller rentav skadliga. Detta kan jag inte se att Evgeny Morozov skulle ha sagt. Allt han säger är att nya medier inte i sig leder till demokrati, utan att det dels kommer an på hur de används och framför allt måste kompletteras med en postdigital aktivism som går bortom nätet.
Samma slags tendentiösa omskrivning görs av Martin Gelin på Netopia, i en text som i övrigt är läsvärd, om än fixerad vid amerikanska förhållanden. Martin Gelin uppger att Evgeny Morozov har hävdat, “att det så kallade twitter-upproret i Iran i själva verket genererade mer skada än nytta”.
Cyberdefaitismen är en bekväm position inte minst för diverse kolumnister, eftersom den tillåter en att peka ut andras handlande som meningslöst utan att så mycket som nämna ett alternativ. Martin Gelin säger inte om alternativet till “twitter-uppror” skulle vara ett uppror som använde Twitter på ett annat sätt, ett uppror som använda andra nätkommunikationer än Twitter, ett uppror utan några som helst nätkommunikationer, eller inget uppror alls. Victor Galaz antyder att regimen skulle ha varit mindre auktoritär om det inte funnes någon informationsteknologi, men är det ens ett alternativ?
Sådana påståenden är inte konstruktiva. Evgeny Morozov kan däremot vara hur skeptisk eller cyberpessimistisk som helst – han landar ändå i taktiska överväganden, just eftersom han inte är defaitist.
Victor Galaz upprepade påståenden om ett “paradigmskifte” gör gällande att en naiv cyberoptimism tidigare skulle ha varit allrådande bland “internet-intellektuella”. Det gäller möjligtvis om den senare kategorin begränsas till en liten klick av iPhone-besatta mediefolk. Hackerrörelsen har däremot aldrig präglats av en naiv teknikoptimism. Jag tänker tillbaka på “We lost the war”-talet på 22C3 i Berlin i december 2005, som Copyriot refererade:
Världsläget har de senaste fem åren hastigt mörknat, Bodströmsamhället är bara början på övervakningens utbyggnad, och pendeln kommer att ta flera decennier på sig innan den kan svänga i en trevligare riktning. Nu handlar det om att bygga en infrastruktur för att i bästa fall kunna hålla huvet över vattenytan, inte om att podcasting är på väg att befria våra tankar. Ingen idé att sikta för högt, för då kommer bara varje reträtt att bli en signal om förlust. Ungefär så kan budskapet sammanfattas.
Både jag och andra hade då invändningar mot delar av det pessimistiska budskapet, men det var fortfarande en handlingsinriktad pessimism. Syftet med talet var ju att mana hackers till att bygga tunnlar!
Defaitismens budskap är tvärtom att det inte är någon idé att bygga, att allt handlande bara gör saken värre, att vi trots allt ska vara tacksamma för en så fin tjänst som Spotify, att vi tyst bör böja oss för påbud om tvångsdatalagring, att det bara är tafatt att värdesätta anonymitet, att ytan är allt och tunnlarna intet…
Svepande fördömanden av hela internet är däremot något annat än cyberdefaitism. Det är snarare en udda version av radikalpessimism som jag kan ha viss respekt för.
Slutligen konstateras att ordet “cyberdefaitism” i och med denna bloggpost av allt att döma tycks etableras för första gången i sökbara sammanhang – när jag nu står i färd att klicka på postknappen dyker det ännu inte upp i några sökningar, vare sig på svenska eller på andra språk!
Uppdatering 1: Evgeny var snabb med sin respons via Twitter:
read your post through Google Translate. I agree: cyber-skeptics vs cyber-optimists juxtaposition is too simplistic.
what we need is a coherent theory of cyber-pragmatism (esp applied to Web/democratization). I count myself in that camp
the problem with both “cyber-pessimist” and “-optimist” labels is that both imply technological determinism, which I reject
Uppdatering 2: För tydlighets skull klargör jag gärna att jag inte vill tillskriva Martin Gelin (eller för den delen Victor Galaz) etiketten cyberdefaitister. Vad jag skriver är att Victor Galaz inte lyckas skilja mellan pessimism och defaitism, samt att båda skribenterna i sina referat av Morozovs resonemang om Iran formulerar sig på ett sätt som lätt kan uppfattas cyberdefaitistiskt.
38 kommentarer ↓
Mycket intressant. För det första tror jag att tunnlars politik inte går att utvärdera i termer “lyckades eller misslyckades” som i fallet Iran. Allt tunnel-epistemoligin vet i all sin partikularitet är om det flödar information i en viss tunnel eller inte. Informationen flödar, om den sen skulle “ge resultat” eller inte ser jag som sekundärt på ett sätt, och i allra högsta grad en fråga om tyckande.
Jag ansluter mig hellre till Telecomix Crypto Munition Bureaus tillvägagångssätt. De är pessimistiskt och optimistiskt samtidigt, men allt annat än defaitistiskt.
Pessimism driver hatet, optimism handlingskraften – de är verkligen inte motpoler. Defaitismen är dock den farligaste politiken, perfekt för armchair philosophers och deras självbedrägeri.
Rasmus, tack för ett klokt inlägg. Det enda jag inte håller med om är – surprise – dina generaliseringar om min roll i denna diskussion.
Menar du, på fullt allvar, att jag skulle låta “uppgiven” när jag talar om internet och Twitters demokratiska potential? Jag flyttade precis 700 mil över Atlanten för att arbeta med detta. Senast igår satt jag i en kvart i P1 och mumlade lyriskt om nätets fantastiska förmåga att hjälpa oss att förbättra vår politik och vår demokratiska process. Om du följer mig på Twitter peppras du dagligen av ett dussintal länkar om hur vi tillsammans kan skapa en bättre värld med hjälp av sociala medier och ny teknologi (+ en och annan Morozov-länk, för all del).
Du kallar min text om Lawrence Lessig och transparensaktivismen tendentiös men nämner inget exempel på varför den förtjänar det omdömet. Möjligen skulle referatet av Morozovs Twitter-kritik ha formulerats som att Twitter-revolutionen “inte bara” genererade nytta, utan även skada (snarare än, som jag skrev, “mer” skada än nytta), men det kan väl diskuteras.
Jag har skrivit flera optimistiska artiklar om hur Twitter har använts i Iran, Moldavien, Haiti, Colombia, men har inte läst något i svensk media om de eventuella baksidorna, så därför tycker jag Morozov förtjänar att uppmärksammas.
Det måste vara möjligt att ifrågasätta följderna av sociala media-revolutionen utan att att svartmålas som en dystopisk mupp.
Det är också möjligt att min läsning av Morozov skiljer sig från Strömbäcks.
Du skriver:
“Cyberdefaitismen är en bekväm position inte minst för diverse kolumnister, eftersom den tillåter en att peka ut andras handlande som meningslöst utan att så mycket som nämna ett alternativ.”
Nej, alternativet är ju just detta, som vi nu ägnar oss åt, tack vare Galaz, min och Morozovs artikel: att vi börjar föra en diskussion om såväl potentialen som riskerna med sociala medier-revolutionen. Det här är en bra början, ser fram emot fortsättningen.
Martin! Samtidigt som du skrev din kommentar hann jag posta en liten uppdatering sist i inlägget. Det handlar givetvis inte om att du skulle höra hemma i ett cyberdefaitistiskt läger. Allt jag hade att invända mot i din annars högintressanta artikel var den korta passus som refererade av Morozov om Iran.
Tack för förtydligandet!
En utmärkt artikel! För oss som driver arbetet med att förnya den svenska partipolitiken är cyberdefaitismen verkligen den vanligaste motståndaren. Tack för ordet.
Vid nästan varje seminarium och diskussion om “sociala medier” – och de är många – upptar frågorna om problemen mer tid än de om möjligheterna. Man ska skriva papper och riktlinjer om vad man inte kan göra, inte får säga och inte bör hoppas på. Internet ska istället användas för att föra ut politiska budskap.
Men frågan om hur div internetverktyg kan bredda demokratin och fördjupa kvaliteten i politiken är det väldigt få som verkligen arbetar med. Samtidigt är twitter, facebook, bloggosfären överfulla av partipolitiska individer. De är överallt, men partiernas vilja att kanalisera den kraften till ngt vettigt är låg.
En parallell till det är väl just mediabevakningen av revolutionsdagen i Iran, där alla medier rapporterade att oppositionens misslyckades, att twitter inte funkade, att momentum försvunnit osv. Samtidigt var det bloggar och twitter som var källorna till informationen. Denna artikel i IHT är mkt talande.
http://www.nytimes.com/2010/02/15/world/middleeast/15iran.html?scp=5&sq=iran%20facebook&st=cse
Tack för allt!
[…] läsvärt inlägg av Rasmus Fleischer apropå Morozov som även diskuterats här på Netopia. Fleischer påpekar att […]
Skulle bara hålla med Eriks kommentar, den där begreppsskillnaden kommer vara perfekt att hålla i bakhuvudet på diverse föredrag.
Det intressanta blir ju när övervakning görs till kommunikationsteknisk standard, och därav avpolitiseras försäljningen av NSNs övervakningsteknik till Iran: den finns ju överallt!
Men litet extra-elakt blir det när de som försvarat försäljningen av övervakningsstrukturerna med att “de inte sålt Internet-övervakningsteknik” ersätter den sparkade chefen på YLE (Finlands STV) som hade gett stöd åt sina journalister som grävt i premiärminister Vanhanens möjliga korruption. http://www.hbl.fi/text/inrikes/2010/2/18/w43311.php
Den sålda produktens underbara reklambrochyr:
http://www.voima.fi/tiedostot/NSN_Image_Bro_web1.pdf
Några godbitar:
“Without Security
there is no Freedom.”
Wilhelm Freiherr von Humboldt
“Keep your eyes open” is not only the imperative duty of law enforcement agencies worldwide – it is everyday reality in the Monitoring Center.
Its position at the top of the food chain is undisputed.
Rasmus, tusen tack för ett mycket läsvärt inlägg. Jag köper helt din poäng om “cyberdefaitism”. Som det ibland sägs i amerikanska filmer: “I stand corrected”. Resonemanget kring hackerrörelsen är helt ny för mig, och jag tackar för en intressant vinkel.
Det finns dock några punkter där jag inte håller med. I din text skriver du att min läsning av Morozovs artikel är klart tendensiös, och att artikeln egentligen lyfter fram “bra belägg för att både proteströrelsen och regimen har kunnat utnyttja s.k. sociala medier för sina syften”. Jag håller inte med.
Dels är ingressen mycket talande: “Clay Shirky is wrong to be upbeat about how technology is boosting Iran’s democracy movement. If anything, it’s helping the regime crack down” (sic). Merparten av artikeln handlar om hur enkelt auktoritära regimer kan stänga av kommunikationskanaler, använda Internet för att m.h.a. av anhängare övervaka oppositionen, samt använda sociala medier för sina egna syften. Läst tillsammans med hans tidigare artikel “How Dictators Watch Us on the Web” (http://www.prospectmagazine.co.uk/2009/11/how-dictators-watch-us-on-the-web/) som Morozov själv refererar till i första nämnda artikel, samt hans föredrag i TED på samma tema (juli 2009, http://www.ted.com/talks/evgeny_morozov_is_the_internet_what_orwell_feared.html), så har jag svårt att komma fram till en annan tolkning av texten.
Jag har aldrig heller påstått, eller antytt att “regimen skulle ha varit mindre auktoritär om det inte funnes någon informationsteknologi”. Vad jag gör är att mycket enkelt sammanfatta debatten mellan Shirky och Morozov, och använder den senares artikel för att fånga in min huvudsakliga poäng: att det finns en livlig internationell debatt om Internet och sociala mediers baksidor som ännu inte fångats upp av svensk media.
Jag har ju redan kommit ut som cyberoptimist, men min observation är att vi troligen kommer att se fler kritiska och mer eller mindre välgrundade inlägg om Internets effekter på samhälle och politik. Förutom de som redan nämnts i min essä, vill jag lägga till debatten om huruvida klimatforskningen vunnit vetenskapen, men förlorat slaget på Internet och därmed också opinionen (http://rs.resalliance.org/2010/02/25/cyber-environmental-politics/), eller argumentet att virtuella intressegrupper gör USA allt mer svårstyrt (http://opinionator.blogs.nytimes.com/2010/02/02/obamas-modern-predicament/).
Matthew Hindmans intressanta bok “The Myth of Digital Democracy” (2010), artikeln “Opium for the Masses: How Foreign Media Can Stabilize Authoritarian Regimes” (ja, via @evgenymorozov), samt vissa av resonemangen i Manuel Castells “Communication Power” ligger också i den här fåran. Jag håller med Martin Gelins poäng: denna typ av kritik bör inte avfärdas kategoriskt, utan diskuteras öppet som vi gör nu. Det glädjer mig att debatten fått en sådan intressant, och förhoppningsvis konstruktiv, utveckling.
[…] Varning för cyberdefaitism […]
[…] Varning för cyberdefaitism […]
[…] Kanske liknande Varning för cyberdefaitism […]
Kommentera