Att orientera biblioteket

På den ofta utmärkta kultursidan i stockholmstidningen City skriver Alexandra Sundqvist om hur Hornstulls bibliotek räddats efter att en lokal vänförening lyckats samla över 7000 namnunderskrifter till dess försvar. Politikerna drog tillbaka en plan på att hyra ut två tredjedelar av lokalen till en kaféverksamhet.
En elak fråga som kan ställas är hur stor del av de 7000 undertecknarna som regelbundet besöker biblioteket. Samma fråga kom upp i en kommentar på Copyriot förra året, i samband med att en lång rad författare i Malmö protesterade mot de nya planerna för stadsbiblioteket där. Då bör en motfråga ställas: spelar det någon roll?

På ett större biblioteksideologiskt plan väcks frågan om vem biblioteken är till för. Elisabeth Aldstedt, områdeschef för biblioteken i södra Stockholm, citeras i City:

– Vi vill föra en dialog med låntagarna.

Att föra dialog med låntagarna är givetvis utmärkt. Men vi bör inte oreflekterat utgå från att det är just låntagarna som biblioteken är till för. Biblioteken används i hög grad av besökare som inte lånar någonting, utan som går dit för att läsa en tidskrift eller ett seriealbum, använda en datorterminal eller träffa folk. Utlån är ingalunda bibliotekets primära uppgift utan bara en av många.
Låt vara att ordet “låntagare” på biblioteksjargong kan beteckna alla besökare – det gör knappast saken bättre. Snarare tyder det på vad som inom företagsvärlden skulle kallas för “kundorientering”, vilket sannerligen bör ifrågasättas.

Att biblioteken är till för att tillfredsställa sina låntagare, besökare eller kunder är alls inte självklart. En mer klassisk biblioteksideologi skulle nog hävda att biblioteken är till för medborgarna. Skillnaden är värd att tänka på. Även om jag själv knappt använder de kommunala biblioteken, eftersom jag tillbringar en stor del av min tid på mer akademiska bibliotek, ser jag ett “medborgerligt” värde i att de finns där. Att alla slags människor har möjlighet att besöka ett bibliotek, idealiskt sett när som helst på dygnet, skapar ett mervärde även för mig. Det bidrar till en cirkulation av kunskap i vilken även jag är en del.

Vid sidan av en kundorienterad och en medborgarorienterad biblioteksideologi, funderar jag på om det inte även går att tänka sig en objektsorienterad. Enligt denna existerar biblioteken primärt för böckernas skull (vilket förvisso inte utesluter sekundära syften). Detta kan låta lite magstarkt, men är ändå värt att fundera på.
Bibliotek som har uppdrag att fungera som arkiv, exempelvis Kungliga Biblioteket, är nog i hög grad objektsorienterade. Uppdraget att bevara även till synes trivial litteratur för eftervärlden kan inte motiveras helt utifrån existerande kunders önskemål. Även utifrån ett medborgerligt intresse blir det svårt att argumentera trovärdigt för nyttan av att lagra alla trycksaker i ett centralt arkiv – kan vi vara så säkra på att det inte även finns ett medborgerligt intresse av glömska? Arkivet måste i slutändan falla tillbaka på en objektsorienterad målsättning.

Även folkbibliotek går att tänka i objektsorienterade termer, vilket kanske delvis var vad jag gjorde genom att betona bibliotek som urval i min artikel om det postdigitala biblioteket. Genom att iscensätta ett urval i materiella rum bidrar biblioteken till att det bland alla trycksaker kan urskiljas någonting sådant som “litteratur” och till att det bland all litteratur går att skilja mellan det mer eller mindre angelägna. En sådan urvalsmekanism är i sin tur förutsättningen för vad som brukar kallas en “litterär offentlighet” och som i sin allra enklaste form innebär att människor har en någorlunda möjlighet att prata om litteratur som de har läst.

Kanske kan vi då tänka en triangelrörelse: Från objekt till offentlighet, från offentlighet till individ och sedan från individ tillbaka till objekt. Detta senare steg utförs av författaren som skriver en bok, men också av kritikern, bloggaren eller studenten som skriver om en bok.

Biblioteken har en roll att spela i alla de tre rörelserna. En sund biblioteksideologi, tänker jag, bör därför balansera alla de tre nämnda orienteringarna. Fast besökaren bör då inte betraktas som en “slutkonsument”, utan som en produktiv del i ett litterärt kretslopp. Bibliotekets roll i återproduktionen är och bör vara begränsad, men att tillhandahålla läsplatser och eluttag är inga oviktiga bidrag.

Avslutningsvis kan det passa att citera Niklas Högberg, medlem i föreningen Biblioteket Hornstulls vänner, ur ovan nämnda tidningsartikel:

– Det här är en stor fråga, och en stor valfråga: Vilken sorts stad vill vi ha? Vilken roll ska biblioteken spela?

16 kommentarer ↓

#1 chrisk on 23 February 2010 at 5:02 pm

Underbart att du uppmärksammar det “medborgerliga intresset av glömska”. Denna tanke, som redan uppmärksammades av grekerna, men kanske fick en ännu mera central plats hos Heidegger är helt klart en undervärderad aspekt av vad som kokar ned till institutionspolitik i det här fallet. (i andra fall, ex. i relation till teknologier handlar det ju mera om ontopolitik).

Jag ser detta som kanske det viktigaste kollektiva ansvaret som kulturinstitutioner kan ha. (preliminär hypotes)

#2 chrisk on 23 February 2010 at 5:04 pm

Tillägg: Min definition av minnesinstitutioner är mycket vid. Exempelvis är ett InterCitytåg en minnesinstitution även att det knappast har något arkiv (kanske några loggfiler). Men det är samtidigt ett rum där minne äger rum på ett speciellt sätt, och därmed ligger det i InterCitys intresse av att förvalta denna process. Minnets relation till arkivet är inte en-till-en, utan snarare en relation präglad av kopieringens glapp.

#3 Birdseed on 23 February 2010 at 5:12 pm

Och var går egentligen gränsen mellan “bibliotek som urval” och den literaturkanon som föreslås från folkpartihåll? Har du blivit kanonförespråkare (á den simpla modellen, inte Gadamer) också?

Det är ett problem mer än en tillgång i dag att alla biliotek förutsätts vara likvärdiga och normerande. Man får inte diversifiera urvalet eller försöka arbeta i dialog med användarna. (Nu gör vettiga bibliotekarier det änså, mot alla regler.) Kan det inte finnas en plats för läsarnas och biliotekariernas egensinne, individuella val, intressanta bricolage, olika filialer man kan errera runt emellan?

#4 rasmus on 23 February 2010 at 5:19 pm

Birdseed: Jag gillar vettiga bibliotekarier. Egensinniga bibliotekarier rentav älskar jag. Punkt.

(För tydlighets skull: Jag har verkligen inte påstått att alla bibliotek ska funka likadant, tvärtom var min poäng i debatten om Malmö bibliotek att det inte behöver vara så.
Men att förneka att varje enskilt bibliotek är ett urval, och att urval normerar, är bara dumt.)

#5 Kristoffer Nolgren on 23 February 2010 at 6:32 pm

Medborgarperspektivet i polaritet till låntagarperspektivet är mycket intressant. Att människor kan låna böcker men inte gör det för att biblioteken misslyckas med “låntagarperspektivet” ger ju bara på sin höjd ett hypotetiskt medborgarvärde, utöver för böckernas skull då.

#6 Martin on 23 February 2010 at 9:06 pm

Du funderar på om bilbiotek är till för medborgarna. Man kanske även kan utöka det till subjekt som ännu inte har blivit medborgare? Vad kallar med den grupp som innefattar både medborgare och personer som vistas i landet som ännu inte blivit medborgare?

#7 rasmus on 23 February 2010 at 9:14 pm

Martin: Jag är helt med på vart du syftar – själv skyr jag normalt begreppet “medborgare”. Men nu valde jag att ändå använda det på ett sätt som är etablerad i en lång tradition av politisk teori, där det heller inte nödvändigtvis utesluter individer utan medborgarskap eftersom det tar sikte på det politiskt deltagande kollektivet snarare än på individers status.

#8 erik on 23 February 2010 at 11:08 pm

Intressant att det verkar som att poängen med en objektorienterad biblioteksideologi nästan går helt förlorad, eller så kanske själva begreppet är en oxymoron.

det som är objektorienterat är inte en ideologi, för varje ideologi täcker över de materiella betingelserna för objektens varande. Ett objektorienterat tänkesätt är då det som för in objekten i diskussionen utan att den subjektiva ståndpunkten ska ha något som helst företräde. det ska vara en total förutsättningslös ontologi. så ja, det handlar om en glömska, vi måste glömma bort att vi har tagit, som subjekt, platsen som varats väktare, att vi har glömt denna stöld måste vi glömma, för att upplåta böckernas varande för oss.

vilka frågor återstår? vi måste låta böckerna tala till oss, istället för att antaga att vi aktivt och brutalt läser dem, lånar dem, förstör dem. är det inte snarare dem som öppnar sig för oss, som förstör våra klara förutsättningar och platser i världen?

När vi pratar om arkiv, och bibliotek, och deras fortlevnad, så pratar vi alltid utifrån vårat perspektiv. “till vilken nytta är det?” “vilket medborgerligt intresse tjänar det?” etc.. så har vi redan gått ifrån böckernas objekt-status och “Ge-stellt” dem till vårt förfogande.

intressant blir det när detta Gestell skapat av subjekt lösgör sig från vårt grepp och blir ett ting i sig, som arkiv bortglömda, Borges bibliotek, eller den genetiska kod som japanska forskare har föreslagit att skriva Shakespeares samlade verk på för att sedan ingå i mikrobakteriers dna.

men för att hålla oss till ideologin, till politiskt ansvar, så är det inte vi som har den självklart priviligerade positionen i världen, även objekt har inflytande gentemot oss och varandra. inte varje aktant är en aktör, en subjektiv vilja som är tilldelad etiska rättigheter samt rätten att rösta. Vilka rättigheter politiska samt etiska ska tilldelas bibliotek? (se http://larvalsubjects.wordpress.com/ dagsfärska inlägg)

kanske är det denna nyvunna insikt som Niklas Högberg försöker få in i politiken (annars är ju uttalandet absurdt) “det här är … en stor valfråga… vilken roll ska biblioteken spela?”

bibliotek har varit undertryckta för länge, låt de rösta!

#9 rasmus on 23 February 2010 at 11:56 pm

erik: Jag avstod helt från ontologi-resonemang i inlägget (om inte annat för att jag aldrig ville renodla någon av positionerna), men valde ju ordet “objektsorienterad” just för att inbjuda till kommentarer som din. Tackar!

#10 JN on 24 February 2010 at 12:28 am

Vad nytta gör ett sjukhus för den som ännu inte varit där?

För att vara lite konkret här, mitt ibland alla ägghuvuden.

#11 Maria Lj on 24 February 2010 at 1:10 pm

“Vad nytta gör ett sjukhus för den som ännu inte varit där?”

Skulle tro att sjukhus är enormt samhällsnyttiga och helt nödvändiga även för dem som är lyckliga nog att aldrig behöva gå inom dörrarna. Inte bara av rena hygienskäl för att husen används för att isolera smittsamt sjuka från friska, eller av ekonomiska skäl för att man där botar sjuka medborgare som sedan kan gå ut och vara till nytta för de andra medmänniskorna. Även för den värste cyniker som inte bryr sig om ifall medmänniskorna är friska eller sjuka, lyckliga eller eländiga, och som aldrig behöver hjälp av någon annan, kan existensen av sjukhus motiveras med att de är underbara kunskapsfabriker, där nytt studiematerial frivilligt strömmar in varje dag. Man vet aldrig vad sådan medicinsk forskning kan leda till – kanske blir en spinoff av någon cancerbehandlingsmetod att man uppfinner ett helt nytt koncept för surrealistisk självdestruktiv teveunderhållning?

#12 Olle on 24 February 2010 at 1:48 pm

Om jag själv aldrig besöker biblioteket, utan uteslutande lever som boklådekund.

Genom att de offentliga biblioteken noggrant utvalt åt/indoktrinerat sina låntagare, så kan jag på min ålders höst förvänta mig att mina yngre medmänniskor exponerats för en homogen kanon. Och förvandlats därav. Kanske till goda konversatörer om böcker jag gillat.

Kanske har det ett värde för mig då. Att de hört om den skönlitteratur jag (möjligen) värdesatte.

(Det här låter som att jag tycker att biblioteken utövar friskvård på alla andra.)

Jag får i framtiden avhålla mig från att kommentera i dessa lärda längder, det blir bara krafs.

#13 1 on 24 February 2010 at 2:36 pm

Intressant. I lokaltidningen (Mitt i Södermalm) stod det dock att anledningen till att biblioteket räddades var att Stockholms Stad och Fastighetsägaren inte komma överens om det skulle bli café eller restaurang.

#14 JN on 24 February 2010 at 6:52 pm

Maria Lj: jag var försås ironisk. (Jag kanske ska överväga att börja använda smileys ändå.) Min poäng var förstås att bibliotek i viss mån kan ha en liknande funktion som sjukhus, alltså som en allmännytta, potentiellt där för alla, även de som ännu aldrig använt dem.

#15 Maria Lj on 24 February 2010 at 11:27 pm

JN: men självklart får du vara ironisk utan att markera det med fula skriftgubbar. Det blir mycket roligare debatt om inte alla fattar omedelbart vad som är allvarliga synpunkter och vilka poänger som bara trollas eller är ironiska!

#16 Madeleine Sjöstedt on 26 February 2010 at 11:32 am

Vilken intressant bloggpost! Tankeväckande att fundera över.
Diskussionerna om Hornstulls bibliotek fördes mellan fastighetsägaren och biblioteket. Det kom aldrig till oss i Stadshuset. För övrigt kommer denna liksom andra biblioteksfrågor att diskuteras på Hornstulls bibliotek den 3 mars 17.00-19.00. Jag ska dit. Kom gärna och diskutera!

Kommentera