Inflationen, styrräntan, BNP-tillväxten, produktivitetstillväxten – alla dessa siffror tycks gravitera mot nollpunkten. Det borde tyda på någon form av ekonomiskt undantagstillstånd. Eller åtminstone en allmän stagnation som drabbat hela västvärlden. Men siffrorna är långt ifrån oskyldiga. Därför finns det en mängd sätt att bortförklara dem och hävda att läget egentligen är alldeles strålande – precis som att undergångsprofeter har alla möjligheter att hävda att procenttalen egentligen befinner sig långt under nollpunkten.
“Spotify is causing a major problem for economists” – så lyder rubriken på en rätt intressant artikel, som bygger på en rapport från James Pomeroy, som är ekonom vid storbanken HSBC. Han är särskilt inriktad på att analyser de ekonomiska utsikterna för Skandinavien, och han har profilerat sig på utspel vars genomgående budskap är att läget för världsekonomin är rätt ljust, trots allt. Så även denna gång. Själva rapporten verkar bara finnas tillgänglig i ett kort sammandrag, men till Business Insider säger Pomeroy:
Are we basically mismeasuring the actual amount of output? Are we mismeasuring productivity because of this quality element? Are we actually mismeasuring what is actually growth? I think Spotify is a good example
/…/
It might not be necessarily as terrible as growth and productivity being weak maybe, or inflation being zero for the same reasons. Because there’s a sort of measurement issue in there because of the greater use of technology.
Business Insider verkar misuppfatta det hela en smula. De får det att låta som att Spotifys försäljning av abonnemang inte alls skulle ge avtryck i statistiken över BNP och handelsbalans. Det är jag ganska säker på att den gör. (För exempel på hur streamingtjänster går in i nationalräkenskaperna, se t.ex. KPI-nämndens promemoria från förra året, “Hantering av abonnemang i KPI“. Där framgår f.ö. att musikstreaming ingår i samma produktgrupp som cd-skivor när SCB gör sina prisundersökningar.)
På rak hand är jag visserligen osäker på om Spotifys försäljning av abonnemang till utlandet räknas som export från Sverige – moderbolaget ligger som bekant i Luxemburg, med en mängd dotterbolag i olika länder. Men det är inte som att de försäljningsintäkter som Spotify faktiskt har skulle falla ut ur de officiella totalsiffrorna på hur mycket som säljs.
Nej, vad Pomeroy säger är (om jag tolkar honom rätt) att pengarna som Spotify drar in borde räknas inte bara en gång – att de borde multipliceras innan de blir en pluspost i i den stora sammanräkningen av BNP-tillväxt. Det må låta absurt, men är helt i linje med den allmänna trenden i riktning mot hedoniska metoder i nationalräkenskaperna.
När man ska räkna ut inflationen i ett land, går det helt enkelt inte att använda samma varukorg i år efter år. Vissa varor försvinner, andra kommer till, nästan alla byter skepnad i någon mån. Vad blir följden av detta?
Ett lättbegripligt exempel: Många som tidigare köpte cd-skivor för 300 spänn i månaden betalar nu bara 100 spänn för ett Spotifyabonnemang. Om statistikerna utgår från att det är “samma” produkt som säljs, så kommer det att bli en klar deflationsfaktor, som bidrar till att hålla nere den totala inflationssiffran – vilket i sin tur bidrar till att centralbankerna håller nere styrräntan.
Men statistikerna har andra möjligheter att räkna på priset på ett Spotifyabonnemang. De skulle kunna ta fasta på att konsumenten får tillgång till så mycket mer musik, jämfört med vad samma belopp gav i cd-skivor. Då skulle det alltså röra sig om en kvalitetsförbättring, som statistikerna på något sätt måste kvantifiera. Vem som helst förstår att en sådan kvantifiering av “consumer surplus” är en fruktansvärt godtycklig sak. Ändå pläderar nu många ekonomer för att det borde göras i betydligt högre grad.
Erik Brynjolfsson anser sig exempelvis ha visat att gratis nättjänster skapar en konsumentnytta som är värd minst 100 miljarder dollar per år, enbart i USA. Detta är inte pengar som någonsin bytt ägare. Siffran är fullständigt hypotetisk. Men det höjs ändå röster för att sådana kalkyler ska in i nationalräkenskaperna – vilket redan sker, för vissa produkttyper, sedan 1990-talet.
Alla de synpunkter som Pomeroy framför om den ekonomiska statistiken, framförs med betydligt större finess av Diane Coyle i den läsvärda boken GDP: a brief but affectionate history. Coyle framstår som en ovanligt öppensinnad mainstreamekonom och jag får nog återkomma till hennes bok, som jag nyligen läste. Precis som Pomeroy understryker hon att “produktivitet” är ett mått som är anpassat för materiell massproduktion, men öppnar för ett eskalerande godtycke när det appliceras på digitala tjänster.
Coyle förklarar varför BNP-måttet blir allt mer passé och troligen är omöjligt att reformera. Samtidigt utgår hon från att “tillväxten”, som BNP är tänkt att mäta, är något som faktiskt existerar, oberoende av mätredskapen. Hon är kritisk till de aktuella metoderna för kvalitetsjustering, men sympatiserar ändå med den underliggande ambitionen att man borde justera BNP uppåt för att återspegla det digitala tjänsteutbudet.
Det intressanta är att man bara brukar bemöda sig om att kvalitetsjustera för de produkttyper där man på förhand vet att man kommer konstatera en kraftigt ökad kvalitet. Det motsatta sker aldrig, men skulle i princip kunna göras enligt samma logik. Om inte Postnord lyckas dela ut sina paket kunde det räknas som en de facto-höjning av portot. Samma sak med priset på tågbiljetter om förseningarna ökar. Eller med förskoletaxan om grupperna blir större. Om man skulle räkna ihop alla kvalitetsförsämringar skulle man få en faktor som räknar upp inflationen och följaktligen räknar ner BNP-tillväxten.
Just detta med prisundersökning av omsorgstjänster vore intressant att titta närmare på. Tydligen planerar SCB att införa äldreomsorg i KPI från 2017, som framgår av KPI-nämndens promemoria “Äldreomsorg i KPI“. Det är slående att den inte innehåller ordet “kvalitet”.
För att sammanfatta: det går inte att mäta tillväxt utan att mäta inflation och det går inte att mäta inflation utan att mäta förändringar i produktkvalitet, det vill säga översätta kvaliteten till kvantitet. Detta är i dagsläget en uppgift som faller på statistiska myndigheter. Sen tar ekonomer och politiker emot de färdiga siffrorna och behandlar dem som objektiva faktum, oftast utan en tanke på att det finns en djupt subjektiv kalkyl i de kvalitetsvärderingar som görs. Det är upplivande att dessa frågor ibland luftas, men trist att det bara görs av rusiga teknikoptimister.
För övrigt kan man fundera på vad som skulle hända med nationalräkenskaperna om man inte bara satte ett hypotetiskt värde på den nytta som användare erhåller från nättänster, utan även på all den personliga data som nätanvändare lämnar ifrån sig, liksom på den uppmärksamhet som konfiskeras genom reklam.