Ett blogginlägg med rubriken “The Strategic side of Foucault” uppmärksammar hur antikhistorikern Paul Veyne karakteriserade sin vän Michel Foucaults filosofiska mission.
att ställa en diagnos över samtida möjligheter och att rita upp en strategisk karta – med det hemliga hoppet att kunna influera valet av strider.
Så lyder kärncitatet i översättning. Dunkelt. Foucauldian Reflections reflekterar:
What are these combats, and which kinds of choices are involved? and why the hope is secret?? Some would say that, this strategic philosophy with the “secret hope of influencing choice of combats” is overtly dangerous philosophy because it is secretive, and subtle, because it takes long detours which makes it hard to easily grasp the direction towards which it is heading.
Foucault kunde tydligen inte förstå varför folk kallade honom antipsykiatriker, när allt han gjorde var att skriva psykiatrins historia. Ändå upplever nog de flesta läsare att Foucaults geneologier drivs av en underläggande vilja med specifik riktning – kanske är det så man kan förstå den lilla “hemlighet” som Paul Veyne dunkelt refererar till.
Med utgångspunkt i de bägges personliga samtal och långa vänskap, publicerades Paul Veynes essä The Final Foucault and His Ethics i sin första version 1986, två år efter Foucaults död.
Paul Veyne tycks mena att Foucault har blivit populär på ett olyckligt sätt, genom två missförstånd. Många har uppfattat hans beskrivningar av historiska uteslutningsprocesser och maktmekanismer som en maning till att steg för steg inkludera alla de uteslutna. Dessa läsare (ofta på amerikanska universitet, kan tilläggas) har förbisett “den trancendentala nivån” i Foucaults filosofi, enligt Veyne.
However, the aim of Foucault the philosopher was not to claim that, for example, the modern state is characterized by a grand act of setting aside, of exclusion rather than of integration /…/; his aim was to show that every gesture, without exception, at the level of the state or not, always fail to fulfill the universalism of a reason and always leaves emptiness outside, even if the gesture is one of inclusion and integration. /…/
The other generous misunderstanding had to do with the famous void; /…/ the metaphorical void became, for some, a real space, inhabited by all the outcasts, rejects, and lepers and buzzing with all the forbidden or repressed words. The historical task was the to allow them to be heard
Att kalla Foucault för “relativist” kan endast den göra, skriver Veyne, som inte kan förlikas med att det egna värderingarna inte kan vara eviga.
Några av de mer mustiga passagerna om Foucault som strateg, ur Paul Veynes artikel:
Foucault was a warrior /…/; a warrior is a man who can get along without truth, who only knows the sides taken, his and that of his adversary, and who has enough energy to fight without having to justify himself in order to reassure himself.
/…/
The rarest of phenomena, here is a philosophy without a happy end. Not that it ends badly: nothing can “end”, since there is no end point any more than there is an origin.
/…/
Foucault did not attack the choices of others, but the rationalizations that they added to their choices. A genealogical criticism does not say, “I am right and the others are mistaken”, but only, “the others are wrong to claim that they are right.”
/…/
To be a philosopher is to make a diagnosis of present possiblities and to draw up a strategic map – with the secret hope of influencing the choice of combats.
/…/
Foucault /…/ would not have claimed in any case to have supplied a true or definitive solution, for humanity is constantly on the move, to such an extent that each current solution soon reveals that it too involves dangers; every solution is soon imperfect, and this will always be so: a philosopher is someone who, facing each new present circumstance, diagnoses the new danger and points to a new way out.
10 kommentarer ↓
Happy happy
Just did that one, omnihal. Reallly. The drugs filled me with hope. I still managed to rally hundreds of revolutionaries, students and the way in a new peace and calm with him.
Foucault would not have claimed in any case to have antidepressant potential. Foucault was a creepy guy outside my room. I couldnt possibly be happening. See faq for more details.
Foucault did not attack the lorries at traffic lights, often forcing the drivers to flee, and then my face turned purple and i felt that white people were panicking over pirates back when right management was done by handsigning documents with a little moral dilemna on how to deal with quartzite provenance, we were brain storming about how to deal with quartzite provenance.
Foucault uses many new concepts derived from exodus 14:19-21, three verses each composed of 72 angels or intelligences or 72 names of god so they can no longer care for themselves are conspiring to manufacture an illegal drug and should not be taken,” she said. “Although skunk is not in religion. God is the place where your real body is natural.”
The aim of foucault the philosopher was not a number.
” A genealogical criticism does not say, “I am right and the others are mistaken”, but only, “the others are wrong to claim that they are right.””
Jag anser att man givetvis kan rangordna påståenden efter sanninskriteria. Det är därför historiker har källkritik. Det är därför statistiker testar olika utfall mot varandra. Osv. osv. Men samtidigt är Foucault inte kunskapsrelativist, det är det som gör honom så intressant. Frågan är dock varför Foucault alltid dras in i den här striden? Han själv var ju historiker.
Ingen fysiker säger “tyngdlagen är en sanning”. Nej, fysikern säger, att teorin om tyngdlagen förklarar vårt samhälle så bra, varför kropparna är disponerade som dem är, att det tills vidare är rimligt att tillskriva den förklaringsvärde. Tills det att någon falsifierar den med bevis som kan förklara varför det inte förhåller sig som vi tidigare trott.
Att använda Foucault för att bestrida sund kunskapsteori är väl mest ett uttryck för akademins inåtvända karaktär, framförallt inom ämnen som litteratur och genusteori, men även företags och organisationsteori. För där florerar denna typ av relativistiska synsätt trots allt. Ingen har läst honom, men alla referar honom, enklast genom fraser som “As was shown by Foucault, there is no truth or knowledge (See Carl Banaal, 1995, p. 34).
När man ser en sån parantes, sluta läsa!
Kul inlägg!
However, the aim of Foucault the philosopher was not to claim that, for example, the modern state is characterized by a grand act of setting aside, of exclusion rather than of integration /…/; his aim was to show that every gesture, without exception, at the level of the state or not, always fail to fulfill the universalism of a reason and always leaves emptiness outside, even if the gesture is one of inclusion and integration. /…/
Foucault /…/ would not have claimed in any case to have supplied a true or definitive solution, for humanity is constantly on the move, to such an extent that each current solution soon reveals that it too involves dangers; every solution is soon imperfect
Låter onekligen deleuzianskt i mina öron. Att allting sker i blivandet och att det aldrig går att hitta den universella lösningen…
…bara nya tillfälliga sanningar
Sant, Veyne verkar ha köpt Deleuze tolkning av Foucault. (I “Foucault” försöker ju Deleuze beskriva Foucault i sina egna termer – att Discipline & Punish handlar om strata osv.)
Många läser ju Foucault i ganska statiska termer – fokuserar på “dispositifs” som långa eror av disciplin, snarare än “agencements” som hela tiden omkonfigureras.
Men mest av allt tycker jag att Veynes tolkning av Foucault liknar Richard Rorty’s – att den gode Michel har mycket gemensamt med Rortys hjälte John Dewey. De amerikanska pragmatisterna försökte ju just bygga en epistemologi som stöddes på tesen att “sanning är det som funkar… för tillfället”.
[...] snitt. Resultatet kom att bli en processmusik, en musik som – finurligt korresponderande med vad vi just citerat kring Foucault – inte längre vill orientera sig efter en början och ett slut. Senare, under åttiotalet, [...]
http://halloweenpartysite.com/halloween-costumes/map.php
kommentar nummer sju var ju klart intressant i sammanhanget.
[...] och institutionerna utan att riktigt ta fäste där”. Han förhöll sig till frågan om makt som strateg. Frånvaro av makt vore otänkbart och minst av allt något att sträva efter. Frågan om [...]
[...] Kanske liknande Foucault som strateg [...]
Kommentera