Entries from January 2013 ↓

“Vi vet ännu inte vad en deg förmår”, sade som bekant den gode Spinoza. Utifrån denna devis har jag i ett drygt år experimenterat med att baka matbröd. Eftersom jag hoppade över bakningens teori till förmån för ett praktiskt prövande av dess gränser, har inget bröd blivit det andra likt. Inte förren nyss, då jag blev så nöjd med ett bröd att jag lät det repeteras. Samtidigt passade jag på att skriva ner hur jag gjorde och fick så ett brödrecept att sprida på internet, likt mången annan glad amatör.

Receptet på mina limpor med fikon och morot ligger uppe på Gist, ett arkiv som är tänkt för delning av programkod. Därför borde det rent hypotetiskt vara smidigt att bidra med förbättringar eller göra en fork. Bröd är inte bara kod; däremot är “gist” det nederländska ordet för jäst.

Åter till cyklerna och Lennart Schön. Först av allt: tack för alla kommentarer! Nu ska det dryftas vad cykelteorierna har att säga om samtidens kriser.

Alex har helt rätt: “Grunderna för långa vågor-teorier är ju statistiska observationer som sedan måste uttolkas och fyllas med mening, vilket gett upphov till en rad olika teorier om kapitalismens utveckling. Att göra anspråk på att ha funnit en enkel orsaksförklaring till den historiska processen är ju förstås problematiskt och kanske leder sådana ambitioner i många fall till ‘astrologi’.”

Lennart Schön betonar som sagt en drygt 40-årig strukturcykel. Han tenderar alltså att bedöma cykeln som något kortare än sina föregångare Kondratieff och Schumpeter (som snarare kom fram till en cykellängd på cirka 54 år). Jag får känslan att Lennart Schön gärna vill ha en “urverksmässig” teori, där strukturcykeln är dubbelt så lång som byggcykeln, men jag kan ha fel.

Strukturcykeln består av två faser, likt en in- och utandning. På 1920-talet upptäckte Kondratieff att kapitalismens historia sedan 1700-talet hade uppvisat regelbundna växlingar mellan inflation och deflation. Om vi får tro Lennart Schön, handlar det om en växelverkan mellan (kvalitativ) förnyelse och (kvantitativ) rationalisering:

Växlingen mellan omvandling och rationalisering, det vill säga mellan förnyelse och effektivitetsökning, är i själva verket en grundrytm i den industriella kapitalismen – den är ett av uttrycken för dess säregna dynamik.

Den inflationära fasen kännetecknas av strukturomvandling, förklarar Lennart Schön. Olika former av infrastruktur måste byggas ut. Krediterna växer snabbare än sparande och produktion. Efterfrågan stiger snabbare än utbudet – därav stigande priser.

Den deflationära fasen går ut på rationalisering. Tidigare investeringar ger nu frukt i form av ökad produktion, vilket pressar priserna. Skulder betalas tillbaka och sparandet ökar. Vid övergången till denna fas “har omvandlingstrycket förskjutits från produktionssfären till omgivande sfärer”, skriver Lennart Schön.
Samhället präglas i rationaliseringsfasen av standardisering, kompetensökning och “planering utifrån utgångspunkter som blivit allmänt kända”. Politiken tenderar mot en linjär inriktning på ökad levnadsstandard, ofta även minskade klyftor.

Decennierna av rationalisering har varit något av skördetider på ett bredare samhälleligt plan. Dessa decennier – 1880-, 1920- och 1960-talen – har varit glada decennier sedda ur konsumenternas ögon. Då har moderniseringen av samhälle och vardagsliv tilltagit i styrka. /…/
Utrymmet för teknologiska vinster eller innovationsvinster försvinner. Vinstandelen pressas samman. Det innebär alltså att betydelsen av företagsspecifik kunskap minskar, medan arbetarnas kunskap eller humankapitalet kommer att väga allt tyngre över strukturcykeln. /…/
Den stigande löneandelen under rationaliseringsskedet har fört med sig ökade svårigheter för företag med svag lönsamhet – utslagningen har därmed förberetts. /…/ Konsumtionen har också ökat och nya livsmönster har skapats.

Sista åren av rationaliseringsfasen präglas av en särskilt stark optimism (1889–90, 1928–29, 1972–73, kanske även 2005–2006) med korta konjunkturuppgångar där det görs expansiva investeringar som blir utlösande för en strax inbrytande strukturkris.

Lennart Schön avfärdar tanken att tekniska genombrott förorsakar kriser. Orsakssambandet går i motsatt riktning: krisen röjer mark för tekniska genombrott, för en ny generation av effektivare och billigare maskiner. Processen tar tio år (en maskincykel). Först därefter blir det tal om “skapande förstörelse”, vilket i sin tur leder fram till nästa kris (som följer byggcykeln).
Så 15–20 år efter strukturkrisen kommer en omvandlingskris, som ofta även medför en finanskris. Ett svenskt typexempel: efter krisutbrottet 1973 tog det en byggcykel innan det tidiga 1990-talets kris utbröt.

Här skiljer alltså Schön mellan två slags kriser:
* Strukturkrisen innebär slutet för en strukturcykel.
* Omvandlingskrisen inträffar mitt i en strukturcykel, då den inflationära omställningfasen når sin fullbordan, för att följas av en deflationär rationaliseringsfas.

Emellertid är Schön i Tankar om cykler inte helt tydlig i hur detta ska tillämpas på senaste strukturcykeln, som är knuten till den mikroelektroniska revolutionen. Å ena sidan skriver han att det tidiga 1990-talets kris innebar “omslaget mot ökad effektivitet och mera kortsiktig lönsamhet”. Å andra sidan skriver han att IT-kraschen år 2000 markerade “ett trendbrott från optimistisk expansion till rationaliseringar”. Så när skedde omslaget från inflationär omvandlingsfas till en deflationär rationaliseringsfas?

Vad som däremot står klart, enligt Lennart Schön, är att rationaliseringsfasen har nått sitt slut i den rådande krisen. Tankar om cykler utkom 2006 och förutsäger “2010-talets kris”. Denna kris ska bli djup och kvalfylld, men den är förutbestämd att öppna dörren till en ny strukturcykel, till ytterligare 40 år av expansion. Lyssna på Schönsången:

?Diskussionen om dagens kris kretsar i alltför hög grad kring finansmarknaden och den statliga upplåningen. /…/ Krisen kan i bästa fall bli utgångspunkten för en ny epok av tillväxt. Det är i så fall inte första gången så sker. Tvärtom, strukturkriser har återkommit med slående regelbundenhet med ungefär 40 års mellanrum. /…/
En andra våg av IT-revolutionen är på väg med fokus på dess sociala effekter. /…/ Möjligheterna kan bäst tas tillvara i öppna samhällen med låga trösklar mellan människor.
Historien ger erfarenheter av tidigare strukturkriser. /…/
Sverige står på många sätt starkt inför den nya epoken. /…/ Här finns en chans att visa vägen ur krisen med en mer expansiv politik inriktad på framtida konkurrenskraft. En modern och klimatsmart infrastruktur, till exempel höghastighetståg, som ökar integrationen mellan starka regioner är en sådan möjlighet.
Långsiktiga investeringar­ kan skapa stabilitet i tillväxten­ och här kan framsynta politiker­ – liksom vid epokskiftena på 1850-­talet och 1930-talet – göra skillnad.

Enligt det historiska mönster som skönjes av Lennart Schön, är det nu tid för omvandling. Detta betyder stora satsningar på infrastruktur, finansierade med kredit. Det torde också innebära ökad inflation. Full fart! För att nationen ska komma ut ur krisen på rätt köl, måste ekonomin få hjälp av en handlingskraftig politik, menar Schön.

Ett helt annat synsätt ges i en kommentar av Jan Wiklund, som köper det grundläggande perspektivet, men menar att strukturcykeln har kört fast.
Normalfallet vore enligt honom att kapitalismen pendlar mellan “spekulationsfas” och “produktionsfas”, med ett tjugotal år i varje fas. (Detta motsvarar alltså vad Lennart Schön kallar för omställningsfas och rationaliseringsfas, där den ena alltså är något av en “samhällelig skördetid”.) Men om jag förstår Jan Wiklund rätt, menar han att övergången till en produktionsfas kräver ett subjektivt moment: “en stark folkrörelsevåg“.
Avsaknaden av en sådan folkrörelsevåg har lett till att “vi nu hållit på och degat sen 1975” i en exceptionellt långdragen spekulationsfas. Skördetiden har ännu inte inträffat, menar Jan Wiklund – som här verkar hamna i en analys som är raka motsatsen till Lennart Schön. Eller kanske en analys som på ett plan är precis densamma, men situerar nuet på motsatta sidan av en kurva?

Karakteristiskt för borgerlig kristeori är, som sagt, att ekonomin och politiken behandlas som skilda sfärer. Åtskillnaden blir tidslig hos Lennart Schön. Politiken har sin tid i strukturcykeln – vilket kan tolkas som att det finns andra tider då politiken har av underordnad betydelse.

Likt ekonomin, rör sig även politiken i en strukturcykel på 40–50 år, menar Lennart Schön:

Sammanhanget blir tydligt om man flyttar strukturcykelns periodgränser cirka en 20-årscykel (en byggcykel) framåt i tiden och istället utgår från den tidpunkt då omvandlingskrisen följs av en ny och stabilare relation mellan tillväxtkrafter och institutioner. Då kommer periodgränserna att sammanfalla med den politiska historiens perioder av olika “världsordningar”.
Den politiska historiens indelning hamnar alltså ungefär mitt i strukturcyklerna i omslaget mellan den första och andra byggcykeln. Den moderna internationella historien kan då sammanfattas på följande vis: Varje “politisk” epok inleds av att ny stabilitet skapas, anpassad till den tidigare omvandlingen. Efter en 20-årscykel följs denna stabilitet av en kris för rådande tilläxttrender och internationella relationer varefter nya tillväxttrender och nya politiska riktningar utmanar de gamla under en 20-årscykel av omvandling på vägen mot stabilitet i en ny historisk epok.

Lennart Schön pekar ut särskilda “faser av nyorientering” i svensk politik:
1850–70: vidgad näringsfrihet, nya lagar om aktiebolag, fullbordat genom Sveriges anslutning till guldmyntfoten 1873. Under samma fas ersattes ståndsriksdagen av parlamentarism. Staten satsade på infrastruktur: järnväg, post, telegraf.
1890–1910: industrisamhället organiseras. Arbetsmarknadens intresseorganisationer etableras, liksom det moderna partiväsendet. Staten satsade åter på infrastruktur: elektrifiering, telefoni.
1930–1955: statens roll stärks (“folkhemmet”).
1980–2000: “en ny rörlighet då tjänster och kunskap fått ökad betydelse”.

Om vi vänder på steken, säger alltså Lennart Schön att följande tidsperioder inte präglades av politisk nyorientering: 1870–90, 1910–30, 1955–1980 samt från 2000 till idag. Låter det tveksamt? Beror nog helt på vad man menar med “politik”.

Fortsätt kommentera!

Ödsla inte tid på att läsa Europas stålbad av Björn Elmbrant. Själv skummade jag just den socialdemokratiske debattörens bok, utgiven för ett år sedan. Klart att jag förväntade mig en vänsterborgerlig kristeori, men inte att den skulle vara så torftig.

Vet ni vad som lyser med sin frånvaro i Elmbrants redogörelser för krisen? Jo, skuldberget. Varken statsskuldens historiska tillväxt eller den remarkabla tillväxten av hushållens skuldsättning tillmäts någon betydelse.
Allt som belyses är myntets andra sidan: spekulationen. Som om finansväsendet hade kunnat expandera om inte det inte vore för att stater, företag och privatpersoner faktiskt har skuldsatt sig i en historiskt unik omfattning – och att dessa i någon mening har haft anledning att skuldsätta sig!

Sen beklagar sig Björn Elmbrant över att vänstern “inte orkat sätta sig in i hur ekonomin faktiskt fungerar”. Så här låter det när han själv ska förklara hur läget ligger:

numera handlar bara en liten, liten rännil av alla globala finansiella transaktioner om den verkliga ekonomin, verkliga företag och riktiga investeringar. Det mesta går ut på att tjäna pengar genom att flytta pengar på en dataskärm. /…/
Den reala ekonomin krymper alltså på bekostnad av den finansiella. Kapitalet tränger ut arbetet, skulle en marxist säga.

Har någon hört maken på nattmössa? För det första: att de spekulativa kapitalrörelserna accelererar, så att de utgör en allt större del av alla transaktioner, betyder inte i sig att “den verkliga ekonomin” trängs undan. Däremot kan det vara ett symptom på bristande lönsamhet i “verkliga företag”.
För det andra: observera hur Elmbrant använder motsatsparet arbete och kapital. Han likställer “kapitalet” med destruktiv finansspekulation, medan han däremot hyllar “riktiga investeringar” sådana som “skapar jobb” – och han vill på något vis hävda att dessa investeringar inte är kapital, utan “arbete“. Sådan arbetsideologi har föga att göra med Marx. Snarare för det tankarna till Proudhon och dennes stinkande efterföljare.

Visst, att arbetskraften trängs ut ur varuproduktionen är en central observation hos Marx. Denne talade om hur kapitalets organiska sammansättning stiger, när arbetskraften i allt högre grad ersätts av maskiner. För honom innebar detta inte att kapitalet flyttar fram positionerna gentemot arbetarklassen, som Elmbrant tycks mena. Tvärtom såg Marx just i denna process en historisk möjlighet till befrielse från arbetet.

En avgrund skiljer Björn Elmbrants vänsterborgerliga kristeori från den (arbets)kritiska kristeori som utgår från Karl Marx. Inte ens förkortad arbetstid finns med bland Elmbrants idéer om hur massarbetslösheten i Europa borde hanteras. Allt handlar i stället om att “tygla finansmarknaderna”, genom att låta sedelpressarna gå varma – allt i syfte att uppnå det ultimata syftet att öka den samlade arbetstiden.

Ärligt talat får jag ut mer av att läsa den högerborgerliga spegelbilden till detta: Eurokrasch av Johan Norberg. Må vara att jag i viktiga avseenden finner Elmbrant mer sympatisk än Norberg, exempelvis i frågan om Grekland. Men hos Norberg finns åtminstone en ansats till att grundligt ifrågasätta den eskalerande kreditkarusellen, medan Elmbrant inte ens vågar nämna ordet inflation.

På den akademiska teorimarknaden har Hannah Arendt (1906–1975) nu uppvisat en stadigt stigande kurs i ett antal år. Därtill har hon nu blivit film.

Attraktionen hos Arendt verkar i hög grad ligga i “det politiska”. I en längtan efter att få fastslå, en gång för alla, vad politik egentligen går ut på. Jag är minst sagt skeptisk, av skäl som antyds i en bokrecension som just publicerats i årsskriften Lychnos (2012).

Boken som recenseras är inte direkt pinfärsk, men så kan det bli i årsskrifter. Lychnos är centralorganet för idé- och lärdomshistoria i Sverige. På förekommen anledning vill jag gärna påpeka att jag själv inte är idéhistoriker (utan historiker). Däremot har jag läst en del Hannah Arendt i mina dagar, med blandade känslor.

Äta, sova, dö – såg den förra helgen och blev totaldrabbad. Visst, till saken bidrog kanske att jag inte besökt en biograf på åtminstone ett år. Men ändå. Grät av fasa under två scener. Båda scenerna utspelade sig på Arbetsförmedlingen.

Arbetslinjens realmisantropiska vederstygglighet utgör det svarta hål som låter berättelsens skönhet träda fram i människornas ovilja mot att uppslukas. Därmed, verkar det som, försvinner även behovet av en dramaturgisk inramning.
Varför måste berättelser ha en intrig som ständigt pekar framåt? Arbetssamhället tvingar redan varje individ att skriva sin egen dramaturgi i form av ett CV som ska utstråla framåtanda. Och för att bli anställningsbara måste alla utbildas till skådespelare. “Jobbcoaching” är inget annat än övningar i skådespeleri, där såväl publik som regissör har ersatts av ett spöke känt som “arbetsmarknaden”. Att låta skådespelare skildra jobbcoaching utgör alltså en dubblering av skådespeleriet som katapulterar berättelsen mot den naknaste formen av skräck.

Nu talar jag inte längre bara om Äta, sova, dö. Jag talar samtidigt om ett annat skådespel som likaledes hade premiär i oktober 2012: Den nya gudomliga komedin på Turteatern. Just jobbcoachingscenerna utgör en slående parallell mellan filmen och pjäsen.

Att dessa har fått så stort gensvar verkar peka på någonting som i dagsläget är omöjligt att artikulera politiskt. Ett grundligt ifrågasättande av arbetslinjen, arbetsmarknaden och arbetsmoralen. En vilja att minska beroendet av lönearbete i stället för att behandla “fler arbetstillfällen” som ett självändamål. Ett kätteri som ifrågasätter tron på att arbetsmarknaden har en överlägsen förmåga att på rimligt vis delegera uppgifter mellan människor. Kort sagt: arbetskritik.

Även andra har noterat den nya våg av arbetskritik som sakta börjar ta form under 2010-talet. Vågar inte spekulera i vilken mån det skrivna ordet har varit avgörande, men det ska noteras att Arbetssamhället (2010) och Åtgärdslandet (2011) var viktiga utgångspunkter för Den nya gudomliga komedin, liksom för Nina Björk.
Visserligen är jag tveksam till att använda den s.k. kulturdebatten som indikator på om något händer eller inte. Av än mindre intresse är branschpriser av typen Guldbagge. Däremot är det anmärkningsvärt att Äta, sova, dö har lockat en ansenlig publik till biograferna, utan massiv marknadsföring och trots att filmen knappast har mycket till handling.

Utan att veta något om film, tänker jag att socialrealistiskt berättande ändå brukar välja mellan två dramaturgiska vägar: antingen går allt utför mot katastrofen, eller så leds vi mot ljuset i tunneln. Inget av detta sker i Äta, sova, dö. Inte heller i Den nya gudomliga komedin, som helt enligt Dante avslutas i himmelriket “ljust” – ett vitt rum som först ger intryck av en utopi, men visar sig vara det motsatta: arbetssamhällets totalitära fullbordan.

I dag står det ”Intervju” på dagordningen. Coachen har heta tips om hur hon brukar göra när hon ska gå på anställningsintervju. Vi får nya stenciler med frågor som vi ska svara på och fylla i. Det här är som ett lotteri. Här sitter vi femton människor och har fått varsin lott. Kanske kommer en eller två av oss att dra vinstlott. Men de flesta kommer att gå härifrån med krossade förhoppningar. Coachen står och försöker lura i oss att om vi bara läser på om företagen, förbereder egna frågor och tränar på egna svar så är saken klar.

Men hon vet ju att jobben som vi vill ha inte finns. Hon vet att de flesta av oss snart går in i Fas 3.

Nike Markelius i DN, 20 januari

Avslutningsvis en påminnelse. Längre fram i vår börjar Turteatern åter att spela Den nya gudomliga komedin, liksom sin andra succéföreställning Scum-manifestet, som inte är annat än en rasande attack mot the money-work system.

Tankar om cykler heter en bok från 2006, skriven av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia i Lund. Hans centrala tanke är att ekonomins vågor uppvisar en regelbundenhet, så att strukturkriserna återkommer med 40 års mellanrum. Efter 1890-talet, 1930-talet och 1970-talet, skulle även 2010-talet präglas av en strukturkris, skrev Lennart Schön. Strax fick han vatten på sin kvarn.

Lennart Schön företräder vad vi just kallade för tragisk-borgerlig kristeori, kraftigt influerad av Joseph Schumpeter (som diskuterats i kommentarerna till föregående inlägg). Budskapet är alltså att krisen bör bejakas då den leder till förnyelse.
Varken förbrukningen av naturresurser, demografisk omvandling eller det växande skuldberget tillmäts någon större vikt i Lennart Schöns förklaring av kapitalismens kristendenser. Inte heller sådant som sekularisering, avkolonialisering eller förändrade genusmönster. Historiefilosofiskt finns i stället en tendens att lyfta fram den eviga återkomsten (av det kapitalistiska produktionssättet). Detta sker på bekostnad av historiska gränser och övercykliska förändringar.

Alla cykliska förlopp ligger lagrade på längre cykler, vilka enbart kan uppfattas om man har ett tillräckligt långt historiskt synfält.

Tankar om cykler tar upp cykler i flera skalor. Slående är att dessa antas förbli i synk. En längre cykel rymmer två kortare cykler, vilka i sin tur rymmer två. Till skillnad från hur astrologin grubblar hur himlakropparna ständigt hamnar i nya konstellationer, liknar de ekonomiska cykelteorierna snarare ett urverk: varje gång en ny dag påbörjas, blir det även ny timme, ny minut och ny sekund. Inget tal om långsiktiga fasförskjutningar. Cyklerna som figurerar här är:

• Kitchin-cykeln eller lagerinvesteringscykeln, i vardagligt tal konjunkturcykeln (3–5 år).


• Juglar-cykeln eller maskininvesteringscykeln (7–11 år).


• Kuznets-cykeln eller byggcykeln (15–25 år).


• Kondratieff-cykeln eller strukturcykeln (40–50 år).


• Supercykeln som löper över ett drygt sekel.

Lennart Schön fyllde 40 år 1986. Någonstans kring mitten av 1980-talet verkar han även ha övergivit marxismen, efter att tidigare ha funnits i kretsarna kring Zenit och Röda bokförlaget i Lund. Varför är detta av intresse? För att Lennart Schön faktiskt själv gör en koppling mellan kristeori och självbiografi!
Det stora återspeglas i det lilla. Historiens vindar påverkar inte bara personliga levnadsöden. Personliga erfarenheter av omvandling projiceras åter på historien, i vilken nya mönster då kan framträda. Lennart Schön skriver:

Det är svårt att omedelbart förena effektivitetsökning med förnyelse. Det är ett val. Skall man satsa på att få det man redan har att fungera bättre eller skall man ge sig in på nya banor? Den frågan infinner sig gärna hos individer i 40-årsåldern – det är vid en tidpunkt då man redan satsat mycket i det man har men ännu har en stor del av livet framför sig. Det är en fråga som ligger till grund för 40-årskrisen.
Det grundläggande för perspektivet i denna bok är emellertid att detta motsatsförhållande mellan effektivitet och förnyelse inte bara funnits för individen eller i det enskilda företaget, det har också funnits i hela samhällsutvecklingen! Vi kan alltså se ett mönster i den historiska utvecklingen där dessa strävanden mot ökad effektivitet och mot förnyelse brutits mot varandra.

När man läser detta stycke, kan man nästan tro att Lennart Schön vill förklara Kondratieff-cyklernas längd utifrån de enskilda människornas levnadsbanor. Så är dock inte fallet. Teorin om långa cykler presenteras i stället som en övergripande teori om tröghet.

Hela samhället kan delas in i mer eller mindre trögrörliga områden /…/
Till de rörligaste faktorerna hör våra förväntningar. /…/ Finansiella instrument hör också till de mera lättrörliga faktorerna /…/ Materiella faktorer är trögare. /…/ Denna skillnad i rörlighet mellan förväntningar, finanser och materiella förhållanden spelar stor roll för de cykliska förloppen. /…/
Infrastrukturen är en särskilt trögrörlig del av samhället. /…/ Demografin är en annan trög faktor /…/
Samhällets institutioner eller spelreglerna skall vara tröga. De skall ge stabilitet och skapa förutsebarhet. /…/ Om det inte finns någon stabilitet i förväntningarna, kan det knappast bli fråga om långsiktiga investeringar och innovativa satsningar. Spelreglerna skall därför ligga fasta över längre tid – samhällets institutioner skall alltså bjuda en hel del motstånd mot förändring.

Tröghetsteorin går från att vara deskriptiv till att bli normativ (för att inte säga konservativ). Samhällets fortbestånd tillväxt förutsätter tröghet, men även omvälvningar av det slag som Schumpeter kallade för skapande förstörelse. Teorin om cykler blir då ett sätt att skilja tröghet och omvälvning så att de förläggs till olika faser i den historiska tiden.

Observera hur dessa cykelteorier tenderar att bli cykliska även i en självrefererande mening. Signaturen Maggan skrev i en syrlig kommentar:

Konjunkturen är kapitalets biorytm: förr i tiden (1800-talet) sökte ekonomerna efter vetenskapliga metoder som skulle omöjliggöra kriser. Nu för tiden handlar det om att utarbeta modeller för konjunkturcyklen. Krisen är inte längre tecken på ruin och undergång, utan bara en djup i tillväxtekonomins vågformade rörelse, som alltid för uppåt igen. Krisen är ett godkänt genomgångsstadium, som är värdefullt för rörelsen som helhet.
År 1862 formulerade en ekonom (Juglar) den banbrytande tesen, att kriser alltid kommer igen! Sen dess är alla ekonomer överens om, att krisen vetenskapligt kan förklaras med att vara ett cykliskt fenomen – som om tulpaner kunde bilda en ny species, så snart de befolkar en hel äng. Om konjunkturcykeln består i sammanhanget med krisen, och krisen i sin tur karakteriseras av att vara ett genomgångsstadium av cykeln – då har vi enbart en abstraktion av den periodiska rörelsen, en tanke, som inte ens behållit en skymt av ekonomiskt innehåll – alltså inte en definition av krisen!

Nu ska det sägas att Lennart Schön förvisso har lagt stor möda på att definiera vad som sker i olika slags kriser. Ett uppföljande inlägg ska gå vidare på vad cykelteorierna säger om vår tids krisdynamik. Just nu nöjer vi oss med att formulera tankar om cykler på ett mer övergripande plan. Avslutningsvis kan då noteras två metaforer som används i Tankar om cykler.

Ena metaforen är väder. Lennart Schön hänvisar till Nathan Rosenberg när han ställer sin retoriska fråga: “Faller den tekniska förändringen som ett ihållande och uppfriskande duggregn över ekonomin eller drar den fram i stormvindar av skapande förstörelse?”
Teorin om strukturcykler handlar om att teknisk förändring inte är en jämn process, utan snarare liknar “stormvindar”. Parallellen mellan ekonomi och metereologi skapar dock fler frågor än den besvarar. Det är ju knappast så att metereologerna kan förutsäga stormar 40 år i förväg. Stormperioder kan förvisso återkomma som en del av årscykeln, vilket direkt kan härledas till himlakropparnas rörelser. Vilka skulle dessa himlakroppar vara, som ger den tekniska utvecklingen en regelbundenhet?

Andra metaforen är musik. Här blir det än mer förbryllande, när Lennar Schön skriver: “Man kan likna strukturcykeln vid en orkester. Olika instrument spelar olika slingor och mönstret framträder fullödigt endast i hela musikstycket.”
Hela musikstycket – så det har en början och ett slut? Ingenting i cykelteorierna pekar mot dessa. Intrycket ges snarare av en musik som fastnat i en evig loop. Vi verkar snarare befinna oss på ett dansgolv än i en konsertsal. Tanken på ett mönster som en vacker dag ska framträda, när musikstycket väl är färdigspelat, verkar antyda att det finns ett subjekt bakom den ekonomiska historien. Ett subjekt som vet när stycket tar slut, men förväntar sig att vi dansar tills dess. Nej, det var nog ingen lyckad metafor.

Distinktionen mellan tre typer av kristeori – borgerlig, tragisk, kritisk – öppnar rent logiskt för tre slags hybrider. För att förstå vår tids krismedvetanden, misstänker jag att det är särskilt viktigt att begripa den säregna hybrid som vi kallar tragisk-borgerlig.

Tragiska kristeorier förklarar krisen som objektivt oundviklig. De bottnar i en ontologi om evig återkomst, i större eller mindre skala.
Borgerliga kristeorier skyller däremot krisen på subjektiva misstag. Ekonomin har tillväxt som sitt normaltillstånd, men detta kan störas genom en felaktig politik. (Att ekonomi och politik på självklart vis ses som skilda sfärer är ett typiskt drag för borgerlig kristeori.)

Tänker att det finns minst två vägar till den tragisk-borgerliga hybriden:

1. Bejakandet av “skapande förstörelse” hos Joseph Schumpeter med efterföljare. Kort sammanfattning: ekonomin måste röra sig i cykler för att ständigt förnya sig och politiken gör bäst i att följa med i dessa rörelser. Snarare än att dämpa konjunkturens rörelser uppåt och nedåt, gäller det att gå in i strukturkriserna med gott mod för att komma ut som en vinnare på andra sidan. Filosofiskt betraktat finns det hos Schumpeter en klar influens från Nietzsche.

2. Den “ultraborgerliga” linje som pekades ut av Ludwig von Mises tar liksom bakvägen till det tragiska. Konjunkturcykler anses här varken som naturligt eller önskvärt. Utgångspunkten är idén om en fri marknad, vars naturliga tillstånd tänks i termer av jämvikt snarare än tillväxt.
Ultraborgerlig dogmatik kan sägas vara absolut antipolitisk: all typ av politik (inklusive centralbanker som skapar pengar) leder bara till att marknaden hamnar i obalans. Kriser uppfattas följaktligen som marknadens sätt att återställa jämvikt efter att politiken har blåst upp bubblor. Därför bejakas kriserna och alla dess kval på ett sätt som i slutändan får de ultraborgerliga teorierna att utmynna i en tragisk hållning. Men här är den filosofiska underbyggnaden inte nietzscheansk utan snarare aristotelisk.

Spåna gärna vidare. Inzoomningar kan följa.

Remediation heter en av de mest refererade böckerna i samtida medieforskning. Tesen är att mediehistorien överlag präglas av kontinuitet snarare än av tvära brott, eftersom de nya medierna “remedierar” äldre medier. Att amerikanska biografer fortfarande heter “theaters” vittnar om detta, liksom begreppet “e-bok”. Inga större konstigheter.

Författarna till Remediation uppställer ett motsatspar: immediacy och hypermediacy. Å ena sidan: omedelbarhet i form av genomskinlighet eller medieblindhet, där det nya mediet enbart framstår som en förbättrad version av ett tidigare medium. Å andra sidan hypermedialiteten, präglad av en fascination för själva mediet och dess specifika förutsättningar.

Däremot undviker författarna att ta ställning. De vill nog inte ens erkänna möjligheten av konflikt. Hellre ordar de om en ständig och nödvändig “oscillation” mellan immediacy och hypermediacy, där pendeln ständigt måste svänga från den ena extremen till den andra. Vilket för mig framstår som rena fatalismen. Av trots vill jag då utbrista:

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Mediehistorien ger exempel på hur båda tendenserna har segrat i olika fall. Filmen hypermedierade sig tillräckligt väl för att ge teatern en chans att fortleva och hitta sig själv. Ljudmedier som grammofon och radio togs däremot i bruk på sätt som eftersträvade omedelbarhet, immediacy. Därför förblev musiken en enda konstart (§ 28).
Att 1900-talets musikutveckling ändå blev ganska intressant, handlade i hög grad om ljudmediernas hypermediering. Elgitarren förvandlades till mer än blott en elförstärkt gitarr, trummaskinen till mer än bara en billig ersättning för en dansbandstrummis, ja självaste grammofonen blev till ett musikinstrument. Även om själva tanken på musikinstrument rymmer ett visst förnekande av mediet.

En tidigare bloggpost om “musikinstrumentalitet” låg faktiskt till grund för en passage i Musikens politiska ekonomi:

Karakteristiskt fo?r musikinstrument a?r, fo?r det fo?rsta, att en individ ges mo?jlighet att styra bearbetningen pa? ett sa?tt som upplevs som omedelbart, alltsa? utan ma?rkbar fo?rdro?jning fra?n kroppsro?relse till ho?rbart resultat. Fo?r det andra tenderar individen att ges relativt stor mo?jlighet att styra tonho?jd och/eller rytm, men relativt liten mo?jlighet att styra klangfa?rg. Fo?r det tredje kan musikinstrument lagra ljudfrekvenser och dess inbo?rdes relationer, men de kan inte lagra tidsliga sekvenser (tonfo?ljder eller rytmer).
/…/
Musikinstrument tenderar sa?lunda att vara medier som inte upplevs som medier.

Sången är likaledes ett musikinstrument i dessa sammanhang. Kanske det enda instrument vars omedelbarhet inte är falsk. En musik utan musikinstrument är inte längre tänkbar som musik. Den har övergått i hypermusik.

Under 1900-talets lopp utfördes otaliga försök – från futuristerna via Cage till industrial – att nå fram till något slags hypermusik. Alla dessa försök får betraktas som misslyckanden. Alla har åter införlivats i en musikhistoria som gång på gång kan säljas som vara i nya medieformer, utan att lyssnaren störs av hypermediala grubblerier om annorlunda sätt att använda de nya ljudmedierna. Kapitalets triumf är omedelbarhetens triumf.
Därmed inte sagt att nämnda försök har varit förgäves. Hypermediala kedjereaktioner har satts igång, vars konsekvenser letat sig ända in i populärmusikens mittfåra. Hundra år efter futuristernas provokationer har deras metoder i hög grad blivit allmänt anammade. Kanske befinner sig nu musikinstrumentaliteten (och därmed musiken) i en kris, vars förlopp sker i ultrarapid och vars utgång är oviss. Kanske.

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Vart skulle ett sådant slagord leda oss? Först av allt till en exponentiell tillväxt av antalet konstformer. Möjligtvis till ett avskaffande av konsten, även om sådant alltid är vanskligt att spekulera i.

C-M Edenborgs funderingar kring boken och elboken håller dörren öppen till hypermedia:

Kan det vara så att boken ändå mer liknar konserten eller teaterföreställningen och att texterna som konsumeras på läsplattorna – de nyskrivna alltså – kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att “boken” därmed kommer att leva vidare parallellt med “eboken” och med egna egenskaper?

Ja?

Richard Grusin har förresten följt up med att skriva boken Premediation, med tillhörande blogg. Har inte fått grepp om hans tes där, men så här beskrivs den i en artikel:

For Grusin, premediation works in two senses. Firstly, it produces specific future scenarios. Secondly, it creates continuity with the present and the future to maintain their connection and to exclude disruptions in the flow of daily lives. One example would be excluding disconnection. Producing potential scenarios of the future at an accelerating speed, time compresses the future into a condensed present in which “the future is remediated at the very moment that it emerges into present”. Grusin argues that through ubiquity of interconnected media technologies everything becomes premediated, from social relations to non-human objects and their interactions.

Låter lite som eskalationism, eller i vilket fall relaterat till den hacking som utforskar säkerhetshål och oväntade konsekvenser av teknik.

Vissa valde som sagt att lämna Facebook vid årsskiftet. Andra valde att stanna, men efter att ha formulerat sina tankar om hur Facebook i vissa avseenden kan vara oslagbart. Här följer den utlovade sammanfattningen av de kritiska tankar om Facebook som formulerades på Facebook under de sista veckorna av 2012, innan många av de involverade valde att hoppa av.

Tankarna är angelägna just eftersom de tydligt kommer ur ett specifikt sammanhang: en vänsterradikal miljö i Stockholm, med många överlappningar mot oberoende kulturaktörer.
Att dessa blev så flitiga användare av Facebook var aldrig något som beslutats gemensamt, utan det bara skedde. Först nu gavs det anledning att identifiera de faktiska fördelar som erbjudits av Facebook.

Utan en vilja att förstå de fördelar som Facebook trots allt kan erbjuda, blir kritiken bara abstrakt. Nu blev kritiken mer konkret. Här görs ett selektivt försök att återge några huvudlinjer. Allra först kommer en avgränsning mot några argument som ofta annars riktas mot Facebook.

0. Detta handlar inte om rättigheter, integritet eller öppenhet.
Några av de vanligaste antipatierna mot Facebook var nästintill frånvarande i den aktuella diskussionen. Ingen uttryckte den välbekanta indignation över användarvillkoren, grundat i nån vag tanke om upphovsrätt till egna skapelser.
Inte heller verkade särskilt många vurma för idén om personlig integritet. När övervakning problematiserades, handlade det mer om hur Facebook öppnar möjligheteter för underrättelsetjänster att skapa sociogram över politiskt radikala kretsar. Frågan om censur nämndes, men spelade ingen framträdande roll i kritiken.

Tämligen frånvarande var också de principiella argument som vänder sig mot sluten källkod, teknisk centralisering eller kommersiella motiv. Ingen av dessa aspekter är oviktiga. Tvärtom. Men kritiken mot Facebook måste bli mer specifik. Alla problem löses inte av att vi kör öppen källkod på egna servrar. Målet är ju inte att konkurrera ut Facebook, utan att finna andra former för kommunikation. Tekniska principer i all ära, men vi måste prata om vad vi vill att koden ska göra.

1. Det handlar inte bara om vad Facebook är, utan än mer om vad det blir.
Facebook är bra på en massa sätt, men om vi ska tänka strategiskt räcker det inte att titta på nuet. Vi måste hitta tendenserna. Åt vilket håll är Facebook på väg?
Få ifrågasätter att Facebook är på väg att bli sämre, efter att börsintroduktionen ökat hetsen efter vinst. Just de saker som är bra, försämras nu gradvis. Våra flöden kommer i allt högre grad att bestå av material som finns där för att någon har köpt företräde. Relevant kommunikation får allt svårare att nå fram.

Försämringen sker långsamt. Så långsamt att det troligtvis aldrig kommer att inträffa ett läge som är “helt rätt” att hoppa av – för den som bara väljer att ta ställning till hur Facebook är. Det rätta läget måste skapas, om det i slutändan ska finnas något att hoppa av till. Som någon skrev: “Frågan är om vi ska lämna ned råttorna eller vara kvar med katten och dansa på bordet tills skeppet nått botten?”

2. Att nå ut med ett budskap (utan att betala) blir gradvis svårare.
Vad folk får upp på sitt hemmaflöde styrs av algoritmer. Detsamma gäller rekommendationerna om vilka “events” vi vill gå på och vilka personer vi borde bli vän med, liksom sorteringen av namn i sökrutan. Inget av detta är i sig något att gnälla på. Algoritmerna har möjlighet att underlätta mycket och gör det också på Facebook, även om de i detta fall inte har utformats enbart för att underlätta utan har som överordnat syfte att ge en stimulans som är så utdragen i tid att vi fortsätter klicka runt i timme efter timme.
Många av deltagarna i den aktuella diskussionen har använt Facebook för att sprida information om politiska och kulturella aktiviteter, både via sin egen profil och via “pages”. En grupp som skaffar en “page” kan snabbt få tusentals följeslagare som klickat “gilla”, men utskicken till dessa når inte alltid fram. Facebook behöver dra in mer pengar och ett sätt är att ta betalt för att nå ut. Flödena som når fram består i allt högre grad av betalt material, medan det obetalda får allt lättare att drunkna.

Om man inte betalar pengar, kan man i viss mån kompensera genom att ta del i en konkurrens där hyperaktivitet belönas. Det räcker inte längre att skriva en status eller lägga ut ett event – för att nå ut gäller det att “bounca” saker. Detta sker ofta genom att gradvis portionera ut mer text och bild, helst flera gånger per dygn. Vi kan se hur debattörer och kulturarrangörer, ibland halvt omedvetet, har satt detta i system.
Kostnaden för att använda Facebook som massmedium utan att betala pengar är alltså att vara en hyperaktiv användare.

3. Överanvändningen är inbyggd i systemet.
Vissa talar om att idka “Facebook-hygien” genom att begränsa sitt eget användande. Funkar säkert för dem som mest vill upprätthålla sporadisk direktkontakt med valda personer. Här handlade det mer om folk som använder Facebook för att nå ut med budskap till aningen bredare kretsar. Då straffas lågaktiva användare av algoritmerna,.

Många upplever uppenbarligen att de lägger alldeles för mycket tid på planlöst kringklickande på Facebook. Insikten sprider sig om att varje funktion på Facebook är optimerad just för att uppmuntra ett sådant beteende. Axel skrev:

Ja, Facebook är, eller har uppenbart varit, en viktig plats att närvara på. Det är ju det som “är” problemet! Det är både ett beroendeförhållande till, och en parasitism från Facebook.
Och det är ju inte någon sorts individuellt val att vara beroende av facebook? Vi är det, som grupp – utan gruppens aktivitet på Facebook, inget värde. Facebook spotifierar nätet, och har iaf för mig i perioder verkat vara “genomskinligt”, alltså erbjudit saker jag haft behov av eller lärt mig behöva. Men sen kommer fasen då de måste börja ta betalt för sina tjänster. Det är ju framför allt då vi märker av någon sorts friktion, antingen i form av gnäll och indignation på Facebook, alternativt ett försök att förändra situationen.

Tidsslukande överanvändning kan inte behandlas som en individuell fråga. Det handlar inte bara om bristande karaktär. Om många upplever det svårt att sluta på egen hand, är det rimligt att de börjar tala om hur de kan hjälpas åt.

Bland deltagarna i den aktuella diskussionen, uppfattade vissa ett slags beroendeproblematik. Någon talade om känslan av “splittring i nuet, när en ‘måste’ gå in och kolla”. Andra kände ett obehag inför det bekräftelsebehov som inte bara stillas utan även återskapas av Facebook, som är konstruerat för att ständigt framhäva den individuella avsändaren. Jesper Nilsson skrev:

Den senaste tiden har en känsla inom mig växt. Nämligen att det som Roland Paulsen i sin bok Arbetssamhället titulerar “tomt arbete” – den där delen av arbetstiden vi lägger på att undandra oss själva arbetssysslorna – fyller upp en allt större del av även vår fritid.

4. Att väga fördelar mot nackdelar med närvaro på Facebook, ur ett taktiskt perspektiv, är fruktansvärt svårt.
För tydlighets skull kan vi här tänka att strategi handlar om långsiktig utveckling, medan taktik handlar om att på kort sikt uppnå saker. Om de strategiska problemen med Facebook är tydliga, är den taktiska frågan mindre självklar.
Nu var det många människor från en vänsterradikal miljö som valde att lämna Facebook. Andra uttryckte betänkligheter. Skulle det kanske leda till att aktivistkretsar sluter sig internt, så att folk omkring inte längre får del av vad som händer, medan aktivisterna själva förlorar greppet om “allt det andra”?
På detta svarade någon: “Är det inte mer oroväckande att man måste vara vän med rätt personer för att få reda på vad som händer?” Begåvade skribenter lägger sin kraft på att skriva snärtiga saker för sin vänkrets där de belönas med ögonblicklig och mätbar bekräftelse, i stället för att skapa något som kan lyfta högre än så, till vidare kretsar.

Att väga fördelar mot nackdelar verkade nästan omöjligt. Tydliga kriterier finns inte. Politisk aktivitet är inte simpel marknadsföring som syftar till att sälja en idé till maximalt antal konsumenter. Tvärtom råder ett samspel mellan det utåtriktade och inåtriktade, som särskilt på Facebook tenderar att flyta samman. Just detta sammanflytande verkar i sig ha både fördelar och nackdelar.
Ett kollektivt utträde kan leda över i experiment med andra slags nätmedier. Experimenten kan i sin tur leda till att de inblandade får en klarare uppfattning om vad de vill uppnå. För vissa var det just experimenterandet som var själva poängen. “Det finns en poäng i att förändra sättet och hastigheten i hur vi kommunicerar. Att testa och förändra.”
Några håller säkert öppet en möjlighet att i någon mån återvända till Facebook, om experimentens resultat tyder på att vissa funktioner ännu är oersättliga.

5. Berättelser om Facebooks fördelar tjänar ett kritiskt syfte.
Steven: “Det är relevant att sammanställa vad det är som upplevs som viktigt, både för att förstå vår samtid och för att kunna utveckla något annat användbart.”
Axel: “Jag håller med dig. Men den här diskussionen blir å andra sidan fullkomligt ofokuserad, eftersom de fördelarna direkt tas som argument för varför man måste stanna på Facebook.”
Steven: “Men även den dimensionen är viktig. Det är tydligt att situationen är ganska känsloladdad och det beror ju på något. Det är inget konstigt med att känna kluvenhet inför det här och inget konstigt med att vilja hitta argument för att stanna. Användandet har upptagit en stor del av våra liv. Jag känner ganska stor sympati för behovet att argumentera för att stanna, även om jag själv ser det som omöjligt att vara kvar av bland annat hälsoskäl – ett skäl som jag betraktar som lika distinkt politiskt som något annat. Rädslan för att lämna säger väldigt mycket om vad detta har utvecklats till. Lika mycket som den alltmer närvarande kommersiella agendan som karaktäriserar tjänsten säger om utvecklingen. De är sammanbundna i formen.”

6. Kött på internet? Nej tack!
Så löd rubriken på ett inlägg som fick viss spridning. Ett slags klagosång över nätets kontrarevolution. “Kött” syftar här på våra civila namn och ansikten. Så här skrev den anonyma debattören:

Dagens sociala medier uppmuntrar ytlighet, narcissism och skryt. /…/
Jag kommer fortsätta använda internet på samma sätt som jag gjorde inna den här skiten. Jag kommer fortsätta att konversera med främlingar om trummaskiner, recept på bomber, Italo som går i moll eller vad som helst som intresserar mig. Men jag kommer aldrig mer bry mig om vem som sitter bakom det andra tangentbordet. /…/
På internet är jag ett tufft alias med en blinkande gifanimation som avatar, och mitt internet-jag kommer aldrig posta bilder på mitt kött-jag.

Ett passionerat försvar av pseudonymitetens kultur! Som bevekelsegrund för att lämna Facebook delades den av några, men knappast av alla.

I en lite öppnare riktning slutar det kollektivt skrivna inlägget “Hejdå till Facebook, hej till internet!“:

Har ni inte sett miniserien Black Mirror så tycker jag det är dags att ni gör det. Kanske särskilt sista avsnittet där man spelar in allt som händer, s.k. lifelogging. Facebook har ju en sån ambition, med “life events”, förhållandestatusar och bebisbilder. Slentrianstalking av mellanstadiekompisar uppmunstras av plattformen, och du är enligt reglerna tvungen att uppge ditt rätta AFK-namn. Vi är för att politisera det personliga, men inte att privatisera det och lägga det i händerna på företag. Och förbehålla sig rätten att vara någon annan, använda sig av påhittade namn och identiteter.

Förresten börjar andra säsongen av Black Mirror att sändas om bara några veckor.

Några lösa anteckningar kretsande kring ett knepigt begrepp: överbefolkning.

Råkade nämligen läsa en extremfunktionalistisk fascismanalys. Den gick i korthet som följer:

Fascism is a manifestation /…/ of overpopulation.

Så skrev amerikanen Jan Lundberg, en skribent som främst uppehåller sig vid frågor om oljekrönet. Likt många i den svängen får han nog räknas som neo-malthusian.
Orsakssambandet han tänker sig är alltså att en alltför stor befolkning oundvikligen leder till konflikter om jordens begränsade naturresurser, varpå dessa konflikter får ett politiskt uttryck: fascism.

Raskt vidare till en annan miljöaktivist och civilisationskritiker: John Zerzan. Denna säger i en intervju:

Overpopulation is a symptom more than anything else. Population would start going down if you unplug things like domestication.

John Zerzans primitivism utgår ju från en tanke om ett syndafall, som han identifierar med den neolitiska revolutionen och det symboliska tänkandet. Våra förfäder borde aldrig ha börjat med jordbruk och djurhållning, menar John Zerzan.

Om man till äventyrs skulle addera båda dessa herrars idéer, framkommer en ganska grotesk orsakskedja. Fascismen är blott ett symptom på överbefolkning, som i sin tur är blott ett symptom på jordbruk och/eller symboliskt tänkande. All civilisation leder med spikrak nödvändighet till fascism!

Här anas konturerna av en meta-fascism. Alltså en ideologi som utger sig för att förklara fascismen och att erbjuda den bittra medicin som krävs för att förhindra densamma. Om det går att tala om en “grön meta-fascism”, blir dess tillspetsade budskap att det enda sättet att förhindra ett fascistisk slaktande, är att flera miljarder människor tillåts att dö i svält.
Parallellen är uppenbar till hur Alain de Benoist formulerade sin etnopluralism i termer av vad Étienne Balibar har kallat meta-rasism. Där handlade det kort sagt om att global apartheid är enda sättet att förhindra rasistiskt våld.

Inom den antiimperialistiska vänstern finns tvärtom en tradition av att avvisa allt tal om “överbefolkning”. Ingrid Strobls artikel om befolkningspolitik, publicerad år 1995 i Anarkistisk tidskrift, är ett bra exempel:

Fattigdom och välstånd är inte en fråga om befolkningstäthet utan en fördelningsfråga. Människorna i den så kallade tredje världen svälter inte ihjäl därför att de producerar för många barn, utan därför att den rikedom som de producerar nästan uteslutande kommer den så kallade första världen till godo och inte dem själva. /…/
Begreppet överbefolkning betecknar inget sakförhållande. Det tjänar tvärtom till att tolka sakförhållanden; en tolkning som i sin tur tjänar bestämda intressen.

Ingrid Strobl anför siffror på olika länders befolkningstäthet för att visa att det är fel att säga att fattiga länder är överbefolkade, utan att detsamma sägs om rika länder som är mer tättbefolkade. Argumentationen berör däremot inte frågan om planetär överbefolkning. Huruvida sådan alls är tänkbar förblir en obesvarad fråga.

Även på högerkanten finns de som vänder sig mot allt tal om “överbefolkning”. Dit hör en hel del libertarianer som har gjort teknik- och tillväxtoptimismen till en principsak.
I närliggande vatten simmar en del konspiracister, som kommit fram till att en ondskefull sammansvärjning planerar att minska världens befolkning och därför har hittat på frågan om överbefolkning. Många artiklar på Alex Jones webbsida driver tesen att överbefolkning är en myt.

Kritiken mot överbefolkningsteorier, både från vänster och från höger, vänder ofta mot Romklubbens famösa rapport The limits to growth (1972). Mer specifikt polemiserar dessa kritiker mot Paul Ehrlich, biolog och “en av den moderna befolkningspolitikens chefsideologer”. Hans inflytelserika bok The population bomb (1968) varnade för ett katastrofscenario om jordens befolkning tilläts växa.
Som en lösning föreslog Paul Ehrlich att fattiga länders vattenförsörjning kunde förgiftas med kemikalier som omöjliggjorde fortplantning. Om sådana metoder inte gick att genomföra, ansåg han att svältkatastrofer måste accepteras som ett sätt att reducera jordens befolkning.

Sådan realmalthusianism hör man sällan talas om numera. Frågan om planetär överbefolkning, som engagerade så starkt under 1970- och 1980-talet, har försvunnit från agendan. Malthusianismen lever kvar i frågor om resursbrist, men resursbristen kopplas nu endast undantagsvis till befolkningsmängd i den offentliga debatten.

Jag gjorde en sökning efter det senaste halvårets förekomster av överbefolk* i svensk storstadspress. Flertalet träffar handlade om hur kaféer i Stockholm, förskolegrupper i Göteborg och salladsrestauranger i Malmö alla var överbefolkade. Efter att ha rensat bort dessa återstod en hel del artiklar som talade om överbefolkning i enskilda städer eller stadsdelar. Men ingen artikel pekade ut hela länder eller världsdelar som överbefolkade. Och de ytterst få som rörde vid frågan om planetär överbefolkning gjorde det i vaga ordalag.

Här är några överbefolkade platser, enligt de artiklar jag fann:
* Cité Soleil, ett slumområde i Port-au-Prince
* Herrgården, en del av Rosengård
* Hongkong
* Teheran
* fängelsesystemet i Kalifornien
* flyktingläger i Burma
* flyktingläger i Turkiet
* lägren för bulgariska blåbärsplockare i skogen utanför Mehedeby

När ett område betecknas som överbefolkad, syftas alltså på en brist på drägliga bostäder. Om dessa läger och kåkar ersattes med nybyggda flervåningshus, skulle problemet i princip vara ur världen. Vad som åsyftas är alltså en lokal och social fråga, till skillnad från den ekologiska frågan om planetär överbefolkning.

Att knappt någon längre talar om jorden som överbefolkad är intressant i sig. För om någon skulle göra en opinionsundersökning i Sverige, gissar jag på att en hyfsat stor andel skulle instämma i påståendet “Jordens befolkning är alltför stor”. Det finns en grogrund för civilisationskritiska idéer som implicerar att jordens befolkning måste minska radikalt, men när dessa idéer formuleras berörs nästan aldrig den känsliga frågan om befolkningssiffror. (Här tänker jag exempelvis på kretsen kring tidskriften Effekt.)

“Tre nyanser av brungrönt” är rubriken på en synnerligen läsvärd artikel av Andreas Malm, nyligen publicerad i Brand (4/2012). Han skriver bland annat om boken/rörelsen “Deep Green Resistance“, vars frontfigurer heter Aric McBay, Lierre Keith och Derrick Jensen:

Som sanna djupekologer anser McBay et.al. att “det finns många miljarder fler människor än planeten kan härbärgera.” Närmare bestämt måste världsbefolkningen reduceras till max 600 miljoner människor. Det betyder att ungefär sex och en halv miljarder människor måste bort, fort. Exakt hur denna massutplåning ska verkställas framgår inte, men själva existensen av så många människor tycks hänga ihop med “civilisationen” och “makten” och annat som den väpnade rörelse McBay et.al. vill frammana har i uppdrag att destruera. /…/
Är detta djupekologins svar på The Turner Diaries? Är det rentav ett utkast till den gröna avgrundens eget Breivik-manifest? En akut apokalyptisk situation, en världscivilisation som måste utraderas, en mänsklighet som ska decimeras till spillror, några få självutnämnda krigare… Plötsligt har en militant klimatlinje slagit om i något som mest liknar revolutionär fascism.

Alla slags kommentarer kring ämnet tas tacksamt emot. Observera bara att inlägget ovan inte är ett försök till argumentation, utan bara en samling av lösa anteckningar (precis som utlovades i början).