Entries from May 2018 ↓

Positivt mottagande av Den svenska enhörningen

Min och Pelles nyligen utgivna bok om Spotify, Den svenska enhörningen, har överlag fått ett positivt mottagande i de stora dagstidningarna, med flera stort uppslagna recensioner. De flesta lyfter fram likartade teman: företagets opportunism, dess förmåga att berätta en framgångssaga vars innehåll skrivs om efter hand, de ekonomiska förlusterna och ovissheten kring företagets hållbarhet på sikt.

Först ut var Martin Jönsson i DN, som menade att boken “skickligt och metodiskt” monterar ner myten om Spotify. Benjamin Peetre i Sydsvenskan var lika positiv, men hade önskat sig mera om “hur strömmade tjänster har förändrat musiken i sig” – ett ämne som det säkerligen kommer skrivas fler böcker om.
Malin Ekman i Expressen finner boken “uppfriskande kritisk” och menar att vi är “två initierade författare med ovanligt skarp blick”. Men hon hade hellre önskat sig en journalistisk skildring byggd på intervjuer och strukturerad som en berättelse mer “närvarokänsla”. Inget ont om sådant, men det vore en annan bok, som där närvarojakten skulle styra innehållet i annan riktning. Även om det är trevligt för läsaren att få talstreck serverade, är det inte självklart att intervjumetoden tillför så mycket innehåll, särskilt inte när vi pratar om företag som lägger munkavle på sina anställda.

Aningen tjurigare formulerade sig Håkan Lindgren i SvD, som klagar på “upprepningar och självklarheter” i texten, även om han uppenbarligen inte fann boken ointressant.
Desto mer entusiastisk är recensionen i BTJ-häftet (varifrån bibliotek gör sina inköp), där slutsatsen blir:

Berättarglädje och vetenskaplig stringens gör Den svenska enhörningen till en mycket bra bok.

Det är alltid intressant att se hur en bok placeras på biblioteken. Bland de bibliotek som använder det klassiska SAB-systemet verkar Den svenska enhörningen föga förvånande hamna under Qz Spotify (Ekonomi och näringsliv; särskilda företag). Men på vissa håll hamnar den också på specialhyllor om musik och bland högskolbibliotek som använder Dewey-systemet tycks det som att Den svenska enhörningen snarast klassificeras som en bok om informationsteknologi.

Just nu på gatorna i Tbilisi

Tiotusentals unga protesterar och dansar på gatorna i Georgiens huvudstad Tbilisi, efter att polisens specialstyrkor i fredags kväll stormade en rad av stadens nattklubbar, däribland den mytomspunna technoklubben Bassiani.

The club was started by Tato Getia, Zviad Gelbakhiani and Naja Orashvili as a political and activist statement of sorts. Being opposed to Georgia’s extremely strict drug policies and rampant homophobia, the founders made the club a venue where people can express such beliefs in a lively and a more free environment. It was to be a space for tolerance and equality regardless of sexuality, ethnicity, and religion. As such, the parties in the club became a form of expression themselves as techno became the music of protest in the process. No placards needed as the environment and the parties being held there speak for themselves.

In a place where anti-homophobia rallies end in violence and vegan cafés are attacked by sausage-wielding nationalists, techno clubs are symbols of progressiveness and tolerance, a refusal of their country’s narrow-mindedness. As the social activist Paata Sabelashvili put it to me: “In Georgia, raving is a political act.”

Polisen gick i fredags brutalt fram mot klubben s besökare, för att därefter tömma och försegla lokalerna. Tillslagen rättfärdigas soim ett led i att upprätthålla Georgiens extremt repressiva drogpolitik, men som Bassianis innehavare påpekar, följder det på en ihärdig smutskastningskampanj från Georgiens högerradikala krafter. Dessa verkar i själva verket främst rikta sig mot vad de kallar “homosexuell propaganda” och menar att technoklubben utgör “anti-georgisk verksamhet”. De bär rödvitsvarta armbindlar och missar heller inte att droppa de kodorden som antyder en judisk världskonspiration. De är aggressiva, men långt färre än de trotsigt dansande.

Under söndagskvällen skickades kravallpolis ut för att hålla isär de tiotusentals rejvarna och de högerradikala motdemonstranterna. Det tältläger som den dansande proteströrelsen hunnit börja bygga ska polisen ha rivit. Situationen föreföll under söndagkvällen laddad och oviss. Georgiens politiska partier försökte positionera sig, liksom den georgiskortodoxa kyrkan. Till slut kom inrikesminister Giorgi Gakharia ut för att tala med demonstranterna, som krävde hans avgång. Han uppges ha bett om ursäkt för polisens agerande mot Bassiani och öppnat för att diskutera en mindre repressiv drogpolitik. Under tiden demonstrerade berlinare sin solidaritet utanför Georgiens ambassad där.

Det hör inte tillvanligheterna med protestyttringar i så här stor skala i Georgien. Det ska bli intressant att följa hur denna “raveolution” utvecklar sig närmsta veckan. Utan tvivel har frågan redan blivit delvis integrerad i Georgiens partipolitiska spel, just nu präglat av att oligarken Bidzina Ivanishvili annonserat sin politiska comeback. Men den rörelse som nu kanske formerar sig i Georgien är utan tvivel uttryck för något mer än bara en maktkamp mellan liberala och konservativa värderingar, eller mellan väst- och östorienterade politiker, eller mellan unga och gamla georgier.