Tar folk fortfarande Hans Rosling på allvar? Hans postumt utgivna bok Factfulness har fått ett entusiastiskt mottagande. Själv har jag svårt att sluta skratta efter att ha kastat ett öga på bokens 32 centrala diagram (på s. 60-63 i den engelska upplagan), under rubrikerna “16 bad things decreasing” respektive “16 good things increasing”. De glatt uppåtpekande kurvorna sprids nu vidare bland annat av världens rikaste man:
Alltså, kom igen… Hur kan någon tänkande människa få för sig att dessa grafer på rimligt sätt skulle återspegla verkliga framsteg?
Vi kan börja med grafen “science“. Här förutsätter Rosling att vetenskapliga framsteg kan mätas i “antal vetenskapliga artiklar publicerade per år”. Siffror på detta har nämligen en gång sammanställts av en doktorand, då dock utan anspråk på att mäta den verkliga vetenskapsproduktionen. Vid mitten av 1600-talet, mitt under den naturvetenskapliga revolutionen, publicerades årligen bara något hundratal artiklar som uppfyller vår tids kriterier. Alltså stod vetenskapen då, enligt det roslingska synsättet, i stort sett stilla. Numera publiceras miljontals vetenskapliga artiklar varje år; ökningen uppgår till över två miljoner procent! Men ingen av oss som bidragit till denna ökning kan väl på allvar tro att antalet artiklar kan likställas kvantitativt med verklig tillväxt av vetenskaplig kunskap.
Som någon påpekade förs tankarna mest av allt till det gamla datorspelet Civilization:
Musik är enligt Rosling en annan “bra sak” som “ökar”. Måttet på ökningen är “nya musikinspelningar per år”. Ja – uppenbarligen menar Rosling att det inte existerade någon musik innan fonografen uppfanns, samtidigt som varje ny inspelning (och varje nyutgåva) utgör ett nytt och likvärdigt bidrag till mänsklighetens ackumulerade musik. Följaktligen börjar här kurvan på noll vid år 1860, för att stiga närmast vertikalt i höjden efter år 2000. (Som datakälla anges “Spotify & Wikipedia”; en liknande graf över “new movies” baserar sig på data från IMDB.)
Av någon anledning räknar Rosling lite annorlunda på skörd; här lyder underrubriken “cereal yield (thousand kg per hectare)”. Medan produktionen av vetenskap, musik och film mäts i absoluta termer (som om den skedde ur tomma intet), mäts produktionen av spannmål relativt till hur stor åkermark som krävs. Detta är i sig inte orimligt. Men ingen hänsyn tas till de ständigt ökade insatserna av konstgödsel (t.ex. fosfor) och konstbevattning, som innebär att varje odlad hektar åkermark i tilltagande grad blivit beroende av att begränsade resurser hämtas från andra marker. Ingen hänsyn tas till hur moderna jordbrukstekniker utarmar jorden, övergöder haven eller slår ut insektslivet. Visst kan man mena att ändamålen helgar medlen. Att skördarna stiger är givetvis en positiv sak, men om stigningen ska mätas i relativa termer måste man fråga sig i förhållande till vad den mäts – till åkeryta, till resursförbrukning eller till insats av mänskligt arbete, exempelvis.
Den som oroar sig för miljöförstöring kan lugnas inte bara av att jordens klimat lyser med sin frånvaro bland Roslings 32 diagram. Där bjuds också på en kurva över att antalet arter som blivit officiellt rödlistade på grund av hot om utrotning har ökat kraftigt under 2000-talet; denna ökning räknar alltså Rosling som en “bra sak”.
På motsvarande vis bjuds vi en graf som visar hur andelen av jordens yta som är “skyddad natur” har ökat sedan år 1900, från nästan ingenting till uppemot 15 procent. Här syftas alltså på nationalparker, naturreservat och liknande. Vad skyddet innebär i praktiken lämnas därhän, liksom varför det har införts. Det är helt enkelt en “bra sak” att större ytor får någon form av rättslig skyddsstatus, enligt Rosling. Trots att inga nationalparker i världen skyddas från de globala klimatförändringarnas verkningar.
Visst finns det, bland de 32 graferna, de som säger något om verkliga framsteg. Främst bland dessa är väl den som visar på läs- och skrivkunnighet. Måttet på demokrati är desto mer dubiöst: “share of humanity living in democracy” uppges nu ligga strax över 50 %. Det grundläggande antagandet är alltså av binärt slag: en stat är antingen en demokrati (1) eller inte (0). Här hänvisas till Our World In Data där grönlistningen kan studeras närmare. Som demokratier räknas då exempelvis Nigeria, Pakistan och Irak, däremot inte Ryssland eller Turkiet. Rent statsvetenskapligt finns säkert goda grunder för en sådan kategorisering, men man kan fråga sig vad den säger om det faktiska livet för alla invånare i dessa länders olika landsändar. Det är en sak att kategorisera politiska styreseskick, en annan sak att räkna på hur många människor som “lever i demokrati”. Och en tredje sak att twittra ut kurvor som pekar upp, upp, upp.
Min och Pelles nyligen utgivna bok om Spotify, Den svenska enhörningen, har överlag fått ett positivt mottagande i de stora dagstidningarna, med flera stort uppslagna recensioner. De flesta lyfter fram likartade teman: företagets opportunism, dess förmåga att berätta en framgångssaga vars innehåll skrivs om efter hand, de ekonomiska förlusterna och ovissheten kring företagets hållbarhet på sikt.
Först ut var Martin Jönsson i DN, som menade att boken “skickligt och metodiskt” monterar ner myten om Spotify. Benjamin Peetre i Sydsvenskan var lika positiv, men hade önskat sig mera om “hur strömmade tjänster har förändrat musiken i sig” – ett ämne som det säkerligen kommer skrivas fler böcker om.
Malin Ekman i Expressen finner boken “uppfriskande kritisk” och menar att vi är “två initierade författare med ovanligt skarp blick”. Men hon hade hellre önskat sig en journalistisk skildring byggd på intervjuer och strukturerad som en berättelse mer “närvarokänsla”. Inget ont om sådant, men det vore en annan bok, som där närvarojakten skulle styra innehållet i annan riktning. Även om det är trevligt för läsaren att få talstreck serverade, är det inte självklart att intervjumetoden tillför så mycket innehåll, särskilt inte när vi pratar om företag som lägger munkavle på sina anställda.
Aningen tjurigare formulerade sig Håkan Lindgren i SvD, som klagar på “upprepningar och självklarheter” i texten, även om han uppenbarligen inte fann boken ointressant.
Desto mer entusiastisk är recensionen i BTJ-häftet (varifrån bibliotek gör sina inköp), där slutsatsen blir:
Berättarglädje och vetenskaplig stringens gör Den svenska enhörningen till en mycket bra bok.
Det är alltid intressant att se hur en bok placeras på biblioteken. Bland de bibliotek som använder det klassiska SAB-systemet verkar Den svenska enhörningen föga förvånande hamna under Qz Spotify (Ekonomi och näringsliv; särskilda företag). Men på vissa håll hamnar den också på specialhyllor om musik och bland högskolbibliotek som använder Dewey-systemet tycks det som att Den svenska enhörningen snarast klassificeras som en bok om informationsteknologi.
Tiotusentals unga protesterar och dansar på gatorna i Georgiens huvudstad Tbilisi, efter att polisens specialstyrkor i fredags kväll stormade en rad av stadens nattklubbar, däribland den mytomspunna technoklubben Bassiani.
The club was started by Tato Getia, Zviad Gelbakhiani and Naja Orashvili as a political and activist statement of sorts. Being opposed to Georgia’s extremely strict drug policies and rampant homophobia, the founders made the club a venue where people can express such beliefs in a lively and a more free environment. It was to be a space for tolerance and equality regardless of sexuality, ethnicity, and religion. As such, the parties in the club became a form of expression themselves as techno became the music of protest in the process. No placards needed as the environment and the parties being held there speak for themselves.
In a place where anti-homophobia rallies end in violence and vegan cafés are attacked by sausage-wielding nationalists, techno clubs are symbols of progressiveness and tolerance, a refusal of their country’s narrow-mindedness. As the social activist Paata Sabelashvili put it to me: “In Georgia, raving is a political act.”
Polisen gick i fredags brutalt fram mot klubben s besökare, för att därefter tömma och försegla lokalerna. Tillslagen rättfärdigas soim ett led i att upprätthålla Georgiens extremt repressiva drogpolitik, men som Bassianis innehavare påpekar, följder det på en ihärdig smutskastningskampanj från Georgiens högerradikala krafter. Dessa verkar i själva verket främst rikta sig mot vad de kallar “homosexuell propaganda” och menar att technoklubben utgör “anti-georgisk verksamhet”. De bär rödvitsvarta armbindlar och missar heller inte att droppa de kodorden som antyder en judisk världskonspiration. De är aggressiva, men långt färre än de trotsigt dansande.
Under söndagskvällen skickades kravallpolis ut för att hålla isär de tiotusentals rejvarna och de högerradikala motdemonstranterna. Det tältläger som den dansande proteströrelsen hunnit börja bygga ska polisen ha rivit. Situationen föreföll under söndagkvällen laddad och oviss. Georgiens politiska partier försökte positionera sig, liksom den georgisk–ortodoxa kyrkan. Till slut kom inrikesminister Giorgi Gakharia ut för att tala med demonstranterna, som krävde hans avgång. Han uppges ha bett om ursäkt för polisens agerande mot Bassiani och öppnat för att diskutera en mindre repressiv drogpolitik. Under tiden demonstrerade berlinare sin solidaritet utanför Georgiens ambassad där.
Det hör inte tillvanligheterna med protestyttringar i så här stor skala i Georgien. Det ska bli intressant att följa hur denna “raveolution” utvecklar sig närmsta veckan. Utan tvivel har frågan redan blivit delvis integrerad i Georgiens partipolitiska spel, just nu präglat av att oligarken Bidzina Ivanishvili annonserat sin politiska comeback. Men den rörelse som nu kanske formerar sig i Georgien är utan tvivel uttryck för något mer än bara en maktkamp mellan liberala och konservativa värderingar, eller mellan väst- och östorienterade politiker, eller mellan unga och gamla georgier.