Entries from May 2011 ↓

Detta med att alla nuförtiden titulerar sig “medgrundare”, som nämndes i förra inlägget. Är det kanske värt att fundera ytterligare ett varv på saken?

Jag kan utgå från mig själv. Otaliga gånger har jag, likt vissa andra, presenterats som medgrundare till Piratbyrån och Juliagruppen. Inte förrän nu har jag reflekterat närmare över saken. Etiketten är ju korrekt. Men är den relevant? Varför ska vi bry oss så mycket om grundandet?

En följd av att upphöja medgrundarskapet blir ju ett förringande av dem som slinker in i ett projekt efter grundandet. Alternativt att historien skrivs om. Peter Sunde tituleras ständigt, av journalister och på Wikipedia, som “medgrundare” till The Pirate Bay – trots att han inte kom in i projektet förrän efter något år efter starten.

Grundandet håller möjligtvis på att omdefinieras. Tidigare var det något som gjordes allra först, exempelvis när ett hus skulle byggas. Husets hållbarhet avgörs av om det har en hållbar grund och om det brinner upp står grunden fortfarande kvar. Om grunden däremot är undermålig så går det tyvärr inte att fixa i efterhand.
Spontant kan det framstå som att löst organiserade nätprojekt skulle utgöra en motsats, men detta är inte självklart. Om projektet vilar på ett protokoll så kan protokollet få status av en faktisk “grund” som är svår att avlägsna. Å andra sidan är det ofta inte programmering utan planering och projektledning som avses med titeln “medgrundare”.

Medgrundarskapets konturer blir inte synliga förrän det ställs i motsats till alternativa titlar, exempelvis ledare, medlem, ägare, aktivist, innehavare, ombudsman, talesperson med flera. När vi titulerar oss eller andra som “medgrundare” så är det för att dessa andra titlar inte känns rätt.
Även om vi är aktivister i en grupp eller äger hälften av ett företag så klingar det ofta snyggare att kalla sig “medgrundare” – kanske just för att titeln slår en brygga mellan det ideella och det kommersiella. Därtill framhävs kollektiviteten. För att medgrunda något måste man vara minst två. Att skriva “medgrundare” på sitt CV är att intyga sin sociala kompetens.

Missförstå mig inte. Jag älskar att lägga grunden till saker, helst tillsammans med andra. Fast jag vill i lika hög grad kunna älska att bygga på gamla grundstycken, att dras in i befintliga sammanhang. Kanske vore det bra om vi kunde uppfinna lite fler begrepp för att titulera engagemang. Det vore i vilket fall intressant att göra en historisk studie av när och hur medgrundarskapets status steg.

En sista tanke om Hemliga Trädgården. Vi som för ett år sedan grundade en förening och började rusta upp lokalen skulle knappast titulera oss som “medgrundare”. Snarare tenderar vi nog att säga att vi “pysslar med”, “är med och driver”, eller liknande. Kanske är det för att den fysiska grunden fanns där från början. Kanske för att det vore ganska förmätet mot dem som kommit in i föreningen i efterhand.

Ungefär detsamma kan sägas om bussen. Grunda en buss? Ha!

Människor med arbete men utan arbetsplats – var arbetar vi och varför? Bibliotek, parkbänkar, kaféer är alla delar av min egen rutin för att skriva avhandling fem dagar per vecka. Vad gör dessa rum med mitt arbete och vad gör mass(tvångs)frilansandet med dessa rum?
Några temasidor i tyska veckotidningen Jungle World tar sig an dessa frågor, med utgångspunkt i fenomenet coworking spaces som expanderar i Berlin och riktar sig till vad som brukar kallas för “digitala bohemer”. När detta begrepp nämns i Tyskland så syftas på bästsäljarboken Wir nennen es Arbeit som för fem år sedan målade upp en glättig bild av en framväxande framtid av frivilligt flexibelt frilansande, där arbete och nöje upplöses i en serie av “projekt”.

Följaktligen har ett coworking space ingen “innehavare” utan bara “medgrundare” (co-founder), noterar Ivo Bozic i sitt reportage. Han besöker “Wostel“, som öppnade för ett halvår sedan i de hastigt gentrifierande kvarteren kring Reuterstraße i norra delen av Berlinstadsdelen Neukölln. Tio euro per dag, inklusive fritt kaffe, kostar det att uppehålla sig i trerumslägenheten som till varje pris inte vill vara ett kontor men som vill ta betalt för tjänsten “arbetsatmosfär”.

Ett av huvudmotiven för att hyra ett bord på ett coworking space ligger trots allt i önskan att byta ut hemmets skrivbord bredvid den obäddade sängen mot en officiellare atmosfär.
I detta hänseende verkar konceptet coworking spaces fungera bra, för enligt en världsvid rundfrågning arbetar de flesta coworkers mer motiverat än tidigare. Mer än varannan organiserar sin arbetsdag bättre och får lättare att slappna av i hemmet, kanske för att det åter etablerats en klar rumslig gräns mellan arbete och fritid – alltså just det som de digitala bohemerna inte längre ville ha.

Diana Artus sätter fingret på paradoxen: dessa “digitala bohemer” tycks ha en förkärlek för att förkasta det som tidigare ansågs obligatoriskt, exempelvis idén om ett kontor, bara för att sedan återta det i lätt accepterad form – och mot betalning. Åtminstone om det verkligen finns en sådan gruppering som bejakar sina egna villkor och aktivt driver fram en rörelse mot kommersiella coworking spaces. En alternativ analys är, som Ivo Bozic påpekar, att betrakta dessa rum som symptom på strukturella förändringar av arbetslivet eller rentav som “självhjälpsprojekt för frilansare”.

Jungle World lyckas ganska väl med att lämna frågor öppna och toppar temasidorna med ett pro/contra. Förespråkaren heter Tonia Welter och är en av innehavarna till – förlåt, medgrundare av – Betahaus. De är något av en branschjätte vars coworking space i Berlin ligger på 2000 kvadratmeter. Vill minnas att jag hört att de även finns i Stockholm.
En öppen planlösning ska syfta till “så mycket kommunikation, öppenhet och kollaboration som möjligt.” Retoriken betonar kollektivitet, delad kunskap och trivsel. På något sätt ska detta hjälpa frilansarna att “uppnå en optimal balans mellan liv och arbete”. Utsagan är intressant – vad innebär det att nå en balans mellan liv och icke-liv, om den inte går att mäta i antal fria timmar? Samtidigt understryker Tonia Welter att nästa logiska steg borde vara en sociala säkerhet oberoende av arbete. Hon vill se Betahaus som en progressiv kraft, ett “synbart tecken för arbetsvärldens förändring”, rentav en del av en rörelse, “coworking-rörelsen”. Denna ska i förlängningen fungera “handfast argument för idéer som allmän basinkomst”.

Motargumenten levereras av Felix Klopotek, som ondgör sig över hur “kommunikation” blivit till en fetisch.

Självbedrägeriet består i att uppfatta frånvaron av en hierarki innanför kontorsgemenskapen som ett slut på hierarkierna i samhällets allmänna arbetsdelning, att förväxla frånvaron av en chef med frånvaro av tvång.
/…/
De klassiska hierarkierna inom företag – kontor såväl som fabriker – har fördelen av att dra tydliga gränser. /…/ Arbetsrelationerna innanför dessa gränser är inte sällan så tydliga att de anställda kan manipulera dem till sin egen fördel och hemlighålla dessa manipulationer för sina överordnade. Den som odlar sin bunkermentalitet på Betahaus kan inte föreställa sig någonting sådant, men så är det: De verklige kreativa är de som genom tricks, fiffel och underjordiskt samarbete (inte: kollaboration) skaffar sig frirum för överlevnad inom ett annars dödligt uttråkande arbete.
Dessa frirum försvinner där gränserna löses upp och där varje enskild, utan hierarkiernas skydd, står lika nära Gud, det vill säga profittvånget. Där endast kreativiteten återstår, där alltså “kreativitet” blåses upp till ett totalitärt och allomfattande begrepp, hotar den samlade arbetsförmågan att tas över.

Själv håller jag mig till att skriva på bibliotek, samt i viss mån kaféer och parkbänkar. Men dessa rum, dess inbäddning i olika ekonomier, hänger samman med den bredare utvecklingen av rum för frilansarbete.

Måste få ner några noteringar om den gångna helgens konferens på Humboldt-universitetet, “Rethinking Marx“. Uppemot tusen personer svettades i de syrefattiga salarna mittemot Hegelplatz. Bland dessa fanns påfallande många svenskar. Talarlistan saknade däremot nordiska inslag men rymde förutom tyskarna en hel del britter. Framför allt kryllade det av filosofer. Inte vilka filosofer som helst utan fackfilosofer, närmare bestämt moralfilosofer: aristotelianer, hegelianer och annat pack.
Först ut av dessa var en viss Mr. Shitty från Sussex som i den inledande sessionen slog an tonen med att tugga Hegel i jakt på “normativa fundament” för samhällskritik. Värst av alla var en skotsk pajas som nästa morgon upprepade den jolmiga frasen “human flourishing” tills han ansåg sig ha bevisat att Tyskland är bättre än Storbritannien (eftersom den tyska staten, enligt den skotska pajasen, ligger aningen närmare ett normativt ideal om “marknadssocialism”).

Att ordet “normativ” nämndes ungefär hundra gånger så ofta som “historisk” är väl ganska betecknande för det filosofins elände som utspelade sig. Inte för att jag har någonting mot vare sig filosofi eller elände. Faktum är att jag har ganska lätt att uppskatta eländiga föredrag inom ramen för konferenser. Att sitta på en stol och skruva på sig kan vara förvånansvärt upplysande. Emellertid var inte konferensens upplägg helt optimalt för att göra eländet produktivt. Sessionerna saknade ofta helt tema och inom varje session följde talarna konsekvent i bokstavsordning – ett tecken på att arrangörerna var antingen ovilliga eller ointresserade att styra tankeutbytet.

Alla talare läste innantill i papper som de författat på förhand. Sådan är normen inom den akademiska disciplinen “filosofi” och det säger sig själv att man somnar ibland, även om jag heller inte vill nedvärdera sömn som strategi på konferenser. Étienne Balibar fick sig exempelvis en skön tupplur, såg det ut som, efter att ha hållt ett föredrag i vilket jag dessvärre inte lyckades urskilja mycket till röd tråd.

Annars brände konferensen av sitt mesta kändiskrut redan i fredagskvällens allra första session. Förutom den ovan nämnde Mr. Shitty och en viss Hr. Menke talade två välrenommerade samhällsteoretiker, verksamma vid amerikanska universitet: statsvetaren Wendy Brown och sociologen Saskia Sassen.

Enligt den alfabetiska ordningen öppnades sålunda konferensen av Wendy Brown. Hon pratade om varför sekularisering inte är detsamma som desakralisering och det var helt okej, om än knappast omvälvande. Likt moralfilosoferna gick hennes referenser i första hand till den unge Marx och hon var inte den enda på konferensen som i förbifarten uttrycke ett visst ointresse för ekonomikritiken i Grundrisse och Kapitalet (genom att inte stämpla dessa verk inte som ekonomikritik utan som nationalekonomisk teori).

Saskia Sassen svamlade så att det var synd om henne. Antagligen ångrade hon själv att hon tackat jag till att medverka, då hon var uppenbart dåligt förberedd. Annars är hon ju ingen oäven sociolog utan tvärtom kapabel till att skriva stora synteser som åtminstone är mer sofistikerade än den tidigare så omhuldade Manuel Castells. Men när hon skulle blanda in Marx i det hela blev det pannkaka av alltsammans.
Tro det eller ej, men hon hade bara läst Manifestet och ur denna mediokra lilla skrift tog hon fasta på vad Marx hade skrivit om staternas “interdependence“. Saskia Sassen hävdade att hennes egen teori om internationella relationer är mycket mer sofistikerad (annat vore väl underligt, efter 150) och påpekade om detta lilla resonemang om Marx: “It is an add-on, it is a superstructural phenomenon at best.” Well, detsamma kan sägas om att Sassen ordade om Marx.
Riktigt pinsamt blev det först när Saskia Sassen gick in på övertid och varslade om att hon snart skulle avslöja namnet på “två nya, historiska, globala subjekt”. Sedan svamlade hon vidare en stund medan publiken kunde meditera över vad som är både nytt, historiskt och globalt. Sedan kom hon till saken. Eller gjorde hon? Hennes beskrivningar av de två subjekten lät, om jag ska vara snäll, som en urvattnad version av Hardt/Negri-tesen om Imperiet och Myllret.
Det ena subjektet var enligt Saskia Sassen något som möjligtvis kunde kallas för kapitalet. På vilket sätt detta skulle vara “nytt” avslöjade hon dessvärre inte. Däremot förklarade hon att det globala kapitalet i första hand består av en infrastruktur (till skillnad från den marxska tesen om kapitalet som process, vilken hon inte alls berörde).
Det andra “nya, historiska, globala subjektet” var… eh… eh… ett assemblage, tror jag hon sa. Ett assemblage av människor som är diskriminerade på olika sätt. Något namn hade inte detta globala subjekt, men det var helt bestämt närvarande på Tahrir-torget, förklarade Saskia Sassen strax innan föredraget var slut och ett tusental åhörare rusade ut, skakandes sina huvuden.

Nu har jag nog avklarat det värsta. Jag orkar inte gå närmare in hur bedövande oengagerade vissa presentationer var utan hoppar till de livaktiga inslag som trots allt fanns under den andra konferensdagen. Morgonsessionen som helt saknade röd tråd inleddes av Jürgen Habermas officielle tronföljare Axel Honneth, vars långa tyska meningar jag dessvärre inte orkade följa utan kaffe i kroppen. Han följdes av den skotske pajasen som provocerade mig till vaket tillstånd innan det var dags för Moishe Postone som var strålande i sin lågmälda klarhet. Att höra en historisker bland dessa moralfilosofer kändes som att andas frisk luft, trots att sådan bevisligen inte existerade i salen. Känslan verkar ha delats av många i publiken, av de långa applåderna att döma.
För den som har läst Moishe Postones tidigare artiklar sades visserligen inget nytt och hans grundliga kritik av “traditionella marxister” föreföll inte riktigt ta fäste på moralfilosoferna (i vilkas uniform ingår ljus skjorta och mörk kavaj men ingen slips). Bland konferensens talare föreföll han påfallande ensam om att intressera sig t.ex. för frågan om tid, så central hos den mogne Marx.

Varje konferens utmärker sig i första hand av vad den inte rymmer. (Därigenom kan även eländiga konferenser, till skillnad från enskilda pratmakare, få ett potentiellt värde som något att förhålla sig till, ta spjärn mot eller komplettera.) Något som nästan inte alls gavs utrymme på “Rethinking Marx” var de omläsningar av Marx som bygger vidare på Adornos kritiska teori och på “Neue Marx-Lektüre“. (Snabba lästips för nyfikna: Anders Ramsay, Ingo Elbe, Endnotes.) Frånvaron av denna tradition kan tyckas underlig, eftersom dess epicentrum finns just här i Tyskland där den är högst märkbar även i aktivistkretsar. Men fackfilosoferna har uppenbarligen andra intressen.

Lika talande var frånvaron av de (post-)autonomistiska eller (post-)operaistiska tendenserna. Såvitt jag kunde notera förekom inga referenser till några italienare, med ett undantag: Nina Power som brottades med Paolo Virno och Silvia Federici i sitt bidrag till konferensens roligaste panel. Även i sitt sätt att tala – snabbt och med spontana infall – utgjorde Nina Power ett undantag. Jag ska inte ge mig in på att referera hennes resonemang utan nöjer mig med att säga att hennes utmärkta bok One-dimensional woman bara ger en liten, liten skymt av vad som rör sig i den kvinnans skalle. Det ska bli spännande att se vart det leder.

Nu måste jag sätta punkt för det här utfallet. Kan förresten tipsa om att det även i Tageszeitung – en tidning som för övrigt medsponsrade “Rethinking Marx” – finns en ungefär lika skeptisk konferensrapport, under samma rubrik, för den som läser tyska.

Efter att igår ha föreläst på Biblioteksdagarna i Visby lade jag vantarna på senaste numret av Biblioteksbladet (4/2011) och blev tvungen att göra en rad noteringar.

1.
Frågan om “robotgenererade böcker” på svenska forskningsbibliotek diskuteras i en artikel av Tobias Carlsson, med flera hänvisningar till Copyriot. Slutsatsen blir att det återstår för biblioteken att utveckla en policy kring det nya fenomenet. På annat håll i tidningen berättas att en ny referensgrupp inom Biblioteksföreningen, bestående av yngre bibliotekarier från Uppsala och Västerås, bland annat har tagit upp frågan om robotförlag.

2.
Logotypen för “Librarians against DRM” pryder en artikel som bland annat berättar om att Stockholms stadsbibliotek inlett ett samarbete med C-M Edenborg om att tillgängliggöra Vertigo-böcker i digitalt format, utan DRM-spärrar-. Följaktligen handlar det då inte om att “låna ut” böckerna, då det bara är via DRM som illusionen om “lån” i någon mån går att upprätthålla.

3.
Kriminalvården stänger häktesbibliotek, berättar Åsa Ekström i en angelägen artikel. Bland de häktade, som sitter isolerade minns 23 timmar om dygnet, finns en stor efterfrågan på böcker. Men nu börjar bokvagnarna att dras tillbaka.
Kronobergshäktet, som är Sveriges största, kommer inte längre att ha något bibliotek efter sommaren. På grund av ombyggnad flyttas hälften av de häktade till det nya häktet i Sollentuna som helt saknar bibliotek.
Biblioteken ersätts med bokhyllor med utdelning av gratis pocketböcker som returnerats från arbetsplatsbiblioteken. Skönlitteratur på svenska (kompletterat av ryska och arabiska), men inte på andra språk och ingen facklitteratur, t.ex. böcker om häktades juridiska rättigheter. (Kan man hoppas att Litteraturutredningen uppmärksammar detta?)

4.
Malmös bibliotekschef Elsebeth Tank har åkt till stadsbiblioteket i San Fransisco. Hennes reseberättelse snuddar vid frågan om hur sömn äger rum:

Åtminstone lägger jag senare märke till att de 2000 sittplatser som biblioteket erbjuder sina besökare, alla är gjorda i trä utan förmildrande omständigheter. Och det är säkert utmärkta sittplatser, men inte sådana man somnar på eller intar mer avslappnade positioner i. Kanske är det ett uttryck för ett lite traditionellt sätt att tänka kring hur biblioteksrummen används. Det kan också vara ett medvetet val för att hindra att områdets många hemlösa slår läger i biblioteket. Hemlösa finns i stort antal, både utanför och inne i biblioteket. De är till synes välkomna och accepterade, men kanske finns det ändå ett behov av att dra en osynlig gräns.

5.
Kungliga Bibliotekets öppettider har inskränkts. Numera stänger KB klockan 19 på vardagar och har knappt alls öppet på helgerna. Detta är inte bara en allmänt inskränkt service, utan slår specifikt mot den icke-professionella forskningen, skriver författarna till debattartikeln “Upprop för nationalbibliotek med generösa öppettider”:

Det kan inte vara meningen att det bara är frilansare, personer med forskningsbidrag eller pensionärer som bereds möjlighet att fördjupa sig i vårt kulturarv.

6.
Biblioteksbladet refererar en magisteruppsats av Sandra Elebro som handlar om boksvinn. Ämnet kan väcka mer allmänna frågor om relationen mellan digitala kataloger och fysiska rum.

Några jämförelser görs inte mellan katalog och befintligt bestånd. Att en bok är borta upptäcks först när någon frågar efter den. Det leder till att bibliotekspersonalen börjar leta. Om boken inte hittas förs den in som “saknad” i katalogen /…/
att efterforska en försvunnen bok kan kosta lika mycket som att köpa in en ny. /…/ Risken är uppenbar att man flera gånger gör nyinköp av en bok som redan finns. Boken kanske inte ens är stulen utan har bara hamnat på fel plats.

Funderar lite på RFID, som väl numera brukar användas för att märka biblioteksböcker. Vore det inte tänkbart med RFID-läsare på bokhyllorna? Jag vill minnas att någon kommentator här på bloggen redan har spekulerat i att det skulle möjliggöra ett mer “kaotiskt” bibliotek.

7.
Biblioteksforskaren Jonas Söderholm talade idag på Biblioteksdagarna om verktygsbibliotek, “tool lending libraries“, i USA. Folkbibliotek som lånar ut hammare och stegar, med mera.
Berkeley Public Library listar en mängd verktyg för att arbeta med trä, cement, el, trädgård, med mera. Däremot inte verktyg för att arbeta med textil eller livsmedel. Inga symaskiner eller pepparkaksformar. Varför inte?
Verktygsbibliotek är en tanke som inbjuder till spontan radikalisering. Tänk ett bibliotek som lånar ut mörkerkikare och fjärrstyrda flygkameror. Eller trumpeter och cymbaler. Eller pistoler. Eller leksaker. Eller prydnadsföremål.
Nå, för att hålla fantasin i styr – att bibliotek lånar ut utrustning relaterad till att materialisera och digitalisera böcker förefaller väl naturligt? Vissa böcker lånar redan ut läsplattor. Vilka blir först att låna ut bokskannrar?

Jonas Söderholm säger:

lek med tanken att allt skulle gå att låna på bibliotek. /…/ Samhället skulle inte se ut så som vi känner det.

Att verktygsbiblioteket även ska erbjuda kunskap om verktygens användande förefaller logiskt. Därmed glider vi från bibliotek till hackspace – via en serie oerhört spännande hybrider.

På tal om robotinsekterna som snart intar våra städer är det intressant att titta på företaget Helikopterfoto HB. Affärsidén är att ta flygbilder med hjälp av relativt små, obemannade, radiostyrda flygfarkoster (oktokoptrar). Kunderna verkar i första hand vara fastighetsmäklare. (Att huset man köper ser snyggt ut uppifrån är uppenbarligen viktigt!)
På lite sikt är det troligt att användningsområdet vidgas, särskilt om flygfarkosterna blir successivt mindre och får batterier med längre hållbarhet. Därmed ökas möjligheterna för sådan flygfotografering som har karaktär av trakasserier, paparazzi eller rentav spionage. Vitt skilda aktörer kan tänkas ha intresse av detta: journalister och aktivister, poliser och säkerhetsfirmor.

Utan tvivel kommer detta att leda till krav på lagstiftning. Huruvida lagarna kommer att efterlevas är en annan sak. Jag tänker mig att regleringen av flygfoto kan ske på två sätt: regler för flygande och/eller regler för fotografering.

Regeringens föreslagna fotolag är förstås aktuell i sammanhanget. Tyvärr minns jag inte så mycket av det finstilta som jag tittade på när betänkandet kom i januari, men såvitt jag vet fördes ingen närmare diskussion om fjärrstyrda, flygande kameror. Det ter sig troligt att fotolagen, hur den än kommer att se ut, snart kommer att anses som otillräcklig just i fråga om flygfoton.

Obemannade luftfartyg regleras av Transportstyrelsen. En snabb titt på deras föreskrifter från 2009 ger intryck av en pilotcentrerad flygpolitik. Varje farkost ska vara under befäl av en individuell pilot och vilka regler som gäller beror på om den är inom pilotens synhåll. Reglerna verkar i stort sett handla om att undvika kollisioner, inte om att värna någons privata sfär.

Vi flyger aldrig över människor eller djur som inte ingår i produktionen, och förbehåller oss rätten att ställa in eller avbryta en flygning om väder eller andra omständigheter påverkar säkerheten för person eller egendom.

Så skriver Helikopterfoto HB på sin hemsida, där det hänvisar till sitt tillstånd från Transportstyrelsen. Däremot nämns inte ett ord om gränser för vad som fotograferas. Inga hinder verkar alltså finnas för att anlita deras tjänster för att exempelvis flygfotografera deltagarna i ett möte på privat mark.
Huruvida just detta företag skulle gå med på det är ointressant – vad som räknas är att det inom några år kan ha uppstått en sådan marknad. Och även om den skulle regleras hårt genom en ny fotolag så är det troligt att polismyndigheter kommer att vilja övervaka folkmassor och gränser via fjärrstyrda flygfarkoster. Sådan forskning pågår t.ex. inom EU-projektet Indect – och på vissa hackerspaces. Kanske kommer det även att utvecklas nya typer av personliga luftvärn som skjuter tennisbollar på ovälkomna flygpaparrazis? Därmed väcks ytterligare ett möjligt område för ny lagreglering.

Samtidigt, på ett mer subtilt plan: allas vår känsla för flygfarkoster, för relationen mellan luft och land, kommer att förändras.

“Tro och tvivel angående Kapitalism” bloggade Karl Palmås i fredags. Själv är jag mitt uppe i att läsa Grundrisse och spinner loss enormt på frågan om kapital och totalitet. Ska försöka att hålla detta kort och öppet genom att börja i kommenterna.

Per Herngren skriver om att det vore bättre att tala om “kapitalismer” i plural. Varför då? Jag är inte säker. Han polemiserar mot idén att kapitalet skulle vara en “sfär” – men vem har hävdat det? Åtminstone inte Karl Marx, som i Grundrisse och Kapitalet analyserade kapitalet som en process. Likväl har denna process en logik.
Genom att greppa denna logik med den metod som Hegel hade använt i Logiken kom Marx någonting märkligt på spåren. Kapitalet som process, närmare bestämt som “prozessierende Widerspruch“, vars logik förutsätter ständig tillväxt och som konstiterar en totalitet.

“Samhället, Kapitalet, Könet, Staten, alla dessa totaliteter!” skriver Christopher Kullenberg i sin kommentar, och fortsätter:

Totaliteterna förklarar inget. De måste förklaras!

Som vetenskaplig paroll är detta riktigt och viktigt. Men räcker det att hitta en förklaring? Kanske, så länge vi utför vårt lönearbete som samhällsforskare på statliga universitet. Men en ekonomikritik à la Marx har större ambitioner än så. Inte bara förklara totaliteterna – det vill säga totaliserandet, vilket kan sättas i samband med att kapitalet som process etablerar en allmän ekvivalens – utan att därtill förändra det hela.

Marx “analyserar totaliteten som heteronom verklighet i syfte att frilägga de historiskt emergenta villkoren för dess upphävande”, skriver Moishe Postone. Det har då föga att göra med det mesta som brukar kallas för “marxism”. Det är skiljer sig från hur György Lukács, begeistrad av Hegel, ville formulera en kritik av kapitalismen från totalitetens ståndpunkt. Men också från de poststrukturalistiska teorier som instinktivt vänder sig mot varje totalitet och samtidigt förnekar dess existens, ofta med följden att totaliteten (via Nietzsche och Heidegger) görs till ett metafysiskt problem som leds tillbaka till Platon, vilket gör det omöjligt att begripa hur totaliseringar fungerar i förhållande till en historiskt specifik dynamik: kapitalet.

Fredric Jameson utger i dagarna boken Representing Capital där frågan om totalitet står i centrum. Kan möjligtvis vara något. Här på Copyriot kommer frågan utan tvivel att återkomma, även om bloggen för tillfället går på sparlåga.

Om ett par veckor blir det Marxkonferens i Berlin – alldeles gratis och med flera spännande namn. Alla andra som ska gå får gärna hojta till i kommentarerna!

Förra inlägget snuddade vid frågan om konstens autonomi – ett hopplöst begrepp som är svårt att komma undan. Ingenting är lättare att avvisa än tanken på en autonom konst, eller konst i allmänhet. Men så länge man talar om kulturuttryck som antas behöva viss frihet från yttre ändamål, till skillnad från ekonomiska verksamheter i allmänhet, så är idealet om autonomi likväl i full operation.

I senaste numret av tidskriften Merkur ger filosofiprofessorn Reinold Schmücker en ganska annorlunda ingång till komplexet. Kännetecknande för konsten är, noterar han, ett speciellt förhållande till fel.
Felbegreppet förutsätter en avvikelse från en norm, men idag är det endast konstnären själv som sätter normen. Ett fel som auktoriseras av konstnären är inte längre ett fel. Det är “konstnärens privilegium att bara kunna begå sådana fel som han själv begriper som fel”.

Konstens autonomi kan då bara förstås som konstnärens autonomi. Då finns heller ingen nödvändig motsättning mellan autonomi och funktionalitet. Reinold Schmücker argumenterar för att detta synsätt är mer verklighetsförankrat än den romantiska princip som föreskriver att konsten ska stå fri från att bedömas utifrån utomkonstnärliga ändamål. Men det intressanta är hans små ansatser till att rent empiriskt påvisa skillnaden mellan konst och icke-konst.

Läkekonst är exempelvis inte konst eftersom läkare som gör fel kan ställas till ansvar för detta (enligt tysk rätt kan de dömas för brottet “Kunstfehler”, men det rör sig här om ett förestetiskt konstbegrepp). Konstnärer kan däremot inte ställas till ansvar för konstfel. Inom bildkonsten finns ett fåtal undantag. Det kan röra sig om undermålig tryckkvalitet i grafiska blad eller bruk av otillräckligt hållbara färger vid beställda väggmålningar. Annars går det inte att i efterhand häva ett köp genom att hävda att konstverket var fel. Däremot går det att hävda att det var falskt, men det är en annan sak.

Arkitekturen blir i detta perspektiv endast delvis till konst. Likaså all interpretativ konst: framföranden av noterad musik eller dramatisk teater. Att medvetet utföra sådant som uppfattas som fel har sedan länge varit ett sätt för musiker och skådespelare att hävda sin egen konstnärliga autonomi.

Litteraturen hamnar också i en intressant mellanställning – kanske är där endast diktningen att betrakta som konst. Omvänt betyder det att den författare som vidhåller att stavfel inte är fel i praktiken definierar det skrivna som diktning, som konst. Letandet efter fel är däremot etablerat inom de arbetsdelade konsterna, t.ex. film. Att leta fel i filmer har utvecklat sig till en egen slags receptionsestetik.

Så kan vi bedöma allt snack om att betraktaren är medproducent. Tillförtros betraktaren en kompetens att peka ut något i konstverket som fel? I så fall, men inte annars, är hon medskapare.

Allt detta kan också sättas i samband med den ljubljanska glitchrapporten. Att omdefiniera någonting från en bug till en glitch är att höja ett anspråk på estetisk autonomi. (Därmed inte sagt att detta är ens avsikt, eller att sådana anspråk alltid måste tjäna till att upprätthålla den estetiska ordning som för tillfället råder.)