Entries from July 2012 ↓

Krisen, del 50: “Moore’s law” – ett skäl till exponentiell optimism?

Bläddrade i en tidskrift vid namn Kemivärlden Biotech (4/2012) och hittade en krönika av Ashkan Fardost, doktorand i läkemedelskemi vid Uppsala universitet.

Mina damer och herrar: En ekonomisk boom väntar världen inom kort. Denna boom kommer att vara följden av ett teknologiskt paradigmskifte i en skala som den mänskliga hjärnans kapacitet endast kan snudda vid. Massmedia, analytiker och politiker påminner oss dagligen om hur dåligt skick ekonomin är i och att bara undvikandet av en total ekonomisk kollaps är något att glädjas över. Denna lilla klick individer lider dock av linjärt synsätt, något som hindrar dem från att inse vår tids mest häpnadsväckande faktum.

Ashkan Fardost skriver alltså om “Moores lag“, som formulerades för snart ett halvsekel. Enligt denna “lag” sker en exponentiell ökning av beräkningsförmågan i integrerade kretsar. Visserligen finns det goda skäl att ifrågasätta om denna utveckling kommer att fortgå, men dessa invändningar kan vi bortse från just nu.

Vissa har å andra sidan velat utvidga Moores lag till att gälla fler saker än integrerade kretsar. Ray Kurzweil har föreslagit sin egen “Kurzweil’s law“, the law of accelerating returns, som ska gälla för all teknik. Ashkan Fardost ansluter sig till samma synsätt. “Historien visar att all teknologi avancerar exponentiellt”, skriver han och fortsätter:

Men låt även oss vara konservativa när vi gör följande projicering, som enligt mig är vår tids mest häpnadsväckande faktum: vi kommer inte att uppleva 100 års utveckling de kommande 100 åren, utan närmare 20000 års utveckling, om den exponentiella trenden fortsätter. Allt tyder på det.
Att som svensk forskare, entreprenör eller politiker inte ta hänsyn till detta är att göra Sverige en otjänst; en otjänst genom att vara totalt blind för de 20 000 år av innovationsmöjligheter och ekonomiska framgångar som finns att hämta; blind genom att betrakta utveckling linjärt istället för exponentiellt.

Motsättningen står alltså, enligt Ashkan Fardost, mellan “linjärt” och “exponentiellt” tänkande. Det är inte irrelevant. Men hans resonemang lider av en blind fläck.

Varför skulle accelererad teknikutveckling leda till ekonomisk framgång och peka ut en väg ur krisen? Det förklaras aldrig. I stället postulerar Ashkan Fardost ett kausalt samband mellan ökad produktivitet och ekonomisk (kapital)tillväxt.
Tänk om sambandet inte alls fungerar så? Enligt flera kritiska kristeorier (t.ex. de värdekritiska) är det just den ökade produktiviteten som skapar kapitalets kris. Även om de nya teknologierna kan göra enorm potentiell nytta, är denna nytta samtidigt förödande för kapitalets tillväxt.
Tillväxten förutsätter nämligen, enligt dessa kristeorier, att den totala mängden nödvändigt arbete fortsätter att öka. När i stort sett alla människor på jorden blivit beroende av lönearbete, kan den exponentiella teknikutvecklingen – kombinerad med kapitalism – bara leda till kris. Enligt värdekritikerna är just de integrerade kretsarna en central del i vår tids krisdynamik, just eftersom de nya varor som de möjliggör inte motsvaras av en ökad arbetstid.

Frågan är om det inte är Ashkan Fardost själv som är fast i ett linjärt tänkande när han extrapolerar en tillväxtdynamik från 1900-talets mitt på 2000-talets framtid. Man saknar åtminstone ett resonemang kring arbetstillfällen. Ska den exponentiella teknikutvecklingen leda till exponentiell minskning av arbetstiden? Låter utmärkt. Men kan det lösa krisen?

Index (MusPolEk)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utkommer i början av augusti och kan beställas redan nu.
Här kommer ett lite speciellt avsnitt: bokens index. Själv börjar jag inte sällan läsa där. Kanske kan det ge någon en vink om vilka ämnen som figurerar, ofta bara i förbifarten.

Note to non-Swedish readers: The following index is for my Ph.D. thesis Musikens politiska economy (“The political economy of music. Legislation, sound media and the defense of live music, 1925–2000”), which is now about to be published. The book contains an English summary which will, sooner or later, available online. If you have any further questions, feel free to ask.)

# # #

A
Abba 382, 415
Ace of Base 417–418, 425
Adorno, Theodor W. 22, 31, 100–101, 471n, 478n, 481n, 493n
Alfieri, Dino 265
amatörverksamhet 56, 59–61, 90, 95, 97, 108, 145, 160–161, 189–190, 341–343, 348, 460, 477n, 497n
American Federation of Musicians (AFM) 152–158, 180, 184, 186–188, 202, 268–269, 371, 401
Andersson, Freddy 312, 536n, 539n
Andersson, Stikkan 382
anonymitet 28, 38, 51, 84, 89–90, 312–314, 451, 469n, 535n
antiamerikanism 143, 156, 158, 494n
antisemitism 143, 519n
arbetsdelning 23–24, 27–31, 78, 87–92, 115, 161, 202, 458
arbetsförmedling 199, 213, 338, 413–414, 509n, 560n
arbetsrätt 207–210, 215, 217, 227, 239, 241, 245, 262–264, 291, 382, 450, 510n
arbetstillstånd 97, 364
Arendt, Hannah 51–52, 475–477n
Arezzo, Guido von 81
Aristoteles 51–52, 477–478n
Attali, Jacques 75–76, 78, 84–86, 92, 98–102, 111, 467n, 473n, 482n, 485n
Atterberg, Kurt 136, 138–139, 232–238, 246, 306
auktorrätt 121–126, 207–209, 217–220, 222–223, 226–227, 245, 260, 264–266, 269, 280, 492n, 500n
aura 39–41, 47–48, 58–59, 101–103, 194, 202, 441, 480n
Arvidson, Stellan 379, 538–539n, 552n
Arvidsson, Kjell 35, 471n, 491n

B
Babs, Alice 316, 349
Bach, Johann Christian 122
Bach, Johann Sebastian 83, 481n
bakgrundsmusik 345, 347, 354, 392–393, 447
Bataille, Georges 465n, 480n
Baumol, William J. 54–61, 476–478n, 619
bemanningsföretag; se arbetsförmedling
Benjamin, Walter 39–40, 58, 103, 474n, 480n
Bentham, Jeremy 30–31, 469n
Bergengren, Ulf 538n
Bergström, Svante 283
Berliner, Emil 106
Bernkonventionen 123–124, 130, 184, 208, 215, 220, 225–227, 260–261, 267, 282
Bibeln 480n
bilism 99, 199
biografägare 148–149, 164–169, 440
Bjurman, Per 426
Björling, Ewa 427
Blair, Tony 425, 430
Bodenhausen, George H.C. 280
bokningsbolag; se arbetsförmedling
Bottai, Giuseppe 256–257
Bowen, William G. 54–59
Bramall, Brian 246–247, 270, 272, 278
Brandelius, Harry 531n
Braudel, Fernand 465n, 467–468n
bruksvärde 23, 28, 32, 41, 43, 58, 103, 447
Buchla, Don 549n
Bürger, Peter 470n, 480n
Burnett, Robert 420–422
bönhasar 189, 505n

C
Cardigans 424
Centerpartiet 340, 345, 543n
Cisac 227, 232, 265, 275, 277
Confindustria 227, 262
Corelli, Arcangelo 83

D
Danmark 139–140, 150, 220, 284, 289, 304, 320, 395, 493n, 498n, 508n, 515n
dansband; se dansmusik
dansmusik 80, 94–96, 115, 117–118, 126, 142, 162, 172, 174–177, 189–196, 199, 230, 259, 323, 346–347, 354, 357–365, 368, 371, 382, 393–395, 413, 440, 447, 476n
Debord, Guy 470n
deflation 496n
Deleuze, Gilles 469n, 471n, 480n
Deutscher, Paul 142
dirigenter 89–90, 208, 239, 296, 316–318, 401, 452, 461, 482–483n
discjockeys 66, 317, 346, 357–365, 442, 447, 458, 461
diskotek; se dansmusik, discjockeys
dragspel 91, 141, 317, 441
Drummond, Bill 551n
dödsbon 454, 554n
devalvering 412, 417

E
Eberstein, Gösta 208, 220, 239, 508n, 515n
Eckert–Lundin, Eskil 190, 506n
Edison, Thomas 105–106
Edström, Olle 95–96, 139
Ekeberg, Birger 220, 246
elektronmusik 197, 332–334, 367–372, 441–442, 507n, 549–550n
elgitarr 114
elitism 181, 218, 341–342, 349–353, 384, 400, 460
elorgel 114, 367
Erlander, Tage 247, 485n
Exportrådet 419, 433

F
Fabiankovich, Louis 184
fascism 39, 211–214, 255–266, 456, 519n
Fichte, Johann Gottlieb 122
Fitzpatric, Greg 550n
Flodin, Harald 229–230, 232, 235–236, 238, 247
Florén, Thomas 35–36, 471n
folkmusik 85, 94, 140, 337, 452
folkparker 117, 173–177, 192, 195–196, 199, 440, 501n, 506n
fordism 98–102, 112–114, 118, 466n, 478n
formskydd; se mönsterskydd
Forss, Kim 421–422, 427, 431, 434
fotografi 138, 153, 229, 235
futurism 256–257, 473n
Fylkingen 332–334, 442

G
Gehlin, Jan 552n
Giannini, Amadeo 225–227, 229, 233, 236, 259, 262, 265
Gille, Gustaf 137–138, 144, 180, 189, 367, 421n
Gilmore, James 430, 477n
Girard, René 480n
globalisering 414, 416, 474–475n
Grünberg, Karl 272, 276–277, 279
Goehr, Lydia 85, 92
Gould, Glenn 331, 335
Grammisgalan 425
Grammofonleverantörernas förening (GLF) 410
Gref, Sven 318, 365, 547n
Guattari, Félix 469n, 471n, 480n
Guillet de Monthoux, Pierre 35, 471n

H
Hagström, Sture 193–194
Hedfeldt, Erik 220, 253–254, 516n
Hegel, G.W.F. 471n
Heinrich, Michael 22, 466–467n
Hellqvist, Per–Anders 344–345
Hesser, Torwald 220, 281–282, 298–300, 304, 381
Hildebrand, Staffan 419
Himmelstrand, Hjalmar 217, 233
Hobsbawm, Eric 84, 91, 98, 519n
Holm, Lennart 331, 539n
Holmqvist, Jack 361, 548n
Hoover, Herbert 168
Horkheimer, Max 100–101, 471n
Hugo, Victor 123
Human League, The 370, 551n
Husserl, Edmund 472n

I
improvisation 87, 96, 102, 115, 452
inflation 118, 427, 448, 477n
inkomstbortfallsprincipen 451
Internationella handelskammaren 231

J
Jakobsson, Peter 102
Jansson, Sara 488n
jazz 96, 115–117, 135–136, 159, 170, 189, 333, 340, 452, 544n
Jessop, Bob 20–21, 69, 465–466n
Johansson, Kjell E 358
jukebox 107, 112, 178, 278, 354, 383, 385, 487n
Jöde, Fritz 493n

K
Kant, Immanuel 31–32, 86, 122, 469–470n
kapellmästare 82, 162, 316–318, 452
Karnell, Gunnar 380, 386, 552n
kassettskatt 347–348, 534n, 544n
Keynes, John Maynard 212, 214
Kilbom, Karl 195–197, 507n
Kittler, Friedrich 41, 48, 76, 84, 98, 103, 115
KK–stiftelsen 429–434, 564–565n
Klangfilm 165
von Konow, Ulf 217, 510n
konservmusik 140, 153
Kontaktnätet 338, 342
korporatism 184, 255–266, 289, 309, 339, 377, 388, 445, 448, 454, 456
Kraft dursch Freude (KdF) 257
kreativitet 427–428, 430, 565n
Kuba 345
kulturindustri 99–103, 111–113, 115, 174, 337, 344, 346, 348, 366, 377, 456, 471n, 478n, 485n
Kulturrådet 347, 348, 381, 420, 433
Kurz, Robert 22, 467n
kyrkomusik 78, 80–81, 93–94, 114, 178

L
Landegren, Janne 357
landskapslagar 79, 480n
Landsorganisationen (LO) 189–190, 198, 212, 345–346, 392, 397, 413
Landqvist, Eddie 381
Larsen, Karl 140
Latour, Bruno 33–35, 48, 470n
Ledeen, Michael 519n
lekare 78–79
Lemon, Gösta 189, 235
Leuzinger, Rudolf 276
Ley, Robert 257
liberalism 211–212, 255, 257, 264–266, 309, 456, 539n
Lindbom, Tage 329, 483–484n, 538n
Lindström, Hans 396, 403–405
liveness 494n
ljudvolym 47, 107–108, 148–149, 175–176, 393–395, 440, 472n
Ljungman, Seve 521n, 553n
Lukács, György 32, 465n, 470n
Lundberg, John 527n, 552n
Lyotard, Jean–Francois 466n
Lönndahl, Lasse 316
löntagarfonder 397, 564n

M
Mahler, Gustav 90
Marconi, Enrico 109
Marx, Karl 22–25, 27–29, 33–34, 53–54, 58, 465–468n, 470n, 474n, 476–478n, 506n
masskultur 102–103, 485n
mervärde 24–25, 53, 58, 61, 476n, 478n, 506n
metronom 482n
Midem 418–419, 425, 541n
midi 105, 368
militärmusik 78, 80, 93–95, 97, 178, 316, 481n
Montelius, Gustaf 190, 295, 297–298, 533n
Moog, Robert 114–115, 368, 549–550n
mp3 105, 129
musica 77, 462
Musikaliska Akademien 159, 416, 553n
Musikeraktionen 338
Musiketablissementens förening (MEF) 192
Musiknätet Waxholm (MNW) 340
musikförmedling; se arbetsförmedling
musikrapporter; se övervakning
Mussolini, Benito 184, 228, 255–258, 265, 456, 523n
mönsterskydd 226–227, 233, 237, 246, 455, 512n

N
Nalen 404, 454
Napster 434
nationalsocialism 227, 256–259, 519n
Nationernas förbund (NF) 215
New Deal 187, 214
Nielsen, Carl 139, 483n, 494n
Nietzsche, Friedrich 508n
nomadism 78–79, 471n
Nordström, Kjell A 420
Norge 235, 246, 268, 284–286, 289, 399
notskrift 45–46, 81–90, 92, 508n
notförsäljning 50, 82, 88, 90, 95, 112, 115, 121–125, 161, 497–498n
Nylén, Leif 341
Nylöf, Göran 335, 485n, 555n

O
Olson, Claes 431
Olsson, Henry 381, 489n
Onayemi, Sydney 358–359, 363
Ostertag, Fritz 260, 520n

P
Pagrotsky, Leif 424–427, 430, 433
Palme, Olof 345
Pariskonventionen 226, 512n
patent 121, 150, 166
Persson, Göran 429
Persson, Nina 424
Petrillo, James Caesar 186–188, 269
Philips Radio AB 173, 175–177
Phono–Wirtschaftskammer 227–228
pianola 106–107, 148, 207
pianotillverkning 53, 90–91, 441
Pine, Joseph 430, 477n
Piola–Caselli, Eduardo 260, 262–263, 265–266, 520n
Pirate Bay, The 129–130, 492n
plattvändare 363
Polanyi, Karl 19, 212, 465n
Polen 311
Pop, Denniz 417
Portugal 255–256, 275, 523n
postmodernitet 35–36, 76, 98, 119, 403, 466n, 484n
Postone, Moishe 22, 465n, 467n, 470n, 478n
privaträtt 215, 266, 290
professionalisering 97, 108, 145, 151, 341–343, 363, 460, 497n
Pross, Harry 474n

R
Rabe, Folke 333
radiolicens 109–110, 137, 231, 290, 306, 444
Ratcliffe, Hardie 269, 271, 278–279, 507n
realabstraktion 27–30, 60, 62, 76–78, 82, 449, 462–463
Rembe, Rolf 295, 297, 307, 311–313, 551n
reproducerbarhet 39–41, 58, 89, 103–104, 137–138, 147, 178, 194, 471n
Rikskonserter 332–333, 337–338, 340, 344
Romkonventionen 264, 281–283, 297, 310
Rosén, Jan 489n
Roxette 417
royalty 88, 307, 356, 422, 426, 449, 478n

S
Salazar, António de Oliveira 255–256
de Sanctis, Valerios 262–265, 282
Sandberg, Roland 426, 561n
Schaeffer, Pierre 472n, 507n
Schiller, Friedrich 31
Scholz, Roswitha 468n
von Schuschnigg, Kurt 184, 255, 516n
Schweiz 146, 150, 208, 260, 267–268, 274, 276
Skogman, Thore 316
skyddstid 126, 128, 383, 491n, 554n
Smith, Adam 29–31, 53, 476n
socialdemokrati 214, 330, 340, 345–346, 364, 379, 381, 538–539n
socialism 196–197, 211–212, 255, 257, 264, 309, 341, 345, 538–539n
Sousa, John Philip 107–108, 140
Sovjetunionen 211, 214, 264
Spotify 434, 485n
stadsmusikanter 79–80, 93, 505n
Stalder, Felix 51, 475n
stereofoni 113, 472–473n, 488n
stereoskopi 166
Stockhausen, Karlheinz 507n, 549n
Storbritannien 121, 158, 214, 225, 227, 247, 268–272, 370–371, 421, 426, 430–431
streaming 104, 434, 457
strejk 186–188, 256, 355
Ström, Pierre 340, 541n
Sundström, Anders 419
svartspelare 323
Sveriges slagverkares förening 371
Sveriges yrkesmusikerförbund (Symf)
symfoniorkestrar 45, 66, 89–93, 116, 309, 313, 318
syndikalism 135

T
teatermusik 124, 180, 354, 392
temperatur 482n
Taube, Evert 296, 316, 349
Tennander, Lasse 341
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) 198, 295, 386
Tonkonstnärsförbundet 295–297, 330, 340, 349, 379, 531n, 539n
Treschow, Michael 425
trubadurer 337–338, 340, 541n

U
Unesco 215, 277, 283, 287
underhållningsmusik 94–96, 116
Unidroit 215, 260–262
Union of Sound Synthesists (USS) 371, 389, 404–405

V
Virilio, Paul 48
Virno, Paolo 477–478n, 565n
Vivaldi, Antonio 83
Volgsten, Ulrik 85, 122, 129
volym; se ljudvolym
Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) 359, 544n, 558n
värde 22–27

W
Walldén, Gert–Åke 370
Walldoff, Sven Olof 316
Wallis, Roger 416
Ward, Stuart 418–420
Wassmouth, Sven 190, 195–198, 268–269, 272–274, 276–279, 286, 288, 290, 505–506n, 544n
Weber, Joseph 152–153, 155, 180, 186, 496n
Westberg, Eric 160–161
Western Electric 144, 166, 499n
Wiggen, Knut 333–335, 539n
Wiehe, Mikael 341
Winston, Brian 48–49, 475n
Williams, Raymond 48, 475n

Y
Yrkestrubadurernas förening 338

Z
Zachrisson, Bertil 379
Zetterberg, Herman 220, 239–240

Å
Åkerberg, Yngve 323, 350–356, 359–361, 369–370, 381, 384, 386–387, 389–403, 536n, 555–556n
Åkerström, Fred 541n
Åsbrink, Molly 539n

Ö
Österrike 180, 184, 238, 255
övervakning 46, 112, 122, 125, 162, 394, 399, 410, 444, 446, 487n

Krisen, del 49: Feministisk kristeori?

Finns det en feministisk kristeori? Underligt nog har ännu ingen väckt frågan i anslutning till den bloggserie som nu har pågått här i tio månader. Därför kastar jag fram den nu, i förhoppning om något slags respons.

En kristeori är en teori som förklarar krisen, sätter den i ett historiskt sammanhang och erbjuder en möjlighet att bedöma dess framtida förlopp. Det kan gälla vilken kris som helst, men nu talar vi i första hand om den systemkris som sedan några år yttrar sig på global nivå, särskilt i form av finansiella kollapser. En kristeori kan kallas feministisk om den erbjuder en förklaring av krisen där genusrelationer spelar en avgörande roll.

“Feministisk kristeori”, i denna bemärkelse, verkar kunna särskiljas från två närbesläktade undersökningsområden:
1. Teorier om hur krisen inverkar på genusrelationerna, eller på kvinnors livsvillkor.
2. Teorier om hur feminismens utveckling hänger samman med historiska cykler av tillväxt och kris.
I båda dessa teorivarianter förblir nämligen “krisen” något av en extern kraft. Vad jag frågar efter här, är alltså vilka teorier som gör anspråk på att ge en feministisk förklaring av själva krisen. (Och dit kvalificerar sig banala teorier av slaget “finansvärlden orsakade krisen och den domineras av män, alltså har främst män orsakat krisen”. Lite mer djupgående måste det vara.)

Intressant vore också en feministisk kritik av kristeorin, där själva tanken på orsak och verkan i krisdynamiken luckras upp. Kanske finns en sådan kritik. Jag vet inte!

Jag vill tillägga att det inte nödvändigtvis är så att feminismen “måste” ha en kristeori. Själva den uppdelning av kristeorier som hittills har gjorts här – borgerlig, tragisk, kritisk – syftar just till att gå bortom ideologiska etiketter som liberalism, konservatism och socialism. Huruvida feminismen är en jämförbar ideologi är omtvistat, men om den är mer än en ideologi så är den kanske även en potentiell kristeori. Eller?

Nu ska jag sluta orda. Förhoppningen är att andra kan fylla i med funderingar och tips.

Krisen, del 48: Dopningskrisen

Som uttalad antiolympiker följer jag inte spektaklet i London, även om det i vissa aspekter nog är högintressant. Till dessa aspekter hör de polisiära, militära, kulturindustriella och biokemiska. Här vill jag trots allt kasta fram en spekulation kring den sistnämnda aspekten – alltså frågan om olympisk dopning.

Såvitt jag förstår, är allt som vanligt. Det vill säga: lagom många idrottare kommer att fastna i kontrollerna. Tillräckligt få för att inte ifrågasätta elitidrottens grundvalar, men tillräckligt många för att upprätthålla bilden av en fungerande dopningskontroll.

Nu har jag inte studerat statistiken närmare, men det verkar vara ganska lätt att förutsäga ungefär hur många tävlande som ska trilla dit (om än inte vilka). För en tänkande människa borde detta i sig te sig djupt suspekt. Samtidigt rasar ju utvecklingen av nya dopningspreparat, liksom av nya metoder för dopningskontroll, framåt i rask takt. Rimligtvis borde detta få till följd att det någon gång inträffade ett olympiskt spel där extremt många (eller extremt få) av de tävlande fälldes för dopning. Ändå verkar detta inte ske.

– I Aten var det 10-15 fall och i Peking ungefär samma siffra. Det är någonstans där det brukar sluta, säger Arne Ljungqvist [ordförande i IOK:s medicinska kommitté]

Dopningen är i någon mening elitidrottens kris. Bara detta är ett skäl att pröva att skriva dopningshistorien i relation till en allmän krishistoria.

Först år 1967 fattade IOC beslutet att förbjuda bruket av prestationshöjande droger vid olympiska spel. Första att fällas blev den svenske femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall som hade druckit alkohol inför skyttetävlingen vid sommar-OS år 1968. Åtminstone sedan sekelskiftet 2000 har fallen av olympisk dopning – bortsett från den majoritet av idrottare som åker dit innan OS börjar – blivit fler, spridda över fler idrottsgrenar. Och det blir allt mer av en offentlig hemlighet att de verkligt ambitiösa fuskarna vet hur man kommer undan.

Det är också sedan senaste sekelskiftet som “gendopning” – ett fenomen som inte är helt lätt att avgränsa – har blivit en realitet. Citerar en bit ur Ny Teknik:

Gendopning har utgjort ett hot mot idrotten under tio års tid. Men till följd av intensiv forskning inom genterapi som bedrivits de senaste åren kan idrottare nu med större framgång än tidigare injicera in främmande gener i kroppen för att öka prestationsförmågan, rapporterar Ekot.

Preparaten som används har tagits fram av bland annat forskare som studerar svåra ärftliga muskelsjukdomar. Den forskningen kan osportsliga idrottsmän dra nytta av.

Gendopningsexperter, som Theodor Friedmann, på San Diego University, räknar dock inte med att osportsliga idrottsmän ska byta ut sitt DNA på sådant vis som den mer avancerade genforskningen tillåter. I stället tror bedömare att mediciner används som får kroppens egna DNA att orsaka förändringar i kroppen kommer missbrukas under OS.

Utifrån en kritisk kristeori är det inte orimligt att se dopningsfenomenet som en del av den tredje industriella revolutionen. Vi kan rentav se det som ett exempel på “produktionens förvetenskapligande” (Marx) – en höjning av idrottens “produktivitet” som skulle ha hyllats från alla håll om det inte vore för att idrottens officiella uppgift är en annan.
Tyngdlyftningens mål är inte att lyfta tyngder och löpningens mål är inte att förflytta människokroppar. Idrottsligt betraktat är målet att människor ska lyfta tyngder och förflytta kroppar på egen hand – en eminent humanistisk målsättning. Dopningskrisen är en kris för denna humanism och för själva möjligheten att tala om isolerade kroppar. Men inga cyborgteoretiker kan ta på sig äran för att denna kris har uppstått. Skälet är snarare att idrottsindustrin har andra mål än vad vi vill tänka att idrotten har.

Även här kan vi pröva att skilja mellan de två hållningar som i denna krisserie har benämnts som “borgerlig” respektive “kritisk” kristeori.

En borgerlig kristeori ser den olympiska dopningen som ett problem som kan och kommer att lösas, bara man fattar de rätta besluten. En kritisk kristeori, å andra sidan, ser i dopningen en aning om den moderna elitidrottens historiska gränser. Utifrån det senare perspektivet är de olympiska spelen, med dessa tävlingskult kring den naturliga individen, någonting som hörde samman med en viss historisk epok, vars kulmen nog nåddes på 1900-talet.

Nu går avhandlingen att beställa

Inom ett par veckor kommer min nästa bok från tryck. Det rör sig alltså om min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi med undertiteln Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925–2000. Ni som läser denna blogg har redan fått viss inblick i vilka ämnen som berörs.

Boken blir tjock: 640 sidor. Säkert är också att den blir snygg: formgivningen har gjorts av Volontaire, som även formgav Boken & Biblioteket. Nu kan boken förhandsbeställas från bokförlaget Ink, för omedelbar leverans när den kommer från tryck. Nedan följer baksidestexten.

# # #

Under 1900-talet förändrades musiklivets villkor i grunden. Bruket av nya elektroniska ljudmedier innebar att musik kunde framföras utan musikers faktiska närvaro. En av konsekvenserna var att ”levande musik” myntades som begrepp. Såväl fackföreningar som proggaktivister och kulturpolitiker ville försvara den levande musiken mot dess förmenta motsats, ”mekanisk musik”. Det var dock inte alltid självklart var gränsen skulle dras mellan människa och maskin, eller mellan konst och teknik.
Musikens politiska ekonomi tar ett brett historiskt grepp om musiklivets reglering under 1900-talet. Här förenas estetik och ekonomi, politiska ideologier och tekniska medier. Boken berör allt från stumfilmens försvinnande till idén om musiken som upplevelseindustri. Den visar hur det fascistiska Italien gav stöd åt skivbolagens intressen och förklarar varför Musikerförbundet ville införa en särskild diskoteksavgift. Den skildrar förhistorien till vår tids konflikter om musikens digitalisering.

Disputation sker 17 september klockan 10.00 på Södertörns högskola, lokal MA 624. Opponent är Orsi Husz.

Robert Kurz är död

Robert Kurz är död. Han avled i onsdags på ett sjukhus i Nürnberg i sviterna efter en misslyckad njuroperation, vid en ålder av 69 år. Därmed tystnar en av vår tids vassaste och viktigaste samhällskritiker, även om hans sista bok – Geld ohne Wert – redan hade hunnit gå i tryck.

Under sin livstid blev Robert Kurz nästan bara läst inom de tyska och portugisiska språkrummen. Det skulle inte förvåna om de närmaste åren bjuder på engelska översättningar i bokform. Det skulle behövas, för Robert Kurz kritiska ur- och skarpsinne befinner sig på en helt annan plats än den gängse radikalvänsterns marknadsplats för “teori” med alla dess zizekar, negris, badiouer och allt vad de heter.

Robert Kurz hade aldrig sin plats inom akademin och har aldrig omfamnats av konstvärlden. Han var verksam som frilansande skribent, ekonomijournalist om man så vill, hela sitt liv baserad i Nürnberg. Dödsrunorna som nu dyker upp i tyska tidningar och bloggar benämner honom omväxlande som filosof, ekonom eller marxist. Ingen av etiketterna stämmer särskilt väl (och den sistnämnda är direkt felaktig). Robert Kurz var helt enkelt en samhällskritiker, för vilken kritiken var rastlös, pessimistisk och affekterad.

Förra året ville tidskriften Subaltern publicera en text av Robert Kurz i svensk översättning. De bad mig skriva en artikel som introduktion, vilken fick titeln “Robert Kurz och modernitetens kollaps”. När jag nu läser den, känns den ganska spretig och ofärdig, som ett synopsis. Men jag tror ändå att jag lyckas sätta fingret på en del motiv som brukar hamna i skymundan i de företrädesvis tyskspråkiga diskussionerna om Robert Kurz idéer, där läsningen av Marx och tanken på ett sammanbrott ofta överskuggar allt.

Nu lägger jag ut de aktuella sidorna ur Subaltern 4/2011 som pdf, via torrent. (Fortsätt gärna seeda, för jag kommer själv snart att vara offline ett tag. Och sprid gärna pdf:en på andra vis.)

Jag har även gjort en tafflig engelsk översättning av min artikel, efter att ha brottats ett tag med hur man kan kan finna ett engelskt ord för Wertabspaltung (värdeavspaltning), för att sedan köra på det kanske inte helt perfekta “value-secession”. Hur som helst, den brittiska bloggen Principia Dialectica ville publicera artikeln, så nu ligger den uppe där: “Robert Kurz and the collapse of modernity – an introduction“.

En orgie i tvådimensionell filosofihistoria

Någon har ritat en karta över filosofihistorien med hjälp av visualiseringsmjukvaran Gephi, som tagit sig an information från engelskspråkiga Wikipedia. Närmare bestämt “influenced by“-sektionen i informationsrutorna, vilket är data som redan finns lagrad i strukturerad form på DBpedia.

Blir resultatet något spännande? Nja. Det blir mer inte så mycket en karta över filosofin, som en karta över hur engelskspråkiga Wikipedia strukturerar information om filosofer. Fast det kan ju i sig vara talande.

Platon, Aristoteles, Kant, Hegel, Marx, Nietzsche – där har vi giganterna i galaxens mitt, vilket förvånar föga. Med lite god vilja kan man uttyda en kronologisk rörelse motsols.

Galaxens mitt verkar vara Spinoza, som därmed kan göra anspråk på titeln som mest lagom av alla filosofer. Extremerna är kanske ännu mer talande. Längst upp återfinns den arabiska filosofihistorien som snarast bildar en egen galax, med ytterst få kopplingar inåt. På motsatta sidan, längst ner, återfinns 1900-talets analytiska filosofi.

Rimligtvis borde hela kartan spegelvändas, för längst till höger återfinns de filosofer som brukar anses mest “vänster”: Guy Debord et.al. Är det då högerfilosofer som återfinns på motsatt sida? Ja, delvis: där hittar man såväl en traditionalist som René Guénon, som en libertarian som Murray Rothbard – den senare dock gränsande till det analytiska kotteriet i de nedre regionerna.
Allra längst ut på den kant som kanske borde kallas höger återfinns dock Konfucius med lärjungar – och inte långt därifrån: Jean Calvin. Nå, konfucianism och kalvinism gränsar väl till varandra även i World Values Survey. Men usch, nu börjar det bli dags att sätta punkt för den porno-kartografiska besatthet vid tvådimensionella ytor.

Om detta ska duga till något, så är det kanske till att utveckla en parakartografi, i linje med den edenborgska parapornografin. Eller kanske en parafilosofi? Åtminstone: en icke-euklidisk filosofi!

Konstruktionen av ett poängsystem i Sami (MusPolEk 6.7)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

Det som här följer är inte ens ett helt avsnitt utan två bitar ut avsnitt 6.7.

# # #

Särskilda problem förorsakade frågan om kapellmästare. Vid skivinspelningar avlönades kapellmästarna för att utföra flera olika sysslor: dels för att själva spela, dels för att leda orkestern, men även för att leda själva skivinspelningen. Den sistnämnda sysslan ansågs vara teknisk, inte konstnärlig, varför den inte skulle ligga till grund för ersättning från Sami. Därför beslöt styrelsen att kapellmästarnas ersättning skulle beräknas utifrån en schablonregel, där man räknade med att de tjänade tre gånger mer än vanliga musiker i samma inspelning. Snart ansåg man dock att detta gav orimligt mycket till vissa kapellmästare, närmare bestämt dem i dragspelsorkestrar. Styrelsen diskuterade därför att halvera ersättningen just för “dragspelskapellmästare”.

Sami hade bestämt sig för att inte sätta olika värde på olika musikgenrer. Ändå visar styrelsediskussionerna om ersättningar till kapellmästare på omöjligheten att undvika en genrevärderande kulturpolitik. Även om målsättningen var att helt objektivt ge ersättning för individuella konstnärliga insatser, måste först av allt en avgränsning göras av vilka sysslor som helt eller delvis ska anses ha en konstnärlig karaktär. Ett generellt system för värdering av musikers arbete tvingas att jämföra dirigenter med discjockeys och körsångare med ljudtekniker. Sådana jämförelser kan bara göras med utgångspunkt i musikestetiska normer som oundvikligen är kulturhistoriskt specifika.

Schablonvärdering av olika musikerroller blev den slutgiltiga väg som Sami valde för att räkna fram en fördelning som kunde upplevas som rättvis. Lönelistorna från Ifpi övergavs helt som fördelningsgrund, sedan Musikerförbundet och FIM kommit fram till att det var orättvist att förlita sig på skivindustrins lönehierarki.

Årsstämman 1966 beslöt om ett helt nytt system för detaljerad individuell fördelning, som i grunden fortfarande gäller. Tiden för spelning av varje skiva i radio registreras. För varje radiominut delades ersättningen mellan de medverkande, inte lika utan enligt en rangordning som uttrycks i ett poängsystem: solister (7 poäng), dirigenter (5 poäng), kapellmästare (3 poäng), övriga (1 poäng). Gränsdragningen mellan dirigent och kapellmästare kom upp till diskussion på stämman, som konstaterade att bara den som leder musiken utan att själv spela kvalificerar till dirigentens högre ersättning. Grunden för detta kan sökas i tanken på att konstnärligt skapande är en andlig, inte kroppslig, verksamhet.

/…/

Samtidigt uppstod en oavsiktlig genrevärdering till nackdel för de klassiskt skolade orkestermusikerna. Om femtio medlemmar i en symfoniorkester delar på en fast minutersättning blir ju den individuella utdelningen bara en tiondel av vad som erhålls av varje medlem i ett femhövdat popband. I praktiken kommer orkestermusikerna att värderas ännu lägre, till följd av att orkestern har en dirigent, värderad fem gånger så högt som gemene musiker.

Poängvärderingen av olika musikerroller – solist, dirigent, kapellmästare, övrig – har bestått sedan 1966 och tillämpas än idag. Motsatsställningen konst/teknik står fortfarande i centrum när Sami förklarar hur poängen sätts:

Rollkoderna omfattar inte tekniska insatser som mixning eller liknande åtgärder med en redan gjord inspelning. Rolkoden [sic!] omfattar inte heller olika typer av insatser som sker före inspelningstillfället, exempelvis instruktioner till övriga medverkanden. [sic!] Det är den konstnärliga påverkan i själva inspelningsögonblicket som omfattas av ersättningsrätten.

“Alla genrer behandlas lika”, har Sami fortsatt att hävda – men det är uppenbart att poängvärderingen är utformad med utgångspunkt i en västerländsk tradition av konstmusik och schlager. Den ter sig däremot absurd i förhållande till många typer av utomeuropeisk musik och datorbaserad musik.

Krisen, del 47: Frågetecken kring Japan

När nationalekonomer diskuterar kristeori återkommer ständigt referenserna till Japans “förlorade årtionde”, som väl nu har blivit två förlorade årtionden, snart ett förlorat kvartssekel. Man syftar då tiden efter 1991, då den japanska fastighetsbubblan sprack.

Efter 1991 har Japan lidit av en segdragen deflation. Tillväxten har stagnerat och statsskulden har skenat i väg. Efter att Japan våren 2010 antog en budget på en biljon dollar – ett desperat till “stimulans” ligger statsskulden nu en bra bit över 200 % av BNP. Det är en extraordinär siffra, även i vår extraordinära epok.

Att USA:s centralbank på nollnolltalet började tillämpa negativ realränta – vilket blåste upp den enorma fastighetsbubblan – motiverades just av en rädsla för att hamna i samma slags deflation som Japan. Vem bävar inte inför tanken på ett “förlorat årtionde”? Frågan är bara vad det är som Japan har förlorat – hittills.

Själv vet jag inte mycket om livet i Japan. Men det verkar inte ha blivit miserabelt. Wikipedia skriver att det är svårt för japaner att få låna pengar, vilket fått många att söka sig till skumma lånehajar, sarakin. Men i allmänhet har det japanska vardagslivet, enligt Wikipedia, fortsatt ungefär som tidigare.

The Economist menar att talet om förlorade årtionden är aningen överdrivet. Arbetslösheten är lägre än i USA och Europa. Fast de skriver också att situationen är värre för unga än för medelålders. Om jag inte minns fel har många unga japaner extremt svårt att finna en bostad.

Men som sagt – jag är ytterst okunnig om livet i Japan. Däremot är jag säker på att det finns kunniga läsare av denna blogg. Kommentera jättegärna!

Ämnet är, som sagt, intressant eftersom Japans “förlorade årtionden” används som en skräckhistoria av ekonomer. Allra främst av superkeynesianen Paul Krugman, som aldrig tröttnar på att varna för hur hemskt det kan bli om USA går i Japans fotspår. Därför vill jag veta exakt hur hemskt det är i Japan.

Keynesianer som Paul Krugman verkar mena att lite deflation och taskig tillväxt är helvetet på jorden, medan däremot en skenande statsskuld inte är något att oroa sig för. Tvärtemot detta synsätt undrar jag om inte Japan ännu har sina förlorade år. Den där statsskulden bådar sannerligen inte gott. Redan innan biljondollarbudgeten uppslukades 20 % av Japans stadsbudget av räntebetalningar. Hur kommer det att bli i framtiden?

Här kommer vi till en annan fråga som jag har svårt att bli klok på: varför hör man relativt sällan folk spekulera i vad som kommer att ske med Japan i framtiden och vad detta kan få för konsekvenser för världsekonomin i övrigt?

Krisen, del 46: Läser Neo

Framför mig har jag årets fyra nummer av tidskriften Neo, som just förkunnat att den byter etikett från “liberal” till “borgerlig”. Jag tar mig an innehållet som en fallstudie i kristeori, genom att notera allt som på något vis kan begripas som en analys av ett kristillstånd. Alltså inte bara diskussioner om sådant som euron. Utan varje fundering kring något som tidigare funkade men inte längre funkar som det ska.

Neo är, milt uttryckt, inte en tidskrift som profilerar sig på kristeori. Första numret, som utkom i årsskiftet 2005–2006 utbasunerade stolt: “Det finns all anledning att vara optimistisk inför framtiden”. Denna optimism – eller snarare antipessimism – har fortsatt att vara tidskriftens signum, trots det ekonomiska sammanbrott som har satts i rullning.

# # #

“Framtidspessimism” lyder underrubriken till en osignerad text i Neo 1/2012, där det rabuleras över sekter som trott att jorden ska gå under. Davidianerna i Waco, Mayakalendern, Heaven’s Gate, … gäsp. Artikeln har redan skrivits hundra gånger och tillför inget nytt. Det enda anmärkningsvärda är hur Neo vill etikettera dessa apokalyptiker som pessimister. Om något var de ju optimister, som levt i tron på att en omvälvande händelse ska bana väg för en lycklig framtid. Rubriksättningen är ett ganska misslyckat försök att håna alla som inte skriver under på tidningens dogmatiska optimism.

Och så här låter det i en redaktionell notis (3/2012):

Glufs glufs
Köttkonsumtion är en bra värdemätare på välstånd. Och sedan 1961 har det globala köttätandet nästan fyrfaldigats. Numera konsumerar kineserna lika mycket kött som hela världen gjorde 1961.

Jag trodde i min enfald att Neo-liberalerna förordade en metodologisk individualism. Men då skulle ju en individs köttkonsumtion vara ett mått på individens välstånd. Så kan de väl ändå inte mena?
Nåväl, de vill alltså resonera på en aggregerad nivå. Samhällets köttkonsumtion är, enligt redaktionen för Neo, en mätare på samhällets välstånd. Gäller detta för alla historiska epoker? Kan vi tillämpa den när vi diskuterar människors livskvalitet för 3000 år sedan? Eller när vi resonerar kring vad människor kommer att äta om 300 år? Om indikatorn inte äger överhistorisk giltighet, vad är då neoiternas syfte med att använda den som hurtfriskt utrop?

# # #

Även om notisen ovan hörde till de lättsammare sidorna, pekar frågorna mot någonting mer djupgående. Vi bläddrar vidare till bokrecensionerna, där kristeoretiska ansatser förekommer i något större mängd än annars. Av särskilt intresse är ett par texter skrivna av Patrik Strömer, som är moderat politiker, PR-konsult samt bokredaktör på Neo.

Han recenserar Tony Judt och konstaterar att denne “drömmer sig tillbaka till en keynesiansk paradisisk tillvaro före det syndafall som stavas privatiseringar.” Själv kan jag bara instämma när Strömer skriver att “de som önskar sig en klassisk keynesianism från efterkrigstiden är synnerligen reaktionära till sinnet”. Fast när han går till motattack mot Keynes är det på strikt postpolitiskt manér. Patrik Strömer skriver:

På 1970-talet visade stagflationen (hög arbetslöshet och hög inflation) att keynesianerna hade fel rent vetenskapligt.

Javisst – om keynesianerna resten en teori med anspråk på ahistorisk giltighet så var det onekligen en felaktig teori. Fast gäller detta inte för alla nationalekonomiska teorier? De är endast giltiga, i bemärkelsen tillämpbara, under vissa historiskt specifika premisser. Patrik Strömer undviker dock sådant historicerande. I stället antyder han att det faktiskt skulle finnas en vetenskapligt korrekt teori om hur den monetära politiken bör utformas, vars giltighet är oberoende av historisk förändring.
I samma veva recenserar han en bok av Dambisa Moyo, som uppges vara “djupt kritisk till skuldsättningsekonomin”. Strömer tycks hålla med Moyo om att obalansen i handeln mellan USA och Kina är ohållbar. Han pekar på att räntorna under lång tid ha varit katastrofalt låga. Han tar sedan avstånd från Moyos lösning, som är att USA:s ekonomi i högre grad borde “sluta sig”. Så långt är allt väl. Vad är då alternativet? Detta lämnar Strömer hängande i luften med några ord om att värdsekonomin går mot en oviss framtid.
Mer konkret än så blir liksom aldrig kristeorierna i Neo. Att motbevisa dumma antiliberaler är alltid viktigare än att ställa frågor om framtiden. Patrik Strömer rundar av sin text med att konstatera “att Sverige klarat sig bra de senaste 20 åren, tack vare att vi fört en ganska klok liberal politik med stabilt penningvärde och mer marknad.”
Betyder detta att vi kommer att fortsätta klara oss bra? Eller att varje land kan upprepa samma recept och få samma goda resultat?

Okej, låt oss identifiera blinda punkter i borgerlig kristeori:

1. Historiskt tänkande. (Borgerlig kristeori utgår från att det som “fungerade” i en viss historisk situation även kan fungera i en annan. Att historiska förutsättningar kan förändras är en otänkbar tanke, inom dess ramar.)
2. Nollsummespel. (Borgerlig kristeori utgår från att det som gynnar en aktör i konkurrensen även är gynnsamt för alla aktörer.)

Låt mig förtydliga att detta inte bara gäller för högerborgerliga tänkare, som den nyss nämnde Patrik Strömer. Det gäller i minst lika hög grad för de vänsterborgerliga (som bland annat har för vana att förorda devalvering som universalmedel för att stärka exportindustrin och rädda t.ex. Grekland).

# # #

Harald Sandberg recenserar Francis Fukuyama, känd för sin vältamjade återlansering (1989) av Hegels tanke på historiens slut. För ett halvår sedan publicerade Fukuyama den artikeln “The future of history” i Foreign Affairs, med ett tämligen pessimistiskt budskap. “Den teknologiska utvecklingen underminerar ekonomins jobbskapande effekter”, menar Fukuyama (refererad av Sandberg).

Den amerikanska utvecklingen doldes länge under en fastighetsbubbla som skapats av subsidier på huslånen. I Europa har en visionslös vänster försökt upprätthålla så mycket som möjligt av statliga transfereringar genom pensioner, vård, skola och omsorg. Båda modellerna står enligt Fuykuyama vid vägs ände. /…/
Fukuyama söker svar på demokratins utmaningar utanför den traditionella vänster-högerskalan, men han kommer inte längre än till lite planekonomi och protektionism. Han saknar det tillväxtperspektiv som utplånat så mycket fattigdom under det senaste halvseklet.

Här har vi åter det ahistoriska resonemanget. Tillväxten – vad vi än menar med detta ord – har utplånat fattigdom under det senaste halvseklet. Okej, vi säger så. Men betyder detta att “tillväxten” även under nästa halvsekel har förmåga att utplåna fattigdom? Det vore ett logisk-historiskt misstag att bara svara “ja”. För att ta ställning till tillväxtens potential måste vi nog först reda ut vad det här med “tillväxt” egentligen är. (En sak är säker: att tillväxt skulle vara ett “perspektiv”, som Sandberg hävdar, är en alldeles för flummig analys.)

# # #

Under året har Neo skaffat sig en ny krönikör: Nils Lundgren, känd från Junilistan. Hans texter bjuder på klart högerborgerlig kristeori. Vi måste arbeta mer, skriver han i Neo 2/2012.

Om vi börjar arbeta vid 30, år i pension vid 60 och lever till 90, arbetar vi ju bara en tredjedel av livet. /…/
Nej, det går inte riktigt ihop, men problemet är lätt att lösa. /…/
Sanningen är att det räcker att ungdomarna börjar jobba ett par år tidigare, att vi i genomsnitt går i pension vid 66 i stället för vid 63 och att ett par hundra tusen i utanförskap får jobb.

Ingenstans i krönikan använder Nils Lundgren ordet “arbetslöshet“. Skulden riktas i stället mot ett diffust “utanförskap” – vilket tydligen är “lätt” att upphäva, även om krönikören inte vill säga hur. Det hela är ganska skumt, särskilt som Nils Lundgren avslutar sin nästa krönika med följande ord:

Och nu väntar många år av massarbetslöshet och stagnation i Europa.
Hur utkräver vi politiskt ansvar för denna europeiska katastrof.

Däremot har ju Nils Lundgren helt rätt i sin polemik mot de ledarskribenter som vill se en enkel lösning i ökad invandring. Deras ekvation funkar bara om vi utsätter valda länder för brain drain genom att selektivt handplocka färdigutbildade 25-åringar, men neka invandring för småbarn, gamla, sjuka och lågutbildade.
Lika fel har de som ser en enkel lösning i att skaffa fler barn. “Haken är att den lösningen kräver ännu fler barn i nästa generation för att upprepa tricket.”

# # #

Jens Liljestrand drar intressanta paralleller mellan uppväxtskildringar i nyare svensk litteratur (“Vilse i folkhemmet”, Neo 3/2012). Han kommer bland annat fram till att det skildrade 1970-talet präglas av hopplöshet, “trots att inkomstklyftorna är på väg mot en världsunik jämlikhet”. Detta kontrasterar han mot Per Anders Fogelströms optimistiska Staden-serie, bestående av fem romaner som gavs ut på 1960-talet med en berättelse som täcker perioden 1860–1968.
Skulle detta vara så konstigt? Medan 1960-talet ännu präglades av hejdundrande tillväxt, var 1970-talet ett krisdecennium. Om författarna inte skulle känna av detta, skulle det väl vara mer anmärkningsvärt.

# # #

Mer skönlitteratur. Mario Vargas Llosa intervjuas i ett nummer av Neo. Det talas vagt om “kapitalismens moraliska kris”. Nobelpristagaren varnar:

en legitim strävan efter framgång förvandlas till girighet /…/ till skada för andra och för hela systemet” /…/
Dagens kris för kapitalismen handlar mer om moral än om ekonomi och politik

Intervjuaren Håkan Tribell invänder genast att vi inte främst genomlever en kris för kapitalismen utan en “kris för välfärdsstaten”. Han får visst medhåll av nobelpristagaren: “utopier skapar alltid kriser”.
Det nämns i intervjun att Mario Vargas Llosa beundrar Ludwig von Mises.
Detta är tyvärr enda tillfället i årets Neo-skörd som jag hittar en hänvisning till den österrikiska skolan. Ingenstans diskuteras dess radikala kristeori, grundad i en ultraborgerlig kritik av papperspengarna. Är det inte ett svaghetstecken när en borgerlig tidskrift inte vågar röra vid sådant sprängstoff?

# # #

Aktiesparnas vd Günther Mårder intervjuas i Neo. Mycket snack om att “spara i aktier”. Spara? Jag trodde aktier var en investering. “Kris” är inget ord som förekommer i intervjun. På sin höjd kan det vara “turbulenta tider på finansmarknaden”.

# # #

Ur kristeoretiskt perspektiv är det synnerligen intressant att den hårdliberale Johan Norberg fått recensera den hårdkonservative Johan Wennström. Vi citerar ur recensionen i Neo 3/2012:

Fyra sidor in i Johan Wennströms debutbok Dygdens glädje finner jag författarens motivation. Det är en känsla – känslan att “mycket har blivit sämre, fulare och mindre värdefullt, att det vid någon punkt på färden gick fullständigt fel”. /…/
Och författaren tycks vara mer förtjust i problem än i lösningarna – “saker och ting har spårat ur”, som han själv sammanfattar. /…/
Glädjen och dygden spelar biroller. Boken är en diger anklagelseakt mot ett samhälle av “tom individualism” och “ett marknadsdrivet glorifierande av valfrihet” och Wennström dokumenterar felen med tv, reklam, popmusik, dataspel och Facebook. För att inte tala om modern konst, piercing och iögonfallande klädsel. /…/
Den ökade förekomsten av depression utgör Wennströms främsta argument för att vi i västerlandet upplever en psykisk “hälsokatastrof” som traditionella samhällen undgår. /…/
När misstankarna inte kan bevisas bortom rimligt tvivel faller boken till slut tillbaka på Wennströms vantrivsel i kulturen, på hans känsla att “lite finns kvar som inte redan har urartat och att man längtar tillbaka till dit där allting började”. Men det gör han ju inte. Som andra konservativa längtar han tillbaka till hur han tror att allting började. Det är inte samma sak.

Nämnas skall att Johan Wennström under våren tillträtt en tjänst som redaktör på Neo. Är det en slump att tidskriften samtidigt byter etikett från “liberal” till “borgerlig”, i det uttalade syftet att rymma mer av konservativa perspektiv? Vet inte. Men den som hoppats på mer av pessimistiska klagosånger i Neo har hittills fått hoppas förgäves. Johan Wennström har i huvudsak ägnat sig åt att i olika former hylla Isabella “Blondinbella” Löwengrip.

# # #

Mattias Svensson recenserar boken Kollaps av David Jonstad. Tyvärr hittar jag knappt något av kristeoretisk substans i recensionen,
förutom en rad antydningar om att allt nog ska lösa sig: människan är påhittig och lär hitta alternativa energikällor som kan ersätta fossilerna.
David Jonstad får en replik i påföljande nummer. Han vänder sig mot Svenssons påstående att han skulle vilja “uppfostra allmänheten”. Jonstad förnekar detta – hans instället är, skriver han, “att konsumtionssamhället som bäst håller på att ta kål på sig självt och att vi därför gör klokt i att anpassa oss till en ny verklighet”. (En formulering som jag utan tvivel kan sortera i lådan för tragisk kristeori.)

# # #

Det här må ha blivit en lång och ostrukturerad bloggpost. Men generellt måste jag ändå säga att skörden blev klen. Överlag är det svårt att i Neo hitta resonemang om kris. När de förekommer är de nästan alltid ytterst vaga. Detta hindrar inte att tidskriften rymmer en hel del annat, inklusive en hel del läsvärt. Men det hör inte hemma här.

Just ja, där fanns även en artikel av Svante Nordin. Hans eventuella förtjänster som kristeoretiker får vi återvända till vid annat tillfället. Kanske efter att ha läst den kulturkonservativa tidskriften Axess på samma sätt som vi just har läst Neo.