Entries from November 2013 ↓

Här kommer en tredje postning av spontana kommentarer till årets internetstatistik. Missa inte de värdefulla kommentarer som kommit till första och andra postningarna..

“Traditionella medier” är ett begrepp som spelar en absolut central roll i rapporten – men som inte ges en klar definition. Man kan finna detta märkligt, särskilt med tanke på rapporten har författats av en professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Fast att medievetare undviker att definiera mediebegreppet är kanske inte så förvånande, när allt kommer omkring. Det är ju inte som att statsvetares definition av staten alltid är extremt rigorös. Ej heller musikvetares definition av musik, konstvetares av konst eller historikers av historia.

Hur som helst. Jag finner det lite irriterande med allt ordande om “traditionella” medier. Vad menas? Allt vi ges är löst hållna exempel. Men genom att överblicka dessa går det ändå att uttyda vad internetstatistiken räknar som “traditionella medier”.

Svar: “tidningar, tv och radio”.

40 procent av internettiden går åt till att ta del av innehåll från traditionella medier?En stor del av tiden på internet går åt till tidningar, tv och radio. Ungefär 40 procent av tiden som tillbringas på internet i åldrarna 25 till 65 år, går i genomsnitt åt till att ta del av innehåll från traditionella medier.

Internet har inte ersatt de traditionella medierna?Traditionella medier i sina traditionella former dominerar fortfarande, decennier efter internets introduktion, svenskarnas medieanvändning. Samtidigt används också webbversionerna flitigt. Men det är mycket ovanligt att man helt övergivit de traditionella formerna.

Ju äldre man är desto viktigare blir traditionella medier som tv, dagstidningar och radio.

Detta är en oerhört märklig definition, av flera skäl:

• Varför räknas inte skivbolagens produkter som “innehåll från traditionella medier”?
  Och vad är det som gör att musiken blir mer traditionell när den strömmas från en radiostation än när den strömmas från Spotify?


• Varför är tv ett traditionellt medium, men inte film? På vad sätt är en tv-serie mer “traditionell” än en långfilm?


• Om nu inte datorspel är ett traditionellt medium – hur länge ska det dröja innan så blir fallet?

Vid närmare eftertanke, märker man att rapportförfattaren troligen syftar på någonting annat: journalistik. Gemensamt för tidningar, tv och radio är att dessa medier till viss del har ett journalistiskt innehåll – där ryms sådant som nyhetsförmedling och opinionsbildning, som medievetare brukar finna särskilt intressant. Å andra sidan finns det även visst journalistiskt innehåll i nättidningar och nät-tv, men sådant räknas bara som “traditionella medier” i den mån som de även sprids via andra kanaler än internet.

Journalistiken nämns alls inte i rapporten (en sökning på journ* ger noll träffar). Det påminner om hur rapportförfattaren gärna talar om hur visst nätbruk är “aktivt”, men noga ser till att aldrig använda ordet “passiv”. Rapporten ger kort sagt ett räddhågset intryck. Varför gå som katten kring het gröt?

Åker tåg och läser ånyo i Dagens industri. På sidorna 13–14 i dagens tidning hittar jag två artiklar om hur kapitalet har problem med att hushållen konsumerar alltför lite, såväl i Sverige som i USA.

Här återges också siffror från Världsbanken om hur stor del av BNP som utgörs av privat konsumtion (till skillnad från företagens investeringar, statens utgifter och nettoexport). Siffran är hela 70 procent i USA och knappt 50 procent i Sverige.

Man kunde ha önskat lite mer i termer av konsumtionstillväxten. Men det är ändå hushållen som gör att vi har någon tillväxt över huvud taget”, säger Andreas Wallström, analytiker på Nordea.

Konsumtionen i Sverige har tydligen varit “mycket svag” under hösten 2013. Särskilt dåliga har vi varit på att konsumera kläder och skor. Siffrorna får bankfolket att lägga sina pannor i djupa veck.

Julhandeln i USA befaras bli “en blek historia”, skriver tidningen på nästa sida:

De amerikanska konsumenterna har blivit mer deppiga, enligt siffror som presenterades tidigare i veckan.

Att inte konsumera är alltså att vara “deppig”. Deppighet går att mäta i ekonomisk statistik. Jag fascineras av hur detta vardagsspråkliga adjektiv har fått en så självklar plats på de rosa tidningssidorna. Tillväxten framställs som en fråga om vilka känslor som tillåts att dominera i samhällskroppen.

Med tanke på att sysselsättningen stigit successivt under året, samtidigt som räntorna legat mycket lågt och riskerna i omvärlden har minskat är det lite av en gåta varför svenskarna är så försiktiga.

“Det är något av ett mysterium varför hushållen sparar så mycket. Sparkvoten ligger på rekordhöga nivåer. Både i relation till historiska svenska data och internationellt. Under 2012 sparade svenskarna mest i hela EU”, säger Andreas Wallström.

Att arbetslösheten är fortsatt hög, trots den stigande sysselsättningen, är en möjlig förklaring. /…/
En annan är den intensiva diskussionen om hushållens skuldsättning och eventuella åtgärder som amorteringskrav, höjda riskvikter på bolån och slopade ränteavdrag.

“När det gäller huspriserna och frågan om övervärdering sätter både ni och andra medier ganska domedagsliknande rubriker. Det kan påverka. Riksbanken lyfter också fram de här frågorna, säger Andreas Wallström.

Bankmannen skyller alltså på nyhetsmedierna. Dessa borde inte orda så mycket om att Sverige verkar befinna sig i en bostadsbubbla. Att prata om bubblor kan nämligen sprida dålig stämning. Det kan bli “deppigt”. Så får inte ske, för deppiga människor är dåliga konsumenter.

Om jag nu skulle skriva en uppföljare till Boken & Biblioteken (2011) skulle det bli en kort skrift titulerad Tidskriften. Flera av de frågor som jag då tog upp i förhållande till bokmediet börjar nu aktualiseras än mer i förhållande till tidskriftsmediet. Även i detta fall får det särskilt intressanta konsekvenser för biblioteken.

För att parafrasera: det ter sig inte längre lika självklart vad som är en tidskrift. Icke desto mindre är gränsdragningen av verklig betydelse på en rad områden: på biblioteken, i kulturpolitiken och momslagstiftning (än en gång) samt givetvis i vetenskapernas värld.

Allra minst finns det en enda digital väg som är utstaka på förhand. Digitaliseringen av tidskriftsmediet kan i grova drag gå åt två håll. Å ena sidan har vi nättidskriften (eller nätupplagan av en papperstidskrift) som har funnits lika länge som www. Å andra sidan har vi tidskriftstjänsten som innebär att digitala återgivningar av sidorna i en papperstidskrift görs tillgängliga via en tjänst som inte nöjer sig med standarder som html eller pdf, utan låser in materialet med hjälp av flash eller särskilda appar. Just nu verkar en del riskkapital strömma till sådana tidskriftstjänster, vilka satsar på en abonnemangsmodell och stundtals har lanserat sig som “Spotify för tidskrifter”. Hur biblioteken ska förhålla sig till detta blir en intressant fråga.

Jag nöjer mig med dessa noteringar just nu, för jag har egentligen inga planer på att skriva den tänkta uppföljaren. Rent konceptuellt kan jag också känna att Tidskriften borde vara en tidskrift snarare än en bok, samtidigt som det ju vore helt orimligt att på egen hand ge ut en tidskrift om tidskrifter. Tills vidare nöjer jag mig med att fundera vidare medan jag åker på Eurozine-konferens i Oslo kommande helg. Inför min medverkan där är jag extra tacksam för alla slags kommentarer kring detta ämnet.

Fortsättning på de spontana kommentarerna till årets internetstatistik.

Själv känner jag mig oftast hemma på nätet, men som en främmande fågel i internetstatistiken. Min typ verkar knappt existera där. Jag nämligen delaktig och utanför – på samma gång!

Delaktig är jag för att jag definitivt lever upp till den etablerade idén om vad det innebär att vara “aktiv” på nätet:

Det är de som själva på detta sätt är aktiva på internet som också känner sig mest delaktiga i det nya informationssamhället. De är företrädesvis unga och välutbildade med god inkomst och intres- se för att prova nya tekniska saker. Det hjälper till om man besöker bloggar eller Twitter. Allra mest delaktiga känner sig de som flera gånger dagligen är på Twitter och de som postar inlägg på olika forum flera gånger dagligen och kommenterar vad andra har skrivit.

Samtidigt tillhör jag den minoritet av befolkningen som inte har någon “smartmobil”. Har aldrig haft någon. Där framstår det nästan som att jag blivit akterseglad av historiens vindar, eller vad man nu vill dra till med.

2011 börjar främst de äldre unga (16–35 år) skaffa smartmobil och här sker det ett hopp i den dagliga användningen från 5 procent till över 40 procent på ett år.

Av alla mellan 16–45 år uppger numera nästan alla (9 av 10) att de “använder internet i mobilen” åtminstone ibland. Något färre gör det dagligen. Här varierar siffrorna mer beroende på ålder, men i runda slängar rör det sig om tre av fyra. Vi som inte mobilsurfar är alltså en klar minoritet.

Två av tre i befolkningen (65%) använder nu en smartmobil och en av tre (31%) en surfplatta.

En tredjedel av dem som ännu inte har en smartmobil i åldern 26–35 år anser det troligt eller mycket troligt att de kommer att skaffa en smartmobil.

Under de två senaste åren har spridningen av surfplattorna tagit fart. Var tredje svensk (31%) har idag tillgång till en sådan. Det är främst den unga föräldrargenerationen och deras barn som intresserat sig för surfplattan.

Själv har jag inte ens vidrört en surfplatta. Någonsin. Även som medlem av “den unga föräldragenerationen” tycks jag alltså höra till en minoritet – den minoritet som inte trycker surfplattor i händerna på sina barn. Tro mig, något plattskrälle kommer inte innanför vår dörr. Någonsin. (Däremot kan jag nämna att jag just i dag lärde mitt ena barn att använda en datormus för att rita på skärmen. Att göra så framstår säkert som oerhört ålderdomligt för vissa pekskärmsmänniskor.)

Internetstatistiken kryddas med några “porträtt” på idealtypiska människor, bland annat på en “15-årig flicka helt och fullt delaktig i informationssamhället”. Flickan använder dagligen både surfplatta, smartmobil och persondator. Att inte använda alla dessa prylar är ett tecken på utanförskap, antyder rapporten (dock utan att det sägs rakt ut).

Rapporten frammanar en motsättning mellan att “delta” i informationssamhället och att stå “utanför”. Ur en sådan synvinkel framstår jag mest som en udda typ. Men jag känner mig inte så udda. Jag känner rätt många andra som är synnerligen aktiva i dagliga tankeutbyten på internet, har tusentals följare på Twitter, samtidigt som de aktivt har valt bort att ha en smartmobil. Andra har en smartmobil, men vägrar syssla med de s.k. sociala medier som har blivit norm, utan föredrar andra sätt att interagera.
Intuitivt uppfattar jag att vi som försöker att sålla på detta sätt utgör en egen grupp. Vår grupp är kanske inte stor. Jag skulle heller inte påstå att vi utgör ett avantgarde. Men vi kan nog heller inte reduceras till eftersläntrare i informationssamhället.

Jag tittade lite i årets internetstatistik, “Svenskarna och internet 2013“. Ännu så länge mest på sammanfattning och avslutning, men jag vill ändå dela med mig av några spontana tankar, uppdelat i några bloggposter.

Internetstatistiken utgår från premissen att internet i största allmänhet är bra. Ju större “delaktighet” befolkningen känner, desto bättre. Ju jämnare fördelning av nätanvändandet, desto jämlikare är nätet. Men är detta så självklart?

Tidigare användes internet mer av pojkar än av flickor. Då sågs det som ett jämställdhetsproblem att flickorna använde nätet för lite. Nu har det vänt, så att flickorna lägger större tid på internet än vad pojkarna gör. Rapporten beskriver detta som en framgång för jämställdheten: “pojkarnas tidigare dominans har utmanats av flickorna”. Jag är inte övertygad. Jag tror inte att jämställdhet kan mätas i tid på nätet. Jämställdhetens mål kan inte vara en urskillningslös “delaktighet”.

Till den positiva värderingen av “delaktighet” hör också en särskild förtjusning i sådant nätanvändande som betecknas som “aktivt”. Att vara “aktiv” framställs som synonymt med att man genererar text- eller bildmaterial som blir omedelbart tillgängligt för andra. Exempel som nämns är att twittra, att statusuppdatera, att instagramma, att blogga, eller att kommentera på andras bloggar eller i forumtrådar. Genom att framhäva sådana verksamheter som “aktiva”, säger rapporten i praktiken att övriga verksamheter är “passiva” – även om detta ord noggrant undviks i texten (vilket faktiskt känns fegt).

Men vad säger egentligen att det skulle vara mer aktivt att slentriankommentera på kompisars statusar än att förkovra sig i något på Wikipedia? Bara för att en syssla inte leder till omedelbar respons betyder det inte att den är av mer “passiv” art. Jag lutar nog snarare åt motsatt håll – för att vara verkligt aktiv krävs en förmåga att skjuta upp sin aktivitet till det rätta ögonblicket.

Skräcken för deflation verkar just nu sätta sina klor djupare i den nationalekonomiska mittfåran. Nyligen hölls ett IMF-seminarium som avslutades med ett panelsamtal där en viss Lawrence Summers – ekonom som jobbat under Clinton med att avreglera finansmarknaderna – höll ett uppmärksammat anförande som sägs ha blivit allmänt hyllat. Till hyllningskören sällar sig bland andra Paul Krugman. Så vad är grejen? Låt oss läsa vad The Economist skriver i sitt grundliga referat.

Lawrence Summers (LS) målar upp ett skräckscenario: att hela västvärlden ska gå samma väg som Japan gjorde på 1990-talet. Referensen är legio bland nationalekonomer, medan vi andra brukar ha svårt att begripa vad som skulle vara så hemskt med att Japans tillväxt har stagnerat.

För tjugo år sedan, när LS och hans kollegor ställde prognoser för Japans framtida tillväxt, räknade de med en BNP som skulle bli dubbelt så hög som den faktiskt är i dag. Det är väl en anmärkningsvärd siffra, men en normal människa torde tolka den som att en stagnerad tillväxt är fullt möjlig utan att det leder till katastrofala följder. Fast att detta funkar i Japan betyder inte nödvändigtvis att det är möjligt i systemet som helhet. Nationalekonomer har dock exceptionellt svårt att tala om det kapitalistiska systemet som en helhet – inte för inte är de nationalekonomer.

Nå, LS har åtminstone fattat att det var något lurt med nollnolltalets korta högkonjunktur. Den var kort sagt en kreditbubbla:

First, he points out, the expansion prior to the crisis was a strange one. Borrowing and asset prices soared, he notes, but by most key measures—capacity utilisation, unemployment, and inflation—the economy was not bumping up against its potential. “Even a great bubble wasn’t enough to produce any excess in aggregate demand,” Mr Summers says.

And second, more than four years after the end of the downturn real output isn’t anywhere close to regaining its pre-crisis trend. On the contrary, it has fallen farther behind that trend. There has been no recovery in the share of population working.

Alltså: ingen verklig återhämtning finns i sikte. Särskilt inte i fråga om sysselsättning. Vad som däremot har hänt efter krisutbrottet 2008 är att västvärlden har fastnat i ett finansiellt undantagstillstånd med negativ realränta. Inga centralbanker verkar villiga att höja de styrräntorna över noll inom överskådlig tid.

the real, natural rate of interest is negative. And so at prevailing rates of inflation there is no way to get short-run nominal interest rates low enough to generate the sort of strong recovery that used to be common after deep recessions. What’s more, he says, this state of affairs may persist for quite a long time. And that means that the crisis is not over.

När nationalekonomer talar om en “naturlig” räntenivå, syftar de på aktörernas förväntningar – den förväntade takt som kapital ska växa i. Om inte bara realräntan är negativ, utan även den “naturliga” räntan, betyder det att marknadens aktörer förväntar sig att kapitalet inte ska växa utan krympa.

The Economist ordar lite löst om att det minsann kan finnas massor av skäl till varför realräntan är negativ, exempelvis “demografiska eller teknologiska trender”, men att skälen ändå är en irrelevant sak. För enligt dem finns det nu bara en stor fråga: hur går det att provocera fram en högre inflation? Endast med högre inflation kan den nominella räntan förbli positiv, trots att realräntan är negativ.

Paul Krugman försöker tala ur skägget och säger: “om marknaden vill ha en kraftigt negativ realränta, så kommer vi att få varaktiga problem om vi inte hittar ett sätt att leverera en sådan”. Han skisserar två sätt:
1) att “eliminera papperspengarna” för att kunna införa negativa räntenivåer på sparade pengar (vilket för mig låter som en idé hämtad direkt från den gamle proudhonisten Silvio Gesell);
2) att “pressa upp inflationen genom de självuppfyllande profetiornas kraft”.

Inflationstakten borde fördubblas – så går det att sammanfatta det budskap som förs fram överallt i affärspressen just nu. Det låter faktiskt lite som Göran Greider för två år sen. The Economist skriver rakt ut:

Central banks’ current inflation goals are inconsistent with a real recovery or a sustained exit from the zero lower bound. They should raise them and try to increase expectations of inflation.

De skriver även om att “guldmyntfotens mentalitet” i viss mån levde kvar i den generation av ekonomer som från 1970-talet slöt upp bakom monetarismen, där kampen mot inflation ställdes i första rummet. The Economist lutar alltså åt att detta är en tradition som måste städas undan om inte den nuvarande krisen ska leda över i en deflation.

Räkna med höjda inflationsmål framöver. Utanför den nationalekonomiska mittfåran kommer detta att leda till olika reaktioner. Vänsterborgerliga ekonomer kommer att hylla det höjda inflationsmålet som ett steg i rätt riktning. Kritiska kristeorier kommer kanske att få ökad anledning att gå djupare in på inflationskritik, alltså att ställa frågan om vilken roll som inflationen spelar i att upprätthålla kapitalismen.

Däremot vet jag inte hur reaktionen blir från ultraborgerligt håll, där man har för vana att ständigt varna för att hyperinflationen snart kommer att bryta ut. Kommer rädslan för hyperinflation på några års sikt förpassas till de politiska marginalerna? Alla som fortsätter varnar för inflation verkar just nu glida allt längre från mittfåran.

För några dagar sedan blev det känt i forskarvärlden att Vetenskapsrådets styrelse har beslutat att avskaffa stödet till vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. Det rör sig inte om några stora pengasummor, men konsekvenserna kan bli väldigt allvarliga. Argumenten för indraget stöd är också synnerligen märkliga.

Jag skriver några rader om det hela på kultursidan i dagens Expressen. Saken har uppmärksammats på DN:s kultursida (text, scan), vilket rapporterades vidare av TT. Ännu är det inte för sent att få Vetenskapsrådet att inse det vansinniga i beslutet.

Gillar du prefix? Nu finns ett anti-meta-mikro-post-real-index till Tapirskrift.

Indexet lämpar sig att skriva ut för att flika in i boken när den utkommer om två veckor. Visserligen finns det redan två index i den tryckta boken, men med ett tredje index inflikat blir det lättare att hitta till de passager som avhandlar antilinjär mikrokommunism eller realmetafysisk posttechno. (Skojade bara. Visst figurerar alla dessa begrepp i min bok, men i olika sammanhang.)

Shuffle är för mig ett sätt att kastas in i ett flöde av ljud, utan att tvingas ta stora omvägar via text. Det handlar helt enkelt om att sätta lyssnandet främst, vilket inte alltid är så lätt i umgänget med en digital musiksamling. Mitt vardagliga musiklyssnande sker i huvudsak via en mp3-spelare och den är mestadels inställd i shuffle-läge.

Det handlar inte om att bejaka slumpen, utan om att undfly texten. Att slippa skriva i en sökruta vad jag vill lyssna på. Att slippa skumma genom långa listor av artistnamn för genomföra ett val. Att slippa läsa spellistans ordningsföljd på förhand. Texten står alltför ofta i vägen för lyssnandet. Etiketterna kastar sin skugga framåt, över musiken.

Likväl måste ett urval alltid göras: inom vad vill jag shuffla? Funktionen förutsätter att det finns en spellista. Även om den består av alla tillgängliga ljudfiler, så är denna uppsättning resultatet av otaliga kopieringar och raderingar.

Shuffle är ett medium, vars innehåll är urval.

Jag återvänder till shufflefrågan efter att ha läst Amorf, en fin essä av Elias Hillström som nyligen blivit utgiven som en av tio skrifter i Fria serien. Det betyder att den kan beställas antingen som ett separat häfte, eller som del i en tjockare lunta.

Amorf kan varmt rekommenderas till alla som intresserar sig för postdigital kulturkritik (om uttrycket tillåts). Jag gjorde en massa läsanteckningar som jag kommer att återvända till framöver, men just nu vill jag uppehålla mig vid frågan om shuffle. Elias Hillström skriver bland annat:

Stora delar av Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet handlar också om hur man ska lyckas ta sig “bort från shufflandet i ett oöverskådligt överflöd, ut ur den individuella bubbla som innesluts av små vita hörlurar“. “Bruket av en shuffle-funktion urvattnar känslan av närvaro“, skriver han till och med. Intressant nog nästan tvärtemot hur jag skulle kunna beskriva det.

Därmed drevs jag att åter öppna Manifestet, som för mig känns som en nästintill uråldrig skrift trots att den bara har fyra år på nacken. Låt mig nu bortse från det grumliga talet om närvaro, för jag tycker ändå det är rätt intressant med min ambivalenta behandling av shufflefunktionen. För jag vill ändå inte påstå att Manifestet förkastade shufflandet. Talet om att söka sig “bort från shufflandet” syftade inte på vardagslyssnandet utan på skapandet av kollektiva, experimentella situationer. Men i efterhand inser jag att mycket av kritiken av shuffle egentligen var en kritik av skip, av “den ständiga frestelsen att hoppa till nästa spår“.

Greppet känns nu, i efterhand, aningen missriktat. Manifestet utgick kort sagt från Itunes snarare än Spotify. Under de senaste tre åren har Spotify expanderat enormt, vilket har skett på bekostnad av mp3-lyssnandet. En följd av detta har blivit att shuffle försvunnit ut ur ganska många människors vardagsliv – fast skip är kvar.

När jag jämför shufflefrågans behandling i Manifestet (2009) respektive Amorf (2013) tycks det handla om två olika förståelser av slumpen. Två olika sätt att tänka “slumpens motsats”. Detta blir särskilt tydligt i förhållande till John Cage.

Amorf ställer, i likhet med Cage, det slumpartade mot det förutbestämda. Shuffle betraktas då som en typ av slumpmässigt lyssnande, till skillnad från lyssnandet på en spellista eller ett album vars ordningsföljd på förhand står fast. Emellertid poängterar Amorf även att shuffle alltid sker inom ramar som är givna på förhand som aldrig bryts. Endast ordningsföljden blir slumpmässig, inte innehållet. Håller då jämförelserna som görs mellan shuffle och derivé, eller mellan shuffle ochcut-up?

När jag själv lyssnar på musik via Ipod, brukar jag inte shuffla spår, utan album. “Album” syftar i dessa sammanhang på ett “släpp”, den kan alltså lika gärna kan vara en singel, men poängen är att ett flertal spår hänger ihop. Visserligen brukar det i praktiken bara vara delar av ett album som finns till hands på min Ipod, eftersom jag även använder en shufflefunktion när jag låter föra över mp3:or dit från datorhårddisken. Men det finns fortfarande en påtaglig grad av konsistens: shuffle kan betyda att jag hör tre spår av artist A, sedan ett spår av artist B, därefter sju spår av artist C.
Snarare än total slumpmässighet hör jag brottstycken av något har förprogrammerats i förväg. Och vad skulle “total slumpmässighet” betyda? Troligen inte musik. För då skulle det ju knapast räcka att gå ner på spårnivå, eller ens att slumpa ordningsföljden av toner, för även en enskild ton från ett musikinstrument har i någon mening en förprogrammerad klangfärg.

Manifestet frammanar i stället en motsats mellan två typer av slump. Å ena sidan det som kan kallas för stokastisk eller aleatorisk slump, där det finns ett visst antal möjliga utfall och sannolikheten går att beräkna: tärningskastet, lottdragningen, shufflefunktionen. Å andra sidan den “ontologiska” slumpen, alltså den genuina oförutsägbarheten.

Manifestet (§ 36) tog fasta på Florian Cramers kritik av John Cage. Kort sagt menar Cramer att Cage inte fattade skillnaden mellan de två typerna av slump, vilket paradoxalt nog höll honom bunden till det som han ville revoltera mot:

Cage’s approach to musical composition could be seen as anti-romantic and ultimately anti-Western while owing more to Western tradition than it acknowledged. Cage’s anti-tradition is most pronounced in Credo in Us from 1942, a piece that pokes fun at late romanticist symphony music by playing it randomly from gramophone records. It could be called the first musical piece using “scratching” and “Plunderphonics.” Still, Cagean indeterminism remained reciprocal to the mathematical determinism of Western music. It only replaced the Pythagorean formula of symmetry through a formula of chance. It seems only logical that Cage formalized his composition methods and implemented them into computer software tools. /…/
The mere fact that a musical piece sounds “like John Cage” or “Cagean” because of its atonality and lack of development for example, disproves Cage’s claim of “indeterminacy.” If his music were really, ontologically indeterminate, it should—for example—be able to sound like a Britney Spears song, too.
/…/
This example illustrates a general limit of computation and software. There is, first of all, no way of turning them into anti-formal, anti-determinist technology, either through stochastic chance, disruption of semantics (as in the cut-ups) or a higher-order complexity of programming /…/ If one compares Cage and Stockhausen and their seemingly contrarian understanding of musical composition, one can practically observe how deterministic over-complexity turns into chaos and conversely, chaos ends up as a formalism and cliché.

Vi kan konstatera att shufflefunktionen har en tydlig gräns. Shuffle har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon “anti-formell, anti-deterministisk teknik”, utan förblir ett gränssnitt för uppspelning av ett personligt färgat urval. Som sådant har det dock klara fördelar jämfört med automatiska rekommendationer som gränssnitt till ett opersonligt överflöd. Amorf formulerar en bra kritik av dessa algoritmer, med Spotify som exempel:

Här kommer man aldrig undan marknadskrafterna. Betalvarianten utan reklam känns mest som en dimridå. Hur du än klickar dig vidare på “related artists” tycks det förr eller senare sluta i, säg, Pink Floyd eller The Smiths. Det är inte så att du kommer längre och längre ut i marginalen, man får i stället lätt känslan av att man rör sig inåt mot mitten. Någon plats som de på förhand hade räknat ut att man skulle hamna på.

Den där observationen vill jag återvända till. Liksom till en lång rad andra observationer som Elias Hillström gör i Amorf. Samtidigt stärks min lust att återvända till Det postdigitala manifestet och skriva en fristående uppföljning, punkt för punkt.

Nu har det klarnat för mig vad shufflekritiken i Manifestet handlar om, eller borde ha handlat om. Det är inget nedvärderande av shufflefunktionen i sig, utan det är just en kritik, alltså ett sökande efter dess gränser. Dessa gränser återfinns i det opersonliga överflödet och i kollektiva lyssnandet – då är inte shuffle en framkomlig strategi för att bli berörd av musik. Shuffle har sitt värde som ett medium för individuellt lyssnande inom ramarna för ett befintligt urval.

Tre veckor har gått sedan den ofattbart välbesökta konferensen Marx2013 och jag lovar att snart skriva några återblickande ord. Här kommer bara ett litet brottstycke från panelsamtalet om krisen. Medverkande var Lovisa Broström, Kajsa Ekis Ekman och jag (Rasmus Fleischer). Ämnet var just så brett som det låter, så samtalet blev inte mycket mer än ett snabbt svep. Om någon är intresserad så finns i vart fall videodokumentation på ABF Play.

Jag har bara filat pyttelite på språket samt bytt ut en av mina repliker mot en annan källa. Däremot prövar jag att byta ordning på replikerna för att se om det hela kan få bättre flyt.

* * *

Ekman:
Vad är det som står på spel? För den som enbart studerar är detta en enormt spännande tid – all bullshit tvättas bort. För den som drabbas är det en katastrof, det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket man kan spara i Grekland just nu.
Konjunkturen är som vatten. När den sjunker (undan) syns bråtet och folk misstar det för krisen. Bråte som till exempel korruption. Men orsaken är den amerikanska lånekrisen.
Införandet av euron var i praktiken en devalvering av den tyska valutan, vilken stärkte den tyska exporten och gav Tyskland en dominerande ställning i Europa.

Fleischer:
Kapitalismen är i kris sedan 1970-talet. Den är ingen struktur, utan en djupt motsägelsefull process.
Viktigt att se krisen på flera olika (abstraktions)nivåer: euron, Kina/USA, lån…
Handelskretsloppet Tyskland/Sydeuropa har en motsvarighet i kretsloppet USA/Kina – båda har upprätthållits genom en massiv tillökning i fiktivt kapital.
Sverige har en mycket stor privat skuldsättning. Det är mycket oroframkallande vart detta kan leda.

Broström:
Skillnaden mellan Grekland och Sverige är att de svenska politikerna är smarta nog att skjuta krisen på framtida generationer.
Det är en lånekris. Sjunkande löneandelar leder till ökade lån, minskade skatteintäkter och därmed ökande statliga lån. Privat och offentlig belåning kan slå på precis samma sätt.
Vi har gått från ”Staten: byråkraten”, till ”Staten: kamraten”, till ”Staten: psykopaten”. Reaktionen blir ”Jag fattar inte. Du som alltid varit så snäll?” vilket hindrar protester.
Kapitalet är mycket mer sammansatt i dag än någonsin tidigare. Skakar det någonstans skakar det överallt.

Ekman:
Vill man lära sig om kapitalismen, läs inte Marx – läs kapitalisterna. De förklarar rakt ut hur och vad de gör. Till exempel hur de behövde EU för att stärka sin egen position.

Fleischer:
Vi behöver Marx är för att komma bort från bilden av halvonda industrikapitalister och helonda finanskapitalister. Kapitalet är ett.

Ekman vill i viss mån härleda krisen till en avreglering av finansmarknaden. Fleischer vill inte se det så, utan menar att vi bara hade haft ett annat slags kris om avregleringen inte skett.

Ekman:
Om grekiska staten hade ställt in sina betalningar hade värde förstörts och vi hade kanske sett ett sundare system. Men det finns en motsättning mellan kapitalismen och kapitalisternas intressen.

Fleischer:
Lösningen är inte att vänsterkeynesianer vinner val och försöker öka exporten. Alla stater kan inte öka exporten.