Entries from August 2018 ↓

För evigheter sedan, när jag var 25 år, skrev jag en artikel som kritiserade nationalvänstern. Den blev ganska omdebatterad och jag tror den var välbehövlig just då, även om den inte pekade ut något alternativ (annat än en “globalvänster” som mest var en eftergift till tidskriftens redaktör). “Nationalvänstern” var min beteckning på de vänsterfalanger som då, år 2004, tenderade att upphöja den nationella suveräniteten till ett okränkbart värde. De som föredrog att tala om “det svenska folket” hellre än om “arbetarklassen”. Sedan dess har denna nationalvänster i hög grad dött ut, bortsett från i ganska marginella kretsar. Bara för att sedan återfödas som en ny slags nationalvänster som inte ens brinner för nationen, utan bara för realismen. Att vara politisk realist idag är ju att vara nationalist. Så resonerar inte så få inom vänstern i bredaste mening, från högersossar till vänstersossar, från reformistiska vänstersossar till revolutionära vänstersossar. Utan att ens tro på nationen, på den nationella suveräniteten som helig princip, så som nationalvänstern gjorde då.

Bara en preliminär minnesanteckning inför fortsatta inlägg.

Vissa böcker (exempelvis romaner av László Krasznahorkai) måste läsas i snabb takt, annars funkar det inte. Andra böcker måste läsas långsamt. Själv misslyckas jag ganska ofta efter bara några sidor. Hittar inte in i ett tempo som flyter och boken förblir oläst. Jag har alltid tänkt att detta har att göra med det litterära språket. Men kanske inte bara.
Kan det vara så att läsning som kroppslig aktivitet ger omedelbara effekter helt oavsett det språkliga innehållet? Tanken kastas fram precis i slutet av en essä om litteratur och dissociation, som Carl-Michael Edenborg har skrivit för senaste numret av kulturtidskriften Vagant. Vad vi gör när vi läser är ju i typfallet att röra ögonen i sidled, rad för rad. “Vid ett tillfälle klockade jag att det tog mig 35 sekunder att läsa trettio rader i en bok”, skriver Edenborg. Mina egna klockningsförsök får ungefär samma resultat. “Normal” läshastighet verkar ligga på strax över en sekund per rad.

Det vill säga: ca två ögonrörelser i sekunden, precis som i en typisk EMDR-session.

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en omstridd terapiform som används för att behandla psykiskt traumatiserade tillstånd som PTSD och DID. Enligt dess uppfinnare Francine Shapiro kan de snabba ögonrörelserna i sidled öppna upp vissa sidor av psyket helt enkelt eftersom de härmar ögonrörelserna under REM-sömnen, den del av sömnen då våra drömmar intensivt bearbetar vad vi varit med om. Kliniska studier har förvisso inte kunnat belägga de terapeutiska resultaten av att efterlikna dessa ögonrörelser i vaket tillstånd. Men många har liknande erfarenheter av att något händer. (När jag själv ska ta en tolv minuters tupplur, som kanske snarare är en sorts meditation, brukar jag helt enkelt blunda och röra ögonen i en liggande åtta, vilket uppenbarligen är något liknande.) Carl-Michael Edenborg avslutar:

Även om jag är den sista som vill tillskriva litteraturen en nyttofunktion, kan jag inte motstå att presentera den här tanken. /…/
Vad om läsandet i sig imiterar REM-sömnen, avväpnar psyket, hjälper minnet att hantera trauman och minska ångest och hämndlystnad – och samtidigt gör läsaren mer mottaglig för att dela textens drömmerier och tro på dess trollkonster, höra dess röster, gå upp i dess karaktärer, berusa sig med verklighetsflykt och tankeflykt?

Ja, det är onekligen en spännande tanke. Särskilt som läsningen av Edenborgs essä i sig rymmer ett förbehåll. Ett typografiskt förbehåll. Till skillnad från text på boksidor, är nämligen texten i Vagant satt i smala spalter. Jag klockar det till att jag läser 2,5 rader per sekund. Ögonen rör sig alltså både snabbare och kortare jämfört med bokläsning eller EMDR-terapi.
För att precisera Edenborgs spekulativa hypotes, skulle det alltså inte vara läsandet i sig som imiterar REM-sömnen, utan snarare bokläsandet, närmare bestämt läsandet av “normal prosa” satt i “normal typografi”. Det utesluter såväl dagstidningar som lyrik. Det är en ganska spännande tanke att läsningen av prosa, grovt generaliserat, skulle ha en terapeutisk bieffekt som poesin inte har.
Sen har vi hela frågan om läsning på skärm. Eller om att skumma texter största allmänhet. Jag tänker mig att skummandet rent kroppsligt skiljer sig från läsandet genom att ögat inte rör sig lika systematiskt i sidled. Kanske betyder det inte bara att vi tar in mindre text eller ägnar mindre tanke åt varje ord. Kanske försätts vi helt enkelt inte i samma tillstånd.

Kanske blir det dags att mynta ett nytt begrepp: psykotypografi.

Moderaterna, med Anna König Jerlmyr i spetsen vill ge polisen befogenheter att ingripa mot “antisociala dominans­beteenden”. Det sägs handla om “unga män som ofta i grupp kuvar eller skrämmer sin omgivning”.

För att komma till rätta med problemet behöver Sverige ta efter det initiativ som Tony Blair och det brittiska Labour-partiet tog under sent 1990-tal, med lagar mot antisociala beteenden. Som i Storbritannien behöver begreppet ordningsstörning utvidgas och beteendet kriminaliseras.

Moderaterna vill alltså kopiera Storbritanniens ASBO (anti-social behaviour order) som infördes 1998, även om det formellt avskaffades 2014 till förmån för en ny lagstiftning om antisocialt beteende. Men ASBO var en form av föreläggande, utfärdat av en domstol, som beslutar att en viss person förbjuds att upprepa ett visst beteende under tio års tid. Ett brott mot föreläggandet kunde straffas med fängelse. De beteenden som saken gällde behövde inte vara generellt kriminaliserade. Det kunde gälla att bära vissa slags symboler, att tigga, att vara högljudd eller att på olika sätt bete sig utstuderat otrevligt.

Passar på att citera ur Owen Jones bok Chavs:

Take Anti-Social Behaviour Orders (ASBOs), introduced under New Labour but now facing abolition under the Conservative-led gov­ ernment. They could be imposed for minor incidents and restrict the individual’s behaviour in various ways: like banning them from a street, or forbidding them from swearing. If the ASBO was violated, the culprit could be sent to prison for up to five years. Originally, New Labour promised that under-eighteens would only have ASBOs served under exceptional circumstances but, as it tumed out, year on year around half were imposed on the young. Overwhelmingly, those on the receiving end were both poor and working class— and, according to a survey in 2005, nearly four out of every ten ASBOs went to young people with mental health problems such as Asperger’s Syndrome. In one case, a child with Tourette’s was given an ASBO for his compulsive swearing.

Man skulle nog kunna säga att ASBO i formell mening innebar en individualisering av straffrätten.

Debattartikeln från Moderaterna handlar däremot om att ta krafttag mot grupper, gäng. Inte ett ord om att domstolar ska utfärda förelägganden. De verkar snarare tänka sig att Sveriges polis ska få friare händer att själva definiera vad “antisocialt beteende” är. Tankarna går snarare till begreppet “huliganism” (khuliganstvo) i sovjetisk och rysk straffrätt.

Samtidigt i Ludvika har nazisterna i NMR fått polistillstånd för att stå varje dag på torget och bedriva valkampanj. Ludvikabor undviker att röra sig i stadskärnan som de upplever som en ockuperad plats. Men ingenting sådant tas upp i den moderata debattartikeln. Där handlar allt om “förortstorg”.
Alla vet att NMR är redo att ta till våld när som helst. Är inte detta ett paradexempel på “män i grupp som kuvar sin omgivning”? Jo, men NMR gör det med politiska förtecken. Då blir det inte längre tal om antisocialt beteende. I stället är det tydligen antidemokratiskt att inte låta dominansbeteendet fortgå.

Samtidens politiska kris visar sig inte minst genom att konspirationstänkandet i allt högre grad erövrar det politiska samtalet. Att förstå detta bättre är av högsta vikt. Samtidigt är ämnet notoriskt svårt att avgränsa och greppa. Fallgroparna är många. Den som skriver om konspirationsteorier hamnar inte sällan själv i en sorts konspirationsteori med dolda samband mellan allt “extremt”. Eller faller in i ett tröttsamt raljerande över foliehattar och månlandningar. Alltför många glömmer att konspirationsteorier i sig är en fullt legitim typ av historiska hypoteser, eftersom konspirationer bevisligen har funnits och finns. Men detta är något annat än tendensen att se alla konspirationer som sammanlänkade i en enda jättekonspiration, där en liten grupps medvetna ränker har styrt i stort sett hela den moderna världshistorien.

Med tanke på allt detta, är jag väldigt imponerad av journalisten Kent Wernes nya bok Allt är en konspiration. Han lyckas inte bara undvika fallgroparna utan även på ett elegant sätt varva reportage från fältet med en gedigen återgivning av det idéhistoriska sammanhanget. Jag recenserar boken i dagens Expressen.

Så gick det visst två månader utan att några inlägg postades på Copyriot. En blogg som nu faktiskt har levt kontinuerligt i drygt 14 år och kommer leva vidare, tro inget annat. Det här är inte ett sånt där inlägg som ligger överst på flertalet bloggruiner, där bloggaren ursäktar sig för inaktivitet och utlovar nya tag – varpå ingenting skedde.

Vad berodde sommarens bloggstiltje på? I vart fall inte på tidsbrist. Min erfarenhet av de fjorton åren är att ju mindre tid jag har att blogga, desto mer bloggar jag. Det är kanske ett flyktbeteende. Att fly från ett större skrivande genom att skriva om tio andra småsaker. Ju fler marginella vinklar som fyller upp bloggen, desto mer självklart blir det att nästan vilka ämnen som helst är rimliga att ta avstamp i. När det däremot har varit stiltje ett tag, då kommer känslan av att nästa inlägg faktiskt måste ta tag i något som är stort och angeläget. Hur kan det vara rimligt att inte skriva om klimatet? Den känslan. Vem fan bryr sig egentligen om Spotify?

Jodå, flödet kommer att fortsätta sippra, men det kommer aldrig att forsa som det gjorde 2010.