Entries from October 2013 ↓

I början av året var vi en femhövdad forskargrupp som skisserade ett stort, tvärvetenskapligt forskningsprojekt: “Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution“. I dag kom det beskedet från Vetenskapsrådet – i hård konkurrens har vi beviljats ett antal miljoner kronor för att genomföra projektet under fyra års tid.

Projektet kretsar kring Spotify, men handlar om desto mer. Några delstudier handlar om överflödshantering, yttrandefrihet, robotekonomier och statistikgenerering. Men där ryms också experiment med en ganska okonventionell metod för att granska företag som inte nödvändigtvis ser ett intresse av att ge forskare tillgång till sin data. Därmed inte sagt att vår forskning kommer att generera rubriker likt den som jag inte kunde låta bli att sätta över detta inlägg (lånad av Per Köhler).

Av de medverkande forskarna är två medievetare med bakgrund i filmvetenskapen (Pelle Snickars och Patrick Vonderau, en etnolog (Anna Johansson), en vetenskapsteoretiker (Christopher Kullenberg) samt jag som alltså kommer från ekonomisk historia.

OMG, personregistret till Tapirskrift har läckt ut på nätet och kan nu läsas i pdf-format!

Listan över förekommande personnamn kan ge en vink om bokens innehållet. Närmare bestämt: om innehållet i delar av boken. Andra texter innehåller nämligen inte några namn alls.

Själv kan jag inte låta bli att leka att namnlistan skulle vara en bordsplacering. Jag tycker nästan synd om Slavoj Žižek som hamnat inklämd mellan två internetmoguler. Fast han ser ändå ut att ha roligare än Hayek, som inte alls verkar förtjust i sina bordsgrannar Haug och Hegel. Vi ser också att Toni Negri och Friedrich Nietzsche sitter alldeles nära varandra, åtskilda endast av Fredrik Neij – vars gamle kompanjon Gottfrid Svartholm har hamnat till bords med två robotförfattare!

Tipsar åter om att boken går att förhandsbeställa väldigt billigt.

I morse skickades min kommande bok Tapirskrift till tryckning. Om knappt en månad, den 28 november, ska den komma ut. Tills dess går den att förhandsbeställa från förlaget för endast 70 kronor (och då tillkommer varken porto eller andra avgifter). Ganska billigt för 304 sidor, vill jag påstå. Så här lyder baksidestexten:

Som samtidshistoriker och essäist strävar Rasmus Fleischer efter att finna de långa linjer som korsas i vårt unga sekel. Tapirskrift är en samling artiklar och essäer författade åren 2010–2013. Boken rymmer en rad kritiska analyser av den “kontrarevolution” som skett på de digitala kommunikationernas fält. Under lupp hamnar allt från sökrutans tomhet och spamrobotarnas kapprustning till den samtida känslan av kris för det offentliga samtalet såväl som för den privata sfären. Andra texter tar sig an frågor om stadsliv och mobilitet. Gradvis vidgas perspektiven till dess att frågan ställs om var kapitalismen har sin yttersta horisont.

Läsare av Copyriot kommer att känna igen somligt i boken, medan annat är helt nytt. Många av texterna har tidigare bara publicerats på papper i antologier eller tidskrifter. Andra utkommer mer eller mindre parallellt i andra böcker. Där finns exempelvis mitt bidrag till en arbetskritisk antologi som också utkommer om en månad, liksom en längre text som jag skrivit till en finsk antologi om nätpolitik, Verkko suljettu. Men där finns också en nyskriven essä om Berlin som snart ska publiceras i den nya nättidskriften PDFT samt “Svik dagordningen!” som jag skrev för det kommande numret av Subaltern. Totalt tymmer boken 23 texter, såväl längre som kortare.

Förra året halkade jag alltså in i en musikgrupp. En grupp som aldrig repar och inte heller uppehåller sig i någon studio, men som framträder ibland: vilka människor och instrument som medverkar kan variera, men planeterna är alltid samma.

Just i dag släpper gruppen sin LP. Det har rentav gjorts en musikvideo. “Jupiter” spelades in på en legendarisk fest i Kärrtorp för nästan exakt ett år sedan. (Själv hörs jag först på blockflöjt, sedan på klarinett.)

På lördag firas detta skivsläpp med spelning och fest på Cyklopen.

På börsen har dåligt blivit det nya bra, noterar Cervenka. Förra veckan ledded en “dålig” nyhet – närmare bestämt: att arbetslösheten i USA förblir högre än vad många hade väntat sig – till ett “bra” resultat i form av stigande aktiekurser. För den dåliga nyheten tolkades framför allt som ett skäl för Federal Reserve ett fortsätta injektionerna av likviditet. Det blir alltså inte tal om att kasta kryckorna och återgå till normaliteten, en normalitet som ter sig kall och hotfull.

Om det kommer indikationer på en ekonomisk återhämtning, blir detta till varsel om att undantagstillståndet kan närma sig ett slut. Att stimulansfesten ska krascha. Således vänds de bra nyheterna i sin motsats. Ekonomins kris, som knappt längre kan skiljas från dess återhämtning, slår liksom över i logikens kris.

Enligt en viss Richard Koo, som refereras av Cervenka, kommer stimulanserna inte sluta i hyperinflation, utan att de längre räntorna skjuter i höjden, vilket slår hårt mot produktionen, inte minst mot byggandet. Och i detta läge verkar det som att allt mindre signaler kan ge allt större utslag på finansmarknaden.

För varje gång höjs insatserna. Den tioåriga räntan ligger nu på runt 2,5 procent. Om och när Federal Reserve nästa gång börjar prata om att sakta ned den digitala sedelpressen så är risken att räntan stiger en bra bit över 3 procent. Vilket slår ännu hårdare mot ekonomin.

För att hantera situationen måste Federal Reserve jobba med känslor. De måste lugna den stora rädslan för vad som ska hända om injektionerna trappas ned, menar Richard Koo. Enda sättet kan vara att de går ut och säger att dessa stimulansinjektioner (“kvantitativa lättnader”) från början var fel väg, att de inte funkade och att det därför inte kan vara så farligt att ta bort dem. Men detta skulle inte bara innebära att Federal Reserve sätter sitt anseende på spel. Det är långt ifrån säkert att finansmarknaderna skulle tro på att stimulanserna bara varit placebo.

Hela diskussionen rör sig verkligen inom missbrukarvårdens diskurs.

I dag för 114 månader sedan postades det första inlägget på bloggen Copyriot. Etthundrafjorton månader! Annorlunda uttryckt: om ett halvår fyller denna uråldriga blogg tio år.

Under dessa tio år har bloggens plats bland nätmedierna förändrats rejält. Att använda bloggmediet för att pröva tankar är nuförtiden helt annorlunda mot hur det var kring mitten av nollnolltalet. Ändå finns det en hel del bloggläsare som har hängt med i åtskilliga år och givit olika former av respons: vissa har blivit stammisar i kommentarsfältet, andra har följt upp på egna bloggar, några har kunnat kommentera muntligt eftersom jag träffat dem. Responsen har varit ovärderlig för mig.

Samtidigt känns könsbalansen helt grotesk. Jag menar: av alla de bloggläsare som givit sig till känna, exempelvis i kommentarsfältet, finns ju nästan bara män! För att uttrycka saken försiktigt, är detta ett faktum som talar mot att Copyriot ska hålla på i ytterligare tio år.

Vad som händer med Copyriot efter dess tioårsdag är fortfarande en öppen fråga. Det är alls inte säkert att det blir något mer bloggande. Men det betyder inte att jag nöjer mig med att skriva böcker och artiklar. Om bloggen sätter punkt, måste de funktioner som den har fyllt i stället uppfyllas på andra sätt – kanske utanför den s.k. offentligheten.

Om du verkligen känner att du vill följa med i det fortsatta utbytet av idéer även efter att Copyriot fyllt tio år, så finns det ett formulär som du gärna får fylla i. Annars kör vi på här i ojämn takt i ytterligare ett halvår till, sen får vi se.

Efter att i rask takt ha postat tre inlägg (120, 121, 122) som främst kretsat kring Ekis bok Skulden, hittades några tydliga skillnader gentemot Utan framtid av López/Björk.
Nu vänder vi oss till den senare boken, där en central fråga är varför det blivit ett globalt fenomen – särskilt tydligt i Nordafrika och den så kallade västvärlden – att ungdomar inte får fotfäste på arbetsmarknaden.

“Det finns helt enkelt färre och färre fasta tjänster på arbetsmarknaden och fler och fler tidsbegränsade anställningar”, skriver López/Björk. Så är det liksom bara. Omvandlingen förklaras alls inte i termer av en “kapitalets motoffensiv”, som Ekis gör. Snarare läggs tonvikten på hur mikroelektroniken har förändrat villkoren för varuproduktion, vilket omöjliggjort den tidigare typen av kapitalism. I långa passager är López/Björk tämligen kyliga i sitt resonerande om orsak och verkan:

Flera samverkande faktorer har lett fram till de förändringar av arbetsmarknaden som vi ser i dag. En av de mest avgörande är att antalet personer som står till arbetsmarknadens förfogande har ökat explosionsartat över hela världen. /…/
Man kan tvista om vad globaliseringen har betytt för utvecklingsländerna, men det råder ingen tvekan om att västvärldens arbetare har förlorat på den här expansionen. /…/
Arbetsmarknaden präglades länge av ett positivt samband mellan löneökning och företagens produktivitet, men detta har brutits.

Vid sidan av globaliseringen, lyfter López/Björk fram avindustrialiseringen eller närmare bestämt de inneboende särdragen hos den s.k. tjänstesektorn. Inflytelserika idéer om det postindustriella kunskapssamhället formulerades länge av sociologer som Ulrich Beck och Daniel Bell. Efter krisens utbrott har det blivit tydligt hur naiva dessa idéer var. Avindustrialiseringen innebär inte att arbetslivet i allmänhet blir “kreativt”.

I USA ökar både antalet högavlönade och specialiserade arbeten i toppen på arbetsmarknaden och antalet lågavlönade och okvalificerade servicejobb. Samtidigt tenderar mittsektorn – som förr dominerandes av dem som sysselsattes inom tillverkningsindustrin – att krympa. /…/
butiksbiträde, kassör och arbete med livsmedelshantering och servering är de tre vanligaste yrkena i USA i dag.
/…/
Inom tjänstesektorn är osäkra anställningar vanligare än i tillverkningsindustrin. /…/
Donald Storrie ser två förklaringar till de skilda villkoren inom industri- och tjänstesektorn.
– Fackföreningarna är svaga inom servicebranschen. Det är ofta små arbetsplatser och det kan vara svårt att organisera arbetare där. Men man måste också medge att de osäkra anstälningarna inom servicebranschen har att göra med näringens väsen. Det är svårt för arbetsgivarna att veta hur mycket personal som behövs, inte minst på restauranger där arbetet är säsongsbetonat – med julhandel, turism och liknande.
Ytterligare en faktor som pressar ner lönerna inom delar av tjänstesektorn är att lönerna är en stor del av företagens totala kostnader. På fabrikerna har man kunnat effektivisera arbetet genom ständig teknisk utveckling, men det är inte lika lätt att rationalisera bort vårdpersonal eller servitörer.
/…/
Allt tal om tjänstesamhällets välsignelser får nästan en parodisk klang med tanke på att de europeiska länder som klarat sig bäst igenom den ekonomiska krisen är de som har kvar en betydande industriproduktion. Den postindustriella ekonomin är inte längre någon ledstjärna. När vi pratar med Donald Storrie, konstaterar han att det förs en diskussion om hur man kan återindustrialisera Europa i krisens spår.
– En lärdom som man kan dra av krisen är att Tyskland, det land med den starkaste industriella basen i Europa, är det land som har klarat krisen bäst.

López/Björk noterar hur den flitigt anlitade EU-rådgivaren Jeremy Rifkin (vars efternamn tyvärr felstavas) har slutat att tala om the end of work. Nu ordar han i stället om hur den mikroelektroniska revolutionen, trots allt, i slutändan, ska skapa nya jobb. Vilket inte är så troligt, påpekar López/Björk. Visst skapas nya arbetstillfällen i anslutning till mikroelektroniken, men betydligt färre än hur många arbetstillfällen som rationaliseras bort.

Först refereras här libertarianen Tyler Cowen som i The Great Stagnation menar att vi nått en “teknisk platå”, där tillväxten stagnerar. Alltså att det skulle vara en sviktande teknikutveckling som ligger bakom krisen (vilket även hävdas av Duménil, åtminstone enligt Ekis. Dock lutar López/Björk snarare åt förklaringen att det är den tekniska utvecklingen i sig som lägger grunden för krisen – ett synsätt som tycks förutsätta en analys av kapitalismens inre motsättningar. Så här skriver López/Björk i sitt referat, som alltså tar avstamp hos Tyler Cowen:

Uppfinningar som bilen, kylskåpet och telefonen inte bara underlättade människors tillvaro utan medförde också fler arbetstillfällen och bättre välfärd för folkflertalet, men effekten av dagens ekonomiska och tekniska innovationer är mera oviss. Ett av internets mest framgångsrika företag, Google, har exempelvis bara 20000 anställda. Twitter, som förändrat våra kommunikationsmöjligheter, sysselsätter endast 300 personer.
/…/
Susan Hockfield /…/ har exempelvis noterat att USA och Kina har ungefär lika stor industriell produktion, men att USA sysselsätter endast 10 procent av den arbetsstyrka som sysselsätts i Kina.
Ekonomerna Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson /…/ argumenterar i Race against the machine för en delvis annan utveckling än den som Cowen talar om. De ser ingen stagnation, utan menar tvärtom att vi är inne i ett skede med extrem teknisk utveckling. Men även de drar slutsatsen att den nya tekniken äter upp jobben och dessutom pressar ned lönerna.
/…/
om den första och andra tekniska revolutionen skapade arbetstillfällen, tycks den tredje industriella revolutionen snarare förstöra arbeten. Det är därför tvivelaktigt om en återindustrialisering skulle kunna vända trenden med strukturell arbetslöshet i väst.

I sin bok Skulden skriver alltså Ekis om övergången från en “fast” till en “flytande” kapitalism – ordval som kan ifrågasättas, även med tanke på hur euron faktiskt innebar att de flytande växelkurserna åter avskaffades i stora delar av Europa. Men låt oss gå vidare till den historiska framställningen.

Efter kapitalismens “guldålder” 1945–1973 hände något – men vad Ekis redogör väl för hur olika marxistgubbar förfäktar helt olika teorier:

1973 blev en vändpunkt. Arabstaternas oljebojkott utlöste en kris, men när den var över återhämtade sig inte vinstnivåerna. Snart blev det uppenbart att de höga profiternas dagar var över. Varför är omdebatterat. Det verkar inte riktigt finnas någon konsensus, och frågan om varför profiterna sjönk är en tvistefråga som delar även de marxistiska tänkarna. David Harvey menar att det var arbetarrörelsens framgångar som gjorde att profiterna sjönk: arbetarna hade kämpat till sig så höga löner att det blev allt mindre kvar till vinst åt ägarna. Robert Brenner menar att det snarare berodde på ojämnhet i den globala ekonomin. Nya ekonomier pressade ner priserna samtidigt som japanska och tyska företag subventionerades kraftigt av sina stater och överlevde trots att de inte var särskilt framgångsrika. Andrew Kliman menar att det berodde på skiftet till informationsteknologi, som kräver färre arbetare och därmed genererar lägre profiter. Gérard Duménil och Dominique Lévy hävdar motsatsen: att det var kapitalisternas oförmåga att hålla uppe den tekniska utvecklingen som ledde till att profiterna sjönk. Andra säger att det helt enkelt var slut på en era: man hade mjölkat allt man kunde ur den, och det var dags att gå vidare.

När jag jämför Skulden (Ekis) med Utan framtid (López/Björk), verkar det som att den senare boken saknar samma ambition om att spåra krisen ända tillbaks till 1970-talet. Historieskrivningen hos López/Björk tar snarare sin utgångspunkt i hur globalisering och mikroelektronik redan är i färd med att omstrukturera kapitalismen. Men dit återkommer vi strax.

Förra inlägget noterade att Ekis i dessa passager är dubbeltydig: å ena sidan är det fråga om “kapitalets motoffensiv”, å andra sidan något som sker utan att det finns en plan.

Fortsättningen till det ovan citerade stycket handlar definitivt om en noga planerad offensiv. Och här handlar det inte om kapitalet som samhälleligt förhållande, utan om “kapitalisterna” som aktörer:

Kapitalisterna satt dock inte med korslagda ben och analyserade orsaker. Nu skulle profiterna upp /…/
Det första draget var att sänka löner och höja tempot på arbetsplatser. /…/
Det andra draget var att hitta nya källor till profit. Och inget var bättre än det offentligt ägda. Här fanns allt som var nödvändigt för människor: skola, äldrevård, elektricitet, telefoni, järnväg, apotek. /…/
Det tredje draget var att göra pengar av ingenting. Eller annorlunda uttryckt: finanssektorn. Finansen hade varit en tillbakatryckt del av kapitalismen sedan trettiotalet. Då hade en otyglad finanssektor kastat en halv värld in i depression och gjort miljoner människor arbetslösa. Efter detta antogs lagar som till exempel ockerlagarna och Glass Steagall-lagen. /…/
Nu kom finanskapitalet att återta sin förlorade hegemoni. /…/ Inom finanssektorn kunde man göra jättevinster när industrin inte räckte till. Men för det krävdes att regleringar, lagar och kapitalkontroller avskaffades. /…/
Alla dessa reformer innebar i praktiken att företag gavs möjlighet att skapa pengar. Detta genom att låna ut pengar de inte hade och sedan ta hjälp av inkassoföretag eller myndigheter för att driva in pengarna.

Min främsta invändning gäller beskrivningen av “finanskapitalet”, som om det var en särskild typ av extra ondskefulla kapitalister. Krisseriens fjärde inlägg (oktober 2011) handlade just om skillnaden mellan industrikapital och finanskapital:

Det handlar inte om två slags företag, ännu mindre om två slags kapitalister. Åtskillnaden syftar på två slags kapital. Kapital är värde i rörelse. För att värdet ska växa måste kapitalet ständigt ändra skepnad och i den här rörelsen förvandlas finanskapital till industrikapital och omvänt. Att då tala om finans och industri som skilda sektorer blir bara fel.
Samtidigt är åtskillnaden nödvändig att göra för att alls kunna begripa den finansialisering som inleddes på 1970-talet, tydligast manifesterad i en enorm tillväxt av skuldsättningen på alla nivåer men även utvecklingen av ständigt nya finansiella instrument.

Det stämmer inte riktigt att “företag gavs möjlighet att skapa pengar” först på 1980-talet. Här vill jag rekommendera Ernst Lohoffs skildring av det fiktiva kapitalets historia, där det framgår varför aktiebolag är ett sätt att skapa fiktivt kapital, precis som utlåning är det. Det är dock ingen konstant i kapitalismens historia. Aktiebolagen får sitt genomslag först med den andra industriella revolutionen. Den finansialisering som Ekis skildrar har ägt rum i anslutning till den tredje industriella revolutionen.

Men här finns ännu en skillnad mellan Skulden (Ekis) med Utan framtid (López/Björk) – åtminstone i de passager som jag nu jämför. Ekis sätter det politiska agerandet i centrum och bryr sig föga om produktivkrafternas utveckling, medan López/Björk gör precis tvärtom. Där fortsätter vi i nästa inlägg.

Nu ska jag åter citera ett stycke som Ekis skriver i Skulden och som även citerades i i förra inlägget:

Saken är nämligen den att kapitalismen de senaste trettiofem åren genomgått en omstrukturering. Från en fast kapitalism till en flytande kapitalism, som är mycket mer instabil och krisbenägen. Och betydligt mer aggressiv.

Först imponerades jag av den pedagogiska kärnfullheten. Sen blev jag mer tveksam.

För om kapitalet är en kategori av rörelse, kan det bli missvisande att tala om en “fast kapitalism”. Intrycket blir lätt, liksom hos Duménil, att det vore önskvärt att återgå till en kapitalism som är mera “fast”. Kanske mera fäst vid nationen. Som om kapitalets aggregationstillstånd vore en politisk fråga.

Här framstår Ekis, i de aktuella kapitlen, som lite dubbeltydig. Å ena sidan beskriver hon omstruktureringen i termer av “kapitalets motoffensiv”. Offensiv är en militärstrategisk metafor som nånstans förutsätter att den part som går till offensiv hade kunnat nöja sig med att försvara sina positioner. Men fanns det en sådan valmöjlighet? Är kapitalet över huvud taget en “part” som kan välja sin strategi?

Om kapitalet inte växer, upphör det att vara kapital. Kapitalet är inte detsamma som en grupp kapitalister, utan ett samhälleligt förhållande. För enkelhets skull kan vi ta pensionspengarna som exempel: det finns ingen möjlighet att förvalta pensionerna “defensivt”. Även om man så skulle köpa guld och gräva ner det i en bunker, för att i framtiden dela ut guldpengarna till nyblivna pensionärer, skulle detta inte bli annat än spekulation på en marknad.

Å andra sidan punkterar Ekis idéerna om att den “flytande kapitalismen” skulle vara ett uttryck för nyliberal ideologi. Kapitalismens omstrukturering saknar inte bara ideologi – den saknar en övergripande plan.

Den som studerar i detalj vad EU:s ledare har sagt och gjort sedan krisen brutit ut har all anledning att bli mörkrädd. Det hela liknar en seglare utan karta på ett okänt hav med en trasig båt. /…/ Hela tiden säger de: “Det finns ingen anledning till oro” vilket, som alla vet, bara sägs av någon som är fullständigt skräckslagen.

Fortsätter nu den parallella läsningen av två nya böcker, som visar sig ha en likartad disposition. Läsningen är associativ, utan ambition om att rättvist bedöma någon av böckerna som helhet.

Tre korta kapitel i Skulden framstår som bokens kristeoretiska kärna, där Ekis diskuterar övergången från en “fast” till en “flytande” kapitalism under de senaste 35 åren. Först konstaterar hon:

Det är något i själva systemet som inte fungerar. Men att bara ange “kapitalismen” som förklaring är för vagt. Det räcker inte. Det är, som Andrew Kliman skrivit, som att skylla på tyngdlagen för att ett plan störtar. Tyngdlagen finns alltid där, men plan störtar ju inte hela tiden för det. Kapitalismen är ett orättvist system, men den befinner sig inte alltid i kris.

Alltså, jag köper inte Klimans metafor. Kapitalismen är en historisk process. Den har inte alltid funnits där, utan är bara några århundraden gammal. Så visst är det möjligt att förklara krisen som en ofrånkomlig följd av de inre motsättningarna i denna process. För att åter citera Marx ur Grundrisse:

Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

Visst, kapitalismen befinner sig inte alltid i kris. Eller närmare bestämt: den har hittills inte alltid befunnit sig i kris. Möjligheten finns att den hädanefter alltid kommer att göra det. Saken beror väl lite på hur vi definierar “kris”. Men bara för att tidigare kriser har varit övergående, betyder alla kriser kommer att vara det. Om kapitalismen verkligen är en historisk process, betyder det att varje kris är någonting mer än bara en återkomst av detsamma. Det handlar alltså inte om att finna en förklaring till “de återkommande kriserna”.

Om vi säger att den rådande krisen är ett uttryck för kapitalismens inre motsättningar, så har vår kristeori funnit sig tillrätta i begreppsparet innehåll/uttryck – en ontologi som måhända kan återföras till Leibniz. I vilket fall tror jag det är rimligt att tänka så, när vi ska begripa just kapitalismen: att det finns underliggande motsättningar som kommer till uttryck i manifesta kriser. Kristeorin måste då ställa sig två frågor: 1) vilka är de underliggande motsättningarna; 2) varför kommer de inte till uttryck under vissa perioder?

Ursäkta att jag gled iväg från ämnet, alltså vad Ekis skriver i Skulden. Hon skriver så här:

Saken är nämligen den att kapitalismen de senaste trettiofem åren genomgått en omstrukturering. Från en fast kapitalism till en flytande kapitalism, som är mycket mer instabil och krisbenägen. Och betydligt mer aggressiv.

Ja, någonting har hänt under de senaste 35 åren. Vilket för övrigt är en tidsperiod som råkar sammanfalla rätt väl med livsperioden för de aktuella böckernas författare (liksom min egen livsperiod). Det är lite intressant att tänka på hur vi utgör en generation som kris som en parallell med våra egna liv. Särskilt eftersom dessa liv snarare har präglats av tvära kast mellan uttryckliga kriser och kreditdrivna högkonjunkturer.

Kanske är det lite för lätt för oss – generationen som föddes kring 1980 – att tänka vår uppväxt som en rörelse från ett fast tillstånd, till ett flytande tillstånd. Det låter ju liksom rätt likt de flesta andra uppväxtskildringar som gjorts under de senaste tvåhundra åren.
Vad som däremot inte är lätt, men nödvändigt, är att sätta ord på upplevelsen av “att dagens unga går en betydligt mörkare framtid till mötes än den som väntade deras föräldrageneration”. Nu citerar jag López/Björk, som skriver om erfarenheter som återfinns såväl i Sydeuropa som i Sverige. Åldersgränsen för när man slutar vara “ungdom” fortsätter att skjutas allt längre upp i åren.

Det som vi vanligtvis förknippar med att bli vuxen – att ha egen bostad, ett fast arbete, möjlighet att bilda familj – kommer allt senare i livet allteftersom ungas ekonomi försämras.
/…/
Förändringarna på arbetsmarknaden tycks helt enkelt skjuta upp det så kallade vuxenlivet. som länge likställdes med trygg inkomst, bostad och familjeliv – vilket är svårt att ha utan fast jobb. Ungdomsbegreppet vidgas och blir mer elastiskt. Trettioåringar med osäkra anställningar eller i studier har inte riktigt trätt in i vuxenlivet.

Möjligheten att göra en klassresa var kanske exceptionellt stor under årtiondena efter 1945. I statistiken över psykisk ohälsa märks en växande klyfta mellan ungdomar (som mår sämre) och befolkningen i stort (som mår bättre). Samma sak med självmord. Utifrån USA-statistik konstateras:

De äldre har blivit rikare under de senaste 25 åren, medan de unga blivit avsevärt fattigare. /…/
det finns en mängd orsaker /…/ En viktig omständighet är att många äldre köpte sina hus innan bostadsbubblan blåstes upp, då bostäder fortfarande var billiga.

Kanske kan man uttrycka det så här: “lösningen” på 1970-talets inflationskris blev bland annat att inflationstrycket riktades om. Från 1980-talet fick vi se en massiv “asset inflation” där priserna på aktier och fastigheter skjuter i taket. Resultatet har inte bara blivit ständiga bubblor och krascher, utan även en vidgande generationsklyfta där alla som hunnit köpa en bostad innan prisinflationen blir vinnare, på den yngre generationens bekostnad.