Entries from November 2011 ↓

Lagen om förtal – där grovt brott kan ge fängelse i två år – är endast tillämplig när det är en person som utpekas “såsom brottslig eller klandervärd”. Företag kan inte förtalas i Sverige.
Mårten Schultz, professor i civilrätt, vill ändra på detta. Även “ekonomiskt förtal” borde bli olagligt, menar han.

Ekonomiskt förtal är det uttryck som brukar användas för när någon förtalar en kommersiell aktör, framför allt av företag. /…/
Möjligheten att ansvara för ekonomiskt förtal har i Sverige varit ett rött skynke. Aversionen mot ansvar för förtal mot företag hänger samman med den svenska yttrandefrihetstraditionen. /…/
Det konstiga är att denna ansvarsfrihet också gäller lögner. Även medvetna lögner. /…/
Priset betalas av den person vars livsverk slås i spillror efter att falska uppgifter om hennes företag slagit verksamheten i spillror. Familjeföretaget som går i konkurs efter att lögnen slagit rot. Är försvaret av lögnen värt det priset?

Det luriga är att Mårten Schultz argumenterar som att det endast handlar om att “medierna” förtalar oskyldiga företag. Men ett förbud mot “ekonomiskt förtal” kan knappast inskränkas till pressetikens universum. Mårten Schultz bekräftar att han även vill att förbudet ska omfatta den privatperson som medvetet ljuger om ett företag t.ex. i en blogg. Och han förtydligar att det i första hand bör röra sig om ett civilrättsligt skadeståndsansvar.

Men ingenting säger att civilrätt är “mildare” än straffrätt. Tvärtom. Den som avkrävs skadestånd i en civilrättslig process har ingen rätt till offentlig försvarare. Civilrätt tenderar att bli den rikas rätt mot den fattiga. Oftast slutar det med en förlikning utanför domstolen, där avtalet som undertecknas är hemligt. Civilrätt tenderar därför även att vara motsatsen till transparens.

Ett förbud mot “ekonomiskt förtal” skulle därför i första hand resultera i att företag får möjlighet att skicka hotbrev till t.ex. bloggare, vilka inte har råd att försvara sig och därför går med på att skriva under avtal där det t.ex. kan stå att de aldrig mer får nämna företagets namn. Även om bloggaren inte alls har ljugit, eller bara har återberättat en uppgift som stått att läsa i en tidning utan att själv kunna garantera att uppgiften är sann. Eller för den delen ha länkat till något.

Här länkar jag till en artikel där det står att läsa om grymma arbetsvillkor i Foxconn-fabrikerna i Kina, som bland annat tillverkar iPad, iPhone och iPod. Jag har ingen möjlighet att personligen kontrollera att dessa uppgifter stämmer. Med en lag mot “ekonomiskt förtal” skulle Foxconn eller Apple ha möjlighet att skicka ett brev till mig med krav på skadestånd. Om de skulle få rätt i domstol är mer tveksamt, men hur många privatpersoner vågar stå upp mot Apple i domstol?

Frågan om “ekonomiskt förtal” ställs ytterligare på sin spets genom finanskrisen. Minns ni hur en ekonom greps av säkerhetspolis i Lettland för att han uttryckt oro över den lettiska valutans stabilitet? Jag vet inte hur det gick med det fallet.
I en finansiell oro är det fullt möjligt att “förtala” en valuta på ett sätt som får enorma konsekvenser. Det går rentav att tänka sig hur valutaspekulanter kan ha ett intresse av att orkestrera sådant förtal. Kommer då en lag mot “ekonomiskt förtal” att kunna användas av staten (Riksbanken) mot den som anses ha svartmålat ekonomin?

Det vore intressant att reda ut relationen mellan populism och teknokrati. Båda är utpräglade krisfenomen, vill jag hävda. Vid första anblick kan de te sig som motsatser.
Populismen tar ställning för folket mot eliten. Teknokratin är elitens makt över folket. Men de förenas av samma falska objektivitet.
Det antas i båda fall vara självklart vad som är bäst för “vanligt folk”. Skillnaden ligger väl i hur man antar att detta allmänintresse kan representeras.

Historiskt kan de två fenomenen härledas till två storkriser i USA. Den långa depressionen (cirka 1873–96) ledde till bildandet av grupper för ömsesidig hjälp, vilka bildade basen för den rörelse som själv kallade sig populistisk och var påfallande stark under några år på 1890-talet. Dess arv var ytterst varierande: under det tidiga 1900-talet skedde såväl vänster- som högerradikala mobiliseringar som i viss mån kunde spåras tillbaka till krisårens populism.

Den teknokratiska rörelsen formerades redan på 1920-talet som en rörelse dominerad av ingenjörer och med Thorstein Veblen som viktig influens. De fick sitt stora genomslag först i det tidiga 1930-talets kris. Även om den teknokratiska rörelsen föll samman lika fort som populismen hade gjort, lämnade den vissa avtryck i den New Deal-politik som kom att föras i USA.

Mer läsning finns i de skrivna föreläsningarna på seminariet “Three crises” som ordnas i Chicago av Brian Holmes et.al.

Spänningen mellan populism och teknokrati blir kanske allra mest paradoxal i kretsarna kring den s.k. sanningsrörelsen, som växte fram under nollnolltalet. Dess allmänna karaktär är i första hand populistisk, riktad mot “eliten” som ibland rentav benämns som “teknokrater”. Men ur samma sanningsrörelse växte även “The Zeitgeist Movement” som är ett uttryckligt försök att återuppliva 1930-talets teknokratiska rörelse. Detta skedde lagom till att finanskrisen blommade ut 2008. Influensen kommer via Zeitgeist-filmerna som uppmärksammade “The Venus Project“, som i sin tur grundades 1975. Idétraditionen rör sig i kriskonjunkturer.

När jag letar efter fler samtida paralleller i bloggens arkiv hittar jag bl.a. dessa: Birgitta Jónsdóttir och populismen (september 2010), Om teknokrati (augusti 2009). Det är intressant att notera hur bl.a. Piratpartiet och Wikileaks, när de var som mest omdebatterade, ömsom anklagades för populism, ömsom för teknokrati.

De som då varnade för “tilltagande politisk teknokrati” verkar däremot inte ha något att säga om Europas teknokratisering idag, som mer och mer liknar en teknokratiernas inbördeskrig. Andreas Cervenka i SvD är mer rakt på sak.

Avslutningsvis, en mycket hastig tanke: Är det rimligt att tänka sig ett samband mellan populism och inflation, liksom mellan teknokrati och deflation? Kanske – för inte heller inflation och deflation är motsatser, är det kommer till kritan. Mer om detta senare.

Capitalisme et schizophrénie är den gemensamma undertiteln till L’Anti-Œdipe (1972) och Mille Plateaux (1980). Samarbetet mellan Gilles Deleuze och Félix Guattari sammanföll alltså med 1970-talets långa kris. Särskilt i den fösta av böckerna finns resonemang som kan vinna på en kristeoretisk läsning, anknytande till vad Marx skriver om kapitalet som “den processerande motsättningen” i de manuskript som blivit kända som Grundrisse och om “kapitalets organiska sammansättning” i Das Kapital.

I detta sammanhang går det att förstå begreppet corps-sans-organes (organlös kropp, BwO). Dess kristeoretiska relevans blir knappast mindre av att Deleuze & Guattari samtidigt påpekar att den organlösa kroppen är en synonym till vad Freud (1920) benämnde som dödsdriften. Det inflatoriska sammanhanget, steget bort från guldstandarden, förenar 1920 (Österrike efter kriget) och 1972 (världen efter Nixonchocken).

The full body without organs is the unproductive, the sterile, the unengendered, the unconsumable.

Vad är den “fullständigt” organlösa kroppen? Ett möjligt svar: konstant kapital utan variabelt kapital, det vill säga maskineri utan arbete, den tendentiella riktning i vilken varje varuproducent måste gå, tvingad av varumarknadens konkurrens.
Marx begrepp om “organisk sammansättning” kan vara lite förvirrande, eftersom denna siffra blir högre ju lägre del av produktionskostnaden som utgörs av arbetskraft. Men om vi försöker tänka oss en varuproduktion som begagnar sig av noll lönearbete, blir det SYSTEM ERROR. Och ökad produktivitet – påskyndad av den mikroelektroniska revolutionen – innebär rent logiskt en fallande profitkvot, om inte produktionens totala omfång kan fortsätta att öka exponentiellt.:

Each time, the firm that has recourse to new technology wins. But with this, the entire system loses, because technologies replace human work. The value of each particular commodity therefore contains still smaller parts of human labour – which is however the only source of surplus value, and thus profits. The development of technology diminishes profits in their totality. However, during a century and a half, the broadening of the production of commodities on a world scale has been able to compensate this tendency towards the shrinking of the value of each commodity.
During the 1970s this mechanism – which was already nothing more than a relentless pursuit of the same policy in spite of all the evidence – has jammed. The gains of productivity permitted by micro-electronics has, paradoxically, put capitalism into crisis. Investment always more gigantic than before were necessary in order to make work the few remaining workers according to the standards of productivity of the world market. The real accumulation of capital was threatening to stop. It is at this moment that ‘fictitious capital’, as Marx called it, took off. The withdrawal of the convertibility of the dollar into gold, in 1971, has eliminated the last safety valve, the last anchoring to real accumulation.

Anselm Jappe

Och i detta blir det ännu tydligare i vilken utsträckning som Deleuze & Guattari i L’Anti-Œdipe (1972) försökte att generalisera vissa av de kristeoretiska ansatserna hos Marx (som aldrig utvecklades till mer än ansatser). Emellertid lät de Marx filtreras genom Althusser, då de tyvärr knappast hade kanalerna till de omläsningar som samtidigt pågick i Tyskland, med influenser från Rubin och Rosdolsky.
Det faktum att Deleuze & Guattari saknar ett begrepp om “abstrakt arbete” bidrar nog till att deras resonemang om “produktion” alltför lätt glider ut i någonting som liknar traditionsmarxistisk arbetsontologi, fast utsmetad på diverse “maskiner”. Men om dessa brister korrigeras, finns det fortfarande mycket att hämta i maskintänket – inte minst omskrivningen av Marx fetischbegrepp i termer av “mirakelmaskin”. Kanske går det rentav att säga att Deleuze & Guattari förstår ökad produktivitet (det vill säga kapitalets frånstötande av arbetskraft) i termer av en “paranoid maskin”.
Ur resonemanget om organlösa kroppar är det i vilket fall inte svårt att härleda en djärv kristeoretisk tes: “Kapitalet” (Marx) är lika med “dödsdriften” (Freud).

Hanna Fahl har skrivit ett stort reportage i DN medan hon under en veckas tid avhöll sig från internet. Det är klart läsvärt och håller distansen från det pågående trendgörandet av nedkoppling som lyxprodukt. Vi tog en kopp kaffe i onsdags och pratade en stund om det där med offlinevaro. Samtalet refereras i slutet av reportaget:

Det finns positiva saker med internetfriheten också. Jag är i vanliga fall ganska dålig på att svara på mejl, svara i telefon, svara på Facebookmeddelanden – något som kan göra min omgivning frustrerad, besviken, arg till och med. Men plötsligt har jag den perfekta ursäkten. Jag får inte vara på internet! Jag FÅR inte! Den totala avhållsamheten är lättare att förklara för folk än att ett mejlsvar kommer en dag för sent. Och här ligger kanske förklaringen till att internetfrihet ligger i tiden just nu, förklaringen till program som ”Freedom” och böcker som Susan Mausharts ”Nedkopplad”. Det tror åtminstone Rasmus Fleischer.

– Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.

Han sitter och skriver i en tummad, tjock, svart anteckningsbok i en soffa på fiket. Datorn ligger hopslagen på bordet framför, kaffekoppen står bredvid. Hans mobiltelefon är en gammal Nokia med svartvit skärm. Det förvånar mig lite. Rasmus Fleischer är författare till böckerna ”Det postdigitala manifestet” och ”Boken och biblioteket”; båda handlar om den digitala eran och hur vi ska hantera den. Han är bloggare och debattör och skriver mycket och flitigt om internet. Men han gör det ofta i sin svarta bok, för hand.

– Ibland bloggar jag i anteckningsboken också, och skriver in det på datorn efteråt, säger han.

Vi kopplar ned för att internet har blivit en plikt för oss, förknippat med arbete, säger Rasmus Fleischer. Små, små arbetsbördor punkterar vår fritid och gör oss matta. Jobb, tvättstugebokningar, internetbankärenden och barnens dagisplanering – allt hamnar i samma inbox i mejlen och flyter ihop. Och när vi inte kan hantera det tar vi hellre drastiskt avstånd än att göra små förändringar som kan vara svåra att få folk att acceptera socialt. Det är enklare att förklara sig strikt vegetarian än att säga att man bara äter kött ibland.

– Vi ska heller inte bara leta efter orsaken i oss själva och våra individuella svagheter. Det handlar om ett ekonomiskt system där vi förväntas arbeta mer. En virtuell arbetslinje, med en massa aktörer som har mycket att vinna på att rationalisera bort uppgifter anställda borde göra, och lägga dem på oavlönad arbetstid – vår fritid.

Internetfriheten är en lyxvara, säger Rasmus Fleischer. Det är inte alla som har möjlighet att stänga av, koppla ned, dra sig undan till den digitala ensliga skärgårdsön, och i en framtid kanske det blir något företag kapitaliserar på också: caféer garanterat utan mobiltäckning, internetblockerade semesterorter. Innan det händer måste vi människor helt enkelt lära oss glida friare på skalan mellan uppkopplad och nedkopplad.

– Det är svårt att prata om gråskalorna i vardagen, säger Rasmus Fleischer.

Att jag vill betrakta online/offline som en gradfråga betyder inte att jag vill förneka den fenomenologiska möjligheten till (eller nödvändigheten av) nedkoppling. Men det finns nog en poäng i att betrakta det just som en rörelse “bort från” nätet snarare än som en plats “utanför” nätet. Dessutom bör inte frågan inskränkas till det vi idag kallar för “nätet”.

Nedkopplingarna är olika varaktiga, går olika långt och i olika riktningar. De kan inkludera inte bara ett avsteg från telefoni och kortbetalning, utan även från det skrivna ordet och den inspelade musiken, i vissa fall rentav från ord och musik överlag. Lite som i Det postdigitala manifestet, § 19.

Under den gångna veckan har det låtit ungefär så här:

All indicators – financial, economic, political and institutional – now point to the likelihood that the crisis will get significantly worse before (if) it gets better. /…/
We are now in the midst of the perfect storm and it is far from clear when (or if at all) it will blow over.

Sony Kapoor, 21/11

If you want to get very pessimistic indeed, imagine the outbreak of another international financial crisis. Only this time, American government institutions aren’t allowed to bail-out banks and backstop money-market funds as they did in 2008. This time, Congressional support, in the form of TARP and fiscal stimulus, may not be available thanks to Tea Party Republicans and a much higher level of federal debt. /…/
Picture the 2008 collapse with a heavily depleted stock of fire-fighting equipment. The stakes in Europe are enormous. Failure is unthinkable. And yet, it looks increasingly likely.

The Economist, 21/11

there is little doubt that the euro zone will see a deep recession in 2012—with a fall in output of perhaps as much as 2%. That will lead to a vicious feedback loop in which recession widens budget deficits, swells government debts and feeds popular opposition to austerity and reform.

The Economist, 26/11

Detta är röster från mainstream. Även om Sony Kapoor må luta lite mer åt det vänsterborgerliga hållet och The Economist mer åt det högerborgerliga så har i grunden samma teknokratiska budskap: att kvantitativa lättnader är den enda vägen, att Europas öde hänger på att ECB fyller sin största kanyl och fort som fan skjuter in mer likviditet i första bästa ven.
Närmare bestämt: ECB måste uppfinna mer pengar och trycka in dem i ekonomin genom att köpa statsobligationer. Om dosen inte blir tillräckligt hög? Då kommer Europa att drabbas av deflation, varnar The Economist. Och det kommer att vara Tysklands fel, upprepar alla.

the ECB could be in the process of destroying not just the euro, but the world.

Paul Krugman, 20/11

Om vi letar oss ut ur mainstream, en bra bit till vänster, hittar vi en artikel som publicerades på Endnotes redan i sensomras: “Two aspects of austerity“. Den lyckas ganska bra med att reda ut varför neo-keynesianska åtgärder inte kommer att funka. Sedan 1970-talets kris har statsskulderna stigit markant, räknat i procent av BNP. Enligt det keynesianska programmet är det helt i sin ordning att statsskulderna stiger när det är lågkonjunktur, men då ska de sjunka när det är högkonjunktur, vilket knappast har skett. Orsaken till detta är inte politikernas inkompetens, enligt Endnotes, utan att högkonjunkturerna i sig har blivit allt svagare.

Vi kan alltså förstå den nuvarande krisen som en förlängning av 1970-talets kris. Efter fordism-keynesianismen kom en generellt skuldstegring (finansialisering) som nu har varat i nästan 40 år.

Over the past four years, the Federal Reserve, in tandem with other central banks, has held short-term interest rates near zero percent. Yet the economy failed to recover. That’s supposed to be impossible: businesses should be taking advantage of free money to invest, and households to buy houses. If no one wants to borrow money today, it’s because they are already so heavily in debt. Of course, they acquired these debts during the bubble years (1998-2001 and 2003-2007), when both firms and wealthier families saw the value of their assets rise. They borrowed against those rising asset-values to invest or make big purchases—even as profits and wages stagnated.3 Now that asset values have fallen dramatically, everyone is trying to save money to pay down their debts.
/…/
Fiscal stimulus today thus has a different function than it does in the course of a normal business cycle. Its purpose is not to restart economic growth—that would only happen if people spent the additional money that the stimulus put in their pockets. Instead, they are mostly using it to pay down their debts. In the present crisis, the point of state spending is merely to buy time, to give everyone a chance to pay down their debts without causing deflation
/…/
That any turn to austerity will also cause deflation, endangering the stability that it is meant to prop up, is a real contradiction, which the state will face in this period. These two pressures—to spend in order to stave off deflation and to cut spending in order to stave off default—are equally implacable. Indeed, it is here, on the balance sheet of innumerable governments, that the crisis is now playing itself out. If in 2008, the solvency of the private economy was preserved by shifting its liabilities onto the public books, then today state action to protect its own solvency threatens to endanger the private sector once again. To paraphrase Marx, all this juggling of debt only serves to shift the crisis of insolvency to a broader sphere, and give it a wider orbit.

Samtidigt, i den svenska kulturdebatten: medelålders män som heter Per, Per, Lars etc. enas om att krisens lösning heter Jürgen Habermas. Den ena Per beskriver samtidigt krisen i termer av “finansiella indianöverfall”, men ingen tycks höja på ögonbrynen inför den rasistiska metaforen.

Jonas Andersson skriver om Simon Reynolds‘ Retromania under strecket i SvD: “Popmusikens retroideal har nått vägs ände“.

De smakordningar som kommit att förknippas med medelklassens hipsterideal är nästan genomgående av nostalgisk natur. Inom såväl mode som populärmusik är den rådande normen en retronorm, även om själva urvalet av stilar blivit mer raffinerat och långsökt än någonsin. Inom detta avantgarde är futurism snarare något som konsumeras i form av retrofuturism; det vill säga bleknade uppskattningar av hur dåtiden föreställde sig att framtiden skulle låta.

Läs! Och ta texten som en uppmaning att gå vidare i den riktning som jag uppfattar att Jonas Andersson antyder: mot att begripa sambanden mellan kulturell kris och ekonomisk kris. Postmodern retromani, postfordistisk prekarisering, postkeynesiansk finansialisering.

Aforism 99 i Minima Moralia störtar rakt in i dessa samband, trots att eller för att den författades exakt på tröskeln till efterkrigstidens högmodernitet, högfordism och högkeynesianism. En ytterst värdefull introduktion ges av Martin Jay i artikeln “Taking On the Stigma of Inauthenticity: Adorno’s Critique of Genuineness”. Jag vill varmt tacka Jonas för att han i samband med mitt slutseminarium påminde mig om att läsa den!

Bara en liten tanke apropå ett ord som ofta dyker upp i dessa sammanhang: “autenticitet”. Jag tror att vi måste förkasta det. Och då menar jag inte att vi ska ifrågasätta eller kritisera “autenticiteten”, utan att själva ordet måste tas ur bruk. Länge nog har vi kulturforskare slentrianmässigt förklarat att “autenticitet” är en myt och därmed begränsat detta konstaterande till en snäv kultursfär. För att ta ett större grepp om problematiken behöver vi hitta större begrepp.

Svenska språket har inget behov av låneordet “autentisk“. Vi har redan ord som “äkta” och “ursprunglig”.

Varken Benjamin eller Adorno använder ordet Authentizität – de skriver om Echtheit. Det senare ordet kan ha både “kulturell” och “ekonomisk” innebörd, vilket Adorno klarlägger genom att låta sin aforism övergå i ett resonemang om guldmyntfot.
Parallellen pekar mot vissa historiska hållpunkter för hela frågan om äkthet och retromani: 1914, 1931, 1944, 1971… Ekonomisk retromani är ett synnerligen aktuellt fenomen. Vi kan säkerligen också, likt Simon Reynolds gör på det popkulturella planet, tala om en ekonomisk “retrofuturism”. För att ta itu med dessa saker räcker det inte med att i postmodern anda avfärda “autenticitet”. Det är lika ytligt som att avfärda “likviditet” i en diskussion om ekonomi.

Låt oss alltså läsa Simon Reynolds som kristeoretiker. Om popmusiken har nått vägs ände så är den inte ensam om detta.

Franco “Bifo“ Berardi intervjuas i Jungle World om läget i Italien efter Berlusconi. Om man nu kan säga “efter” – Berlusconi är ju knappast borta. Han kommer att organisera ett nytt parti, om än med en yngre ledare, för att vinna nästa val, förutspår Bifo.. Hittills har Italien varit en fars och nu börjar tragedin.

Jag översätter i all hast några stycken ur den fortsatta intervjun, mest som en öppning för fortsatt diskussion om vad som sker i t.ex. Italien. Med detta inte sagt att jag alltid är helt säker på vad Bifo menar.

Tror du att det kommer att uppstå en rörelse i Italien som motsvarar “de indignerade” i Spanien?
– Rörelsen är i full färd att formera sig. Igår ockuperades i Bologna en marknad, en stor biograf och ett universitet. Ockupanterna kallar sig inte “indignerade”, vilket jag ser som ett positivt tecken som tyder på att vänstern i Italien kanske är mindre naiv än på andra håll. Rörelsen indigneras inte. Man har sett alltför mycket för att bli indignerad. I denna nya rörelse ser jag snarare beslutsamhet.

/…/

Är alltså målet att artikulera så mycket motstånd som det bara går, oavsett i vilken riktning? Det påminner lite om den globaliseringskritiska rörelsen år 2001.
– I vissa avseenden finns det likheter mellan de båda rörelserna. Men jag ser en avgörande skillnad. I det som nu sker finns en ny dimension, som jag vill benämna som oundviklighet. Den globaliseringskritiska rörelsen var en etisk rörelse, den uppstod ur indignation över en ekonomisk ordning och ett socialt system som uppfattades som orättvist. Men det var en teoretisk indignation, som för de flesta deltagare knappast hade något att göra med den egna vardagens materialitet. Tio år senare är de konkreta följderna av denna orättvisa märkbar för fler. Till skillnad från då råder det idag en No Future-stämning. Följaktligen växer också ilskan och förtvivlan. Den stora faran, som jag ser saken, är att det uppstår en populistisk front. Om rörelsen inte är i stånd att även integrera “huliganerna”, fruktar jag att vi om ett halvår har ett riktigt populistiskt massparti, som kommer att mobilisera de otillfredsställda och deras ressentiment.

Så det finns alltså mer nihilism i den italienska rörelsen?
– Jag skulle kalla det “desillusionens poesi” och jag ser det som ett tecken på att rörelsen är mycket mogen. Nihilismen – om man med detta menar den cyniska förstörelsen av framtidsperspektiv – står idag på kapitalets sida. Den europeiska Greklandspolitiken är cynisk och nihilistiskt, eftersom den producerar Intet. Rörelsen reagerar på denna nihilism med en ironisk hållning som jag bara kan välkomna. Igår hölls det en demonstration i Bologna under ledning av ett nytt helgon: Santa Insolvenza. Helgonet och hennes anhängare tände ljus utanför banker och arrangerade människooffer till penningguden.

I en av dina nyaste texter skriver ni att det är hög tid att ta tillbaka det som frånstulits oss och föreslår införandet av ransoneringskort. Är även det ett ironiskt svar på kapitalets nihilism?
– Nej, det är inte bara en provokation. Med förslaget om ransoneringskort menar jag ingenting annat än en provisorisk, kollektivt organiserad insolvensförklaring. Tanken är att vi går till varuhusen, till de ställen där de varor som vi behöver finns att tillgå. Där visar vi våra identitetshandlingar och överlämnar en deklaration där det står: “Jag kommer att betala så fort ECB ställer till förfogande resurserna för min försörjning.” Betalningen kommer inte att ske förrän det är slut på den mordiska politik som bara bekämpar inflationen och inte fattigdomen. Betalningen kommer inte att sker förrän en villkorslös grundinkomst införs. Rätten till insolvens betyder helt enkelt att inte erkänna sina egna skulder.

Om inte annat finns här en del som knyter an till de teman som Malte för tillfället vecklar ut på Commoniser. Se även Dmytri Kleiners initiativ “The Debtor’s Party“.

Ett spöke går genom Europa. Skuldspöket sägs nu ha tagit sikte på Ungern. Tydligen nöjde sig inte den s.k. marknaden med arbetsläger. Även utan att ha uppdaterat sig på de senaste politisk–ekonomiska detaljerna är det lätt att känna kalla kårar. För medan Grekland har fått fascister i sin regering har Ungern en betydligt starkare fascistisk rörelse, redo att kliva fram ytterligare: Jobbik och dess brunskjortor.

Någonting tycks hända med krisens geografi. Under de tre senaste åren har spöket föredragit att stryka runt Europas ytterkant: Island, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Grekland. Gör det sig redo för ett hopp in i kontinentens hjärta? En nästan otänkbar tanke dyker upp: Österrike!

Om det är något land i Europa som man inte hör talas om i tjattrandet om krisen, så är det Österrike. Men de österrikiska bankerna ligger ute med extremt stora krediter i östra och sydöstra Europa. Oron i Ungern verkar anas även i Wien. Och för den som kan sin krishistoria är det en lite svindlande tanke.

Wall Street-kraschen 1929 må ha startat den stora depressionen i USA, men för Europas del brakade det inte loss på allvar förrän i maj 1931. Då försattes österrikiska Creditanstalt i konkurs. Under de följande tre åren gick Österrike raskt mot fascism, via ett kort inbördeskrig som eliminerade socialdemokraterna.

Vi kan också backa till 1870-talet, närmare bestämt maj 1873, då den långa depressionen tog sin början med att börsen i Wien kollapsade.

Fast det är en smula vidskepligt att bygga ihop historia och geografi på detta sätt. Vår tids finansmarknader är inte territoriella på samma sätt som de var på 1870- eller 1930-talet. Och det finns kanske något allmänbedrägligt i geopolitiska kristeorier. Å andra sidan: är det alls möjligt, eller önskvärt, att försöka begripa krisen utan att visualisera dess geografi?

(Tips på krisvisualiseringar av alla möjliga slag mottages förresten tacksamt.)

Ett nystartat nätverk författar ett brev till näringsministern:

Vi kräver att du och Sveriges regering skall verka för att alla yrkesgrupper skall fortsätta ha samma förutsättningar att kunna livnära sig…

Wow, radikalt! Eller snarare: radikalkonservativt. Att låta “alla yrkesgrupper” bibehålla vissa orubbliga försörjningsmöjligheter kan bara tolkas som ett återupprättat skråväsende. Tanken svindlar.

På medeltiden var antalet yrkesgrupper relativt litet, men år 2011 har vi allt från fastighetsmäklare till gruvarbetare, från fotomodeller till grisbönder. Om då “alla yrkesgrupper skall fortsätta ha samma förutsättningar att kunna livnära sig”, torde det bli nödvändigt att förbjuda både fackföreningar och löneförhandlingar. Staten måste överta lönebildningen, så att ingen yrkesgrupps förutsättningar förbättras eller försämras.

Efter detta krav på skråväsende fortsätter samma mening:

…och att regeringen uttalat motverkar opportunistisk iver att dela ut saker gratis – på andras bekostnad.

Här vänder resonemanget i radikalt libertariansk riktning. Nätverket vänder sig mot skattefinansiering av skolor och sjukhus, eftersom det betyder att “saker” delas ut gratis – på andras bekostnad. Allra sist förtydligar undertecknarna en extra gång att de motsätter sig statligt stöd till forskning. Att skattebetalarna ska “betala för utvecklingen av nya saker och idéer” är en absurd tanke, skriver nätverket till näringsministern.

Vad är det för en paradoxal rörelse som samtidigt förordar skråsystem och nattväktarstat? Svar: Unison, “ett nätverk av svenska professionella låtskrivare och producenter av kommersiell musik”. Till en början framstod nätverket som rena herrklubben, men efter hand har även ett större antal kvinnor tillkommit bland undertecknarna.
Kampanjsajten är registrerad av en man vars främsta meriter är att ha skrivit några låtar åt Markoolio och Mendez. “Unison” backas upp av “Kulturskaparna“, “Musiksverige“, Stim, Musikförläggareföreningen etc.

Den ekonomiska verkligheten för oss låtskrivare ser ut som följer:
Av nästan 60.000 Stim-anslutna var det under 2010 bara ca 250 personer som fick mer ersättning än 200.000 kronor förra året.

Här talar Unison i bl.a. mitt namn, då jag är en av dessa Stim-anslutna. Att de allra flesta inte får någon nämnvärd ersättning är föga förvånande, eftersom den allra mesta musiken slutar att spelas efter något år. Men det stämmer att fördelningen inom Stim är fruktansvärt ojämnlik. Det är en extremt liten klick av låtskrivare som får extremt stora ersättningar. Detta förstärks av att Stim inte har någon aning av vad som spelas i högtalare på t.ex. kaféer, så dessa ersättningar går till de artister som för tillfället spelas på radio. Ojämlikheten vore fullt möjlig för Stim att åtgärda. De skulle t.ex. kunna sätta ett tak på ersättningarna, så att resurser fördelas från de redan stormrika till dem som har lägre inkomster.

“Vi låtskrivare”, skriver Unison, “lever enbart på Stim-pengar [och] på en minskande skivförsäljning”. Fast det räcker med att googla några av undertecknarnas namn för att konstatera att de i många fall inte har “låtskrivare” som heltidsyrke. De arbetar även i studio och på scen, som musiker och sångare. Ändå kräver de en “rätt” att försörja sig utan att röra ett instrument. Och utan att skattepengar används, eftersom Unison ju förordar en nattväktarstat.

Lite förvånande understöd kommer från kulturstalinistiskt håll. Svenska Clartéförbundet uttalar sig genom Jonas Lundgren (V). Trots att Clarté annars inte är kända för att omhulda Markoolio, fastslår de nu att alla de indignerade musikproducenterna är “kulturarbetare” och att det är en samhällelig nödvändighet att de för all framtid garanteras möjligheten att försörja sig på “kommersiell musik”. Allra mest förvånande är att Clarté inte med ett ord kommenterar Unisons principiella attack mot skattefinansiering av kultur och forskning.

Tidigare inlägg om att begripa krisen: ett, två, tre, fyra.

Tidigare gjorde jag en schematisk uppställning över kristeorier och tanken var att nysta vidare i dem alla. Inte minst den tämligen inflytelserika kristeori som jag betecknade som “vänsterborgerlig”, vilket i sammanhanget ofta är synonymt med “socialdemokratisk” eller “neo-keynesiansk”.
Borgerlig kristeori utgår från att finansspekulation är orsak till (och alltså inte symptom på) krisen. Den vänsterborgerliga varianten menar att finansspekulationen i sin tur har orsakats av bristande statlig reglering. Krisen beror alltså på att det har förts en felaktig politik, vilket implicerar att det hade kunnat föras en “objektivt korrekt” politik vilket hade resulterat i en kontinuerlig tillväxt på minst 3 % per år.

Fortfarande är det en mycket bred kategori som troligen kan finfördelas ytterligare om man orkar läsa vad de vänsterborgerliga har att säga. Men orkar man? Jag får erkänna att jag tröttnade ganska fort.

Jag läste socialdemokraten Björn Elmbrant i senaste Arena. Jag nosade även på Sony Kapoor, vars karriär som krisbegripare verkar vara stigande. Under nollnolltalet omhuldades han mest av Attac, som bjöd in honom till Sverige utan att andra verkar ha brytt sig särskilt mycket. Men efter 2008 års finanskollaps har hans svenska beundrarskara stadigt rört sig mot den politiska mitten. Hösten 2009 var han inbjuden av Forum Syd, sommaren 2011 tog Arenagruppen honom till Almedalen för att tala om sin bok Decent Capitalism. Och förra månaden förärades han ett idolporträtt i tidningen Fokus. De konstaterade: “Tidningar som Financial Times, Wall Street Journal eller Bloombergs skriver knappt en rad om krisen utan ett uttalande från Kapoor.”
Vänsterborgerligheten verkar ha viss medvind. Men lyckas de göra krisen begriplig? Nja. Allt de gör är att omdefiniera den från en “ekonomisk” till en “politisk” kris. Följaktligen ropar de på starka politiska ledare. De bejakar i princip teknokratiseringen av Europa, även om de kanske inte alltid tycker att det är rätt teknokrater som träder in. Mitt intryck är att såväl Björn Elmbrant som Sony Kapoor mumlar i skägget när de antyder att parlamentarismen behöver inskränkas för att ge rum åt politisk handlingskraft, utan att vilja säga hur genomgripande de är beredda att förändra den politiska ordningen.

Katrine Kielos (S) har inget skägg att mumla i, däremot en ledarsida att råda över. Hennes ledare i Aftonbladet (10/11) är en ganska tydlig indikator på var den vänsterborgerliga kristeorin står just nu. (Eller var den stod förra veckan. Saker förändras ganska snabbt. Förra veckan hade det t.ex. ännu inte Greklands socialdemokrater satt sig i en regering tillsammans med antisemiter.)

Europas problem är politiskt – inte ekonomiskt.

Så lyder kärnfrasen i Katrine Kielos ledartext. Ungefär samma fras upprepas nu i ungefär hela Europa över ungefär hela det partipolitiska fältet, av såväl höger- som vänsterborgerliga ideologer.
Det låter mest av allt som att de desperat försöker övertyga sig själva om att det alls skulle vara möjligt att skilja “politik” och “ekonomi”. Talet om en “rent politisk” kris är en besvärjelse för att upprätthålla tanken på en “rent ekonomisk” logik, vilken i sig inte krisar utan bara är ett medium för krisen.

I slutändan kokar Katrine Kielos ner sin kristeori till nationalpsykologi. Allt skulle ju fixa sig om bara ECB började tokshoppa statsobligationer. “Men det tänker Tyskland inte tillåta. /…/ För Tyskland är det en nationell princip. Man är paniskt rädd för inflation.”

Eftersom “ekonomin” fortfarande betraktas som ett objektivt medium för en kris, måste krisens orsak hänföras till någonting subjektivt. Tyskland som ett “man”. Die dummen Deutschen.

Här har vi ett fint exempel på det “renhållningsarbete” som Bruno Latour talar om som konstituerande i den “moderna konstitutionen”. Även om Latour inte själv är beredd att tänka riktigt så långt som till frågan om kapitalet, så har han formulerat en viktig ansats till att tänka krisen som en kris i själva subjekt/objekt-relationen.

Utkast till kraschkurs:
Kapitalism ? tillväxt ? modernitet.
Finansialisering ? postmodernitet.
Finanskrasch ? kris i det moderna tänkandet, inklusive dess postmoderna varianter.
Depression ? modernitetens sönderfall.
Deflation ? fascism.
(Här återstår nog en del att veckla ut…)