Entries from October 2014 ↓

“Digital revolution” heter en jätteutställning som just har öppnat på Tekniska museet. De räknar bland annat med att 60000 skolbarn ska besöka den i sina klasser.
Utställningen producerades på brittiska Barbican i samarbete med Google. Desto mer anmärkningsvärt att internet lyser med sin frånvaro. I stället uppehåller sig utställningen helt i den digitala teknikens gränsytor, vilket gör föranleder mig att använda ordet “ytlig” i min recension av utställningen, publicerad i dagens Expressen.

Någon kanske invänder att utställningen i första hand riktar sig till barn. Men jag tror inte att underhållning behöver stå i motsats till reflexion. Framför allt inte på statliga muséer. Nu är vi tillräckligt långt in i “den digitala revolutionen” för att reflektera över hur dess historia berättas.

Riksbanken sänkte just styrräntan till 0 %. På denna nollpunkt kommer räntan att stanna “tills inflationen tydligt tagit fart”, åtminstone till mitten av 2016. Så här låg har styrräntan aldrig någonsin varit.
Även om det senaste steget inte var så stort, så fullföljer det en vandring fram till en symbolisk gräns. Åtgärden är extrem.

Nollan är ett desperat rop: Låna pengar! Sätt er i skuld! Trissa upp priserna!

Så vi är i kris? Nej, nej, nej! Alla försäkrar de oss att krisen ligger bakom oss. Det går bra nu! Konjunkturen pekar uppåt! Arbetslösheten går nedåt! Vi har bara ett problem. Det går liksom inte att uppmäta någon nämnvärd inflation. Därav denna lilla detalj: gratis pengar till bankerna.

Bara en teknikalitet. Inga konstigheter. Cirkulera!

Roberto Orsi heter en forskare i internationella relationer, numera verksam i Tokyo. I sin avhandling undersökte han det politiska begreppet “ordning” i förhållande till Jürgen Habermas och Carl Schmitt. Numera är han involverad i forskningsprojektet “Euro crisis in the press“. På dess blogg publicerade han nyligen ett inlägg om det katastrofala läget för Italien, vars statsfinanser befinner sig i fritt fall.

Europas politiska eliter vet exakt vad Italien behöver: “reformer”. Hela dess statsapparat, från pensionssystemet till rättsväsendet, måste förändras i grunden. Bara då kan marknaden återfå förtroendet för Italien och dess ekonomi kan börja växa på nytt.
Visst kan man invända att dessa “reformer” bara är ett finare namn på det som vänstern kallar för nyliberal politik. Och ingen tror väl på allvar att en sådan politik kan förebygga nya finanskriser. Men vad spelar det för roll? På vad vis skulle en vänsterpolitik kunna rädda Italiens statsfinanser? Att stimulera italienarnas konsumtion kommer knappast att räcka för att skapa tillväxt eller arbetstillfällen i landet – sluteffekten av sådan stimulans blir snarare att lite fler varor produceras i Asien.

Faktum är att kravet på nyliberala “reformer” är helt korrekt – så länge saken betraktas ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Om dessa “reformer” bara kunde genomföras över en natt, skulle Italien i ett slag bli mer attraktivt för kapitalet. Det hade troligen räckt för att få fart på landets tillväxt, om än på bekostnad av andra länder i Europa.

Men att fantisera om enorma “reformer” som genomförs över en natt är inte bara hypotetiskt. Det är antidemokratiskt. Roberto Orsi kommenterar de reformförslag för Italien som nyligen formulerats av Wolfgang Münchau i Financial Times:

he expresses an apparently reasonable advice, but on the one hand the questions of what new regulations would work in the context (cultural, economic, political) of today’s Italy, how they can possibly passed, whether they can actually be implemented, what resistance they will meet, remain constantly unaddressed. Particularly “chang[ing] the entire political system” appears impossible in the continuity (legal and substantial) of any constitutional regime except enlightened despotism, as in the case of the Stein-Hardenberg reforms in early nineteenth century Prussia.

Jämförelsen med 1800-talets Preussen är träffande. För vad Europas politiska eliter kräver när de talar om “radikala reformer” är i praktiken en modern version av upplyst despotism. För att snabbt förverkliga dessa reformer skulle det bli nödvändigt att ersätta demokratin med teknokrati, vilket forutsätter ett fullfjädrat undantagstillstånd där protester dränks i blod.

I grunden handlar problemet, enligt Roberto Orsi, om att ekonomin fortsätter att analyseras på ett positivistiskt vis, som om de ekonomiska formlerna kunde frikopplas från politiska förhållanden. Sökandet efter en “vetenskapligt korrekt” lösning på de ekonomiska problemen avslöjar i själva verket en verklighetsfjärran anti-intellektualism hos de politiska eliterna.

And besides all these considerations, reforms, even if they were implemented, even if they were better that the proposals seen so far, come far too late. The country is exhausted, and is stepping on the path of irreversible demographic, economic, and social implosion. Reforms had to be done in the 1990s, in a much more favourable global environment, and in compliance with the promises made by the Italian state at the time of its accession to the Euro, promises which clearly have not been maintained.

At this juncture, reforms may instead be as dangerous as immobilism, since they can push the country off the cliff of further de-stabilisation, as it occurred in numerous historical cases of belated reforms triggering the collapse of the system they intended to save (France in 1789, the Soviet Union in the late 1980s).

Italien rör sig raskt mot den fas där frågan inte är om landet ska gå i konkurs, utan hur, skriver Roberto Orsi. Möjligheterna är flera, det kan gå snabbt eller långsamt och det är inte självklart att processen formellt kommer att betecknas som en “konkurs”. Detsamma gäller för eurons framtid. Europas politiker kommer aldrig att fatta ett beslut om att avveckla euron. Troligare är då att euron trängs undan av andra valutor som politikerna tillåter i det uttalade syftet att rädda euron från kollaps.

Varje gång jag lämnar Stockholms universitetsbibliotek blir jag en liten smula upprörd. “Hur upplevde du ditt besök på biblioteket?” Så frågar en jävla utvärderingsautomat från företaget Happy-or-not, där vi kan trycka på en av fyra knappar.
Vid nämnda utgång har jag aldrig sett någon vidröra automaten. Jag har dock aldrig sett någon vidröra den. Kanske för att den är ful, kanske för att den är en parodi på verkligt lyssnande, kanske för att frågan som ställs är notoriskt vag.
Bara en försvinnande liten minoritet av bibliotekets besökare väljer att trycka på en knapp. Med så låg svarsfrekvens går det självklart inte att dra några slutsatser av resultaten. Just därför är det extra provocerande att automaten står just på ett universitet, fullt av studenter som bl.a. ska lära sig att reflektera över det vetenskapliga värdet i kvantitativa metoder.

Likadana utvärderingsautomater brukar möta en när man passerat säkerhetskontrollen på en flygplats. Då blir jag benägen att fnissa åt absurditeten. Uppge på en skala från ett till fyra hur nöjd du var med att passera metalldetektorn. Hur tänker sig Luftfartsverket att denna information ska vara till någon nytta?

Jag vet inte, men mitt intryck är att dessa automater framför allt används i offentlig sektor, mer sällan i privata företag. Min gissning är att de chefer som beslutar om att köpa in automaterna själva har en måttlig tro på deras nytta. Men de har förväntningar uppifrån på att leverera mer siffror på besökarnas känslor.

Att offentliga institutioner tvingas lägga allt mer kraft på meningslösa utvärderingar, det stavas i korthet “New Public Management“. Ett oväntat utspel i nya budgetpropositionen handlade om att utveckla alternativa former för styrning. Spontant känns detta väldigt glädjande. Om inte annat kan vi alltid hoppas på att företaget “Happy-or-not” går omkull och att vi aldrig mer behöver se deras vidriga smileyknappar vid utgången till något bibliotek.

En snabb kommentar till budgetpropositionen (utgiftsområdena 16–17):

Det är faktiskt bisarrt att Kungliga biblioteket (KB) inte får någon nämnvärd höjning av anslaget, trots att dess uppdrag i rask takt har utvidgats.

Jag tänker alltså på lagen om e-plikt som träder i full kraft från årsskiftet. Lagen innebär att KB får i uppdrag att lagra allt som publiceras elektroniskt av massmedieföretag och myndigheter. Avgränsningen är inte särskilt lyckad. För att citera förordet till den nyutgivna boken Information som problem: “Den nya e-pliktlagen a?r ett tamt fo?rso?k att utifra?n fo?rlegade definitioner hantera detta nya o?verflo?d av information.”
Men ändå. Hellre denna e-plikt än att helt sakna garantier för att elektroniska publikationer ska bevaras för framtiden.

Från 1 januari 2015 kommer enorma datamängder att kontinuerligt strömma in i KB. Detta kulturarv ska inte bara bevaras säkert för all överskådlig framtid, utan dessutom göras sökbart och tillgängligt. Fattar inte regeringen att detta kostar pengar?

Jo, kanske. Budgetpropositionen konstaterar:

Lagen om e-plikt har inneburit en ny uppgift fo?r Kungl. biblioteket och sta?ller krav pa? funktioner fo?r att kunna ta emot, bevara och tillga?ngliggo?ra levererat material.
Kungl. biblioteket har arbetat intensivt med fo?rberedelser samt hantering av e-plikten under a?ret. Myndigheten har lagt ner stora resurser pa? att utveckla det system, Mimer, som ska ta hand om e-pliktmaterialet, samt utvecklat metoder fo?r insamling tillsammans med leveranto?rerna av e- pliktmaterial.

Trots detta vägrar regeringen att höja anslaget till KB. Inte heller pekar de ut vad i KB:s verksamhet som bör prioriteras bort. Risken tycks uppenbar att KB, tyngt under kostnaden för lagringsmedier, tvingas avstå från att utveckla metoder som gör det att det lagrade materialet blir tillgängligt på ett meningsfullt sätt.

I senaste numret av tidskriften Med andra ord skriver John Swedenmark om det tilltagande bruket av presens particicip i svenska språket. Detta är en verbform som oftast slutar just på -ande, som i förra meningens tilltagande. Böjningen används för att uttrycka någonting som pågår och innebär på något vis att verbet förlorar sin tydliga karaktär av verb och framstår ofta som mer av ett adjektiv. Vissa former av presensparticip, skriver Swedenmark,

är sen länge fullt ut etablerade som substantiv (“beteende”), adjektiv (“ovidkommande”), adverb (“fortfarande”), pronomen (“vederbörande”) eller propositioner (“beträffande”)

Varje gång som dessa ord används, är det i teorin alltid möjligt att använda en verbigare verbform. Man kan skriva om hur någon beter sig, icke vidkommes, fortfar, vederbörs eller beträffas. Oftast vore det det dock helt absurt. Men det kan ändå vara värt att överväga möjligheten, inte minst när man översätter från engelska.

Någonstans läste jag att man noterat ett ökat bruk av presensparticip bland unga engelsktalande efter att McDonalds år 2003 lanserade sin reklamkampanj “I’m loving it“, uppbackad av Justin Timberlake. Tidigare var det mer självklart att säga “I love it”. Reklamkampanjen använde medvetet en annan verbform för att understryka att det inte handlar om någon bestående kärlek, utan mer av ett flyktigt “älskande”:

In the fast-food ads I’m loving it draws attention to the speaker’s being in an enjoyable moment, not in a long-term state of enjoyment. The intended meaning is “I have my burger and this moment is great.” Similarly, if I whisper to a colleague at a meeting I’m hating this, I want to say that things are temporarily unpleasant, but this too will pass.

John Swedenmark noterar i samtida svenskt språkbruk en vilja att lyfta fram själva verksamheten genom bruket av presensparticip. Som exempel nämner han hur man ofta talar om läsande i stället för läsning. Möjligen handlar det också om att substantiveringen “läsning” bär med sig ett kulturellt bagage som man vill komma undan. När man talar om “läsning” går kanske tankarna till konsten att tolka litteratur, medan “läsande” syftar på den mer grundläggande handlingen att ta till sig skrivna ord.

Jag kommer att tänka på ett annat typexempel på samtida bruk av presensparticip: “strömmande” som översättning av engelskans streaming.

När vi använder detta ord om exempelvis Spotify, framhäver vi hur lyssnandet har en pågående karaktär. Men detta är ju inget unikt för “strömmande medier” utan gäller även för radio och tv. Ett alternativt begrepp hade kunnat framhäva hur dessa tjänster bygger på principen on-demand, alltså att användaren ständigt kan välja ur ett oöverskådligt arkiv. Är det inte lite intressant att rådande språkbruk lyfter fram strömmandet på bekostnad av valfriheten?

Saken kompliceras av att det i svenskan finns två olika participformer som används för att översätta streaming media. Man kan antingen säga “strömmande media” (presens particip) eller “strömmad media” (perfekt particip). Den senare varianten framhäver att strömmen har anlänt till sin destination och är redo att konsumeras. Intresset riktas inte längre mot distributionen, som sker i den första varianten.

Efter några sökningar noterar jag att “strömmande media” (presens particip) verkar vara betydligt mer använt än “strömmad media” (perfekt particip). Men i fråga om musik gäller det motsatta! Träffarna är fler på “strömmad musik” än på “strömmande musik”. Ställningen är dock ganska jämn. Om språkvårdande instanser vill göra ett ingripande så har de nog fortfarande chansen.

Det vore intressant att få ta del av fler spekulationer (spekuleranden?) kring bruket av dessa verbformer.

I januari 1998 bjöd handelsminister Leif Pagrotsky (S) in representanter för den svenska skivindustrin. Orsaken var att lobbygruppen Export Music Sweden just hade presenterat glädjesiffror som påstods visa att Sverige blivit världens tredje största musikexportör – ett påstående som visserligen var rappakalja, men ljuv musik i ministerns öron. Mötet resulterade i att regeringen hastigt instiftade ett särskilt “pris för utomordentliga insatser för svensk musikexport”. Till ordförande i juryn valdes inte någon som utmärkt sig för kunskap om musik, utan en representant för Wallenbergsfären.

På branschfesten Grammis delade Leif Pagrotsky själv ut det första musikexportpriset, som gick till Nina Persson i Cardigans. För honom – liksom för de borgerliga ministrar som efterträdde honom – syftade priset till att belöna musik som är “Sverigefrämjande”. Det handlar alltså om att marknadsföra “varumärket Sverige” på världsmarknaden. Musiken är reducerad till ett ornament på detta varumärke.

Sjutton gånger har regeringen delat ut detta pris som har föga att göra med musik, desto mer med en unket storsvensk attityd. Jag har i många år kritiserat musikexportpriset både här på bloggen, i min avhandling och i radio. Nu när vi fått en ny regering, ska jag i stället komma med ett konstruktivt förslag: vänd på steken!

Tiden är kommen att erkänna hur Sveriges musikliv är beroende av influenser utifrån. Dessa influenser förmedlas i hög grad av eldsjälar som ordnar konserter och festivaler, med eller utan offentligt stöd, i stor eller liten skala, för dansande eller sittande publik. Andra uppmärksammar utländsk musik genom bloggar, spellistor och artiklar, eller bjuder in internationella musiker till workshops för att dela med sig av sina kunskaper. Är det inte hög tid att belöna dessa insatser för främjandet av musikimport!

“Sverige är i ett allvarligt läge.” Så inleds analysen i 2014 års regeringsförklaring. När jag läste den fick jag en känsla av att det är nog så väsentligt vad som inte sägs. Därför försökte jag även jämföra med hur det lät förra gången som sossarna bildade ny regering, alltså i 2002 års regeringsförklaring.

Min läsning tar sikte på uttryck för krismedvetande. Med detta avser jag alla slags uttryck för uppfattningen att någonting som funkade inte längre funkar och att detta inte bara handlar om att en tidigare regering har fört en felaktig politik i enskilda frågor, utan att någon typ av krisprocess har satts i rörelse. Detta kan handla om enskilda institutioner (t.ex. skolan), om större fält (t.ex. kulturen) eller om själva betingelserna för statens och samhällets överlevnad (ekonomin, ekologin).

Överlag finns det en tydlig skillnad mellan 2002 och 2014. Då var tonen optimistisk: ekonomin går bra, vi rör oss i fullt fart mot kunskapssamhället, “det gröna folkhemmet” visar vägen mot en hållbar utveckling, “nya kreativa branscher som IT, bioteknik och upplevelseindustri ger goda tillväxtmöjligheter”. Så uttryckte sig Göran Persson då.

Nu inleder Stefan Löfvén sin regeringsförklaring med att beskriva problem; vissa mer i termer av kris, andra snarare som utmaningar:

Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.

Här kan noteras att ojämställdheten inte beskrivs i termer av kris, utan som ett problem som aldrig tidigare har varit löst, utan som tvärtom “kvarstår” – alltså mer som en utmaning.

När jag läser vidare i 2014 års regeringsförklaring, tycker jag mig finna fyra problem som formuleras i termer av kris:

• Skolan och framför allt skolresultaten beskrivs som något av ett kristillstånd, inte bara som ett resultat av att fel politik har förts.
• Ungdomars psykiska ohälsa i form av yttrar sig i form av “ätstörningar, ångest eller depressioner” skildras också som ett kristillstånd. (Det klart intressantaste!)
• Klimatförändringarna som leder till ökat extremväder. Här talas även om en “global kris för den biologiska mångfalden” vilken är enda gången som regeringsförklaringen använder ordet “kris” för att benämna ett problem.
• Nationalstaternas sönderfall runt om i världen – Ukraina, Irak, Syrien – formuleras också som ett kristillstånd. Vi lever i “en mycket orolig tid”.

Här antyds inga samband mellan dessa fyra kristillstånd. De hänger fritt i luften. Det görs ingen koppling till den ekonomiska krisen.

Faktum är att den ekonomiska krisen är helt frånvarande i regeringsförklaringen. Inte ett ord om hushållens skuldsättning och bostadsbubblan. Ingenting om oron på finansmarknaderna eller om tendenserna till deflation i Sverige och Europa. Ingenting om hur ekonomin befinner sig i ett permanent undantagstillstånd av extrema stimulansåtgärder.

Arbetslösheten beskrivs som ett svenskt problem utan koppling till tendenser i den internationella ekonomin. Målsättningen som sätts upp blir också utpräglat nationalistisk: “att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020”. Målet kan alltså uppnås även om arbetslösheten i Sverige skulle öka. Huvudsaken är att det går ännu värre för övriga Europa.

Europa, ja. En riktigt slående sak i 2014 års regeringsförklaring är att EU är frånvarande, förutom i frågor som rör säkerhetspolitik och migration. Kontrasten är enorm mot 2002, då Göran Persson framhöll att Sverige skulle ta aktiv del i att forma EU:s framtid.

Frånvarande är också medierna och mediekrisen i bred bemärkelse. Ingenting om internet (utöver en lös formulering om att titta på integritetsfrågor). Ingenting om etermedierna (förutom ett löst ställningstagande för public service). Absolut ingenting om pressen, tidningskrisen eller om villkoren för det offentliga samtalet.

Krismedvetandet i regeringsförklaringen kan beskrivas som splittrat och selektivt. Några krisfenomen pekas ut, men de sätts inte i samband med varandra. Framför allt finns absolut ingen ansats att sätta arbetslöshet eller skuldsättning i förhållande till ekonomins internationella krisprocess.

Ändå är det tydligt att det år 2014 finns ett krismedvetande som saknades 2002. Det lyser fram mellan var och varannan rad i regeringsförklaringen. Tydligast tycker jag det blir efter ett stycke om att rusta upp järnvägsnätet. Det förklaras att en sådan upprustning “skapar framtidstro i en tid då Sverige behöver det som mest”.

Att vi lider brist på framtidstro är tydligen så självklart att det inte ens behöver förklaras.

Förra veckan var det bokmässa i Göteborg. Och nu är trendbrottet tydligt: e-böcker är inte längre så värst hett. Jag skrev om saken för ett år sedan: hur förlagen i år efter år har hävdat att nu kommer det stora genombrottet, nu börjar svenskarna köpa e-böcker. Så lät det från dem även förra året. Men inte 2014. “E-prefixen lyser med sin frånvaro“, löd en av förra veckans rubriker.

Storförlagen verkar åter satsa krutet på att göra vad de kan: kränga stora upplagor på billigt jävla papper.

Om e-boken är sval, finns det en sak som är ännu svalare: ljudboken.

Storytel är ett företag som erbjuder “tusentals ljudböcker i din mobil för bara 169 kr/månad”. De satsar just nu jättemycket på utomhusreklam. På årets bokmässa hade Storytel en stor orange monter, mitt bland storförlagen, där det passerar som allra mest folk. Där fanns sköna fotöljer och ett flertal anställda som bara väntade på att få demonstrera sin ljudbokstjänst. Varje gång jag gick förbi montern såg jag att den hade noll besökare.

Jag antar att Storytel nu har fullt upp med att analysera varför deras satsning blev ett sånt fiasko. Jag ska inte spekulera i varför, men jag tror inte det är för att 169 kronor ligger lite för högt i jämförelse med vad en streamingtjänst just nu “ska” kosta i Sverige. Det borde ha att göra med att intresset för ljudböcker, som började växa från 2002, åter har börjat krympa. Kanske för att det finns så mycket annat att lyssna på, inklusive poddradio?

En annan streamingtjänst för böcker som just kör en reklamkampanj heter Mofibo. Att “streama” text framstod länge som absurt, men Mofibo löser detta genom att inte erbjuda sin tjänst för vanliga persondatorer utan bara för mobila enheter där mjukvaran i allmänhet är så mycket mer inlåst. För standardpriset av 99 kronor per månad erbjuder de “the best stories”.

Det verkar alltså handla om skönlitteratur. Fast på Mofibo finns också tre mer facklitterära kategorier:
“Biografier och sanna historier“, “Historia” och “Business” (varav den sistnämnda också hade kunnat kallas “övrigt”). Jag vet inte riktigt vad detta säger om synen på historisk facklitteratur av icke-biografiskt slag…