Entries from December 2019 ↓

Kassetthouse 2019

Traditionen måste fortsätta, efter listorna med tips på kassettsläpp som här på bloggen har fått avsluta åren 2016, 2017 och 2018. Som vanligt rymmer listan mer än bara housemusik, men det finns ändå en avgränsning till det mer eller mindre dansanta. Men bara kassetter som jag själv rent fysiskt har lyckats lägga vantarna på, vilket bidrar till en europeisk slagsida då beställning av kassetter från världen utanför EU numera medför risken för en momssmäll. Men jag tror ändå att listan antyder något om hur global scenen är. Tänkte återkomma om några dagar med en lista på ytterligare kassettutgåvor från andra musikspektra, som jag gärna vill uppmärksamma.

Bottenvikens Silverkyrka – Tre​-​noll​-​treenigheten

Lamour | Discogs | Bandcamp
Börjar med att tipsa om denna generösa samling av acid-techno på väckelsetema från Umeåduon som slog igenom för något år sedan med en acidremix på Carolas kommunistiska hymn “Säg mig var du står” och som i år nominerades till nåt fint pris av P3.

The Blaq Bunch Vol​.​3

Blaq Numbers | Bandcamp
Tack vare den här samlingskassetten stiftade jag bekantskap med bolaget Blaq Numbers som jag verkligen gillar. Kanske årets trevligaste housekassett som hunnit rulla många varv. Med bland andra DJ Psychiatre som dyker upp lite här och var i dessa sammanhang.

2XM – Astral Lakes

Blaq Numbers | Discogs | Bandcamp
Ännu en kassett från Blaq Numbers, med brittiska duon 2XM och remixer av bland andra DJ Psychiatre. Lite kortare speltid än föregående, men stabilt bra kassetthouse.

The Finspång Sound: Exodus (95​-​97)

Kronofonika
Fortsättningen på en kassett som tipsades om i fjol och bygger vidare på samma ursprungsmyt (upphittade inspelningar från en mycket lokal bruksortsscen på 1990-talet). Är även musikaliskt ett återbesök i det senare 1990-talets post-acid ambient.

ISSHU – IS

Seagrave | Discogs | Bandcamp
ISSHU fortsätter att representera den typiskt dekonstruktiva inriktningen i musiken från brittiska Seagrave (som kombinerar kassettmusik med graffiti). Även här råder ganska starka nittiotalsvibbar.

Charles Taciturn – Binary Dreams Collapsed

Xenonyms | Bandcamp
Ännu mer a melankolisk dansmusik. Vet inte varifrån den kommer, bara att den syftar till att fånga känslan av att befinna sig mellan två platser. Rekommenderas till alla som gillar Burial även om det inte låter särskilt likt.

DJ Sabrina The Teenage DJ – Spellbound!

Bandcamp
Sabrina är tillbaka med sin euforiska och lätt infantila musik, en sorts lo-fi house som ständigt byter skepnad, blir till funkpop och rentav collegerock. Måste erkänna att jag fortfarande inte kan stå emot det. Medan jag skriver detta upptäckter jag att hon nu i december har hunnit släppa ännu en kassett som jag genast klickar hem.

Isabella – LI​$​015

low income $quad | Discogs | Bandcamp
Energisk, kantig och obekväm blandning av “rave stabs, chopped up vocals, gabber kicks and angelic choirs”. Med andra ord så kallad “deconstructed club”. Isabella Koen har bland annat spelat på Norberg, Herrensauna och Room4Resistance, gett ut en split med Bergsonist på Börft, och så vidare, men hennes senaste kassett är släppt på ett sympatiskt kassettbolag från Kroatien.

Boy Harsher – Careful

Discogs | Bandcamp
Sorgsen dansmusik som tydligt följer i spåren av coldwave och gotisk syntpop. Utgiven på eget bolag och har under året även remixats av företrädare för en kyligare techno, som Silent Servant, Minimal Violence och Marcel Dettman, så sångerskans släpiga stämma ekar en del i mytomspunna kraftverkshallar och dylika ställen. Såvitt jag kunnat märka har Boy Harsher även blivit ganska uppmärksammade av popjournalister.

DJ SKR – STI Vol​.​2

Eclipse Tribez | Discogs | Bandcamp
Ett redigt ravetape, tänkt som en hyllning till klassiska (brittiska) hardcore/jungle-scenen. Ingenting unikt och syftet är knappast heller att vara det, utan snarare ett visitkort från klubbarrangörer som vill visa omvärlden hur det kan låta på deras dansgolv i Bryssel.

Rave Tuga Vol. IV

Rave Tuga | Bandcamp
Ravetape från Lissabon med en hel del bra acid/techno som får en att ana någonting om hur stadens ravescen kan låta i dag.

Lost Armor — Счастливые Дни

Raw Russian | Discogs | Bandcamp
Raw Russian (som drivs av Nikita Villeneuve i Moskva) har under året varit väldigt aktiva i sin utgivning, som spänt över ett brett spektra mellan ambient och techno, via breakbeats och smutsiga houseremixer av gammal rysk pop, allting omsorgsfullt inlindat i myten om det stora ryska vemodet.

Тихий Куст – Растения

Raw Russian | | Bandcamp
Enligt uppgift spelades detta – som i huvudsak utgörs av någon sorts atmosfärisk jungle – in redan 1998, av en viss Sergej Terentjev som kanske (men troligen inte) är identisk med den i Ryssland hyfsat kände hårdrocksmusikern Sergej Vladimirovitj Terentjev.

Åmnfx – Modern Life

Discogs | Bandcamp
Vasilij Skobejev är en producent från Moskva som jag upptäckte genom hans kassett på 100 % Silk som tipsades om här för tre år sedan och som lät klart mjukare än den här kassetten som är mer åt det kärva technohållet. Det känns som att Åmnfx under 2020 kommer att göra mer väsen av sig i övriga Europa.

Cailín ‎– In My Soul

Wheretimegoes | Discogs | Bandcamp
Känslomättat halvmelodisk techno från södra Irland. Cailín kommer sannolikt, precis som Åmnfx, att göra mer väsen av sig i Europa framöver.

Alpine Funk Classics vol​.​2

Shoganai | Bandcamp
Samlingskassett från den franska alpstaden Grenoble, med tio spår av olika producenter därifrån. Köpte den mest på grund av titeln och gillar att lyssna på det även om jag inte får så bra grepp om stilriktningen, fast det är snarare acid och techno än renodlad funk, om man säger så.

Rough Cuts Vol​.​1

Too Rough 4 Radio | Discogs | Bandcamp
Samlingskassett från TR4R som likt Blaq Numbers är en ny upptäckt jag har gjort på kassettscenen i år och som kan ha att göra med att DJ Psychiatre dyker upp även här. En lagom spretig mix där house bryts i breakbeats och acidutflykter.

Tiotalets musik (1/10): Musikhistorien tog inte slut, trots allt

Den första av mina tio observationer om tiotalets musik lyder:

1. Musikhistorien tog inte slut, trots allt.

Vilket får utvecklas i fyra meningar i dagens Expressenartikel:

För tio år sedan märktes en utbredd känsla av att popmusiken gick på tomgång. Allt som återstod var en loop av pastischer och nostalgiska revivals. Detta hävdade till exempel musikkritikern Simon Reynolds i boken Retromania. Likväl kom 2010-talet att leverera genuint ny musik som fick dessa farhågor att släppa.

Kring 2010 verkade de skarpaste brittiska musikkritikerna vara mer eller mindre ense om en pessimistisk diagnos: popmusiken går på tomgång.
De saknade den energi, den kompromisslöshet och den nyfikenhet som de funnit i åttiotalets popmusik, eller sjuttiotalets, eller nittiotalets. De spanade förgäves efter musikscener vars deltagare förenades av en tydlig vilja att gå vidare, röra sig framåt, överge någonting gammalt. De noterade även hur dansmusiken i sina brittiska varianter inte längre gick snabbare och snabbare för varje år, räknat i BPM. Accelerationen hade gett vika för en deceleration, vilket tedde sig som ett viktigt fenomen att förstå. Ravekulturen tycktes vara död och nu inställde sig frågan om detta “bara är ett symtom på en övergripande energikris i kulturen. Håller de kulturella resurserna på att ta slut på samma sätt som naturresurserna?
Frågan osar av melankoli och bara att ställa den är ett högriskprojekt för varje musikkritiker. Det är bara alltför lätt att svara: “nej, det är du som har blivit gammal. Du som inte längre förmår uppskatta den allra nyaste musiken från den yngsta generationen”.
Så kan det vara. Men det duger inte att på förhand reducera allt till en fråga om generationer. Ett underförstått antagande blir då att ungdomskulturer på automatiskt vis skulle vara framåtskridande. Närmare bestämt: att blotta existensen av ny musik – nya artister som ger ut nya låtar i en aldrig sinande ström – skulle garantera att det sker någonting nytt även i musikhistorisk mening. Så är det inte.

Simon Reynolds (f. 1963) var knappast ensam. Hans kritik av retrokulturen utvecklades delvis i dialog med Mark Fisher (1968–2017). Båda får sägas dela en väldigt brittisk form av modernism, som kan komma till uttryck i en kraftig känsla av att någonting är fel i en tid där inte den nyaste musiken verkligen låter så ny att den nästan kommer från framtiden.
Men de två kulturkritikerna lyfte ändå fram olika orsaker till retromanin. Simon Reynolds såg det i huvudsak en fråga om att nya medier hade gjort all tidigare musik så tillgänglig. För Mark Fisher var frågan mer politiserad – för att det ska skapas genuint ny musik, krävs det att människor samlas kring drömmen om en radikalt bättre värld. I artikeln “Militant tendencies feed music” (2010) såg han följaktligen ett visst hopp om att musikhistorien skulle ta ny fart, mot bakgrund av de gryende protesterna i finanskrisens spår, som skulle kulminera året efter med bland annat arabiska våren och Occupy.

Men det var inte bara Simon Reynolds och Mark Fisher som, just vid 2010-talets början, oroade sig över musikhistoriens slut. Jag tänker även på Jason Toynbee, en välkänd brittisk musiksociolog, numera pensionerad, som skrev en artikel titulerad “The Decline (and Perhaps the Fall) of Rock, Pop and Soul” (publicerad i en antologi år 2016, men kan tänkas härröra från årtiondets början). I likhet med Fisher menar även Toynbee att kulturell omvälvning springer ur social och politisk radikalism. Men den senare kommer från en äldre generation och tycks även förlägga nedgången tidigare i historien. Musikens kulturrevolution under 1960- och 1970-talet var enligt Toynbee en utlöpare av den globala revolutionära våg vars symboliska höjdpunkt nåddes 1968. Därefter dalade energin för att vid 1990-talets mitt vara nästan helt utmattad. Av försöken till konstnärlig förnyelse kvarstod då mest tomma slag i luften, eftersom de saknade koppling till organiserade försök att utmana en rådande samhällsordning.

Säga vad man vill om spekulativ kulturpessimism. Men känslan av att pophistorien hade avstannat verkar ha varit mer utbredd än så, i tiotalets början. År 2012 uppmärksammades i all världens press en studie publicerad i en högt rankad naturvetenskaplig tidskrift, “Measuring the Evolution of Contemporary Western Popular Music“. En grupp dataanalytiker hade analyserat ljudet av uppemot en halv miljon låtar som fick representera hela popmusikhistorien, 1955–2010. Deras statistisk analys visade bland annat att variationen i klangfärg har minskat över tid. Även om de syntetiska ljuden förde till viss klangmässig innovation under 1980- och 1990-talen, så fortsatte variationen att minska efter sekelskiftet. Även variationen i melodiska intervall uppvisade över tid en allt mindre variation, menade forskarna.
Det är svårt att inte läsa studien mot bakgrund av den allmänna tidsanda som rådde när den utfördes. Forskarna kan ha valt en metod som bekräftade vissa underliggande antaganden. Oavsett hur sofistikerad själva dataanalysen var, byggde den på ett första urval av tre musikaliska parametrar: tonhöjd, klangfärg och volym. Därmed bortsåg man från sådant som harmonik, rytmik och hastighet, för att inte tala om formstruktur och vokala uttryck. Självklart kunde inte den statistiska analysen ta hänsyn till musikens kontext, till hur valet av instrument eller ljudproduktion kan frambringa olika historiska associationer. Dans nämndes inte med ett ord.
Dataanalysens slutsatsen blev i vilket fall att popmusiken blivit allt tråkigare. Studien presenterades i pressmeddelanden som beviset för en förfallshistoria. Troligen bidrog detta till att den fick så massiv uppmärksamhet.

Hur kom det sig att så många, just kring 2010, drabbades av känslan av att musikhistorien kanske hade tagit slut? Liknande tvivel hade aldrig brett ut sig sedan popmusiken föddes.
Kanske var det inte en slump att detta skedde samtidigt som den globala skivindustrin stod på botten av sin ekonomiska kris, innan den skulle resa sig på nytt. Men den musikaliska stagnation som upplevdes kunde inte förklaras av rent ekonomiska faktorer. Den gick alltför långt tillbaka i tiden, åtminstone tillbaka till skivindustrins guldålder på 1990-talet. Så handlade det kanske snarare om ett uttryck för ett mer allmänt krismedvetande, i finanskrisens kölvatten?

Hur kom det sig att orosmolnen tycktes skingras så snabbt under 2010-talet? Så fort Simon Reynolds hade publicerat Retromania kastade han sig raskt vidare i att skriva spännande och insiktsfulla essäer om nya musikfenomen, som han verkligen beskrev som nya på ett sätt som i praktiken invaliderade flera av hans mest pessimistiska formuleringar. Visst befinner sig mycket av topplistemusiken i samma gamla retroloop, medan annan snabbt fastnar i förutsägbara formler. Men detta hör väl liksom till popmusikens väsen och utesluter inte att det (bortom topplistorna) fanns rörelser som faktiskt pekade framåt.

Sen kan man såklart fundera vidare på den modernistiska premiss som ligger till grund inte bara för den brittiska musikkritiken, utan även på hela den frågeställning som ramar in min artikel om tiotalets musik. Alltså frågan om “musikhistoriens slut” – vad man nu vill lägga i det begreppet.

Tiotalets musik: tio observationer

Vad kännetecknade 2010-talets musik? Att sammanfatta en konstarts utveckling under ett årtionde är en uppgift lika ofrånkomlig som den är omöjlig, så jag tog itu med den under hösten. Eller egentligen redan förra vintern, på CTM där ett par briljanta föredrag satte ljuset på ett par längre linjer. För det är ju det som säger någonting om tiden som vi lever i. Alla försök att lista årtiondets “bästa” eller “viktigaste” låtar/skivor/artister är fullständigt ointressanta.
Efter att ha läst och läst samt även lyssnat en del, kokade jag ner min diagnos till tio punkter:

  1. Musikhistorien tog inte slut, trots allt.

  2. Maximalismen präglade det tidiga tiotalet.

  3. Tiotalets andra hälft dominerades av “chill” musik.

  4. Autotune målade nya känslolandskap.

  5. Melodiken tappade i betydelse.

  6. Musiken handlade allt mer om atmosfär.

  7. Rave kom tillbaka i en andra våg.

  8. “Elektronisk musik” blev ett innehållslöst begrepp.

  9. Popband är snart lika otidsenliga som storband.

  10. Rockhistorien tog faktiskt slut.

Listan är givetvis inte uttömmande, dess utgångspunkt är eurocentrisk och vissa av punkterna är provokativt tillspetsade, men min tanke har varit just att sätta fart på ett musikkritiskt samtal som jag oftast saknar i Sverige.
Idag publicerade Expressens kultursida min artikel där jag, väldigt kortfattat, diskuterar 2010-talets musik med utgångspunkt i ovanstående tio observationer. Härnäst på bloggen tänkte jag ta upp dem en i sänder för att kanske ge några fler exempel och hänvisningar till vidare läsning. Hoppas på respons!