Se där två nya adjektiv som jag myntar i min senaste artikel på Expressens kultursida, som tar avstamp i den senaste uppståndelsen kring Facebook (och i de diskussioner som förts på Nettime).
Då tycker jag inte vi ska snöa in alltför mycket på Cambridge Analytica. Grejen är att Facebook, med flera teknikjättar, kommer att regleras på ett betydligt mer ingående sätt än idag. Såväl i Bryssel och London som i Washington slipar byråkraterna sina vapen, samtidigt som Mark Zuckerberg och de andra utan tvivel drar upp strategier för vad de kan få i utbyte.
Någonting som kan höja trösklarna mot konkurrens, allra helst en politik som leder till att alla medborgare måste använda tjänster som levereras av Facebook, exempelvis för betalning och identifiering. Givetvis kommer Google och Amazon att förvänta sig liknande gentjänster som befäster deras monopol inom var sin del av den västdigitala kapitalismen.
Digitaliseringen överläts länge, i flera decennier, åt marknadskrafterna. Visst spelade militär finansiering alltid en viktig roll för den digitala teknikutvecklingen, men massmarknaden betraktades som civil. Detta har nu förändrats.
Företag som Google, Amazon och Facebook betraktas nu som som säkerhetspolitiska tillgångar, i dubbelt avseende. Dels för sin makt över det offentliga samtalet och som potentiella arenor för desinformation. Dels som aktörer i den teknologiska kapprustningen mellan två världsmakter, USA och Kina, om att sätta standarder för framtidens digitala infrastruktur. Den som tillverkat hårdvaran kan nämligen lägga in bakdörrar som kan aktiveras i händelse av konflikt. Det är därför som världens största tillverkare av telekomutrustning, kinesiska Huawei, stängs ute från den amerikanska marknaden. Övriga världen kan i förlängningen bli tvungen att välja sida mellan två teknopolitiska block: ett västdigitalt, ett östdigitalt.
Kina försöker komma ikapp USA bland annat genom att låta sina marknadsledande företag få tillgång till stora mängder data, exempelvis foton på 700 miljoner kineser som kan användas för att utveckla bättre system för ansiktsigenkänning. Liknande databanker kan mycket väl beviljas till företag som Facebook, i utbyte mot att myndigheterna får direkt möjlighet att gå in och styra informationsflödena. Ett konto som anses sprida desinformation behöver då inte stängas av. Det kan räcka att skruva lite på inställningarna för att ge budskapen mindre exponering, eller för att videoklipp från vissa avsändare tar länge tid att ladda – varianter av “mjuk censur” där Kina har visat vägen.
Medan vi rör oss in i en ny teknopolitisk epok, liknar de ständiga läckorna, säkerhetshålen och övervakningsskandalerna mest brusningar på ytan. Den historiska vändningen pekar bort från den liberala kapitalismens tydliga bodelning mellan stat och storföretag – precis som på 1930-talet. Vad vi får i stället är för tidigt att säga.
Att inte reglera Facebook är orimligt, men det är naivt att hoppas på att den stundande regleringen inte kommer gå hand i hand med en militarisering. Allra naivast är dock de liberala debattörer i USA som vill hitta lösningen i att göra Facebook till en betaltjänst. Visst stämmer att när vi inte själva betalar är det vår uppmärksamhet som blir såld. Men för den breda massan finns ingen väg bakåt. Däremot finns vägar ut ur Facebook.
Dessa utvägar är inget jag diskuterar närmare i artikeln. Men jag är väldigt trött på att diskussionen ständigt ska föras i individuella termer, om huruvida vi som enskilda användare kan eller bör lämna Facebook. Det är mer angeläget att ta utgångspunkt i politisk organisering eller kulturella arrangemang. Hur kan sådana få genomslag på andra vägar än via reklambaserade flödesmedier?
I mitten av Expressenartikeln diskuterar jag förresten hur rädslan för “destabilisering” frammanar en falsk “stabilitet” – som om det skulle gå att tala om stabilitet på en planet vars poler smälter.
Vid en ålder av 75 år avled igår avled Moishe Postone i Chicago. Där han var professor i historia, även om han nog i grunden förblev en sociolog, präglad av sin studietid i Frankfurt åren kring 1980, ett årtionde efter att Theodor Adorno gått bort. Det var alltså i Frankfurt(skolan) som Postone tog avstamp i sin omläsning av Karl Marx’ kritik av den politiska ekonomin, som senare skulle resultera i boken Time, labour and social domination. Han skrev inga fler böcker, däremot en rad artiklar, som även lämnade ett viktigt bidrag till den kritiska teorin om antisemitism. Ett par av artiklarna har översatts till svenska av tidskriften Kris och kritik; alla finns tillgängliga som pdf, sammanställda av Ross Wolfe i en dödsruna.
Postone var allt annat än yvig i sin teoretiska gärna. Han sökte inte efter dramatiska liknelser, lanserade inte nya begrepp, rörde sig inte utanför de ramar han själv satt upp. Om han ofta upprepade sig, var det för att på tydligast möjliga vis slå fast sin poäng och visa hur den skiljer sig mot etablerade tolkningar. En kanske viktigaste insats var att visa på hur kategorierna i Marx’ Kapitalet – vara, värde, abstrakt arbete – måste begripas som historiskt specifika för kapitalismen. Han betonade hur denna samhällsformation inte primärt bygger på att en klass människor härskar över en annan. Problemet är långt större än att arbetskraften blir utsugen. Kapitalismen är för Postone en subjektlös fetischordning som kretsar kring ett ständigt närvarande tillväxttvång, en absurditet som i förlängningen utmynnar i en ekologisk katastrof. Tillväxttvånget är rent abstrakt, grundat i lönearbetets abstraktion av mänsklig tid, som Postone lyfter fram som central i kapitalismen – vilket betyder att det bara är ett sätt för människorna att organisera sin tid tillsammans med varandra, möjligt att ersätta med andra sätt.
Tydligare än andra före honom drog Postone en skiljelinje mellan å ena sidan “Marx’ ekonomikritik”, å andra sidan det som traditionellt kallats för “marxism”. Han var heller ingen marxolog, var inte ute efter att fastställa “vad Marx verkligen hade tänkt”, utan efter att rekonstruera en ekonomikritisk teori, med utgångspunkt i framför allt Kapitalet och dess förarbeten. (Marxismen, å andra sidan, bygger i första hand på andra verk av Marx och framför allt Engels.)
Vid tidpunkten för sin död arbetade Postone på en omläsning av Kapitalet (första boken) tänkt att utges på University of Chicago Press. Även om den aldrig kommer att fullbordas, hoppas jag att vi får läsa något av det som hanns med. Om inte, så tror jag ändå att Moishe Postones betydelse bara kommer att fortsätta att växa, särskilt inom akademin där han tills nyligen har förblivit enormt underskattad utanför ett ganska snävt sammanhang.
För den som vill ha en introduktion rekommenderas i första hand någon av alla de intervjuer som han gjorde på senare år; ett tidigare inlägg på Copyriot tog avstamp i en av dessa intervjuer.
Moishe Postone begravs idag.
Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.
Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.
Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?
Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.