Entries from March 2013 ↓

Vill arkivera flöden för att söka i dem – alternativ till Google Reader?

Först tänkte jag att nedläggningen av Google Reader inte skulle drabba mig personligen. Även om jag själv varit en flitig användare i flera år, som följare av uppemot tusen RSS-flöden, utgick jag från att alternativen var många.

Jag kunde (och kan) se det positiva i att vi drivs bort från Google-plattformen, i riktning mot större autonomi. Vad som oroade (och oroar) mig är att RSS som öppen standard tycks vara på väg att marginaliseras, vilket drivs på av kommersiella intressen.

Samtidigt stämmer det ju “att den breda användarmassan aldrig tog till sig flödesidéerna”, för att citera Avadeaux. Nätjättarna och massan – det är lite som hönan och ägget (därav bilden ovan).

Visst bör vi fråga oss varför vi i första taget övergick från att använda lokal RSS-läsare på egen dator, till att använda en ägd webbtjänst. “Och svaret är väl antagligen att det var smidigt och gratis.”
Smidigt eftersom “man alltid har sina strömmar synkade över olika enheter – datorn, telefonen, vad man vill”. Så var det nog för många. Men för mig fanns det en annan aspekt som var viktigare, vilket jag inser först nu.

Jag lade inte in tusen RSS-flöden i Google Reader för att följa nyheter i ett superflöde. Nej, jag använder Google Reader som en sökmotor. En sökmotor som ofta är helt överlägsen, då den är “personaliserad” av mig, inte av Googles algoritmer.

Ett exempel. Säg att jag vill läsa ikapp om vad som händer på Cypern. Om jag söker på Cypern/Zypern/Cyprus i Google Reader, får jag en alldeles formidabel läslista – varierad och samtidigt överskådlig. Längst upp finns aktuella analyser från The Economist, längst ned obskyra kartor från Strange Maps, däremellan nyare och äldre inlägg från diverse svenska krisbloggar, heterodoxa ekonomer, Torrentfreak, tyska värdekritiker och en del annat – men i en överskådlig kvantitet.

Ingen annan sökmotor låter mig söka information om Cypern på liknande vis. Tack vare mitt urval av RSS-flöden, får jag en perfekt mix av aktuella nyheter, bakgrund och kuriosa. Allt som saknas är funktionen för att automatiskt generera en utskriftsvänlig pdf, eller läsplattevänlig epub, av ikryssade poster. Stundtals gör jag detta manuellt.

För mig funkar Google Reader som en fantastisk sökmotor just eftersom jag kan söka flera år tillbaka i RSS-flödena, men bara i vissa flöden. Det bildar en motpol till de lika distraherade som nutidsfixerade resultat som jag får av en vanlig Google-sökning. Nu börjar jag inse att det inte är helt lätt att ersätta denna möjlighet att söka i ett eget urval av RSS-flöden som går långt tillbaka i tiden.

Glatt installerade jag en fri RSS-läsare, RSSOwl, men den slukade genast allt minne och hängde sig. Uppenbarligen var den inte gjord för att hantera tusen flöden – trots att den från början var inställd på att endast lagra de tjugo senaste inläggen i varje flöde. Tipset för att spara minne var att låta programmet spara ännu färre inlägg per flöde.

Vad jag vill ha är en RSS-läsare som behåller allt i flödena, även fem år gamla inlägg. Jag vill ha en sökmotor. Google Reader gav mig detta. Alternativen som nu erbjuds är något annat: nyhetsläsare. Och visst finns det några bloggar jag vill följa aktivt, men de allra flesta vill jag bara arkivera för att kunna söka i. Var finns mitt alternativ?

Verktygsnät eller plattformsnät? Om nätjättarnas försök att döda RSS

Google tänker släcka sin RSS-läsare Google Reader. Likt andra stora reklammånglare, verkar även Google betrakta RSS-formatet som ett problem, då det ger folk en möjlighet att sammanställa nätflöden på ett alltför självständigt och reklamfritt vis.

Kontrarevolutionens krafter gör nu allt för att ersätta öppna verktyg med instängda plattformar. Mer om detta längre ner – först några bilder som fångar känslan i ögonblicket.






Utvecklingen av RSS ägde huvudsakligen rum i tomrummet efter IT-bubblan. Ett tomrum präglat av överflöd på datorkompetens som nu kunde kanaliseras in i progressiva ändamål. Det är ingen slump att en rad P2P-protokoll, inklusive bittorrent, uppkom samtidigt. Bland dem som var aktiva i skapandet av RSS fanns för övrigt Aaron Swartz.

Den kontrarevolutionära vändningen inleddes på allvar år 2007, men till en början stod inte RSS-formatet i skottlinjen. Snarare användes det som ett sätt att skapa “öppenhet” på de nya plattformar dit vi förlade allt mer aktivitet. Att det var en betingad öppenhet blev uppenbart först 2012, när stödet för RSS åter drogs tillbaka.

Hjälp mig gärna att fylla i den här listan över nyckelhändelser:

  • Juni 2012: Apple “uppdaterar” sin webbläsare till en ny version, Safari 6, där stödet för RSS tagits bort.
  • September 2012: Twitter förklarar att stödet för RSS kommer att tas bort i mars 2013, samtidigt som man inför hårdare begränsningar för tredjepartsklienter.
  • Mars 2013: Google meddelar att Google Reader kommer att släckas den 1 juli.

Nicholas Carr förklarar läget med berömvärd tydlighet i ett kort och mycket läsvärt inlägg

There are tools, and there are platforms. /…/ A tool holds no secrets; a platform holds many. You use a tool; a platform uses you.

RSS is a good tool. It gives you a simple way to shape and filter the web’s content to suit your own needs. It lends you its power when you need it without requiring any broader entanglement. Its developers, to their credit, made its simplicity central. They were acting as tool-makers, which is how software programmers and web developers tended to act a decade ago. That was before the platform-builders arrived, with their schemes.

Google was once a tool-maker. Now, it’s a platform-builder. Like Facebook. Like Apple. Like Microsoft. Like Twitter. Like all the rest. /…/

Tools are threats to platforms because they give their owners ways to bypass platforms. If you have a good set of tools, you don’t need a stinking platform.

En kommentator vid namn Richard inför en slagkraftig metafor: ett nät av verktyg är à la carte. Plattformsnätet kan då snarare jämföras med Happy Meal. (Vi kan pröva att dra parallellen ännu längre: McDonald’s är ett fastighetsbolag och franchisetagarna tjänar i första hand pengar på att sälja sockerlösning, även om McDonald’s ur kundperspektivet är en hamburgerkedja. En liknande omkastning äger rum när vi uppfattar Google som en uppsättning nättjänster, medan Google uppfattar oss som en produkt att sälja till annonsörer.)

Växelrörelsen mellan verktyg och plattformar har präglat internets historia, påpekar samma kommentator. Amerikaner kan minnas en tid då internet var synonymt med en plattform, AOL – en plattform som punkterades kring sekelskiftet, i samma IT-krasch som öppnade för en ny våg av verktyg (RSS, P2P, etc).
Visst är det så att plattformar är gynnsamma för att öka det breda deltagandet på nätet. Detta gällde både för dåtidens AOL och för nutidens Facebook. Om vi vill främja “digitalt deltagande” måste vi kanske bejaka plattformarna. Men det finns ingen naturlag som säger att deltagandet måste maximeras, eller att nätet måste plattformiseras. Vad det handlar om är en maktkamp. Jag håller med Nick Carr: resistance is not futile.

Google ljuger när de påstår att det är användarna som överger Reader. Men vi ska inte göra oss illusioner om att Googles tjänster finns till för oss. Namninsamlingar för att rädda Reader är höjden av futilitet. Motståndet måste bygga på att vi gemensamt lämnar plattformarna – något som (bland annat) kräver nya verktyg.

Kan teatern delas upp i “konstnärliga” och “icke-konstnärliga” delar?

Stockholms kulturborgarråd vill effektivisera teatrarna. Hennes slagord lyder: “Lägg pengarna på konsten!” Det betyder i klartext att bemanningsföretag ska ta över de “icke-konstnärliga” sysslorna.

Martin Aagard skriver i Aftonbladet:

Vi pratar alltså om ljud, ljus, kostym och scenografi. Uppgifter som inte anses tillhöra ”kärnverksamheten”.

Tanken att bryta ner en teateruppsättning i konstnärliga och icke-konstnärliga delar är ett i det närmaste perfekt exempel på vad den borgerliga rationaliseringsivern leder till när det kommer till kulturverksamheter – en kultursyn som inte har någon som helst kontakt med verkligheten.

Detta kan kopplas direkt till förra inlägget, som ju hävdade att både “konsten” och “tekniken” är fetischkategorier. Som sådana är de visserligen en del av verkligheten, även på teatern. Men bara en del.

Åtskillnaden mellan “konst” och “icke-konst” sker bland annat genom upphovsrätten, som iscensätter en särskild typ av arbetsdelning, en uppdelning mellan två sätt att få betalt. Dramatikern får royalty, medan ljudteknikern får lön. Men i den konkreta teaterverksamheten är ändå isärhållandet ofullständigt. Det som Bruno Latour kallar “modernitetens renhållningsarbete” kom aldrig särskilt långt i teatervärlden.

Regissören må vara en konstnär, men jobbar inte (som filmregissören) för framtida royalties. Skådespeleri handlar i hög grad om “teknik” och sminkning kan kallas för en “konst” – även om kollektivavtalen må räkna delar upp skådespelaren och sminkören till två skilda kategorier: “konstnärlig personal” och “teknisk personal”.
Min egen erfarenhet av teatrar är att det är en praktik som bara funkar om man tillfälligt glömmer den där tudelningen av världen. Uppluckringen av gränsen mellan konst, teknik och liv hör på något vis till den teaterns storhet.

Som vidareläsning kan jag rekommendera min egen doktorsavhandling, som bland annat tar upp hur musikerna förvandlades från en “teknisk” till en “konstnärlig” yrkeskategori, medan ljudteknikerna lämnades kvar i standardkategorin av lönearbetare utan rättigheter till sitt arbetsresultat.

Tretton punkter om nätpolitik (i repris)

Efter The Pirate Bay hette en bok som utgavs av Kungliga biblioteket, sensommaren 2010. Även om den funnits tillgänglig sedan dess som pdf, valde jag just att lägga ut mitt bidrag i hederlig html. Jag tycker nämligen att texten i stora drag håller än.

Femton gastar på död mans kista. Om framtidens nätpolitik” heter texten, som är en essä i tretton delar. Eller kanske tretton miniessäer. (Troligtvis hade jag för avsikt att skriva femton delar.)

Preliminära underrubriker, satta i efterhand:
1. Piratsymbolikens utmattning och historierna om nollnolltalet
2. Olika former av vatten som metaforer för internet
3. The Pirate Bay som assemblage
4. Rättegångarna mot The Pirate Bay
5. Antipiraternas nya kläder
6. Mediehistorien som fotbollsmatch
7. En liten dikt om Spotify
8. Underhållningsspyan som oralt komplex
9. Lanseringen av Spotify som lösning på allt
10. Nättjänsterna, hackarna och rättsväsendet
11. Nya lagar för att skydda Spotify mot hackare?
12. Moralpanik kring Mutify och Adblock
13. Eskalationism

Läs gärna om det låter intressant.

Krisen, del 89: Fetisch, ideologi, kritik

Hos Kalle Palmås väcks frågan om ideologi kontra fetisch. Båda begreppen figurerar hos Marx, men det finns väldigt olika sätt att begripa dess innebörd och relationen dem emellan. Hur man tänker dessa saker utgör något av en skiljelinje mellan olika former av kritisk teori, med olika implikationer för varje praktiskt försök att förändra det bestående. Det här inlägget kan läsas som en överdimensionerad kommentar till Kalle, med anledning av hans fråga. Kommentaren kunde dock inte undgå att sugas in i krisserien.

Nu ska jag sammanfatta min förståelse av samhällskritik:
1. Fetischkritiken måste alltid vara primär.
2. Ideologikritiken är sekundär (men icke desto mindre är den ett måste).
3. “Kritik” syftar på en aktivitet som inte kan reduceras till endera “teori” eller “praktik”.

När jag nedan ska försöka klargöra dessa punkter, återanvänder jag för enkelhets skull en del citat. Dels från Musikens politiska ekonomi, s. 33–34 (MPE); dels från “Robert Kurz och modernitetens kollaps“, Subaltern 4/2011 (RKMK).

1. Fetischism och fetischkritik

Till saken hör att även mellanmänskliga relationer kan förtingligas och bli till ett slags pseudonatur. Så sker t.ex. när människor förhåller sig till “marknadens krav” eller “teknikens utveckling” som om de vore naturlagar som det inte tjänar något till att ifrågasätta. Karl Marx analyserade detta i termer av fetischism, vilket han begrep som något mer än bara en vrångbild av verkligheten. Hans slutsats blev att fetischismen är en nödvändig del i varje samhälle som kretsar kring varuproduktion.
MPE

Teorin om varans fetischform utvecklades av Karl Marx i första bandet av Kapitalet och visar hur varan förmedlar de mänskliga relationerna som relationer mellan ting. Varufetischismen ska inte missförstås som en besatthet vid varorna i sig, utan handlar om hur människan upplever det moderna varusamhällets kategorier som naturgivna, snarare än som något som hon är med och konstruerar i sin interaktion med omvärlden. Vardagsförnuftet vilar annars tryggt i fetischkategorierna, som var och en måste internalisera i sitt medvetande för att överhuvudtaget fungera som subjekt på varumarknaden, vilket är en förutsättning för att överleva i en värld baserad på lönearbetet.

RKMK

Observera: fetischen är verklig. Inte en myt som döljer en underliggande sanning. Men heller inte “sann”. Dess verklighet består i ett verkligt omkastande av sakernas tillstånd, som led i en process där vi alla måste ta del. Vi måste dagligen förverkliga varuformen, eftersom vi lever i ett samhälle där överlevnad kräver pengar. För att tjäna pengar är det nödvändigt att sälja varor. Enda sättet att lyckas som varuförsäljare är att i handling återskapa varufetischismen, att behandla mänskliga relationer som relationer mellan ting.

Även om det hos Marx är varans fetischform som står i centrum, har de radikalare varianterna av kritisk teori gått vidare till att identifiera en lång rad fetischformer: politiken, ekonomin, tekniken, nationen, rätten, konsten, musiken… Alla är de fetischkategorier – och icke desto mindre är de synnerligen verkliga. Deras verklighet består i att de är former för mänsklig verksamhet. Former är inte eviga, utan är tvärtom specifika för en viss historisk formation. Vi kan kalla den formationen för modernitet eller kapitalism, det kanske kan kvitta. Men dess universella kännetecken består just i varuformens utbredning.

Förhållanden mellan människor får karaktären av förhållanden mellan ting. Subjekt skiljs från objekt. Arbetskraften skiljs från arbetsresultat. Teknik skiljs från konst. Teori skiljs från praktik. Alla dessa separationer har varuformens fetischkaraktär som sin praktiska förutsättning, samt resulterar i ytterligare fetischkategorier. För att få en känsla av dimensionerna i detta kan det vara nyttigt att se hur Marx’ fetischkritik har sina paralleller hos sentida tänkare som använder andra begrepp. Anti-Œdipus talar om “mirakelmaskiner”, medan Bruno Latour talar om hur moderniteten förutsätter ett “renhållningsarbete”.

Om tekniken görs till ren objektivitet, görs konsten till ren subjektivitet. Latours teori om renhållningsarbetet är besläktad med Marx teori om varufetischismen, såtillvida att det som beskrivs är mer än bara en rökridå. Modernitetens renhållningsarbete är en praktik som uppnår konkreta resultat. Isärhållandet av en subjektiv och en objektiv domän är vad som möjliggör en rad moderna friheter, t.ex. konstnärlig frihet och fria marknadskrafter. Sådana friheter vore otänkbara inom en förmodern världsåskådning där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Friheterna hotar att åter förvandlas till tomma formler i den senmoderna tid då ”hybriderna breder ut sig”, menar Latour, som även i sin kristeori har beröringspunkter med Marx.

MPE

2. Svaret på krisen: ideologi eller kritik?
Om formsammanhanget börjar falla isär, då börjar vi tala om kris.

Krisen öppnar ett glapp mellan fetisch och erfarenhet. Verkligheten framstår som dubblerad.

Krisens inträde innebär att fetischerna blir oförmögna att förklara vardagliga skeenden. Tänkandets svar på krisen kan ta sig två former: ideologi eller kritik. Ideologi betecknar ett tänkande som förhåller sig affirmativt till en eller flera fetischkategorier. Ofta spelas de ut mot varandra: politiken mot ekonomin, arbetet mot kapitalet, konsten mot arbetet, eller någon annan variant.

RKMK

All ideologi är i grunden krisideologi: symptom på glapp i verkligheten. Ideologin par excellence är antisemitismen.
Vad alla antisemiter ägnar sig åt, är att uppvärdera sådant som “hederligt arbete”, “riktiga pengar”, “fri marknad” och “reell ekonomi”. Dessa fetischkategorier är historiskt specifika och uppstod med den moderna kapitalismen, men enligt ideologin står de likväl för något “naturligt”, evigt och oföränderligt.

Antisemitismen fungerar som en “halvgjord antikapitalism”. När glapp uppstår i det fetischistiska formsammanhanget, tar antisemitismen sida för det konkreta och mot det abstrakta. Det konkreta identifieras med objektiva faktum, det abstrakta med ett lömskt och manipulerande subjekt. Men det är sällan enbart judarna som pekas ut. Eftersom antisemitismen är ideologin par excellence, uppträder den ständigt i förbindelse med andra ideologiska figurer.

Arbetslöshet är ett exempel på ett glapp mellan fetisch och erfarenhet. Ideologiska svar på detta handlar om att utpeka vissa populationer som tärande, arbetsskygga eller överflödiga.

Personifieringen av samhällets fetischförhållanden följer, som vanligt, en binär logik. Att de “arbetsskygga” i Grekland eller i Kreuzberg nu måste avstå från välfärd, det ter sig som världens självklaraste sak för den hederligt arbetande och skattebetalande normalborgaren. Men finansmarknadernas sammanbrott låter sig inte lika lätt förklaras genom en sådan figur. Detta tomrum fylls av den latent antisemitiska föreställningen om giriga bankirer och spekulanter, som hänsynslöst suger ut och förslavar “näringslivet” i sin jakt på profit.
Båda dessa projektioner kompletterar varandra ömsesidigt och är i hög grad utbytbara, som när det diskuteras om Greklandskrisen ska skyllas på “grekerna” eller på “bankerna”. Den ena positionen tenderar snarast att företrädas av konservativ-liberala som kan spela på en aggressiv nationalism, vilken särskilt i Tyskland ges bränsle i nyhetsmedierna. Den andra positionen motsvarar snarast den traditionella vänstern och dess avfallsprodukter. /…/ Givetvis saknas inte heller de nyanserade tyckare som hävdar att båda sidor, greker såväl som bankirer, har del i skulden. Detta upplöser inte personifieringen utan fördubblar den bara, på ett sätt som visar hur de båda skuldprojektionerna springer ur samma felaktiga förnimmelseraster. Ur detta kan man inte ta sig genom någon kompromiss mellan de två falska föreställningarna, utan bara genom att helheten ifrågasätts.
Faktum är att den våldsamma överskuldsättningen av Grekland, liksom många andra stater, inte kan förklaras i kategorier som utgår från subjektiv “skuld”.

På något sätt måste vi hantera krisen, verklighetens glapp. Om vi inte vill välja från ideologiernas smörgåsbord, återstår ett andra alternativ: kritik. Även det kritiska tänkandet är ett svar på den ofta plågsamma erfarenheten av ett glapp. Förutsättningen är en insikt i det omöjliga att vara ett subjekt som tänker utanför fetischkategorierna. Kritikens utgångspunkt måste finnas i erfarenheten av vad Adorno kallade det icke-identiska, det som inte uppgår i fetischen.

Kritiken förutsätter såväl närhet som distans till det som kritiseras. Distansen kan bara uppnås genom radikal historisering.
Samhällskritik är alltså i första hand fetischkritik, medan ideologikritiken är sekundär, om än nödvändig. Någon kritik av ”orättvisor” kan det däremot knappast bli frågan om, eftersom det förutsätter ett positivt begrepp om rättvisa, vilket bara går att formulera på grundval av fetischformerna, det vill säga som ideologi.

RKMK

3. Teori och praktik
Vi måste fråga oss varför kategorierna “teori” och “praktik” är varandras motsatser. För det är de – även om de inte alltid har varit det. Förmoderna samhällen präglades snarare av en omedelbar enhet mellan religion, naturkunskap och materiell produktion, skriver Robert Kurz i sin essä “Teorins slut” (likaledes i Subaltern 4/2011). “Först relativt sent skildes funktion och reflexion åt och delades in i olika sfärer.” Förutsättningen var den arbetsdelning som svarade mot ett varuproducerande samhälle.

Är då inte “teori” och “praktik” i sig att betrakta som fetischkategorier? En radikal samhällskritik måste vägra spela ut dem mot varandra.

Kritiken kan bara utgå från det ickeidentiska, det som inte uppgår i fetischen. Den kan inte reduceras till någonting som ryms i de motsatta kategorier- na teori eller praktik. Även när kritiken antar formen av teori så kan den bara vara ett sätt att upprätthålla en negativitet, som även måste riktas mot själva kategorin ”teori”. Att hänge sig åt konkurrens på en teorimarknad kan bara betyda att kritiken kapitulerar inför ideologin. Men att tvärtom ”bli praktisk” i omedelbar mening, så att teorin blir ett rättfärdigande av en viss praktik, innebär i slutändan exakt samma kapitulation.

RKMK

Kritikbegreppet handlar om att situera något, om att fastställa dess möjligheter och gränser. Samhällskritik handlar framför allt om att situera samhällsförhållanden i tiden, alltså om att historicera, vilket inte ska begripas som en rent “teoretisk” verksamhet. Att avskaffa någonting dåligt är ju att dra en historisk gräns för dess fortbestånd. Det är kritik “i praktiken”.

Motsättningen mellan teori kontra praktik, allt tal om att gå “från ord till handling”, gör det lätt att glömma att ord är handling och att handlingar i allmänhet inbegriper ord, eller andra former av teori. Och där kan vi knyta till vad Kalle Palmås skrev om hur ekonomisk teori är en högst verksam del av ekonomisk praktik; the economy is embedded within economics. Men även det motsatta är sant. Ekonomin som praktik (realekonomi) och ekonomin som teori (nationalekonomi) skapar varandra, då de hör till samma fetischistiska formsammanhang, med “den enskilda varan som dess elementarform” (Marx).

Ekonomikritik bör handla om att fastställa gränserna för ekonomin som formsammanhang. Sådana gränser återfinns i genusordningen (vilket är en centrala frågan hos den s.k. värdeavspaltningsteorin liksom för en författare som Nina Björk) och är integrala i allt som kallas “kultur”. Allra först måste dock ekonomikritiken få grepp om de historiska gränserna.

Konstaterandet att “ekonomin” inte alltid har funnits öppnar för tanken att den inte alltid kommer att finnas. Detta öppnar i sin tur för ett handlande som strävar bort från ekonomin, vilket ger erfarenheter som kan omsättas i ny kunskap om hur världen kan förstås i annorlunda termer. Termer skapar skillnad i världen på andra sätt än att hålla isär subjekt och objekt, arbetskraft och arbetsresultat, teknik och konst, eller teori och praktik.

Varför kollapsade Ny Demokrati?

Höll just ett seminarium i samtidshistorisk metod. Studenterna fick frågan: varför kollapsade Ny Demokrati? Exemplet valde jag efter att frågan förra veckan flimrat förbi på Twitter. Här ska jag hastigt teckna ned några ord om de alternativa förklaringsmodellerna.

Grovt talat kan man skilja mellan interna och externa förklaringar till kollapsen.
Interna förklaringar framhåller splittringen inom Ny Demokrati, vilken i sin tur ofta förklaras med att partiets medlemmar var oseriösa pajasar – underförstått är att Ny Demokrati var dödsdömt från första början.
Externa förklaringar pekar på hur partiets upp- och nedgång var resultatet av större krafter. Ofta är dessa krafter av tämligen abstrakt slag: ”medierna”, ”vänstervinden”, ”konjunkturen”.

Nationalencyklopedin framhåller den interna faktorn: ”en spänning mellan en företagarinriktad höger kring Wachtmeister och en mer ’folkligt’ inriktad politik personifierad av Bert Karlsson”.
Som ett aktuellt exempel på extern förklaringsmodell kan vi ta Helle Klein i Dagens Arena:

Det var 1990-talet då Lasermannen härjade, Ny demokrati hade vind i seglen och Vit Makt-musiken brölade ut sitt människoförakt.
Lyckligtvis samlades den gången motkrafterna till rasismen och Ny demokrati åkte ur riksdagen. 90-talskrisen kom också att framförallt handla om jobben och välfärden, inte invandringen.

Mot denna historieskrivning reagerade genast Andreas Ericson, redaktör på tidskriften Neo. Han twittrade som följer:

Jag börjar undra om alla dessa vänsteranalytiker som drar slutsatser om nittiotalet öht var med då. Annars är det ju bara att kolla i historieboken. 1991 när NyD kom in i riksdagen hade lågkonjunkturen knappt börjat. När lågkonjunkturen var som djupast 1993 började NyD att falla i opinionen. Året efter utplånandes partiet.
“Lyckligtvis samlades den gången motkrafterna till rasismen och Ny demokrati åkte ur riksdagen.” – det är ju en helknäpp analys! Minns ni inte att NyD föll samman av sig själv? Att stora delar av de ledande företrädarna var tokar?

Andreas Ericson pekar på en kombination av externa och interna faktorer – konjunkturen och knasbollarna. Detta ligger nog närmare sanningen, fast besvarar inte frågan om hur faktorerna hänger samman. Varför skedde liksom inte det motsatta – att Ny Demokrati lyckades dra fördel av krisen?

Ett svar på detta ges av Jens Rydgren, professor i sociologi som en gång började sin akademiska bana med att skriva studentuppsatser om Ny Demokrati. Han verkar ha förblivit den enda forskare i Sverige som skrivit mer ingående om partiets uppgång och fall, bland annat i en bok från 2006.
Jens Rydgren menar att Ny Demokratis sympatisörer från början kunde delas upp i tre grupper: nyliberalerna, invandringsmotståndarna och proteströstarna. År 1991 fanns goda förutsättningar att samla dessa i ett parti. Några år senare – när krisen var djup och nedskärningspaket följdes av nedskärningspaket – var läget ett helt annat.
Högerpopulistiska partier i Europa rörde sig framgångsrikt i riktning mot EU-skepsis och ”välfärdsstatschauvinism”, men den vägen var stängd för Ny Demokrati som från början hade profilerat sig som skattesänkare och EU-förespråkare. Detta i ett opinionsläge där stödet för välfärdsstaten åter hade börjat stiga rejält. Huruvida denna s.k. vänstervind var en simpel pendelrörelse, eller ett direkt resultat av krisen, eller frukterna av en framgångsrik vänstermobilisering, det är en annan sak.

Därtill pekar Jens Rydgren på den medieskugga som drabbade Ny Demokrati i två omgångar. Först på hösten 1992, då valutakrisen fick den borgerliga regeringen att samarbeta med socialdemokraterna. Därmed suspenderades det vågmästarskap som hade garanterat ständigt nyhetsvärde åt Ny Demokrati. Å andra sidan är det inte självklart varför detta skulle missgynna partiet. Ännu vanligare är nog att högerpopulister gynnas av att ”etablissemanget” går samman mot dem. Om jag inte minns fel, var Ny Demokrati tidiga med kravet att låta kronan flyta fritt, vilket sedan också skedde. Varför de inte lyckades dra fördel av detta är oklart.

Under första månaderna 1993 började Bert Karlsson hota att fälla regeringen, vilket fick Carl Bildt att hota med nyval. Detta gav Ny Demokrati en ny dos av uppmärksamhet, men efter att de lagt ned sina röster i regeringsfrågan de 17 mars, blev de åter mer ”ansvarstagande”, vilket var Ian Wachtmeisters linje. Medieskuggan föll på nytt, liksom opinionssiffrorna. Ny Demokrati bemötte detta genom att tona upp sin främlingsfientliga profil, med särskild tonvikt på hets mot muslimer. Under sommaren hölls en ökänd turné där Vivianne Franzén spred vandringssägner om muslimska ritualmord. Detta fick de äta upp under höstens offentliga debatt, då diverse opinionsbildare trappade upp sina angrepp på Ny Demokrati.
Vissa har i efterhand uppfattat detta som att partiet överträdde en osynlig gräns, vilket blev dess fall. Men existensen av en sådan gräns är tveksam. De upptrappade angreppen på Ny Demokrati kan lika gärna bero på att nyhetsmedierna har en tendens att sparka på dem som ligger. Vid denna tid rådde redan öppet krig mellan olika fraktioner i partiet.

Externa förklaringsmodeller som pekar på ”medierna” finns av två slag. Dels har vi offerberättelsen, om hur medierna slaktade ett oskyldigt parti – en historia ofta har berättats av nydemokraterna själva och som idag blivit en sverigedemokratisk standardramsa. Dels har vi hjälteberättelsen, som ofta berättas av granskande journalister.
Björn Häger har exempelvis talat om ”den granskning som under några veckor sommaren 1992 blev början till Ny demokratis sönderfall”. Tillåt mig att vara skeptisk till tanken på att journalistiken var den primära kraften i sammanhanget.
Observera också den diskrepans som finns mellan två sätt att förstå den massmediala faktorn i partikollapsen. Björn Häger pekar på att det förekom granskning under sommaren 1992, medan Jens Rydgren pekar på att partiet tvärtom var osynligt i nyheterna under samma höst.

Journalisten Gellert Tamas skriver ganska mycket om Ny Demokrati Lasermannen, som rymmer en ganska unik som skildring av det tidiga 1990-talets samhällsklimat i Sverige. Hans förklaringsmodell äger vissa likheter med Helle Kleins. Socialdemokraterna får äran av att ha besegrat Ny Demokrati, samtidigt som de kritiseras för att ha väntat alltför länge med att sätta in nådastöten.
Brandattentatet mot en shiamuslimsk moské i Trollhättan i mitten av augusti 1993 framställs som en vändpunkt. Jag tror detta är rimligt, men är tveksam till Gellert Tamas påstående om att attentatet först inte fick någon större uppmärksamhet. Tvärtom stod ju Bert Karlsson redan samma söndagkväll i tv-nyheterna och tog tillfället i akt att hetsa mot muslimer, vilket genast ledde till anklagelser om att han spädde på det främlingsfientliga våldet.
Gellert Tamas hävdar likväl att det dröjde två veckor efter attentatet innan det blev en stor fråga och att det då var socialdemokraternas ordförande Ingvar Carlsson som ledde angreppet. Jag är ytterst tveksam till denna historieskrivning. Men det ligger nog mycket i att ett ökat yttre tryck mot Ny Demokrati under hösten 1993 fick de inre motsättningarna att förvärras.

Björn Häger framhåller en ytterligare faktor, av synnerligen stort intresse för en materialistisk analys: alkohol. Detta är något som han observerat som verksam journalist men som är svårt att belägga i en vetenskaplig skildring. När riksdagsgruppen fick allt svårare att hålla sams, försökte Ian Wachtmeister att lugna dem med gratis sprit på mötena. Björn Häger skriver:

Vissa har i efterhand uttryckt viss ånger över de backar med gratis alkohol som bars in till partiets gruppmöten i riksdagen. Flera av ledamöterna fick alkoholproblem. Och de stökigaste ledamöterna blev inte mindre stökiga när de fick sprit i kroppen.

Vid ett tillfälle var jag närvarande vid ett möte med Ny demokratis riksdagsgrupp. Spriten flödade. Och det var inte direkt den skarpaste analysen som låg till grund för nydemokraternas beslut denna afton.

Slutligen kan vi följa Andreas Ericsons rekommendation och kolla ”i historieboken”. Fram till nu har inte historikerna hunnit skriva så mycket om Ny Demokrati. Men inom några veckor utkommer sista bandet av översiktsverket Sveriges historia (Norstedts). Där återfinns på sidorna 381-385 ett avsnitt om Ny Demokrati, i ett bredare historiskt sammanhang där det tydligt framgår hur samhällsklimatet i Sverige förändrades mellan 1991 och 1994. Men forskarna kommer aldrig att enas om någon yttersta förklaring till denna förändring.

Krisen, del 88: Krigsmaskinen ställer tre frågor

Krigsmaskinens antaganden, frågor och spekulationer måste petas in här. Särskilt som där inte finns något kommentarsfält. Läs där, kommentera sen här.

Kort sammanfattning: arbetslösheten kommer inte att försvinna. För att “skapa jobb” kommer politikerna, oavsett färg, se sig tvungna att ta till statliga investeringar i ökad omfattning. Så vad ska staten investera i för att “skapa jobb”? Krigsmaskinen antar att det blir bostäder. Hur kommer detta att påverka den svenska bostadsbubblan?

Här har vi en första fråga att diskutera. (Möjligen kan man då genast säga “att marknaden drivs av billiga krediter i första hand, snarare än bostadsbrist”. Men en kreditdriven bubbla kan spricka av flera skäl. Det behöver inte handla om högre räntor. Minskad bostadsbrist är också tänkbart.)

Dagens spekulation från Krigsmaskinen måste jag citera i sin helhet:

Att konjunkturen vänder uppåt och varselvågen verkar vara över kommer inte innebära några avgörande skillnader utan krisens verkningar kommer fortsätta att sakta driva utvecklingen i den enda möjliga riktningen. Lagom till valet börjar politiker gorma igen och nihilisterna i regeringen byter färg. Politiken är dock densamma.
Sossarna kommer inte satsa lika mycket på skattesänkningar och sånt men gå hårt fram med resursutvinning, vilket skapar mer motsättning mellan miljörörelsen och radikaler på ena sidan, och gammelvänstern och sossarna på andra. Att “rädda jobben” och “få fart på tillväxten” är överordnat allt, och samtidigt satsas det symboliska summor på “grön teknologi” för att kompensera för skadan resursutvinningen gör på miljön.
Samtidigt bromsar Kina in kraftigt (eller till och med kraschar?) vilket igen sänker Europa och Sverige, ny runda akuta kriser nu med mer “vänsterprägel” på politikerna i Europa. Stora skuldavskrivningar och massiva stimulanser. Sossar av alla slag försöker neutralisera och/eller krossa all radikal kritik, runtom i Europa. Och i Sverige.

Andra frågan som Krigsmaskinen ställer är om konflikterna kring gruvdrift kommer att växa.

En tredje fråga kan handla om vad folk tror om det framtidsscenario som kort skisseras i slutet: en ännu upptrappad stimulansrunda i Europa, ledd av en socialdemokrati som blir allt mer repressiv.

Välkomna att diskutera alla tre frågor i kommentarsfältet!

Krisen, del 87: Värderingskris?

Senaste året har EU-minister Birgitta Ohlsson upprepat ordet “värderingskris”.

Första gången kan ha varit inför riksdagen den 22 februari 2012:

I skuggan av den ekonomiska krisen brer nämligen också en värderingskris ut sig i alltför många EU-länder. Vi har sett samma scenario förut, decennier tidigare. Vi har sett vad det leder till då tuffa ekonomiska kriser ger vind i seglen åt hatets krafter. Europas populistiska, främlingsfientliga och nationalistiska partier har i genomsnitt nästan fördubblats vid varje nationellt val den senaste tiden.
Jag är också djupt oroad över situationen i enskilda medlemsländer. Jag tänker framför allt på Ungern.

Sedan dess har Birgitta Ohlsson upprepat samma budskap: “en värderingskris växer fram i skuggan av den ekonomiska krisen”. Och det är bra att hon envisas med att prata om Ungern, när övriga regeringen vägrar säga ifrån.
En hårdkokt ideologikritiker skulle troligtvis invända att talet om en “värderingskris” fungerar som en undanmanöver – som ett sätt att avpolitisera frågan om varför extremhögern går framåt i delar av Europa.

Det visar sig att jargongen kan härledas raka vägen till det danska EU-ordförandeskapet för ett år sedan. Då tillsatte kulturminister Uffe Elbæk ett “Team Culture 2012“, utifrån en ganska flummig idé om att “kulturen” har förmåga att lösa krisen. Detta genom att “främja nya idéer och nytt hopp” (vilket för övrigt kan tolkas som ett förtäckt angrepp på sådana kulturyttringar som inte genomsyras av den tillväxtoptimism som politikerna önskar sig).

Drömmen om en kulturell lösning på Europas kris surrade runt ett slag men ebbade snart ut. Redan i slutet av 2012 föreföll den ha glömts bort. Men åtminstone inom det svenska Folkpartiet fortlevde en av de centrala tankegångar som formulerats av Team Culture: att den ekonomiska krisen har dubblerats av en distinkt kulturell kris, en “värderingskris”, vars yttersta uttryck består i högerextrema partier.

En välvilligare läsning kan ta avstamp i ministerns tal om en kris “i skuggan av” en annan kris. Hur är det möjligt att begripa orsakssambandet? Lite grovhugget kan vi då uppställa tre alternativ:
Materialism: Den ekonomiska krisen har lett till en värderingskris.
Idealism: Den ekonomiska krisen har orsakats av en värderingskris.
Dialektik: Krisen är en totalitet, vari värde (ekonomi) och värderingar (kultur) blott är två moment.

Inom politiken dominerar den materialistiska förklaringen, såväl till vänster som till höger. Inte bara marxisterna konstaterar att arbetslöshet leder till fascism. Samma sak konstaterar liberalerna, även om de kanske hellre talar om extremism eller om faran i “enkla lösningar”.
Parallellerna till 1930-talet är givna. Det vore korkat att förneka att fascismen har en materiell grund. Men det vore lika korkat att reducera den till ett simpelt resultat av bristande tillväxt, vilket faktiskt är den logiska följden av en materialism som tillåts att renodlas till ekonomism.

Som ett bittert understråk löper idealismen, tvärs över hela det politiska fältet, från vänster till höger. Enligt den idealistiska förklaringsmodellen har alltså den ekonomiska krisen orsakats av att felaktiga värderingar har tillåtits att breda ut sig i den senmoderna samhället. Dessa värderingar identifieras ofta med luddiga begrepp som girighet eller materialism. En idealistisk vänster skyller på “nyliberalismen” medan en idealistisk höger skyller på “kulturmarxismen”. (Varpå liberalerna pekar på båda och menar att “extremismen” är resultatet av en värderingskris.)

Krisen, del 86: Nederländska (eller nordvästeuropeiska) bostadsbubblan

Effekt kan lite elakt beskrivas som en tidskrift vars huvudsakliga inriktning består i att frossa i katastrofscenarion. Och det är just därför som den utgör den en behövlig motvikt till det frossande i tillväxtscenarion som dominerar stort i övriga massmedier.
Nya numret av Effekt rymmer bland annat ett uppslag där fem bloggare får formulera sina favoritkatastrofer. Flera har en rent naturkatastrofisk karaktär: solstorm, vulkanutbrott, bidöd. Men där finns även ett finansiellt katastrofscenario signerat Henrik Norbeck, som driver bloggen med det besynnerliga namnet Flute-tankar. Scenariot lyder som följer:

Nederländska bostadsbubblan spricker
Alla har ögonen på Spanien, Japan, Kina och andra stora skuldbubblor. Men vad händer om Nederländernas bostadsbubbla spricker på allvar och med den dertas banker? Bolånen i Nederländerna är på 110 proicent av årlig BNP – högre än i något annat industriland.

Hushållens räntebetalningar är de största i förhållande till disponibel inkomst i hela EU. Bostadspriserna har redan fallit cirka 15 procent sedan toppen 2008.

Den spruckna bubblan skulle drabba ett av de stabila kärnländerna i euroområdet och sätta igång en finansiell lavin. Eftersom de nederländska bankerna har en stor andel bolån i sina portföljer och har lånat upp en stor del av detta på de internationella obligationsmarknaderna ger det spridningseffekter, framför allt inom EU. Värdepapper som ansetts säkra skulle plötsligt inte längre vara det. Tvingas Nederländerna att rädda sina banker förlorar de raskt sitt AAA-kreditbetyg, vilket i sin tur stjälper EU:s räddningsfonder och därmed PIIGS-länderna. Smittan sprider sig snabbt till övriga EU-länder och till hela världsekonomin.

Onekligen intressant. Kolla också på listan över länder med störst skuld till utlandet. Fundera samtidigt på vad det kan ligga i talet om hur en nordvästeuropeisk bostadsbubbla fått akuta proportioner från 2009. Inne i den dallrande bubblan befinner sig även Sverige och Danmark.

Sveriges statsskuld är relativt låg, samtidigt som hushållen har exceptionellt stora skulder. Såvitt jag förstår gäller detsamma för Nederländerna, fast i ännu högre grad. Jag har dock inte tittat närmare på hur siffrorna utvecklat sig under det senaste året. Andra kan säkerligen bidra till att skapa en bättre bild av hur sannolikt det nämnda scenariot kan vara.