Inflation. En begreppshistorisk skiss

Förra veckan konstaterades att begreppet “dyrtid” under 1900-talets lopp kom att ersättas av “inflation”. Detta betyder inte att de betecknade exakt samma sak. Inte heller har ordet “inflation” alltid haft samma innebörd.

När nu inflationen åter är på allas läppar, tas det ofta för givet vad ordet syftar på syftar på. Att priserna stiger, såklart!

Nationalekonomerna har länge upprepat sin definition:

“Inflation is the increase in the prices of goods and services over time.” (Federal Reserve)

“Inflation is the rate of increase in prices over a given period of time.” (IMF)

“In economics, inflation is a general increase in the prices of goods and services in an economy.” (Wikipedia)

“Rising prices, across the board.” (The Economist)

“a persistent, substantial rise in the general level of prices related to an increase in the volume of money and resulting in the loss of value of currency” (Dictionary.com)

“ekonomisk ut­veckling som yttrar sig i fort­löpande all­män höjning av prisnivån och där­med försämring av penningvärdet” (Svensk ordbok)

“allmän prisstegring” (Nationalencyklopedin)

“Innebörden av begreppet inflation är en ökning av den allmänna prisnivån” (Swedbank)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Riksbanken)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Konjunkturinstitutet)

“Inflation betyder att priserna stiger i allmänhet, så att du kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (SCB)

Som vi ser tycks det råda konsensus om att inflation är stigande priser. Inte att det ena leder till det andra, eller tvärtom, utan att de helt enkelt är samma sak.

Ett par av de definitionerna rymmer förvisso ett orsakssammanhang: de stigande priserna leder till att pengarna förlorar i värde. Men denna värdeförlust är inte inflationen, enligt den den numera rådande definitionen.

Slutsatsen av detta får nog bli att “inflation” nu används som kortform av vad som mer exakt borde kallas “prisinflation”.

Prisinflation är också det som man försöker mäta med olika slags prisindex. Konsumentprisindex (KPI) mäter konsumentpriser. Producentprisindex (PPI) mäter producentpriser. Det finns olika löneindex som mäter priset på arbetskraft. Sen har vi priset på olika slags tillgångar, exempelvis aktier och fastigheter, vilka ofta indexeras av kommersiella aktörer. OMXS30 är ett index som mäter prisutvecklingen på de trettio mest omsatta aktierna på Stockholm. HOX är ett prisindex för bostäder. Alla dessa prisindex kan – så länge de pekar uppåt – sägas återspegla olika former av prisinflation.

När man idag talar om “inflationen” i bestämd form syftar man i allmänhet på konsumentprisinflation. Må vara att det finns vissa (Andreas Cervenka) som ihärdigt pekar på tillgångsprisinflationen. Oavsett vilket så handlar det om prisinflation. Alla är överens om att inflation är stigande priser.

Jag antar att detta synsätt kan räknas som en “platt ontologi“. Allt som finns är en massa priser. Inflation är bara ett ord för att priserna stiger. Med andra ord har inflationen ingen separat existens. Det är inte inflationen som orsakar stigande priser utan stigande priser är inflation.

Något som skenbart bryter mot den platta ontologin är talet om “underliggande inflation“. Det är efter denna som Riksbanken orienterar sin penningpolitik.
“Underliggande” antyder ju existensen av ett djupare liggande plan, möjligt att skilja från ytfenomenen. Men någon sådan inflationsteori är svår att finna. Riksbanken medger rätt ut: “det [finns] ingen entydig definition av vad underliggande inflation är”.
På engelska talar man i stället om “core inflation” vilket ju faktiskt låter mer “platt”.
De mått som Riksbanken ser till i sammanhanget, KPIF och KPIF-XE, är helt enkelt varianter på KPI där man rensat bort vissa varuposter (som räntor och energi). Det handlar fortfarande om konsumentpriser. Talet om “underliggande inflation” betyder alltså inte att man erkänner inflationen som något som existerar oberoende av själva prisrörelserna.

Annat var det förr. Under tidigt 1900-tal, då begreppet “inflation” började vinna större spridning, syftade det i allmänhet inte på varupriserna utan på penningmängden.

Närmare betydde inflation en ökning av den relativa penningmängden: hur mycket pengar som finns i omlopp i förhållande till hur mycket ädelmetaller som backar upp pengarna.

Det har alltså skett en begreppshistorisk glidning över tid. Jag misstänker att få nationalekonomerna har ägnat någon tanke åt detta, inte ens när de någon gång hänvisar till äldre facklitteratur om inflation.

En av få artiklar som tar upp detta har skrivits av en anställd vid Federal Reserve, Michael F. Bryan, “On the Origin and Evolution of the Word Inflation” (1997):

What was once a word that described a monetary cause now describes a price outcome.

Ökad penningmängd är en orsak till stigande priser. Men priserna kan också stiga på grund av sjunkande växelkurs som gör det dyrare att importera. Eller att arbetarna fört en framgångsrik kamp för att driva upp sina löner. Eller dåligt väder som leder till missväxt och brist på jordbruksprodukter. Eller höjda skatter. Eller något annat.

The idea that changes in the quantity of money affect only the money price of goods, not their value, was championed by many of the early classical economists, most notably David Hume.
/…/
To these early economists, the word money almost always referred to a metallic coin.

När nationalekonomer historiskt har talat om “inflation” har de alltså vissa gånger syftat på penninginflation, andra gånger på prisinflation. Skillnaden är inte oviktig.

Michael F. Bryan skriver från sitt amerikanska perspektiv om hur ordet “inflation” i USA först dök upp under den period kallas “the free banking era“, 1837–1862. En stor mängd banker utfärdade egna sedlar som var mer eller mindre uppbackade av ädelmetall.

It is during this period that the word inflation begins to emerge in the literature, not in reference to something that happens to prices, but as something that happens to a paper currency.
/…/
The term inflation was initially used to describe a change in the proportion of currency in circulation relative to the amount of precious metal that constituted a nation’s money. By the late nineteenth century, however, the distinction between “currency” and “money” was becoming blurred.
/…/
At the turn of the century, economists tended to refer to any circulating medium as money, and any change in the circulating medium relative to trade needs as an inflation of money. But this shift in meaning introduced another problem. Although it is easy to determine the amount of currency relative to the stock of a precious metal, how does one know when the amount of the circulating medium exceeds “trade needs”?

Från att penningmängdens inflationen hade tänkts relativt mängden ädelmetallreserver, tänktes den nu relativt “handelns behov” av pengar. Omöjligheten att mäta behovet av pengar drev alltså det tidiga 1900-talets nationalekonomerna till att i stället analysera inflationen via dess effekter på priserna. Märk väl att de inte likställde inflation med stigande priser. När de sa “inflation” syftade de fortfarande på penningmängden.

Så länge inflation syftade på “för mycket pengar” tvingades nationalekonomerna fråga sig hur mycket som är för mycket.
Kvantitetsteorins svar på frågan var att penningmängden är för stor när den allmänna prisnivån ökar. Prisinflation som ett symptom på penninginflation. Här fanns alltså fortfarande en åtskillnad mellan två nivåer: en mer grundläggande (penningmängd) och en mer ytlig (prisnivå).

J.M. Keynes General Theory (1936) accepterade kvantitetsteorins giltighet över längre tidsrymder, men ifrågasatte ett omedelbara orsakssamband mellan penningmängd och prisnivå på kortare sikt. Michael F. Bryan menar att Keynes intervention hade en avgörande betydelse för att omdefiniera innebörden av “inflation”, från att syfta på penningmängden till att syfta på prisnivån:

In addition to separating the price level from the money stock, the Keynesian revolution in economics appears to have separated the word inflation from a condition of money and redefined it as a description of prices. In this way, inflation became synonymous with any price increase.

Ännu inga kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera