Entries from March 2010 ↓

Illustrationen ovan inleder boken Sonic Warfare: Sound, affect & the ecology of fear av Steve Goodman som för många är mer känd som Kode9. Innan jag tar itu med boken tänkte jag stanna upp vid illustrationen och diskutera det ramverk som framgår därur.

Sonic Warfare är en bok som i materialistiska termer diskuterar musikaliska och militära användningar av ljud, utan att etablera någon klar gränsdragning däremellan. Redan på CCRU:s tid tycks det som att Kode9 och hans kumpaner undvek substantivet “music” och dess olika varianter, till förmån för adjektivet “sonic“.

När det kommer till adjektiv för ljud känns svenskan lite fattig. Vi kan tala om hur någonting är ljudande eller möjligen ljudsligt, men vi kan inte uttrycka nyansskillnaden mellan sonic (från latinets ord för ljud, sonus) och aural (från latinets ord för öra, auris).
Engelskans två adjektiv motsvaras av substantiven sound och audio. Det senare ordet syftar främst på ljud som har “spelats in, överförts eller reproducerats”. Audio började användas som självständigt ord först omkring 1930 och är alltså jämngammalt med “levande musik”.
Sound har två olika betydelser i engelskan, detta språkliga mischmasch av latinskt och germansk. Som substantiv härleds det till latinets ord för ljud, men som adjektiv härleds det till ett germanska ord som vi även känner i svenskan: sund.

Motsatsen till sund är osund, så även på engelska: adjektivet unsound har använts länge för att bland annat beteckna det rubbade, korrupta eller vansinniga. När däremot Steve Goodman använder unsound som ett substantiv, relaterat till ljud, får det betraktas som en neologism.
Parallellen till svenskans oljud är given, men betydelsen annan.

Oljud innebär att man överröstar andra ljud, särskilt andra människors tal. På engelska motsvaras det någorlunda av det märkliga ordet noise. Det rör sig fortfarande om ljud som är hörbara för det mänskliga örat.
Steve Goodman använder unsound i en annan bemärkelse: svängningar som vi inte kan höra, men som ändå affekterar oss.

Illustrationen ovan visar tre kategorier av unsound:

• Infraljud: svängningar under 20 Hz, som kan kännas med inte höras.
  
• Ljud inom det hörbara frekvensområdet som har alltför låg volym för att medvetet förnimmas.
  
• Ultraljud: svängningar över ungefär 20KHz som medvetandet varken känner eller hör, men som ändå kan affektera oss.

Alla tre typer av unsound måste förstås i affektiva termer – de påverkar vad våra kroppar känner, men utan att symbolisera något. Steve Goodman, bekännande spinozist, låter affektteorin bli en av bokens röda trådar. Den andra röda tråden (om de nu inte är samma) består av tanken på ljud som våld.
Som vi ser i illustrationen listas även hur ljud kan skada kroppen. Och då handlar det inte om hur hörseln kan skadas av hörbara ljud, utan vad som händer med kroppar som utsätts för infra- och ultraljud. Militära vapenutvecklare har förstås redan undersökt den saken, så Steve Goodman har sluppit utföra vådliga experiment som går bortom hyperdub (a.k.a. dubstep).

Effekter av kraftfullt infraljud på människokroppen:

• Neural entrainment
  
• Organ resonance effects
  
• Nausea
  
• Concussion and physical impact
  
• Respiration inhibition

Effekter av kraftfullt ultraljud på människokroppen:

• Hypersonic modulation of audible frequencies
  
• Cavitation and heating of the body at high frequencies
  
• Neural entrainment
  
• Tissue damage if prolonged exposure

Hela detta sätt att ta sig an akustiska fenomen – musikaliska och militära – är utpräglat amodernt. Den moderna konstitutionens uppdelning mellan subjekt och objekt gjorde allting enklare: musiken fick i en subjektiv frihet att uttrycka sig med vilka ljud som helst, medan akustisk och elektroakustisk forskning fick sin frihet att utforska objektiva ljudfenomen utan att ta hänsyn till musikaliska eller moraliska aspekter. Inom akademin möjliggjordes en arbetsdelning där musikvetare inte behövde veta någonting om akustik medan akustiker inte behövde veta någonting om musik.
Att uppmärksamma the sonic, som Steve Goodman gör, är ett sätt att träda ut ur den moderna konstitutionens förenklingar. Gränsen mellan militära och musikaliska bruk av ljud, mellan det sunda och det osunda, blir oklar. Så var det även i den förmoderna världen, där det kunde diskuteras om tersen som intervall var ett hot mot Guds ordning, och där trumpeten inte i första hand var ett musikinstrument utan ett medium för militär kommunikation på slagfältet som dessutom var förbehållen adelsmännen.

Zero books utger politiska tänkare, främst sådana som till vardags uttrycker sig i bloggformat. Böckerna är korta och sammanfattas med parollen “intellectual without being academic, popular without being populist“.
Förra månaden skrev jag om Dominic Fox’ Cold World, som delvis var en besvikelse. Men jag lovade att ta upp fler av böckerna och så ska det bli.

På fantastiska textarkivet aaaarg.org finns nu ett par uppmärksammade Zero-böcker upplagda. Missa ej!

• One-dimensional woman av Nina Power.
  (Bör räknas som obligatorisk läsning för alla tänkande feminister.)

• Capitalist realism av Mark Fisher.
  (Ter sig rätt oundgänglig för alla slags icke-liberaler.)

Trots böckernas korta omfång – eller just därför – erbjuder de en hel del konkreta frågeställningar att bita i. Copyriot tar upp dem inom kort.

Senare detta år utlovar Zero ytterligare ett par böcker som kan bli extraordinärt intressanta:

• Adam Harper som skriver jättelånga bloggposter om musik och även medverkar i The Wire skriver just nu på sin bok Infinite music: Imagining the next millennium of human music-making. Räkna med ingående analyser av hur olika slag av nostalgi skiljer sig från varandra och entusiastiska utläggningar om rytmiken hos Ikonika.

• Graham Harman som skriver jättemånga bloggposter om ontologi sprutar även ur sig böcker. Två stycken på Zero i år, om jag förstår saken rätt. Circus philosophicus verkar vara på väg ut snart och under sensommaren kan vi vänta oss ännu en bok som består av en transkriberad dialog mellan Graham Harman och Bruno Latour.

Dessa böcker från Zero hör till den läsning jag ser mest fram emot i år – tillsammans med de svenska böckerna i serien Ink Manifest. Jag känner till flera som är på gång där utan att förlaget offentliggjort det ännu.

Sedan Kafé Edenborg tvingades stänga har det gått sju månader utan att något annat ställe i Stockholm har kommit i närheten av att bli Fiket. Men nu! Gamla Stan gavs upp till fienden, en reträtt skedde två stationer åt sydväst till före detta Café Soda som nu förvandlas till Café Sodom.

Jag råkade twittra om saken redan för ett par veckor sedan, innan ryktet var att betrakta som offentligt. Men idag basuneras nyheten ut, även i en dagstidning.

Café Sodom blir “en arbetarägd kolchos” som ägs och drivs av ett välbekant gäng. Förutom kaffe och även lunchservering utlovas Vertigo-böcker och en stabil nätverksuppkoppling. Öppnar den femte april.

Jag är en av sannolikt mycket få som läst, eller åtminstone skummat, nästan allt som Stim någonsin har publicerat (Auktorn 1928-30, På begäran 1958-68, Ord & Ton 1970-85, STIM-nytt 1986-2009, plus diverse jubileumsskrifter och några årsredovisningar). Därför känner jag mig manad att kommentera det allra första numret av Stim-Magasinet, “Medlemstidningen för dig som skapar musik“.
Stim har för första gången anlitat ett utomstående företag, Bonnier-ägda kundtidningsföretaget Spoon, för att producera tidningen. Formgivningen tar ett stort steg bort från den knastertorra traditionen och allting ser lite professionellare ut. Så vari består den substantiella förändringen? Först och främst noterar jag tre saker:

• Stim har lärt sig att stava sitt eget namn. Likt flera andra jätteviktiga organisationer (SAMI, IFPI, COPYSWEDE…) har Stim insisterat på att capslockas – i strid med alla språkregler, som säger att förkortningar som uttalas endast skrivs med en initial versal. Otyget har äntligen fått ett slut, även i brödtexten, när STIM-nytt förvandlas till Stim-Magasinet.
  
• Annonser som riktar sig till rockmusiker. Efter att ytterligare en byrå anlitats rymmer tidningen en del annonser, vilket möjligtvis är första gången i Stims historia. Gemensamt för annonserna är att de riktar sig till musiker, i första hand kanske rockmusiker. Det handlar om Fender-gitarrer, förstärkare, högtalare, och annan musikerelektronik, samt ett par annonser från Musikerförbundet och Sami.
  Av annonserna att döma är låtskrivarna (“musikskaparna”) även verksamma som musiker. Men retoriken från Stim fortsätter att utgå från att låtskrivare inte är musiker, vilket följer av upphovsrättens historiska framväxt.
  
• År 2010 är konstmusiken definitivt osynliggjord. Stim grundades år 1923 av FST, föreningen för kompositörer av konstmusik, som med stöd av Stims stadgar har fortsatt att ha en stark ställning i styrelsen trots att de utgör en liten minoritet av medlemmarna. Av tradition har Stim också lyft fram konstmusiken som en angelägen konstform, även i sin tidning. Men efter att Spoon tagit över produktionen verkar det vara slut på den saken.

Överlag är det topplistemusiken som lyfts fram. På ett enda ställe i tidningen finns en antydan om att även “‘smala’ grejer” är viktiga – och då bara som ett retoriskt grepp, i en artikel om kampanjen “Kulturskaparna”.
Ett talande exempel är artikeln om att Stim har belönat Robyn med priset “Stimgitarren Platina”. Först görs det klart att Robyn har fått priset för att hon “ligger bakom tre av de tio mest spelade radiolåtarna under ett decennium”. Sen ges exempel på hennes listframgångar. Avslutningsvis citeras juryns motivering, som säger någonting helt annat, nämligen att Robyn fått priset “för den skapandekraft, uttrycksfulla scennärvaro och den entreprenörsanda som alltid kännetecknat henne”. Jag ifrågasätter inte att detta stämmer, men i sammanhanget framstår det onekligen mest som dekorativa krusiduller över ett pris som skulle kunna ha gått till vem som helst som hade gjort lika bra ifrån sig på listorna. Detta väcker frågor om vad Stim vill med sina pris: vill de uppmuntra musikaliska insatser eller kommersiella framgångar?

Triveltexterna i tidningen präglas av personfixering, vilket varken är nytt eller uppseendeväckande. Stim lyfter fram individuella upphovsmän till pop-, schlager- och filmmusik, snarare än att skriva om musik eller musikskapande i sig. Undantaget är artikeln “Boosta din kreativitet”, som intervjuar en “kreativitetscoach” och en psykolog – men även där handlar det helt om det isolerat individuella skapandet, trots att en mycket stor del av de musikverk som finns registrerade hos Stim lär ha tillkommit kollektivt i replokaler.
Artikeln landar i klyschiga råd om att promenader och bra mat är bra för inspirationen. Fast man uppmanas även att “låna ohämmat”, likt de upphovsmän som genom historien “gjort gamla idéer till sina egna, nya”. Här uppstår en lustig krock mot tidningens frågespalt, där Stims jurist för hundrade gången vederlägger myten om att man får låna fyra takter: “Sanningen är dock att man inte får låna något alls”.
Frågespalten är för övrigt det minst professionellt genomförda i hela tidningen. Visst, en nystartad frågespalt måste ha påhittade frågor. Men det måste åtminstone göras lite trovärdigt. Ingen går på att läsarkretsen skulle ha skickat in frågor som “Vad innebär lagen om upphovsrätt?”

En sak har inte förändrats: Stims “medlemstidning” är en kanal för monolog. Den har aldrig innehållit ett forum för debattartiklar från medlemmarna och så lär det förbli. Stim en på vissa sätt en bräcklig konstruktion, vilande på en maktbalans mellan FST, Skap och SMFF. Om de mänskliga medlemmarna skulle kritisera musikförläggarnas maktposition hotas balansen. Samma sak om schlagerkompositörerna skulle lufta sin antipati mot att konstmusiken i vissa sammanhang fortsätter att premieras. För att inte tala om tidningen skulle ta in ett medlemsupprop som kritiserade tvångsanslutningen till “Kulturskaparna”.
Nej, utöver en hårt styrd frågespalt kommer medlemmarnas egna frågor inte att släppas fram – den saken är ganska säker. Det känns lite talande att Stim har anlitat ett kundtidningsföretag för att göra sin medlemstidning.

Jag tänkte bidra till att förbättra Stim-Magasinet bättre genom att skicka in en egen fråga till frågespalten. Här kommer den:

Förra numret av Stim-Magasinet (1/2010) rapporterar om Stims nya festivalavtal, baserat på biljettintäkterna: “För festivalens bruttobiljettintäkt över 1,5 miljoner kropnor blir avgiften 2,5 procent och för delen upp till 1,5 miljoner kronor blir avgiften 5,5 procent.”
Det motsvarar vad som kallas regressiv beskattning, vilket är motsatsen till den progressiva beskattning som är grunden för t.ex. inkomstskatt. Med andra ord gynnar Stim de stora och penningstinna festivalerna, på bekostnad av de mindre. Vad är tanken med detta? Jag tycker det vore rimligare om Stim kunde gör precis tvärtom och ta mer av de festivaler som omsätter miljontals kronor. Det skulle utan tvivel gynna en större musikalisk mångfald.
Jag undrar också varför Stim enbart väljer att hädanefter basera avgifterna enbart på biljettintäkter. Många större festivaler får in enorma summor via sponsring. Gjorde inte Stim anspråk på dessa pengar i förhandlingarna om nytt avtal?

Någon borde granska förändringarna i Stims festivalavtal ordentligt. Hur stora incitament kommer det att ge för arrangörer att sänka biljettpriserna, mot att man i stället låter sponsorernas få ännu större inflytande över festivalområdena?

Uppdatering: Fick följande svar från Stim:

För de mindre festivalerna är avgiften i huvudsak oförändrad.
De större festivalerna kommer däremot att betala högre avgifter bland
annat för att ett tidigare “tak” i prislistan lyfts bort.
Diskussioner om sponsorintäkter förs löpande och vi utesluter inte
att avgiften kan komma att kopplas även till sponsorintäkter längre
fram. Vi följer hur marknaden utvecklas och förutsättningar
förändras. Den nya festivaltariffen ska utvärderas redan i höst.

Härom veckan på KB beställde jag fram en debattbok som utkom för exakt tio år sedan. Boken väckte viss uppmärksamhet inte bara på grund av sitt innehåll, utan också för att den utgavs på rekordtid i en pågående debatt via en ny teknik: “print-on-demand“.

Tio år senare öppnar jag boken – och den faller sönder. Klistret som höll samman dess rygg har pulvriserats. Baksidan av print-on-demand är en radikalt förkortad livslängd. För exakt ett år sedan skrev Vertigomannen:

För boknördar som undertecknad är print-on-demand en styggelse. Ta Vulkans böcker: kritvitt kopieringspapper, digitalt tryck som åldras fort, dålig färg på omslaget och snabbsprickande limbindning.

Vulkan må vara ett skämt, men de är i gott sällskap av Bonniers. Okej, det var nog en överdrift. Men vissa tycker det är illa nog att Bonniers sedan några år tillbaka trycker förstaupplagor på papper med sämre hållbarhet. De hänvisar till att kunderna inte klagar. Och vem skulle klaga på förlaget tio år efter att en bok har köpts?

Hållbarhetsfrågan hänger samman med en större fråga om hur vi ser på böckers nytta. Enligt en ren marknadslogik handlar det enbart om en överenskommelse mellan säljare och köparen. Sannolikt är ytterst sällan som bokköparen är beredd att betala ens fem kronor mer för att bokens rygg ska hålla i dubbelt så många år. Förläggarens enda rimliga handling är då att sälja böckerna med en lite sämre och lite billigare rygg.

Men bokmarknaden är ingen ren marknad. Alldeles oavsett den stora betydelsen av litteraturstöd, subventionerar staten böcker genom att ge dem lägre moms. Anledningen till detta är att man erkänner ett medborgerligt intresse av en litterär offentlighet. Nyttan av en bok går bortom den enskilde bokköparen. Traditionellt har den litterära offentligheten alltid inbegripit en andrahandsmarknad i form av antikvariat, vilket förutsätter att böcker håller mer än tio år.
Subventioneringen av böcker förutsätter vissa gränser kring vad som räknas som bok. Exempelvis gäller inte den lägre momssatsen för digitala filer, inte ens om de kallas “e-böcker” – och så bör det nog förbli. Frågan inställer sig om den borde omfatta pappersböcker av riktigt usel kvalité. Är böcker som inte ens kan hålla samman materiellt i tio år ens värda att kallas böcker?
Malte Persson föreslog för ett år sedan att litteraturstödet borde villkoras till trådbundna böcker. Det är alls inte orimligt, för de enda motiv som kan rättfärdiga litteraturstöd måste grundas i tanken på att boken ska vara något mer än en behållare för text till den omedelbart intresserade köparen. Böcker ska kunna överleva sina köpare och kunna finnas där när ett nytt intresse, mot all förmodan, uppstår. Måste inte en sådan tanke även finnas med som motiv för den lägre bokmomsen?

Uppdatering: Vilket sammanträffande att Timbro, dagen efter att detta inlägg postades, utannonserar en ny bok vid namn “Släng den här boken – den är snart en äggkartong“…

Feministiskt initiativ antog idag ett bra program om interneträtt. De kräver att FRA-lagen rivs upp, att Ipred-lagen rivs upp, att datalagringsdirektivet inte implementeras och att de slutna Acta-förhandlingarna stoppas. De vill “verka för att det inte ska gå att stänga av människor från Internet” samt “för att all icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridande av kultur ska vara lagligt”. Strålande!

En intressant skillnad mellan Piratpartiet och Feministiskt initiativ är att de senare nu har en uttalad internetpolitik, medan Piratpartiets program inte ens nämner internet som företeelse. Det beror på att Piratpartiets politik byggs kring tre frågor (upphovsrätt, patent, integritet).
Detta är inte ett argument för att rösta på det ena eller andra partiet. Copyriot är en frizon från allt vad valrörelse heter. Existensen av både PP och FI har däremot ett taktiskt värde när V och MP nästa gång börjar vackla inför Bodströms manipulationer.

Noterade förresten, via Twitter, vissa glimtar av vad som föregick beslutet på Feministiskt initiativs konferens. Birger Östberg som står högt på riksdagslistan motsatte sig det antagna programmet om interneträtt, eftersom han ville se ett “tydligare stöd för upphovsrätten”.
Intressant i sammanhanget: Birger Östberg arbetar som PR-konsult på byrån Westander, för Stim, Copyswede och Kulturskaparna. Det är alltså han som ligger bakom den nya lanseringen av ord som “musikskapare” och “kulturskapare”.
Copyriots inlägg om “kulturkreationism” diskuterade vad det innebär att lyfta fram det “skapande” i kulturen på bekostnad av alla andra aktiviteter. Westanders PR-kampanj för Stim innebär ju exempelvis att bara låtskrivare – inte musiker, än mindre musiklärare – räknas som “musikskapare”. Att priviligera “skapare” är att priviligera det av tradition maskulint kodade. Detta gäller även PR-kampanjen “Kulturskaparna”.

Det krävs ingen examen i genusvetenskap för att inse att kulturkreationismen, ur feministisk synvinkel, är rejält problematisk. Vi har att göra med en historiskt framvuxen arbetsdelning inom kulturen, särskilt från okring år 1800, mellan “skapande” och “återskapande” aktiviteter. De förstnämnda tenderade att förbehållas män, samt belönades med särskilda rättigheter.

Att det vi kallar för “upphovsrätten” är intimt sammankopplat med idén om Det Manliga Geniet är i sig trivialt. Frågan har närmare studerats av forskare som Eva Hemmungs Wirtén – se inte minst hennes intressanta artikel [pdf] om hur även ledande upphovsrättskritiker (exempelvis Lawrence Lessig) använder klyschan om Det Manliga Geniet när de talar om remixkultur.
Det finns även piratpartister som slänger sig med begrepp som “kreatör” som om det vore en självklarhet (vilket gör dem till lika mycket kulturkreationister som “Kulturskaparna”).
Nu tror jag inte att partiprogram är något bra medium för att problematisera genuskodningen av upphovsmannafunktionen. Men det är förstås bra att Feministiskt initiativ röstade ner Birger Östbergs förslag om “stöd för upphovsrätten”. Att prata om “upphovsrätten” i bestämd form är som att prata om “familjen” i bestämd form – vilket många feminister antagligen inser.

En målsättning: jag vill förhålla mig till saker helt utan kritisk distans.

Problemet är inte kritiken eller distansen är i sig, utan associationen dem emellan – den oerhört spridda fördom som säger att kritik förutsätter distans. Ska då normkritikern först ställa sig utanför alla normer, civilisationskritikern utanför civilisationen, nätkritikern utanför nätet, kulturkritikern utanför kulturen, samhällskritikern utanför samhället? Nej, från en sådan utanförposition kan ingenting sägas, det inser alla.

“Kritisk distans” fortsätter att idealiseras som ett absolut säkerhetsavstånd, men i praktiken kan kritikerns distansering aldrig vara annat än relativ. Kritikern befattar sig visserligen med det kritiserade, men internaliserar distansen som en identitet. Distansen föreställs rumsligt men praktiseras som en avhållsamhet från affekter. Även om kollektiva affekter ständigt genomströmmar en, gäller det att upprätthålla illusionen av individualitet. Att bejaka affekterna såsom kollektiva är nämligen att “sakna kritisk distans”.

För tre veckor sedan lämnade jag Facebook och gjorde ett stort spektakel av saken, helt utan kritisk distans till de sentimentala känslor som jag vältrade mig i. Skrev en liten kommuniké som jag gjorde till ett “event” (hemska ord!) dit alla mina Facebook-vänner bjöds in. Nu skulle jag ta konsekvensen av min tanke på Facebook som en händelse snarare än en plats.

En händelse har en början och ett slut. Nu när festen har mattats av en aning, känner jag att det är dags att dra vidare.
Jo, jag tänker mig gärna Facebook som en fest eller en festival. Det blir inte nödvändigtvis bättre av att stanna längst. Men att lämna är heller ingen “protest” mot någonting och ska inte uppfattas som en skymf av dem som väljer att stanna en stund till. Jag är inte “mot” Facebook (men jag ogillar den attityd som förutsätter att alla måste vara här, som exempelvis uttrycks av arrangörer som endast utannonserar arrangemang via Facebook).

Bland reaktionerna på mitt sätt att ta avsked, fanns det vissa som ifrågasatte varför jag gjorde en sådan grej av inne/ute. De hade själva gått med motvilligt och – nu generaliserar jag friskt – rättfärdigat sitt facebookande genom att hålla aktiviteten inom vissa gränser. Inte hänge sig åt excessivt statusuppdaterande eller kufiska diskussioner, utan bara logga in på Facebook för att “hänga med” och eventuellt för att marknadsföra egna projekt. Kort sagt: kritisk distans.
Om attityden återförs till sammanhanget av en fest, framträder en olustig bild av en småsint tråkmåns, för att inte säga parasit. Någon som bara är på plats för att “kolla in” vad som händer och markera sin närvaro, utan att släppa en tum på självkontrollen.

Attityden kan förbindas med en individualisering av ansvaret: “Om du tycker att alltför mycket kommunikation kretsar kring Facebook, men ändå ser vissa poänger med att delta där, varför inte bara logga in mer sällan och dra ner på ditt eget deltagande?” Ett sådant resonemang tar bort allt det utrymme för ambivalens, som en kritik utan distans möjliggör.
Paradoxalt nog tror jag att en binär hållning till närvaro – antingen är jag där helhjärtat, eller så är jag inte där – gör det möjligt att förhålla sig mer nyanserat till vad som sker i den där närvaron. Oavsett om det gäller ett nätforum, en festival, en stad eller ett föredrag. Låt distansen ha sin tid, före och efter, snarare än att internalisera den som en identitet. Tanken på att maximal distans skulle ge den bästa kritiken är absurd.

Försöker utröna exakt när som “levande musik” uppfanns. Det lär vara ett tag kvar till hundraårsjubiléet. Allt tyder på att “levande musik” blev ett begrepp först under andra hälften av 1920-talet. Philip Auslander skriver i sin bok Liveness:

historically, the live is actually an effect of mediatization, not the other way around. It was the development of recording technologies that made it possible to perceive existing representations as “live”. /…/ The ancient Greek theatre, for example, was not live because there was no possibility of recording it. In a special case of Baudrillard’s well-known dictum that “the very definition of the real is that of which it is possible to give an equivalent reproduction“, the “live” can be defined only as “that which can be recorded“.

Auslander resonerar lite slarvigt. Skulle det räcka med att något kan spelas in för att det ska kunna räknas som levande? Varför började man då inte tala om “levande musik” redan på 1890-talet? Nej, jag tror att det därtill krävs en tanke om att inspelningen kan ersätta originalet. “Levande musik” är inte så mycket en respons på grammofonen, utan mer på den elektriska högtalaren, som började spela en praktisk roll just under andra hälften av 1920-talet.

Så, exakt när (och hur) uppstod då begreppet på svenska? År 1929 används det i Musikern där “levande musik” på biograferna ställs mot “mekanisk musik”, det vill säga ljudfilm (som slog igenom just det året). Några exempel på “levande musik” före år 1929 har jag inte hittat, men om någon har exempel så vill jag höra!

Ytterligare en ledtråd kan ges av den danska kompositören Carl Nielsen. År 1925 utgav han en bok med titeln Levende musik. Där resonerar han om musik utifrån en rad aspekter, men ingen som har att göra med bruket av högtalare eller som på annat sätt kan relateras till vad vi idag menar med “levande musik”. Han använde uttrycket i en mycket lösligare bemärkelse (ungefär “livfull musikkultur”), vilket tyder på att det ännu inte var etablerat som begrepp på danska.
Sex år senare, 1931, fördes i Politiken en intressant debatt om människa kontra maskin i musiken. Samma år utgavs den i bokform under titeln Levande musik. Mekanisk musik, med förord just av Carl Nielsen. Någonstans mellan 1925 och 1931 tycks “levande musik” på danskan ha blivit ett begrepp som inte bara står för någonting allmänt livfullt, utan betecknar all musik som inte är “mekanisk”.

För övrigt börjar jag inse att “levande musik” på svenska har en betydligt snävare betydelse än engelskans “live music“. På engelska kan man tala om att teve sänder ett “live news program”, vilket på svenska skulle heta “ett direktsänt nyhetsprogram”. Vi skulle knappast tala om “levande nyhetsprogram”, annat än om det möjligen skedde på en scen inför närvarande publik.
“Levande” på svenska förutsätter publikens närvaro, medan engelskans “live” omfattar allt som är i realtid, även radio- och tevesändningar. Detta bekräftas av Cambridge Advanced Learner’s Dictionary som anger att detta bruk av adjektivet ska uttydas “as it happens”, oavsett om det gäller en performance eller en broadcast. Samma sak säger Oxford English Dictionary om begreppet, som de först noterade år 1934:

Of a performance, event, etc.: heard or watched at the time of its occurrence; esp. (of a radio or television broadcast, etc.) not pre-recorded.

Alla med specialkunskaper i språk och kulturhistoria – ni är många som ibland kommenterar här – inbjudes att bygga vidare. Det kommer till användning i mitt avhandlingsskrivande!

Civilisationskritik är i sig inte konstigare än samhällskritik eller konstkritik. Kritikerns uppdrag är inte att nedvärdera vare sig konsten, samhället eller civilisationen, utan hon bör vara lika öppen för att dra slutsatser åt det positiva som åt det negativa hållet, vilket i princip även inbegriper möjligheten att resonera sig fram till en förkastelsedom.
Jag köper således inte Anders Holmströms definition som säger att civilisationskritik per se måste se det industrialiserade samhället som “i huvudsak negativt”. Riktigt bra kritik går ofta inte att reducera till kvantitativa avvägningar mellan bra och dåligt utan ställer nya frågor. Samtidigt stämmer det nog som Lars Vilks har konstaterat, att civilisationskritik vanligtvis är detsamma som en generaliserad samhällskritik. Då kan man fråga sig vad som uppnås, vilket man för övrigt alltid bör fråga sig när det kommer till “kritik”.

Sven-Olov Wallenstein skriver i senaste numret av Glänta om “Heidegger, tekniken och naturen”. ChrisK har uppmärksammat den ypperliga essän, som på nyanserat vis reder ut hur det hos Heidegger å ena sidan finns inslag av längtan till en natur “före” teknologiseringen av världen, men att det å andra sidan inte stannar där.

Det handlar vare sig om att bejaka eller förkasta tekniken – Heidegger är i denna bemärkelse varken futurist eller luddit – utan om att tänka dess väsen och finna en fri relation till den.
/…/
Förvisso finns det element av romantisk teknikkritik hos Heidegger för den som vill hitta dem, men också något väsentligen annat: nihilismen – att varat i den moderna världen framträder som intet, ett nihil negativum – måste gås igenom.
/…/
Teknikens herravälde tar man sig inte ur genom att förneka det eller på ett romantiskt sätt drömma om en värld före teknikens förtingligande, utan bara genom ett historiskt reflekterande tänkande som å ena sidan leder oss tillbaka till teknikens väsen, det vill säga till det skick av öppenhet som ytterst kommer från det tidigaste grekiska tänkandet och som i den absoluta moderniteten når sitt förverkligande, å andra sidan bortom detta väsen, inte så att vi skulle lämna det bakom oss, utan så att vi vinner en fri relation till det.

När Helena Granström skrev väldigt bra om långsamhetens paradoxer i Axess för ett halvår sedan så associerade jag just till Heidegger och blev nyfiken på hennes bok Alltings mått (2008). Sen såg jag att Jonas Andersson gjorde samma association från Granström till Heidegger och kallade boken för “en strålande, tankeväckande skrift”.
Ännu mer nyfiken blev jag av att min egen bok Det postdigitala manifestet flera gånger har kopplats samman med Helena Granströms författarskap. Hon skrev en fin kommentar om manifestet i SvD och för en månad sedan kom ännu en kommentar på SvD:s kultursida av Ulf Eriksson som konstaterade: “Yngre svensk essäistik handlar nu om kroppslig närvaro”. De två exemplen han tog var just mitt manifest samt Helena Granströms senaste bok. För ett tag sedan var vi också båda inbjudna som författare till Fria seminariet i litterär kritik.

Så det var med viss förväntan som jag slog upp Alltings mått, för att ta del av Helena Granströms civilisationskritik i bokformat. En vecka senare tvingar jag mig igenom slutkapitlets upprepningar och slår igen boken med en suck. Någonting så fullständigt svartvitt hade jag inte kunnat drömma om.
Världsbilden som läggs fram är strikt dualistisk. Å ena sidan finns den äkta erfarenheten, “det direkt upplevda”. Å andra sidan finns allt det som fjärmar oss från det äkta, och här växlar texten register på ett sätt som snart blir förutsägbart: språket, vetenskapen, kapitalet, pornografin – alla är de i grunden delar av samma stora fjärmande från det autentiska.

“Av marknadens krassa logik är inte bara pornografin utan även prostitutionen en fullkomligt rimlig konsekvens”, skriver Helena Granström. Vilket skulle kunna vara en vänsterklyscha, men i detta sammanhang blir det någonting annat, för enligt den här berättelsen är marknaden i sin tur bara en logisk konsekvens av språket. Människorna gjorde en gång i tiden det ödesdigra misstaget att sluta leva som jägare-samlare för att i stället odla marken. Därifrån drar Helena Granström en rak linje fram till den samtida pornografin, som likställs med den samtida naturvetenskapen. De återkommande skutten från teknologi till pornografi blir efterhand extremt tjatiga.

Pornografen, vetenskapsmannen. Förenade i sin upptagenhet av kvantifiering; av längd, volym, vikt.

Helena Granström vänder sig mot alla inslag av “teknik” i samband med barnafödslar Att kvinnor ska känna smärta är rimligtvis en del av vad hon ser som den äkta erfarenheten. När jag nyligen dissade “naturliga födslar” frågade jag mig hur någon kan få för sig att det skulle vara mer “naturligt” att föda utan smärtlindring i det egna hemmet, det vill säga i ett hus uppvärmt med modern centralvärme. “Varför då inte föda i en grotta?” Nå, att föda barn i grottor ligger helt i linje med Helena Granströms predikan, som kulminerar på sista sidorna:

Tekniken har dock aldrig rymts inom det mänskliga kännandets sfär, och den logik som är tillämplig är därmed dess egen: tekniken är sin egen måttstock. /…/
Mer än något annat är tekniken ett medel för att undkomma den direkta livserfarenheten, /…/
Genom teknologin skapas en värld dränerad på mänsklighet, /…/
Den tekniska kraften verkar i riktning mot flykt från livet, från den direkta erfarenheten.

Jag har svårt att förstå lovorden till Alltings mått som publicerats på kultursidor och en del bloggar. Inte för att jag ogillar det storslagna anslaget att skriva en allomfattande civilisationskritik på bara 120 sidor, utan för att jag finner resultatet platt. Många fenomen utpekas som paradoxala, men själva texten tillåter inga paradoxer utan varje paradox blir bara ett symptom på att vi – ännu en gång – har fjärmats från den direkta erfarenheten. Vilket – ännu en gång – kan skyllas på språket och jordbruket. Civilisationen i sin helhet bär skulden och inom civilisationens ramar är det meningslöst att urskilja nyanser eller ambivalenser, eftersom civilisationen i sin helhet är falsk.

Detta har väldigt lite att göra med Heidegger och släktskapet är ännu mindre med Heideggers nemesis Adorno, vars civilisationskritiska epos Upplysningens dialektik får ett par hänvisningar i Alltings mått, efter att dialektiken avlägsnats. Helena Granströms manikeiska världsåskådning är kliniskt befriad från tankar på en historisk dynamik som skulle kunna göra det möjligt att tänka sig en civilisation som tar en annan väg än det totala förtingligandets.

Helena Granström ansluter sig till den ideologi som brukar kallas för anarkoprimitivism. Hon använder inte ordet, men om inte annat blir det klart i fotnoterna. Hon hänvisar flitigt till primitivistiska tänkare som Derrick Jensen och framför allt John Zerzan. “It all went wrong with symbolic thinking” brukar den senare säga.
Vägen till den här ideologin har för Helena Granström gått via ett engagemang i Fältbiologerna som ledde över i miljöaktivism, plogbillsaktioner och kampanjen “En köpfri dag”. Under nollnolltalets första halva var hon också aktiv i Attac samt framträdde vid ett tillfälle som talesperson för Globalisering Underifrån (i en debattartikel i Arbetaren, där jag då var debattredaktör). Därefter verkar hon ha radikaliserats i primitivistisk riktning, samtidigt som hon utvecklat sin otvivelaktiga begåvning för skrivande.

Litteraturkritikerna har dock varit förunderligt ovilliga att läsa Helena Granström som en politisk författare. De framhåller i stället det faktum att hon är fil.lic. i matematisk fysik. Att hon parallellt har lyckats ägna sig år forskarutbildning och poesi är förvisso imponerande. Men mest av allt älskar humanister tanken på Helena Granström som en avhoppare. De vill föreställa sig, misstänker jag, att hon naivt trodde på naturvetenskapen men en dag i labbet drabbades av en andlig omvändelse. Litteraturvetare som alltid känt mindervärdeskomplex gentemot naturvetare njuter av den pseudokristna triumfen i att ha en avhoppare på sin sida.

Jag vill inte demonisera dem som (likt Zerzan och antagligen även Granström) ser sig som kategoriska motståndare till all civilisation – de är tillräckligt bra på att själva göra sig kontroversiella. Men när kulturskribenter vill låtsas som att civilisationsmotståndet smärtfritt går att lappa ihop med deras egen lagomradikalism, då blir det löjeveckande. Så länge Helena Granström bara läses som en poetiserad fysiker behöver ingen ta ställning till det politiska program som hon lägger fram. Vilket är synd, som sagt, för civilisationskritiken förtjänar att bedrivas i fler nyanser än svart och vitt.

Kulturtidskriften Bang har just utkommit med ett utomordentligt temanummer om nördkultur, med bidrag av bland andra Andie, Elin, Gustav, Johanna och Loka. Missa ej att läsa vid nästa besök på biblioteket!

Även jag syns till lite i numret. På två bilder men även lite i text. Karin Rebas bjöd in mig och Roya Hakimnia till ett trevligt samtal om nördpolitik och politiknördar. Själv tolkar jag det som två diametralt olika saker. Låt mig åter citera lite av hur jag själv citeras i tidningen:

Jag vill nog skilja mellan nördig politik och politiska nördar. Politiska nördar är något jag egentligen ogillar djupt. Det är de som sitter och twittrar varje gång riksdagen är på tv. Riksdagen, åh, partiledare! Framför allt bland folk som är uppvuxna i de politiska ungdomsförbunden och bland bloggare finns ett drag av politiknörderi som jag tycker är ett reaktivt och osjälvständigt förhållande till politik. Det påminner väldigt mycket om idrottsnörderi, vad som än händer sitter man och hejar på sitt lag.
/…/
Men man kan också vara nördpolitisk och nörda in på saker och så slår det över i ett politiskt engagemang. Om man går tillbaka tio, tjugo år i tiden så var ju Fältbiologerna en jätteviktig ingång i politiken.

(Tre som börjat nörda fältbiologerna för att hamna i väldigt olika politiska hållningar: Guldfiske, Oscar Swartz, Helena Granström. Angående den senares författarskap har jag några saker jag vill diskutera som jag tycker att de många hyllningarna missar. Men det är ett helt eget inlägg.)